I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

Men allt handlar inte om hästar i Tröst hos Pinto. Medlemmarna i Kona-klubben, Frossan, Bojjan, Hercules, Fiona och Gi-Gi, ser till att hamna i flera olika mer eller mindre spännande situationer. Frossan vågar tillslut sova över hos Bojjan, men den natten blir det inbrott i villan. Gi-Gi springer hemifrån när katten smiter och hon måste räddas ur ett vattenfall. Och så är det väskryckarna som rånar gamla tanter på deras handväskor. Inger Frimansson skriver även deckare för vuxna och det är de deckarinfluenserna som smyger sig in i hästbokserien. Frossan har kontakt med sin farbror som är polis om utredningarna, men de separata brotten visar sig vara just separata. Därför vävs inte berättelsen ihop till en sammanhållande enhet.

I stallet slits Frossan mellan känslorna för favorithästen Rabalder och den nya söta Pinto. Hon frågar sig om man verkligen kan tycka så mycket om två hästar samtidigt. En viktig och intressant frågeställning som skulle kunna appliceras på fler situationer och relationer, men tyvärr fullföljs inte heller det temat.

Tröst hos Pinto är precis som de tidigare böckerna i serien en bok i mängden att läsa för de mellanstadiebarn som slukar böcker i högt tempo. Anledningen till att den inte stannar kvar hos mig är helt enkelt att det är för många ytliga berättelser som berättas i samma bok. Deckardelen blir inte tillräckligt spännande och i hästdelen fördjupas relationerna inte så mycket som är önskvärt. Däremot öppnas det upp för en utveckling i relationen mellan Frossan och ridläraren som jag hoppas att Inger Frimansson tar med sig till nästkommande bok.

Similar Posts:

• Den nya och gamla hästboken i en
• Stallets grinigaste häst
• Tung start för ny hästserie
• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor

I Arne Dahls novell Migrän drabbas berättarjaget av ett migränanfall i ett, minst sagt, prekärt läge. Anfallet tar över hela karaktärens verklighetsuppfattning, och man sugs som läsare obarmhärtigt in i det. Allt är ångest – ångest över smärtan, ångest över oförmågan att handla rationellt och ångest över att världen genom synrubbningar inte längre går att förstå. Var är han? Vad händer? Varken berättarjaget eller läsaren vet detta.

Har ingen aning om var jag är. Ser den röda dörren stängd inifrån. Röd också inifrån. Blodröd. Pulserande. De borde vara här nu. De borde tränga sig in. Men inte ännu. Tack gode gud, inte ännu. Måste vidare inåt, försvinna, uppslukas. Snubblar inåt, någonting hopringlat nedanför fötterna, den blågula regnbågens fem segment ringlar sig som nyfödda ormar över betonggolvet. Äspingar.

Utan att avslöja något måste jag dock nämna att novellen i mitt tycke faller platt på slutet. Upplösningen innehåller en del billiga poänger och blir tyvärr närmast tramsig.

Innan allt har blommat ut av Inger Frimansson utspelar sig på en All inclusive-resort i ett land där oroligheter äger rum utanför hotellets trygga murar, men där inget av detta är ‘något som man behöver oroa sig för’. Claire har rest dit med sin syster Barbara, för att unna sig, för att de är värda det, och i viss mån för att visa sin gifta älskare att hon är självständig. Men även i de bland hotellgästerna så hett eftertraktade solstolarna, eller under en himmelsk (och så billig!) massage, befinner sig Claire hemma i Sverige i tanken. Hon tänker på älskaren, som är henne så tacksam över det hon ger honom men också så snål med vad han ger henne tillbaks. Hon tänker på sin exman. Och hon tänker på sin mor som en gång lovat att aldrig dö. Men hur hon ändå gjorde det, med långa förhårdnade tånaglar i en säng på ett sjukhus där man kunde ta kaffe och fralla längre ner i korridoren om man ville. Jag läser Innan allt har blommat ut som en novell om hur människor använder varandra, inte med uttalat försåt, men för att själva må lite bättre för stunden. Och inramningen, den västerländska turistorten i ett land där man underförstått inte ska lita på någon, blir i sin lågmälda gestaltning ändå en skarp kritik mot vårt sätt att se på oss själva som goda i en situation där det egentliga syftet med våra handlingar är egoistiskt.

