I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan sina olika delar av livet.

Rälsens sinnrika
förälskelse

Fortfarande leva
och ännu dö

Vardagen är ständigt närvarande, med en matkasse i handen eller vid fötterna, men det handlar också om sjukhus, hjärtinfarkt och död – och kärlek, och längtan.

Det måste finnas ett sätt
att rädda älskling

Köra tunnelbanan baklänges

Förare är Karon, färjkarlen från den klassiska mytologin – han som tar med de döda över floden till dödsriket.

Det står fuck sthlm i tusch
på instrumentbrädan

I stället för den vanliga, grekiska gestaltningen med skägg, stav och båt möter vi här en Karon med nagellack på strumpbyxornas maskor och en matkasse i handen.

Nagellack på maskorna
nya knappar
samma gamla rock

Väntar i rulltrappan
där eftertanken blir en söm
Den går upp på nytt

Karon må ha bytt stil, men det är ändå samma gamla rock som de nya knapparna är fästa vid. Resan går inte över Styx eller Acheron, inte på samma sätt från flodens ena strand till den andra, utan längs tunnelbanans vindlande nät. Här är det inte bara Karon själv som tar sig fram och tillbaka, om och om igen, utan även resenärerna. Resan, precis som eftertanken, som går upp på nytt.

För den som känner till Stockholm är platserna bekanta: Stadshagen, Rissne, Gullmarsplan, Hallonbergen och Solna strand, Centralstationen (men också Republique). Men dikterna rör sig också ut från underjorden, till en veranda och träleksaker, klipphällar och vågstänk, stjärnor och grus, skogen. Lejoninna och gyllene päls i ögonen. Åhléns och gamla män.

Gamla män tittar på byggen
med plastpåse i händerna
nyfikna vid en grop
svindeln
genom trasiga lungor

Det kan vara mjölk i eller handskar

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Blick på det blinda
• Febriga drömmar om död
• Dikter som kött och frukt
• Poetiska stillbilder om liv och död

På bussen såg jag att världen, trots hösten, fortfarande var i tilltagande. Träden sträckte ut sina armar för vad skulle de annars göra. Vidöppna medan förutsättningarna för deras växande ändrades. De kunde ju inget annat. Och jag önskade att jag skulle ha en stam istället för ryggrad, spretande blad istället för fingrar. Vara en plats för fotosyntes. Kunna omvandla solen och fortsätta sträcka ut mitt vara i världen.

Det finns en tillfredsställande skönhetsupplevelse enbart i ordens klanger. I Lindes blick på det vardagliga som vrider om mitt perspektiv en liten aning.

Berättelsen handlar om Henriette som lever ensam med sin pojke. Pojken blir ur en synvinkel allt i hennes liv, han upptar hennes tid och hon försätter sig själv i självvald social isolering för att kunna leva för sin pojke. På ett annat sätt ser hon honom aldrig. Kanske är det något de allra flesta mammor kan känna igen sig i; att det finns en paradox i moderskapet (och kanske föräldraskapet), kärleken är överväldigande, du känner varje födelsemärke på dina barns hud och hur hårvirvlarna rör sig över deras hjässor, men du kan aldrig förmå att tillfullo se dem för vad de verkligen är. Deras brister kan du förnimma, men inte fullt ut uppfatta.

Precis det händer Henrietta, en dag finner hon att hennes pojke blivit vuxen. En dag står två poliser utanför hennes lägenhetsdörr och berättar att pojken har mördat en annan pojke, trots (eller kanske på grund av) Henriettas föraningar om att något hemskt kommer att hända är förtvivlan naturligtvis gränslös. Efter det börjar Henrietta att åka ut till fängelset för att besöka sin pojke. Väl där möter hon en annan mamma, Grace, som också kommer för att besöka sin pojke (eller är det egentligen därför hon är där…). Henrietta och Grace inleder ett intensivt, passionerat, förhållande samtidigt som det förflutna långsamt vecklas upp.

Så långt kanske allt väl?

