Stallet som grogrund för konkurrens och avundsjuka har ofta skildrats men på senare år har även klassaspekten tagit rättmätig plats i hästböckerna. Hästen på Vinga, skriven för barn mellan 9 och12 år, belyser att också i familjer där mamma går på jobbmöten i kostym svider ridlektioner i plånboken. Dessutom förekommer en tidigare framgångsrik ridtjej som slitit hund för att få jobba med hästar men drabbats av kronisk värk och depression: vanligt bland kvinnor, men sällan skildrat i litteratur för unga.

Uppfriskande är att den privilegierade tjejen i stallet inte är en skrytig översittare. Ponnyägaren Maryam visar både förståelse för Lovis situation och hjälper henne lösa mysteriet med Vinga, trots att Lovis gärna betonar hur Maryam omöjligen kan relatera till hennes situation. Klichén att tjejer inte kan leka tre har också lämnats utanför: här är det till slut ett helt gäng tjejer och en icke-binär i olika åldrar som samarbetar.

Avundsjuka är tärande och frustrationen över att inte kunna utvecklas i ridningen är förståelig, men ett problem med romanen är att Lovis framstår som ganska osympatisk i sin bitterhet, generellt riktad mot Maryam. En gnutta mer värme hade gjort det lättare att heja på Lovis. Jag tycker också att Mios intresse för andlighet tar för stor plats, dels för att det bidrar till berättelsens spretighet men framför allt är det en trist trop att just den icke-binära personen gillar frigörande dans och umgås med hippies.

Ofta berättar författaren mer än hon gestaltar vilket gör att Lovis hästlängtan inte förmedlas tillräckligt. Mer stalldoft, mer av känslan när man får till en lyckad galopp eller av att luta huvudet mot en varm hästmule hade gjort Hästen på Vinga till en starkare läsupplevelse och förmodligen gjort Lovis mer relaterbar. Den mest hästbitna läsaren, som vet vad plastongnål och att gå på volt innebär kommer förmodligen få ut mer av läsningen, men många kommer tilltalas av spökspåret där den kanske kusligaste komponenten är något så oväntat som en uppstoppad ponny.

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Den nya och gamla hästboken i en
• Ponnylycka
• Dålig stämning i stallet
• Stackars Klara

Men allt handlar inte om hästar i Tröst hos Pinto. Medlemmarna i Kona-klubben, Frossan, Bojjan, Hercules, Fiona och Gi-Gi, ser till att hamna i flera olika mer eller mindre spännande situationer. Frossan vågar tillslut sova över hos Bojjan, men den natten blir det inbrott i villan. Gi-Gi springer hemifrån när katten smiter och hon måste räddas ur ett vattenfall. Och så är det väskryckarna som rånar gamla tanter på deras handväskor. Inger Frimansson skriver även deckare för vuxna och det är de deckarinfluenserna som smyger sig in i hästbokserien. Frossan har kontakt med sin farbror som är polis om utredningarna, men de separata brotten visar sig vara just separata. Därför vävs inte berättelsen ihop till en sammanhållande enhet.

I stallet slits Frossan mellan känslorna för favorithästen Rabalder och den nya söta Pinto. Hon frågar sig om man verkligen kan tycka så mycket om två hästar samtidigt. En viktig och intressant frågeställning som skulle kunna appliceras på fler situationer och relationer, men tyvärr fullföljs inte heller det temat.

Tröst hos Pinto är precis som de tidigare böckerna i serien en bok i mängden att läsa för de mellanstadiebarn som slukar böcker i högt tempo. Anledningen till att den inte stannar kvar hos mig är helt enkelt att det är för många ytliga berättelser som berättas i samma bok. Deckardelen blir inte tillräckligt spännande och i hästdelen fördjupas relationerna inte så mycket som är önskvärt. Däremot öppnas det upp för en utveckling i relationen mellan Frossan och ridläraren som jag hoppas att Inger Frimansson tar med sig till nästkommande bok.

Similar Posts:

• Den nya och gamla hästboken i en
• Stallets grinigaste häst
• Tung start för ny hästserie
• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor

Mina förväntningar på den här boken är ungefär lika höga som förväntningar inför en bok bara kan vara. Jag har läst, älskat och gråtit med Lin Hallbergs tidigare böcker i serien, Adzerk den vita hingsten och Vem är du Johanna? Och det bästa av allt, jag blir inte besviken.