Hassan Loo Sattarvandi skrev ursprungligen Om himlen smälter för Sveriges Radio, och här publiceras den i en längre version. Novellen är ett brev skrivet av Caspian till Mira, en kärleksförklaring från en tonåring till en annan, men också en förklaring till varför han lämnar henne. Titeln är hämtad från Claude Gustave Rouxiéres roman Vi kommer alltid att dö igen, en författare vilken Caspian skriver ett arbete om i skolan. Vid ett tillfälle citerar Caspian några fraser ur denna roman för Mira som blir hänförd. Utan att förklara missförståndet låter han henne tro att han själv formulerat dessa rader och han låter henne, om än generad, kalla honom sin poet. Hans lilla lögn växer och blir det som han i brevet återkommer till, gång på gång. Att han dessutom sagt liknande saker till sin exflickvän, som fortfarande älskar honom och vill ha honom tillbaka, gör att han slits mellan så väl kärlekskänslor, lojalitet mot gamla löften som skam över att inte alltid lyckas tala sanning.

Av de här fyra novellerna är det Maria Küchens Tiden som verkligen stannar kvar hos mig en tid efter läsningen. En man sitter på verandan vid familjens sommarställe i skärgården. Han är där för att röja undan i sjöboden och förbereda husets vinterdvala, men han spenderar istället tiden med att sitta. Han bara sitter och sitter. Och så spelar han in sig själv på sin iPod, så som de har sagt i terapin att han ska göra. Novellen utgörs av denna inspelning – mannens försök att förmå sig själv att tala om den där händelsen. Den som ägde rum för så länge sedan, men som ändå ständigt finns med honom i form av skuld och skam. Det är otroligt välskrivet och fängslande. Ett stycke monolog utan tydlig adressat, enbart stundtals avbruten av mannens tveksamma tystnad.

Nu vill jag bara stänga av.
- – -
- – -
- – -
Jag är modig som inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
De säger att man är modig om man inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
Tystnaden här ute, man kan nästan dricka den.

Junifyran är som övriga utgivningar av Novellix en liten pärla. Litteratur att bära med sig. Litteratur som berör.

Similar Posts:

• Stark novelldebut 
• Bilden av ett horn
• Skickligt om skilsmässa
• Minideckarjuveler att njuta
• En förlorare i debatten

Det är skolavslutning och sommarlov, allt borde vara perfekt. Men Frossans kompisar skingras vind för våg, de ska på semestrar utomlands, på ridläger och Frossans bästis Bojan ska åka till Jönköping och bo hos sin kompis Clara. Det ordnas ridläger på ridskolan, men Frossan vill inte vara med, först känner hon ingen där och så vågar hon inte sova över! Hon är tio år och har aldrig sovit borta förut. Frossans rädsla inför övernattningen är en av de främsta behållningarna med Kan man älska Misja?. Hennes rädsla är äkta och ärlig, samtidigt som hon skäms för att erkänna den. När Frossan till slut vågar berätta för mamma och får reda på att det är ett dagridläger, där man inte sover kvar, är ridlägret redan fullt.

Som om det inte vore nog har en av ridskolehästarna, Misja, börjat slå bakut och bitas. Hon slänger till och med av en tjej så att hon måste åka ambulans. Griniga hästar är en ganska vanligt förekommande företeelse på ridskolor eftersom hästar är känsliga djur och lätt reagerar på när det är många olika som sköter och rider dem. Och alla hästar kan inte vara snälla och gosiga.

I fallet med Misja är det så att hon har ont, en av de vanligaste orsakerna till att hästar kastar av sina ryttare. Men en häst som är grinig i stallet, är oftast bara grinig och vill vara i fred, samtidigt som de är fantastiska och snälla läromästare i ridhuset. Det krävs mycket tålamod och mod för att kunna älska och sköta en sådan häst, speciellt om man inte är så gammal eller inte har hållt på med hästar så länge. Jag hade önskat att Inger Frimansson hade stannat kvar lite längre vid hur det är att älska en häst som är sur. Men också att en grinig häst, till en viss gräns, ändå funkar utmärkt som ridskolehäst.

Den enda gången Kan man älska Misja? brister i trovärdighet är när Bojan och hennes egna häst Golden håller på att träna piaff, som är ett moment i svår dressyr där hästen travar på stället. Det är inte alla hästar som rent fysiskt klarar av att samla sig och trampa under sig så mycket. Att då en tioåring och hennes ponny skulle vara på den nivån känns inte realistiskt någonstans.