Jag vet faktiskt inte om det är det. Romanen är välskriven, språket bländande men ändå är det som att berättelsen inte berör mig. Kanske är det som Grace vackra hus vid vattnet där allting är placerat enligt tingens inneboende skönhet, att den perfekta ordningen skymmer berättelsen bakom. Jag blir aldrig insläppt, trots alla ord om lidande blir det aldrig smuts och blod som jag kan förnimma över min egen hud. Det är synd, för jag vet att Linde egentligen har förmågan att beröra.

Similar Posts:

• Vi ska alla en gång dö
• Lesbiskt kärleksdrama ger romancegenren feministisk touch
• Lång väntan på
• Norrlands hungriga hjärtan faller platt
• Abdikerad vinnare

Ida Linde har skrivit en roman mer om ett tillstånd än en fysisk plats. Det mörka Norrland kan lika väl vara en slumpens utmarker inuti människorna, som en kuliss för vad som händer i de olika berättelserna. Ja, jag läser Norrut åker man för att dö, som en samling noveller. Eller egentligen; sånger, ibland direkta översättningar från bland annat Nebraska,skivan där titellåten handlar om Charles Starkweather, massmördaren som sköt sitt första offer av elva på en bensinstation.

Den kronologiskt uppbrutna berättartekniken fungerar väl med det slumpmässiga. Likt en cirklande helikopter görs nedslag hos ganska grovt skissade karaktärer vävda kring  mördarnas på ett eller annat sätt.

Jag tycker det finns ansatser till en bättre bok. Min läsning störs av den alltför uppenbara intertextualiteten. Jag har verkligen brottats med det genom hela boken. Det blir inte bra här. Allt för många strofer är direkta översättningar från låtarna på Nebraska. Som den Springsteen-nörd jag är förstår jag mycket väl att det finns digert med stoff att hämta ur hans poetiska låtskatt, men jag önskar att Ida Linde kunde göra det snyggare. Maskera en smula, fläta och smyga. Att låta Night on the Johnstown flood dansas till, att direktöversätta blood on blood, ur Highway patrolman med blod på blod (sic!), ger mig rysningar och romanen totalhavererar. Originalberättelsen har redan sin plats. Synd på så rara ärtor. Har man däremot inte lyssnat så noga på Springsteens texter tror jag att boken kanske kan bära och lysa i sin egen kraft med sitt poetiska anslag.

Similar Posts:

• En genomsläpplig skildring av moderskapet
• Vi ska alla en gång dö
• Storstadsmytologi
• Vecka 43 på dagensbok.com
• September finns; dikten finns

atombomben finns

Hiroshima, Nagasaki

Hiroshima den 6
augusti 1945

Nagasaki den 9
augusti 1945

140. 000 döda och
sårade i Hiroshima

ca 60. 000 döda och
sårade i Nagasaki

siffror som står stilla
någonstans i en avlägsen
vardaglig sommar

sedan dess är de sårade
döda, först många, de
flesta, sedan färre, men
alla; till sist
de sårades barn,
döfödda, döende,

många, ständigt
några, slutligen de
sista; jag står i

mitt kök och skalar
potatis; kranvattnet
rinner och överröstar
nästan barnen
ute på gården

barnen ropar och
överröstar nästan
fåglarna
sjunger och överröstar

nästan lövens
viskan i vinden;
löven viskar
och överröstar nästan
med sin stillhet himlen,

himlen som lyser,
och ljuset som nästan
sen dess lite har liknat
atombombens
eld

För någon månad sedan utkom den tredje svenska översättningen av danska Inger Christensens evigt hyllade diktsamling Alfabet. Christensens texter har kallats både tidlösa och mästerliga och många är vi som sörjer att hon tyvärr aldrig hann få Nobelpriset innan hon dog 2009. Men hennes dikt dröjer sig också kvar som influens hos andra nordiska poeter. Ett exempel är Katarina Frostenson, vars samling Flodtid, har en dikt med inledningsraden ”Kanalen i Gävle är blank som metall”, som är hämtad just från Christensens Alfabet.

Tidigare i år släpptes Ida Börjels Ma, som har tydlig utgångspunkt i Christensens bok. Hos Börjel har nutid blivit till dåtid. Christensens ”finns” (findes) har blivit ”fanns”. En obetydlig förskjutning, kan tyckas, men genom tempusbytet blir Börjels bok en påminnelse om diktens presens; dess förmåga att genom små ändringar ständigt hålla sig levande.