Vi träffar Sara som föddes i Argentina men som nu bor i Sverige med sin pappa och sin storebror. Hon är en lovande och satsande fälttävlansryttare med allt vad det innebär med tidiga morgnar och träningar som ska hinnas med mellan skolan och kompisarna. Hon är nittton år, ska snart ta studenten och har vägen utstakad, men så är olyckan framme. Sara blir släpad efter en av sina tävlingshästar, överlever, men med ena benet nästintill avskavt och smärtminnet som inte lämnar kroppen. Det är mitt i den förlorade framtiden som hon börjar söka sig tillbaka. Efter minnena, vännerna och Nube den lilla hästen som var bara hennes.

I Argentina blir Sara till Zarah och barndomsminnena alltmer komplexa när en annan verklighet träder fram. Att efter tio år komma tillbaka till landsbygden i ett land med skenande ekonomisk tillväxt blir en chock. Då red barnen tillsammans till skolan. Nu är all odlingsbar mark täckt av sojaplantage. Finns det soja behöver korna inte beta, behöver korna inte beta behövs det ingen som driver dem. Och vännerna Felicitas, José och de andra som blev kvar är märkbart ärrade av de förändrade livsvillkoren.

Jag gråter inte när jag läser Hemma kanske inte är en plats, men trots det är boken den av Lins böcker som drabbar mig hårdast. Det är den lågmälda sorgen efter att ha förlorat något som aldrig har funnits. Eller bara fanns i minnet hos ett naivt barn. ”Du måste förstå att den perfekta barndomen inte finns”, säger Ana Maria kvinnan i familjen som Zarah delvis växte upp hos, och hon har så rätt i det. Barndomen är en illusion av utvalda minnen som uppenbarar sig i fel ordning och det är en svår insikt för Sara.

Skildringen av hur Sara måste konfronteras med bilden av barndomen, sin frånvarande mamma och den person hon själv har blivit är lätt att identifiera sig med. Lin Hallberg beskriver ömsint sina karaktärer och deras livssituationer och som läsare känner jag med varenda en av dem. Det tar emot för mig att kalla Hemma kanske inte är en plats för en hästbok, men jag gör det av gammal vana, för att Lin Hallberg brukar skriva sådana och för att jag brukar läsa dem. Kanske är det en hästbok för att huvudkaraktären reser över halva jordklotet för att leta efter hästen som hon hade som barn. Kanske är det en ursäkt för att få förlåta mamman som inte räckte till för det barn som Zarah var. När Sara måste försonas med sin barndom för att känslomässigt kunna växa upp växer även jag. Och som läsare är det det bästa man kan göra.

Similar Posts:

• Borta bra, hemma bäst
• Den nya och gamla hästboken i en
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Små hästar, stora känslor
• Realistisk ridskoleskildring

För att vara med i utlottningen skickar du ditt svar på nedanstående fråga till redaktionen@dagensbok.com senast lördagen den 30 mars. Glöm inte att skicka med din adress så att vi kan skicka boken hem till dig.

Vad heter två av hästarna som bor på Brobygårdens ridskola?

Lycka till!

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Ponnylycka
• Stor sorg och gränslös glädje
• Söt shettissaga
• Ansvar, bus och charm

Att hästboken för vuxna är efterlängtad bekräftar både Marta Hedener-Hagman och Cina Jennehov som är utgivningsansvariga på B. Wahlströms respektive Damm förlag. ”Många läsare som vuxit upp med Pias böcker har ställt frågan varför hon inte skriver något för vuxna”, säger Marta. Hon tror också att många av Pias unga läsare kommer att kasta sig över Pias nya vuxenbok, precis som hennes vuxna läsare i flera år har fortsatt att läsa ungdomsserierna trots att de växt ifrån målgruppen.

Många av de böcker som Pia har skrivit för barn och ungdomar går under kategorin ”lättläst”. Då måste språket anpassas, det får inte vara för långa meningar eller för svåra ord. Dessutom är nybörjarläsaren otålig och allt måste framgå i några få meningar för att själva handlingen ska komma igång så snart som möjligt.