Däremot börjar serien om Frossan och hennes kompisar med andra konstiga namn att ta sin form. Titlarna med hästnamnen från Rida på Golden till Rädda Rabalder och nu Kan man älska Misja? är vackra. Vilket även gäller omslagen som är fantastiskt snygga i olika färger för varje del och gärna får pryda min bokhylla!

Similar Posts:

• Den nya och gamla hästboken i en
• Tung start för ny hästserie
• Hastig hästdeckare
• Ponnylycka
• Små hästar, stora känslor

Precis som titeln anspelar på måste ridskolehästen Rabalder räddas. Hans riktiga ägare vill ha tillbaka honom eftersom Rabalder bara är utlånad till ridskolan. Det blir en kombination av den nutida ridskoleskildringen och ett spännande uppdrag att rädda hästen som annars riskeras att säljas, precis som i den gamla tidens hästböcker. Och Ingrid Frimansson lyckas behålla realismen i kombinationen förvånansvärt bra.

Rädda Rabalder är den andra boken i serien om KONA-klubben (konstiga namn-klubben), som Frossan och hennes bästis Bojan har tillsammans. Tjejerna går i samma klass och hänger tillsammans i stallet jämt. Frossan är fortfarande nybörjare, men på god väg mot att lära sig rida. Men ingenting är sig riktigt likt på ridskolan, den vanliga ridläraren är borta och ersatt av en vikarie som inte alls är lika snäll. Och som inte låter tjejerna (och killen) rida på sina favorithästar. ”Man måste kunna rida alla sorters hästar” ekar det utanför stallkontoret.

Frossan slits mellan att tycka att det är roligt att rida, som när hon klarar av att galoppera första gången. Och att tycka att det är hemskt med tomheten efter Rabalder och den nya ridläraren som bara kritiserar. Det illustrerar på ett enkelt sätt hur det är att hålla på med hästar. Det är ofta mycket som inte går som man vill, utvecklingen som uteblir, hästar som försvinner eller stämningen i stallet som är dålig. Men trots allt det finns det ingenting som kan hålla Frossan ifrån ridskolan.

Däremot är jag inte lika förtjust i Inger Frimanssons språk som lätt blir babbligt med många förutsägbara dialoger som inte för handlingen framåt, otydliga instruktioner från ridläraren och Frossans tankar som lätt rusar iväg. Scenerna som utspelar sig i skolan och i hemmet känns mest som utfyllnad för att de måste finnas där för att ge ett realistiskt sammanhang till tjejernas liv.

Jag kan inte heller låta bli att tycka att Frossan och Bojan är töntiga. Något som visserligen borde vara en styrka i en bok med tjejer som huvudsakliga målgrupp, men jag har svårt att se någon som kan identifiera sig med Frossan. Det blir inte utsatt på ett sätt som känns. Frossans känslor blir aldrig angelägna, konflikten i stallet utvecklas inte och Frossan blir passiv mitt i sitt handlande kring Rabalder. Därför önskar jag mer tåga till Frossan även avsutten, för uppe på hästen finns det inte mycket som kan stoppa henne.

Similar Posts:

• Stallets grinigaste häst
• Hastig hästdeckare
• Ponnylycka
• Tung start för ny hästserie
• Realistisk ridskoleskildring

Jag träffar Anna Bovaller en lördagsförmiddag i september på Bokmässan för att prata om hennes skrivande. Hon börjar med att berätta att hon alltid velat bli författare. Hon tycker att det låter klyschigt och menar att det är synd. För det är fantastiskt att få leva ut drömmen hon alltid burit med sig, samtidigt som den inte har funnits på kartan. Tillslut var det faktiskt hennes man som sa; ”Du bara pratar men nu har jag har hittat en kurs åt dig.” Kursen hette ”Att skriva krim” och gavs av Ordfront. Då var Anna 43 år och äntligen vågade hon skriva och även visa andra vad hon skrev. Där skrev hon en novell som hette Svinajakten och den blev embryot till debuten med samma namn. Efter kursen skrev och skrev Anna under ett helt år. Sen gick hon till Norstedts med materialet. Så småningom blev hon kallad till ett möte på förlaget, och när hon förstod att hon skulle bli utgiven bara rann tårarna. De frågade om hon kunde skriva en bok till om bokens huvudperson Petra Wester. Och det kändes helt självklart för Anna hade massor av idéer. Det var befriande och jätteskönt säger hon.