Är det något läsaren lägger märke till hos Christensen så är det hur föremål och händelser – aprikosträden, atombomben, kaprisbusken, kärleken, hungersnöden, himlavalvet – hela tiden ter sig nya. Därför känns Alfabet lika ny i Silkebergs och Lindes översättning 2014 som någonsin tidigare.

Skillnaderna från tidigare översättningar är inte alltid stora. Silkebergs och Lindes har dock den fördelen att de har behållit mycket av substantivens bestämda form som är vanlig i originalet. Den bestämda formen ger en särskild närhet till tingen – som om diktjaget redan hade känt dem alla och därmed bär dem med sig, är närvarande i dem. Som om varje enskild växt, varje doft, död och rörelse vore allas vårt gemensamma att uppleva och genomlida. I Alfabet är jaget lika nära sin egen vardaglighet, hemma i sitt eget kök, som barnens lekande ute på gården och kuster på andra sidan jorden: ”…här går/jag ner till det stilla,/ det i kvällen blanka/Öresunds blå, kastar/en sten ut i vattnet,/ ser hur ringarna/ sprider sig, når även/ de mest avlägsna kuster”. Ett stillsamt ljus faller på varje partikel. Det går att känna jagets medvetenhet kring allt som pågår och växer. Dikten i Alfabet gör däremot aldrig anspråk på att vara allsmäktig. Här finns bara en människas vilja att återupptäcka och stå ut med världen, med all den sorg och vördnad som det kräver.

Alfabet är, liksom flera av Christensens senare böcker, spända efter ett särskilt system. I det här fallet är det två; dels det alfabetiska, dels Fibonaccis talföljd. Vid första tanken är det lätt att se systemdiktningen som något som riskerar begränsa och göra diktens uttryck mekaniskt och kyligt. Men den som läser Alfabet, oavsett version och oavsett om det är första, andra eller femtioelfte gången, blir varse att systematiserandet möjliggör ett blottläggande av tillvarons alla sköraste nyanser. Tingens kärna och beståndsdelar blir synliga på ett sätt som i en mer fri dikt bara riskerar att beröras på ytan. Samtidigt är språkliga och talbaserade system, sätt att spjärna mot det redan invanda. Christensen bryter mot sina system, låter dikten flyta iväg, och ordningen bli en annan. Det från början tänkta behöver – och kommer – alltid att brytas. Språket är rörligt. Och är inte dikten alltid fri, oavsett form?

Jag har burit med mig den nyöversatta Alfabet i min väska hela sommaren. Till klipporna på Möja, en blåsig strand vid Atlanten och de västgötska vindkraftverken har jag burit den. Nu är det september; ”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken/finns”, med Christensens ord. Jag tror att Alfabet får följa med ett tag till.

Similar Posts:

• ”Jag tänker ett ljus”
• Förlusternas alfabet
• Tack för det Modernista!
• Tänk på döden
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

Silja och Sontag är systrar, de sitter i varsin rymdraket på väg ut mot det universum som deras mamma Eleonore, matematikern, har räknat på. ”Hon räknade på universums form och du uppsökte den.” Den första intrig som möter läsaren är huruvida systrarna ska ta av sig hjälmarna eller inte: Silja vill ta av dem, Sontag vill behålla dem på. Under tiden de bestämmer sig berättar de historien om sin mamma.

De skulle jämföra resultaten och verifiera varandra.

Men berättelsen var de tvungna att själva hitta på.

Berättelsen om mamman kretsar kring älskarna, städerna de flyttar till och från, och arbetet. Eleonore är som så många andra intelligenta, räknande, forskande kvinnor en frånvarande mamma. Eller en periodande mamma.

Hon hade sagt till honom att arbetet och barnen alltid kom först.
Han hade svarat att kärleken inte är en hierarki.
Hon hade sagt att allting går att räkna på.
Han hade sagt att kärleken inte är villkorslös.
Hon hade sagt att kärleken kan ha många ansikten.
Han hade sagt att han inte kunde chansa på en sådan smärta.
Hon hade sagt att hon inte kunde förstå hur man kunde låta bli.
Så hade han rört vid henne och hon vid honom. Länge bara andats. Vorhanden, zuhanden. Vara med tingen eller behärska dem.