Därför längtade hon efter att skriva en vuxenroman där hon fick gå in i karaktärerna, göra utsvävningar och använda precis vilka ord hon ville. Ett projekt som resulterade i romanen Du och jag och vi som handlar om fyra kvinnor vars gemensamma länk är att de har sina hästar i samma stall. Att det blev en roman som utspelar sig i ett stall var en självklarhet eftersom det är hästar och stallmiljö som Pia har runt omkring sig och precis som många andra skriver hon om det som ligger henne nära. ”Jag ville slå mig lös och göra vad jag ville med både handling och språk”

Trots att det finns så många kvinnor i Sverige som rider finns det inga romaner för vuxna som utspelar sig i stallmiljö. ”Vi får många manus som utspelar sig i stallmiljö skickade till oss på förlaget och de blivande författarna poängterar alltid att det de skriver inte finns”, säger Cina. Men det är först nu de har valt att satsa på en hästroman för vuxna.

Hela projektet var från början något som Pia gjorde på sin fritid då hon var ledig från de andra skrivprojekten. Eftersom skrivandet fortfarande är det bästa hon vet var det en sådan där mysig stund då hon kokade kaffe och bara lät sig försvinna in i. Den senare delen av projektet var mer kaotiskt med pappershögar överallt och försök att få ordning på all text eftersom en vuxenroman genererar mer text än barnböckerna som Pia dessutom jobbar mer strukturerat med.

”I en vuxenroman är det ett annat berättande, allt skrivs inte ut hela tiden. Det går också att hoppa i tiden och följa karaktärerna bakåt med deras minnen.” Pia har också tillåtit sig att sväva ut tematiskt, i Du och jag och vi förekommer både alkoholism, sex och hustrumisshandel. ”För vuxna kan man berätta om sådant som barn inte kan relatera till.”

Samtidigt går hästboken mot en förändring som gör att den tillåts handla mer om livet utanför stallet. ”Boken om Millan är en otroligt mycket mer komplex historia än att den handlar om hästar” fortsätter Marta. Därför hoppas hon också på att hästboken kan få fler och nya läsare. ”Hästboken har en särställning i bokutgivningen, hästen och ridningen är så centralt, oavsett hur stor plats det tar i boken är det en så betydelsefull del att det riskerar att överskugga allt annat. Hästar på framsidan begränsar, men om boken handlar mycket om hästar och ridning vill man ändå att det ska vara tydligt, både för att målgruppen ska hitta boken men också för att läsaren ska veta att det handlar mycket om hästar och ridning”. Det blir nästan som att hästen på framsidan fungerar som en varning för den läsare som inte redan har ett hästintresse, även om Marta tror att det är många som inte rider som läser böckerna.

De egenskaper som premieras av tjejer i hästböcker skiljer sig mycket från de egenskaper som tjejer i övrig litteratur förväntas ha. ”Det krävs väldigt mycket av den elvaåring som rider en häst som väger mer än ett halvt ton. Bilden av stallmiljön är ofta att det är något fjantigt där tjejerna har något mjukt och sött att gulla med, men då är det ju mycket mer kostnadseffektivt att ha en hamster.” säger Pia.

”Den nedlåtande ton som finns mot hästböcker är i förlängningen att förminska kvinnor och kvinnors intressen. Hästar sköts nästan uteslutande av kvinnor och då blir böckerna om dem automatiskt mindre värda.” säger Pia. Även Marta öppnar upp för att framhäva det som är tufft och coolt i hästböckerna i framtiden. ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag, de är självständiga, tuffa, har en egen identitet och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker.” säger hon.

Om det kommer fler böcker om vuxna i stallmiljö av Pia eller någon annan författare tror Marta att det även kommer att påverka hästboken för ungdomar. ”Vuxenromanen har alltid högre status än ungdomsromanen, om en genre för vuxna läsare växer så påverkar det statusen på ungdomslitteraturen.”

Similar Posts:

• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Stallet – en kvinnofälla?
• Vänskap framför hästar
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• ”Varför skulle jag skriva sämre bara för att jag skriver om hästar?” – Intervju med Pia Hagmar

Hästarna är visserligen det som länkar samman huvudkaraktärerna i Du och jag och vi, men de står inte i centrum utan det gör deras ägare. Det är Annika som äger gården där tjejerna stallar upp sina hästar och hennes Pontiac, en gammal travare som passar bra ihop med alla bilar, som hennes man och söner meckar med. Linn som är mamma och lärare och ägare till Zoda, det lilla nervösa arabstoet. Vackra, unga Ellen som varken har barn eller jobb och en man som försörjer henne, så att hon har all tid i världen att lägga på sin ännu vackrare Migon. Och Lisbeth, skilt butiksbiträde med sin Castor som egentligen är för fin för Annikas gamla fallfärdiga stall, där renoveringen hela tiden skjuts upp. De känner varandra som ryttare, och de känner varandras hästar, men egentligen inte varandra.