Anna menar att skrivarkurser är en folkrörelse. För henne var det puffen som fick henne att våga. För någon annan kan det handla om att hitta en teknik. Fast hon tror samtidigt att det är jättesvårt att förmedla skrivande och att hålla kurser. Skrivande är en känsla som är svår att klä i ord.

Hon skriver bäst när hon är ensam hemma. Det ska vara tyst, tråkigt och det är viktigt med mycket luft omkring. Allra bäst skriver hon i sommarhuset i Kivik under tidiga mornar med utsikt över havet. Om hon kör fast sover hon på saken eller gör något helt annat. Ibland måste man ge saker ställtid så löser det sig i bakhuvudet. Det kan också vara så att man får skrota och börja om. Jag frågar Anna Bovaller om hon varit rädd för att förlora sitt skrivande och då svarat hon att det hittills aldrig varit så. Hon har alltid haft fantasi i överflöd och det kombinerat med en extrem mörkerrädsla har varit bra för skrivandet.

Varför blev det just deckare då? Anna har skrivit efter devisen; gräv där du står. Hon är jurist och har som huvudpersonen i hennes böcker jobbat på advokatbyrå. Visst gör hon research inför sina böcker men inte på basnivå. Hon har också alltid velat skriva spännande historier. Vi pratar en stund om att deckare blir orättvist behandlade. Anna menar att begreppet behöver töjas på, och bli mer stort och brett. Ett sätt kan vara att istället för deckare kalla genren för kriminalromaner menar hon.

Själv läser hon helst svenskt eller nordiskt. I deckargenren tycker hon mycket om isländska Arnadur Indridason, Karin Fossum och Inger Frimansson, men betonar att hon läser mycket annat också. Vi talar också om pusseldeckare som fenomen eftersom det är sådana som Anna skriver. Hon tycker om just den gåtan. Vem gjorde det och varför?

I den senaste boken Äppelkyrkogården byggs historien kring en idé om revolten i Ungern 1956. Det är något hon själv minns ifrån sin barndom som något mystiskt och spännande. Inför boken åkte Anna med sin man och son till Budapest. Väl där visualiserade hon vad som skulle hända om hennes son försvann och blev bortförd. Ungern är en ung demokrati med nya medialagar. Storebror ser dig är ett ständigt hot.

Anna bygger sin historia medan hon skriver den. Olika saker nästlas in under tiden. Just nu håller hon på med den fjärde boken om Petra Wester. Hon försöker jobba med att ge böckerna olika teman. Den första, Svinajakten, är en klassisk pusseldeckare, den andra, Svärmaren, handlar mer om relationer och den tredje, Äppelkyrkogården, är en thriller. Men det övergripande medvetna mottot är ”Saker och ting är inte alltid vad de synes vara”.

Jag avslutar med att fråga om det inte borde det inte vara dags för fler kvinnliga förövare inom genren? Att göra plats för kvinnan som förövare och mannen som offer? Anna Bovaller är benägen att hålla med men tror att det beror på att det är så statistiken ser ut, de flesta brott begås helt enkelt av män.

Similar Posts:

• Utlottning vecka 42
• Frimansson årets deckare
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Vinnare vecka 42
• Säljande priser

När Inger försvinner vet hennes syster Maria instinktivt att någon fasansfullt har hänt. Inte skulle Inger frivilligt försvinna när hennes make, förlagschefen Titus Bruhn, ligger för döden. Det visar sig att Maria har rätt. Inger har inte alls rest utomlands på obestämd tid.

Den ena polisen lyfte upp en kaka. Han bet i den. Det var korintkakor, stenhårda, hon hade råkat ta för mycket mjöl. Han tuggade försiktigt.
”Hon … ja, det är en egendomlig historia. Det verkar som om hon hållits inspärrad i ett källarutrymme i Södertälje.”
Maria vidgade näsborrarna.
”Inspärrad?”
”Ja, det var nån sorts backstuga vid nåt som heter Borgviksgård. Det fanns en lucka i golvet. Och under den. Där var hon.”
Rose! Ett brännande snitt genom hjärnan. Det var Rose som hade gjort det här!

Rose är Titus ex-fru som aldrig kommit över att maken lämnade henne för den oansenliga bokhandlerskan Ingrid. Det kalla landet är en fristående fortsättning på Råttfångerskan som kom 2010 och där detta kidnappningsdrama står i centrum. Jag har inte läst Råttfångerskan men kan ändå ta mig in i denna bitterljuva thriller som sätter dessa giftiga tanter i fokus på ett alldeles förtjusande sätt. På ytan kan kvinnorna verka vara oförargliga och enkelspåriga, men skenet bedrar. De grubblar, spekulerar och smider planer.