Hon säger att arbetet och barnen alltid kommer först, och så blir det, i den ordningen. Silja och Sontag lär sig att reda sig själva, och Eleonore blir något som finns när arbetet är utfört. Då bakar hon, lagar mat, klappar, vårdar. Jag tänker på andra geniförklarade kvinnor, att de alltid fått vända ryggen till allt annat för arbetets skull. På Marie Curie och Blanche Wittman i Per Olov Enquists skildring Boken om Blanche och Marie. Att arbetet blir mer värdefullt om offret är större.

Vetenskapen gör sig bra som poesi, och Ida Lindes språk rör sig nära poesin. Det är komprimerat, lätt och säger inte mer än det måste säga. Precis som vetenskapen plockar ner verkligheten till minsta beståndsdel så gör poesin det med språket. Helena Granström, matematiker och poet, har gjort det och det tål att göras igen. Även om Ida Lindes språk är mer varmt, mindre teoretiskt. ”Universum var oändligt men kunde likväl ha en form. Om man åkte rakt ut i rymden och lyckades undvika att krocka med stjärnor eller planeter skulle man förr eller senare komma tillbaka till utgångspunkten.”

Och det är Ida Lindes universum som jag väntar på när jag läser En kärleksförklaring, jag vill följa med Silja och Sontag ut i rymden, inte stanna med deras empatiska skildring av en mamma som hela tiden var i rörelse.

Alla upplever vi tid och rum. Det som skiljer är hur andra färdas. I fallet med systrarna färdas de i olika hastigheter. Kommer de att färdas i samma ljus?

Jag sa också att du kommer älska och förlora den du älskar. Varje gång du hör namnet kommer något att rämna.

Similar Posts:

• Vecka 43 på dagensbok.com
• En genomsläpplig skildring av moderskapet
• Abdikerad vinnare
• Socialrealism is the shit!
• September finns; dikten finns

Tills på torsdag har Emelie läst Ida Lindes En kärleksförklaring. En vacker bok om en mamma som är matematiker och hennes två döttrar, Silja och Sontag som åker upp i rymden. Som vanligt när Emelie läser Ida Linde fastnar hon snarare för meningarna ryckta ur sitt sammanhang än som sammanhållen roman.

På lördag har Emelie stor hästspecial, det blir massor med nya recensioner av aktuella hästböcker för alla åldrar, från bilderböcker till ungdomsböcker. bland annat skriver hon om Lin Hallbergs nya, Vem är du Johanna? och en nyutgåva av Vitnos det lilla russet i bilderboksformat med fantastiska illustrationer av Margareta Nordqvist. Dessutom blir det en helt ny intervju med Lin Hallberg som berättar om vad hennes hästresor har gjort med hennes identitet som ridande människa. Självklart har Emelie också grävt djupt i arkivet efter allt som har med hästar att göra.

På söndag skriver Björn om Umberto Ecos Kyrkogården i Prag – en enormt kuslig bok om hur fördomsfullt tänkande och konspirationsteorier väver sig in överallt i mänskligt tänkande, som kopplar franska revolutionen till Anders Behring Breivik och får en att få skrämselhicka för sin egen skugga. Om man tar sig igenom den, vilket inte är helt garanterat. En succé på alla sätt utom det rent berättarmässiga.

Nästa vecka kommer vi på Dagensbok att bjuda på ungdomsbokvecka, det innebär att vi hela veckan skriver om mängder med ungdomsböcker. Under den veckan kommer vi att ha utlottningar av ungdomsböcker VARJE dag. Därför uteblir bokutlottningen den här veckan. Men ni kan tävla om förra veckans bokpaket ända fram till fredagen den 28e kl 10.00.

Trevlig vecka

önskar,

Similar Posts:

• Vecka 21 på dagensbok.com
• Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Borta bra, hemma bäst
• Ponnylycka

Om jag glömmer dig blir jag en annan består av två prosatexter, en om en häst och en om en morfar. Och så relationerna mellan hästen och ryttaren, mellan morfarn och barnbarnet. Det är ett knappt och sparsamt språk som lämnar och blir kvar. Men det är inte i sammanhangen och handlingarna jag blir kvar, jag saknar berättelserna och viljan att berätta dem. Trots att Ida Lindes språk i debuten Maskinflickans testamente är väldigt episkt tycker jag att det kommer mer till sin rätt där i lyrikens uppbrutna rader. Därför försöker jag bli kvar i de små, små meningarna och fraserna i det som varar kort och blir det emellanåt. Det är spillror av liv och kärlek och död och svek och att inte kunna förstå. Det där som är så stort och så litet ändå. Det som betyder något.