Stora delar av romanen utspelar sig utanför stallet. Du och jag och vi handlar om tjejernas vardagsliv, om hur de lyckas eller misslyckas med att hålla ihop jobb, familj och häst. För det krävs väldigt mycket för att kunna ha häst, det är dyrt, tidskrävande och det behövs mycket kunskap. Det finns alltid någon form av hierarkisk ordning i ett stall, vem som kan mest, vem som spenderar mest tid med sin häst, vem som har den mest utbildade hästen. Att det nästan alltid utvecklas konkurrens i samband med hästar är just för att det är så viktigt att sköta dem rätt. Och har man hästar i samma stall är det nästan oundvikligt att lägga sig i vad de andra gör och åsikterna går ofta isär.

Pia Hagmars bok är en bok som dryper av dåligt samvete, för trots att tjejerna vill så gärna, så går det inte alltid ihop. Det är inga smickrande porträtt av män som målas upp i den här romanen. De super, slåss och hotar, men framförallt så är de bara tysta, lata och oförstående. Tjejernas kärlek till sina hästar är så stor att de offrar mycket annat. Det spelar ingen roll hur många fotbollsträningar de måste skjutsa till, hur många middagar som ska lagas, hur många tidiga morgnar och sena kvällar och värkande ryggar. Kvinnofällorna är många men kärleken och passionen till hästarna är alltid större.

Språkmässigt finns det en del kvar att önska av Du och jag och vi. Det är alltid svårt att skriva och lyckas variera berättarrösterna när så många som fyra karaktärer ska komma till tals. Delar av romanen som återberättar minnen från det förflutna är skrivna utan att ange vem av kvinnorna som är jagperson. I början av romanen är det svårt att hänga med i vändningarna och det försvårar utkristalliseringen av karaktärerna. Dessutom är dessa kapitel skrivna med kursiv stil, vilket jag alltid tycker försvårar min läsning.

Men framförallt är det en bok om att lyssna på sig själv och det som är viktigt, trots att det är kvinnor som har ansvar för både hem och barn. Och tjejerna i Du och jag och vi visar att de tvärtemot sina män är kapabla och starka. Därför blir den till en av de mest politiska romaner jag har läst den här hösten, mer politisk än Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, Karolina Ramqvists Alltings början och Caitlin Morans Konsten att vara kvinna. Och därmed en bok att läsa även för dem som aldrig har satt sin fot i ett stall.

Similar Posts:

• ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag”
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• Ett värdigt hästliv
• Föl är ömtåliga
• En frizon från livet

I stallet på Brobygårdens ridskola där Ingela är ridlärare pågår det ett generationsskifte. De stora tjejerna som har varit skötare och hjälpredor när Elina och hennes kompisar började rida är nu på väg bort till den andra ridskolan där det finns stora hästar. Nu är det Elina och Rosanna som hjälper småtjejerna och ridningen får ett annat allvar. För med kunskap kommer både ansvar och frihet. Samtidigt är det i det här skeendet som tjejer slutar att rida, just för att det som från början var lek och önsketänkande blir till verklighet. Elina inser att hennes dröm om att vara ponnytjej ut i fingerspetsarna inte delas av alla kompisar, Hanna vill hellre vara med den nya hundvalpen och Matti funderar på om inte dansen är roligare.

Elina blir tyst. Hon vet att det som Hanna just sagt är sant. Även fast hon velat tro att alla älskade hästarna lika mycket som hon. Att de skulle fortsätta att vara kompisar både i skolan och i stallet. Plötsligt är ingenting självklart längre. Hanna pratar lyckligt om hundvalpen. Mattis slingrar sig och säger att hon inte vet om hon får bli skötare. Agnes mumlar att hon inte vet om hon vill. En efter en kommer de på att de måste hem.

Men för de som blir kvar i stallet blir möjligheterna större. På söndagar är det skötardag då skötarna får rida ut i skogen, själva. Och det är då som kunskapen och erfarenheten sätts på prov. För det är inte samma sak att klara något på ridbanan tillsammans med ridläraren, som att hantera en situation själv ute i skogen.