Vi läsare får inte träffa den store förlagschefen Titus Bruhn eftersom han går bort i cancer alldeles i bokens början, och detta i skuggan av Ingrids inspärrningsdrama. Dock förstår man att han var en karismatisk person som lämnar flera kvinnor och barn efter sig. Med sin första fru har han två döttrar, Jennifer och Julia. Även Roses son Tomas har blivit som ett barn för honom. Alla är de präglade av den store Titus och bearbetar förlusten på olika ganska destruktiva sätt.

Karaktärerna är skildrade med en ömsint penna. De kämpar mot sorg, vrede och skuld. Dialogerna lägger sig naturligt. Jag tycker mycket om hur den lilla, rädda och i grunden alldeles vanliga människan får ta plats med sina starka känslor av kärlek och hat.

Similar Posts:

• Ett otydligt spår
• Stallets grinigaste häst
• Hastig hästdeckare
• Det människor gör
• Frimansson årets deckare

Idag presenterar vi som alltid på måndagar en av redaktionsmedlemmarnas bokhyllor. Idag har turen kommit till Anna N som visar upp sin Billy som delas av både böcker och skor.

I recensionsväg bjuder vi den här veckan bla på två deckare. Anna Liv har läst Det kalla landet av Inger Frimansson, det är en bitterljuv historia med hämndlystna tanter som smider illasinnade planer. Anna Liv kan inte annat än rysa och mysa över denna försynta thriller. Jag har läst Denise Rudbergs Två gånger är en vana, som är del två i nya deckarserien om Marianne Jidhoff som författaren själv genrebetecknar som Elegant Crime. Det är en tegelsten att sträckläsa! Dessutom har jag träffat och pratat med Denise Rudberg på bokmässan.

Eva har läst en fantasifull debutroman av Fredrik Härén i De ickesynliga. Författaren är tidigare känd för att skriva böcker om kreativitet. Hans Idébok har sålt i mer än 150 000 exemplar i Sverige och översatts till flera språk. Till helgen återkommer vår gäst Karin Palmqvist sitt projekt med kvinnliga irländska författare.

Självklart fortsätter vår bokmässerapportering även denna vecka. Idag skriver jag om mina bästa bokmässeminnen och de kommer att fyllas på under veckan från alla som var på plats. Är det något du känner att du har missat från bokmässan 2011, eller något du vill läsa igen, kikar du bara in här för att hitta alla våra samlade inlägg från årets mässa.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vecka 37 på Dagensbok: Bokmässeplanering
• Fredag på bokmässan
• Lördag på bokmässan
• Torsdagen på bokmässan

Frossan, som egentligen heter Eufrosyne, ska precis få börja rida när det kommer en ny tjej till klassen. Ingeborg, kallad Bojan, och Frossan, som tidigare varit utanför i klassen, blir snabbt vänner och det visar sig att Ingeborg har fått en ny häst, Golden Angel. De populära och dryga tjejerna Emma och Elin rider också på samma ridskola, vilket gör att Frossan får anstränga sig ännu mer för att undvika dem. I nybörjargruppen som Frossan börjat i gäller det förstås att snabbt hitta sin favorithäst och det gör Frossan i den stora, svarta Rabalder. Den franska killen Hercules rider i samma grupp och ska bli elitryttare när han blir stor. Bojan och Frossan bildar ”konstiga namn- klubben” (KONA-klubben). Ja, det låter som upplägget för vilken hästbok som helst. Och den stora intrigen är huruvida Frossan ska våga berätta för Bojan att hon inte har ridit så länge och om hon ska våga rida på Golden. Annars kanske Bojan inte vill vara kompis med henne längre.

Det är inte bara intrigen som är problemet i Rida på Golden. Även om Frossan framstår som en komplex person som slits mellan rädslor och att våga och är lätt att sympatisera med, framställs de övriga karaktärerna med enkla attribut. Pappan är snäll, mamman har tidigare tävlat inom hästsport men blivit skadad och rädd, brorsan spelar trummor, Elin och Emma är dryga, Hercules söt och generös och Bojan godheten själv. Speciellt gestaltningen av barnen framstår som otrovärdig då man i den åldern ofta faller för grupptryck och ändrar åsikt och smak från ena dagen till den andra.