Den första texten handlar om Sonja som är världens bästa hopphäst, men sen vägrar hon vid vattengraven på en tävling och ryttaren söker hjälp hos drottning Kristina, som är den bästa hopptränaren i landet. Insprängt bland ryttarens tankar och upplevelser finner jag citat från drottning Kristina, tyvärr upplever jag det mest som konstruerat eftersom tonen i citaten skiljer sig så mycket från tonen i den övriga texten. Vilket leder till att jag gång på gång trillar ut ur berättelsen. Men jag gillar ryttarens röst och hängivenheten i den.

Sonja slutade tro på det mitt i. Förväxlade sig med Svala. Att det bara var på låtsas. Eller att publiken skulle uppfatta det som på låtsas. Det skrämde henne. Kände den totala samhörigheten med henne först då. Vi två var lika rädda.

Den andra texten handlar om hon och hennes morfar, hur allt plötsligt förändras när morfarn åldras, hur hon blir den som upprätthåller ordningen och han den som behöver tas om hand. Hur allting ändras och går runt. Det är en fin beskrivning av åldrande och ansvar och små detaljer. Däremot blir den aldrig personlig och jag tänker att en sådan allmängiltig berättelse inte behöver vara personlig, att den kan träffa rätt ändå. Men jag hittar inga argument till varför jag ska läsa just den här berättelsen.

Jag har ett stort blödande sår på benet och vi har inga bandage.
Då måste du dra upp byxbenet. Klarar Kapten värmen?
Jag klarar allt, säger hon.
Han river av en bit vitmossa och drar upp byxbenet och pressar mossan mot såret som om det fanns.

Därför har jag kvar känslan av att levnadsödena inte berör mig när jag läser. Jag vill inte veta hur det går för dem, vad som händer, vem som överlever. Jag kommer inte nära, inte ner på djupet. Därför förblir behållningen av texterna enstaka rader och meningar som håller bäst om de får stå för sig själva, uppbrutet från sitt sammanhang. Några av dem är så starka, som titeln, att jag skulle vilja klistra dem på kylskåpet och läsa dem varje dag.

Similar Posts:

• Maktspel på 1600-talet
• Evigt motstånd och uppror
• Förvånansvärt fräscht
• Vi ska alla en gång dö
• Spelets fånge

Hennes brors tinning mot linjemålarmaskinen. Fostret som tas bort. Hennes far, fotbollsdomaren, som får ett träd över sig.

Maskinflickan skulle dö först, men alla dör innan henne.

Jag tycker att poesi ska gå att begripa. Om jag inte får något sammanhang beror inte det nödvändigtvis på att jag är dum och poeten är Stor och Intelligent, utan på att poesin är dålig. Dessutom underlättar det en svår genre om dikterna är korta och gripbara. Det är förresten aldrig ett självändamål att skriva långt och mycket.

Ida Linde har tack och lov verkat förstå det.

Maskinflickans testamente rymmer en historia, med början och slut, uppdelat i något som om det vore en roman skulle kallats kapitel. Bildspråket är tydligt och samma bilder återkommer hela tiden, och vid en andra läsning lyfts dikterna betydligt och blir till en helhet.

Det blir lätt att ta till sig poesin då, när det finns en kronologi. Faran ligger i att berättelsen ändå riskerar att bli för grund – och för kort. Det är lättillgängligt samtidigt som jag frestas att lägga ifrån mig boken med en axelryckning – även efter ett par läsningar. Det är orättvist, för det finns mycket mer än en axelryckning i den här berättelsen. Men det kräver ett djupdyk mellan raderna.

Och det är i och för sig det som är poesi, oavsett hur begripbart det görs.

Similar Posts:

• Eldfåglar utan överraskningar
• Lång väntan på
• Storstadsmytologi
• Minimalism dragen till sin spets
• September finns; dikten finns