Det Lin Hallberg gör är att skildra alla ytterligheter i livet med hästar, det som är roligt och läskigt, det som är drömmar och bakslag, det som är kärlek och förlust, det som är stenhårt jobb och det som är det bästa av allt – vänskapen till sin häst.

I För alltid Sigge kommer ridläraren Ingela fram mer än i tidigare böcker. Hennes engagemang för hästarna och eleverna skildras på ett fantastiskt fint sätt, vilket gör mig mer nyfiken på henne som karaktär. Det har delvis att göra med att sönerna Eric och Simon nu också är flitiga ryttare och deltagare i aktiviteterna på gården, vilket gör henne till mer individ än tidigare, då hon i huvudsak har varit ridläraren. Jag funderar över hennes vuxna liv, om det finns en pappa till barnen, vilka hennes vänner är, om hon har ett liv utanför stallet och hur och om hon tränar sin egna häst Bacardi som skymtar förbi ibland.

Det är förhoppningarna om framtiden som gör För alltid Sigge till den bästa boken om Sigge någonsin, det är nu allt ska med, träningar och tävlingar. Jag är lika ivrig och förväntansfull inför fortsättningen som Elina är. Och säger som alla Sigge-fans därute: sluta aldrig att skriva om Sigge!

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Stor sorg och gränslös glädje
• Små hästar, stora känslor
• Pojkar och deras hästar
• Den nya och gamla hästboken i en

Men stallet är platsen där Millan kan koppla av, slippa och komma bort. Visserligen är det tungt jobb att mocka åt fyra hästar varje dag och att städa hela stallet, men Marianne betalar Millan för jobbet hon utför. Och pengarna räcker till att köpa med en pizza hem till Josef någon gång ibland. I stallet finns också Dante, Krabat, Lucifer och Gurkan. Ibland hinner Marianne ge Millan en privatlektion på sin dressyrhäst Lucifer och ganska ofta låter Linnéa och Annie henne skritta av deras ponnyer efter träningen, när de har bråttom iväg till någon kille eller när en otålig förälder står och väntar. Självklart har Millans föräldrar inte råd att betala några ridlektioner och Millan älskar att rida, så hon säger alltid ja, och stannar kvar i stallet längst av de alla. Det dåliga samvetet att hon kommer sent hem och att Josef väntar på henne, trycker hon bort om och om igen.

Boken om Millan handlar mycket om sådant som barn borde vara förskonade ifrån: ansvar, dåligt samvete, skam och en evig kamp om att dölja för både klasskamrater och lärare hur det egentligen ser ut där hemma.

Att Millan och Josefs föräldrar älskar dem och vill dem allt väl råder det ingen tvekan om. Mamman klandrar hela tiden sig själv att hon inte duger, att hon borde banta. Hon vet att Millan får ta för mycket ansvar, men klarar inte av att ta sig an problemen. Pappan försöker kompensera sina brister, och nu följer en spoiler: därför kommer han en natt hem med en ponny i ett rep. Det blir den första hästskildring jag läser där huvudpersonen bara får en häst på ett trovärdigt sätt. Annars är en häst ingenting som man bara skaffar sig och de böckerna förlorar sin trovärdighet där. Men jag tvivlar inte när Millans pappa kommer hem onykter och skrikandes mitt i natten och lämpar över ponnyn, den som hon önskar sig mest av allt i hela världen, på henne. Att en häst kostar pengar och kräver daglig omvårdnad har han ingen aning om, inte heller att Millan aldrig kommer att kunna rida på sin shetlandsponny eftersom den är för liten för henne.

Millan är första delen i en ny serie och jag ser fram emot att läsa följande delar, trots all tragik som utspelar sig i den här första delen. Millan är en stark tjej som vet vad hon vill och måste göra. Men hur hon ska lösa problemet med den lilla Zorro kan jag i nuläget inte föreställa mig. Allt jag kan göra är att hoppas och hålla alla mina tummar för Millan att det ordnar sig till det bättre.