Mycket av bokens handling utspelar sig på ridlektioner där ridningens grunder lärs ut. De partierna blir lätt överpedagogiska och berättar sådant som är självklart och jag känner mig skriven på näsan. Nu har jag visserligen ridit i nästan hela mitt liv, men målgruppen för hästböcker som denna är också upp över öronen belästa inom sitt ämne. Dessutom ryggar jag tillbaka för formuleringar som sparka på hästen hårdare och dra i tyglarna. Så rider man inte. Hästar är känsliga djur som känner minsta lilla flugan som sitter på dem. Att Golden lastas av i bara grimma, utan grimskaft och inte i träns som är en självklar säkerhetsåtgärd när man handskas med hästar. Bojan drabbas av maginfluensa och Golden blir stående ett par dagar, när hon sen ska rida är Golden på tårna och vill helst bara springa. Men istället för att rida fram hästen ordentligt i ridhus eller paddock ger sig tjejerna ut och galopperar i skogen. Och det på en helt ny häst som en elvaåring inte ens borde hantera utan vuxen de första gångerna.

Mellan varven slänger Ingrid Frimansson in att mamman har handlat på Blocket, att barnen kan googla för att ta reda på vad tränsets olika delar heter och att Frossan jämt glömmer sin mobiltelefon hemma. Tyvärr blir det mest krystat och miljön i Rida på Golden känns väldigt tidlös och anonym. Jag kan inte placera var den utspelar sig, ej heller i vilken tid.

Rida på Golden är den första boken i en serie om KONA-klubben. Trots bristerna i den första boken hoppas jag på att de bara är en lång inledning till de kommande och att karaktärer, hästhållning och relationen till hästarna får utvecklas och fördjupas. Och så länge det handlar om hästar läser jag ändå med glädje.

Similar Posts:

• Stallets grinigaste häst
• Den nya och gamla hästboken i en
• Hastig hästdeckare
• En sommarlovsdröm
• Ansvar, bus och charm

Flytten går sedan till Jönköping där nya faror väntar Nina, men i den begynnande puberteten väcks också dittills okända känslor av sexuell åtrå och kärlek. I Smålands Jerusalem kommer hon i sitt sökande också i kontakt med frikyrkliga aktiviteter, men ryggar tillbaka inför klasskompisen Irmas föräldrar när de på en kyrklig utflykt börjar tala i tungor och folk hänrycks och beter sig märkligt. Nina vill tänka själv, både i existentiella frågor och i hanterandet av den tonåriga vänskapens nyckfullhet. Ninas sökande mynnar ut i ett annat slags tungomål, nämligen det litterära skrivandet. Där kan hon formulera sig utan insyn, där finns den frihet hon behöver för att tänka fritt.

Ninas lust att skriva kommer som en reflex, en impuls hon bara vet att hon måste följa. Därefter händer också något med Ligga som ett O. Språket förändras i romanen liksom som en effekt av huvudpersonens utvidgade litterära medvetande. Från att i den rena uppväxtskildringen ha varit ganska platt och markerande blir det beskrivande och levande. I beskrivningen av tiden i Mörkaste Småland hemfaller Frimansson ofta åt ett slags vadderad ranelidska, orden bärs fram som ädelstenar i en smyckesask, försiktigt så att det inte ska skramla eller skava. Under gymnasietiden skildras relationer och hierarkier i vänskapskretsen och skolan på ett mer rättframt sätt, Nina tillåts bli obekväm, svärande och känslosvallande. Delvis är det logiskt, tonårens krängande känslor avspeglas också i ett språkligt större svängrum. Ändå skulle romanen tjäna på en mer sammanhållen stil, en ansats att göra barndomen mer angelägen genom att knyta ihop Ninas tidiga nojor med berättelsens senare del. Det skulle kunna ske genom att använda återblickar mot, istället för återvändande till, barndomen och låta handlingen ta sin utgångspunkt i flytten från land till stad.

Ligga som ett O växer med uppgiften, slutet är både fängslande och finkänsligt. Bokens första femtedel kunde offras för en tätare, konsekventare berättelse, då vore det här en mycket bra roman. Nu är den bara bra, trots allt.

Similar Posts:

• Tankfull thriller om långsinta tanter
• Säljande priser
• Det människor gör
• Supersöta sommarnoveller
• Scenisk uppgörelse med släkthistoria