Similar Posts:

• Dålig stämning i stallet
• Drömmen om en egen häst
• Vänskap framför hästar
• ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag”
• Stackars Klara

Simon och Eric är söner till Ingela som har ridskolan där Sam och Sigge bor, och där Elina och hennes kompisar rider. Men innan familjen flyttade till Sverige bodde de i England och det är där dessa enklare Sigge-berättelser kommer ifrån. Precis som den förra boken är Sam och Sigge och riddarbröderna upplagd som en berättelse i berättelsen. Det är mamma Ingela som berättar en godnattsaga för pojkarna. Berättargreppet gör att vi pendlar mellan nutidsperspektivet där bröderna ska sova och dåtidsberättelsen som återberättas. Något som kan försvåra för nybörjarläsaren, men som illustrationerna hjälper till att förtydliga.

Som så många syskon småtjafsar Simon och Eric med varandra under godnattsagans gång, vilket också gör att boken tar karaktär av att vara tjatig, och mammans vädjan om att de ska hållas sams och irritation över att de inte gör det smittar av sig på mig som läsare och den mysiga sagokänslan uteblir.

Själva äventyret om när Simon och Eric måste rida iväg i sina riddarrustningar och rädda ett litet föl som blivit separerat från sin mamma är spännande och vittnar om en friare hästkultur än den som råder på svenska ridskolor. I Simon och Erics England finns det öppna hedar och inga trafikerade vägar. Där står två ponnyer och väntar i stallet och när en pappa är upptagen med sitt kan de lätt rida iväg utan att bli sedda. Trots att de förstås egentligen inte får rida utan någon vuxen.

Precis som den förra boken om Simon och Eric är det en söt saga att läsa tillsammans, men den största behållningen med böckerna är fortfarande att de handlar om killar som rider och älskar sina hästar.

Similar Posts:

• Söt shettissaga
• Små hästar, stora känslor
• Ponnylycka
• Realistisk ridskoleskildring
• Ansvar, bus och charm

Skolan måste man gå i och vänner klarar man sig inte utan. Nu är det visserligen sommarlov i Tävlingsdax men kompisbekymmer har Flisan ändå. Siri och Flisan är bästisar, vilket ibland kan vara svårt eftersom Siri väldigt lätt känner sig sviken av Flisan, trots att Flisan visst vill vara med henne. Rebecka och Flisan är ovänner sen Flisans förra bästis Ninna svek Flisan och bara började vara med Rebecka. Alla är rädda för att bli ensam och lämnad kvar. När Ninna börjar tröttna på att bara vara med Rebecka som bara skryter om ridlägret hon har varit på förändras ställningarna i tjejgruppen.

På hästryggen är det heller inte så lätt. Flisan har anmält sig och Tarzan till hopptävlingen på ridskolan. Samma tävling som Kevin och Sofie ska delta i med Göstas travhästar Nikon och Max. Barnen är läskigt övergivna av de vuxna när de hopptränar sina hästar, och därför blir också olyckan ett faktum. Visserligen finns Gösta med på ett hörn, men han kan ingenting om hoppträning och barnen får fria händer när det gäller hästarnas utbildning.

När Flisan går omkull med Tarzan gör alla allt för att hennes föräldrar inte ska få veta någonting. Sofie lånar ut ett par hela ridbyxor och händelsen nämns aldrig igen. Men självklart sätter den spår hos Flisan. Och eftersom ingen förutom de som var med, vet vad som har hänt, kan inte heller någon hjälpa henne. Förutom Siri som är ännu räddare än vad Flisan är. Tyvärr är det när alldeles för unga tjejer och killar får hantera sina egna och sina hästars rädslor själva som ridning blir farligt. Och inget av det tas upp i Tävlingsdax.

Flisan blir utsatt när hon slits mellan kärleken och ansvaret för Tarzan, sin egen rädsla och viljan att vara alla till lags. En utsatthet som är väl gestaltad, men jag skulle vilja att hon hade mod att vända sig till sina föräldrar för att få hjälp att hantera den.

När Rebecka helt plötsligt också ska delta i tävlingen med Tarzan som hon, vad jag förstår, aldrig har ridit, hoppas jag nästan att det ska gå riktigt dåligt för henne. Inte för att jag vill henne något ont, utan för att alla hästtjejer som läser boken ska lära sig att det enda sättet att bli bra på ridning är genom respekt för sin häst och säker hästhantering. Och att ha hästvana vuxna i sin närhet.

Similar Posts:

• Dålig stämning i stallet
• Hästar och pappor
• Föl är ömtåliga
• Stackars Klara
• Hästar och kärlek