I Arne Dahls novell Migrän drabbas berättarjaget av ett migränanfall i ett, minst sagt, prekärt läge. Anfallet tar över hela karaktärens verklighetsuppfattning, och man sugs som läsare obarmhärtigt in i det. Allt är ångest – ångest över smärtan, ångest över oförmågan att handla rationellt och ångest över att världen genom synrubbningar inte längre går att förstå. Var är han? Vad händer? Varken berättarjaget eller läsaren vet detta.

Har ingen aning om var jag är. Ser den röda dörren stängd inifrån. Röd också inifrån. Blodröd. Pulserande. De borde vara här nu. De borde tränga sig in. Men inte ännu. Tack gode gud, inte ännu. Måste vidare inåt, försvinna, uppslukas. Snubblar inåt, någonting hopringlat nedanför fötterna, den blågula regnbågens fem segment ringlar sig som nyfödda ormar över betonggolvet. Äspingar.

Utan att avslöja något måste jag dock nämna att novellen i mitt tycke faller platt på slutet. Upplösningen innehåller en del billiga poänger och blir tyvärr närmast tramsig.

Innan allt har blommat ut av Inger Frimansson utspelar sig på en All inclusive-resort i ett land där oroligheter äger rum utanför hotellets trygga murar, men där inget av detta är ‘något som man behöver oroa sig för’. Claire har rest dit med sin syster Barbara, för att unna sig, för att de är värda det, och i viss mån för att visa sin gifta älskare att hon är självständig. Men även i de bland hotellgästerna så hett eftertraktade solstolarna, eller under en himmelsk (och så billig!) massage, befinner sig Claire hemma i Sverige i tanken. Hon tänker på älskaren, som är henne så tacksam över det hon ger honom men också så snål med vad han ger henne tillbaks. Hon tänker på sin exman. Och hon tänker på sin mor som en gång lovat att aldrig dö. Men hur hon ändå gjorde det, med långa förhårdnade tånaglar i en säng på ett sjukhus där man kunde ta kaffe och fralla längre ner i korridoren om man ville. Jag läser Innan allt har blommat ut som en novell om hur människor använder varandra, inte med uttalat försåt, men för att själva må lite bättre för stunden. Och inramningen, den västerländska turistorten i ett land där man underförstått inte ska lita på någon, blir i sin lågmälda gestaltning ändå en skarp kritik mot vårt sätt att se på oss själva som goda i en situation där det egentliga syftet med våra handlingar är egoistiskt.

Hassan Loo Sattarvandi skrev ursprungligen Om himlen smälter för Sveriges Radio, och här publiceras den i en längre version. Novellen är ett brev skrivet av Caspian till Mira, en kärleksförklaring från en tonåring till en annan, men också en förklaring till varför han lämnar henne. Titeln är hämtad från Claude Gustave Rouxiéres roman Vi kommer alltid att dö igen, en författare vilken Caspian skriver ett arbete om i skolan. Vid ett tillfälle citerar Caspian några fraser ur denna roman för Mira som blir hänförd. Utan att förklara missförståndet låter han henne tro att han själv formulerat dessa rader och han låter henne, om än generad, kalla honom sin poet. Hans lilla lögn växer och blir det som han i brevet återkommer till, gång på gång. Att han dessutom sagt liknande saker till sin exflickvän, som fortfarande älskar honom och vill ha honom tillbaka, gör att han slits mellan så väl kärlekskänslor, lojalitet mot gamla löften som skam över att inte alltid lyckas tala sanning.

Av de här fyra novellerna är det Maria Küchens Tiden som verkligen stannar kvar hos mig en tid efter läsningen. En man sitter på verandan vid familjens sommarställe i skärgården. Han är där för att röja undan i sjöboden och förbereda husets vinterdvala, men han spenderar istället tiden med att sitta. Han bara sitter och sitter. Och så spelar han in sig själv på sin iPod, så som de har sagt i terapin att han ska göra. Novellen utgörs av denna inspelning – mannens försök att förmå sig själv att tala om den där händelsen. Den som ägde rum för så länge sedan, men som ändå ständigt finns med honom i form av skuld och skam. Det är otroligt välskrivet och fängslande. Ett stycke monolog utan tydlig adressat, enbart stundtals avbruten av mannens tveksamma tystnad.

Nu vill jag bara stänga av.
- – -
- – -
- – -
Jag är modig som inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
De säger att man är modig om man inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
Tystnaden här ute, man kan nästan dricka den.

Junifyran är som övriga utgivningar av Novellix en liten pärla. Litteratur att bära med sig. Litteratur som berör.

Similar Posts:

• Stark novelldebut 
• Bilden av ett horn
• Skickligt om skilsmässa
• Minideckarjuveler att njuta
• En förlorare i debatten

Att Still gjorde ett starkt intryck på mig berodde delvis på det textmässiga upplägget då romanen är skriven i enda långt stycke. Men främst berodde det på den klaustrofobiska känslan över att området med de blåa höghusen utgjorde hela världen för huvudpersonerna. Som i ett mikrokosmos enbart bestående av hopplöshet och apati vandrade de runt där, antingen i färd med att ta sig ett rus eller att söka möjligheter för att ordna ett rus. Hela tiden med en jargong och en umgängesform som påminner om de värsta stunderna av högstadietiden fast upphöjt till fyra. Det viktigaste är att hålla sin fasad intakt: att aldrig lätta på garden, att aldrig öppna sig och aldrig, aldrig visa tecken på svaghet.

Att läsa Belägring förstärker hopplösheten i Still, då kalendern här visar 1991 medan den i Still står på 2008. För inte mycket har hänt karaktärerna under den period som för de flesta innebär att man går ut gymnasiet, följer upp med några år på högskolan och startar någon form av yrkeskarriär. Inte minst gäller det huvudpersonen, Caspian. En femtonårig kille som bor tillsammans med sin lillebror och psykiskt sjuka mor, och som har begåvning men saknar motivation. Lärarnas klumpiga försök att visa honom hans begåvning och att han genom just den begåvningen skiljer sig från sina mindre begåvade vänner stjälper förstås mer än hjälper. Höga betyg är inte det som ger status i området. Som läsare vet man ju också att den möjliga vägen ut för honom ändå inte öppnades, för han finns ju med i Still. Han är ju en av dem som driver runt där femton år senare.

Jag kan inte ens namnet på alla i min klass. Nej, jag svär, jag kan inte det. Eller kanske att jag kan om jag verkligen tänker efter, men jag gör ju aldrig det.

Sattarvandis förortsskildring är inte om miljonprogrammet som ett skönt, lite avslappnat multi-kulti-alternativ till stressen och jäkten i innerstan. Här är förorten skildrad som ett fängelse som håller sina invånare i ett fast grepp och inte släpper taget. En resa därifrån kan teoretiskt ske med en SL-biljett men att lämna området, ens för en några timmar, finns liksom inte med i deras världsbild. Samtidigt slår det en som läsare att detta knappast är en skildring över problem exklusivt för storstadens fattiga, invandrartäta förorter. Det här Hagalund finns på andra ställen också, även långt borta från betongen. För de mekanismer som trycker ner individen styrs snarare av obefintliga framtidsutsikter än av geografi, klasstillhörighet snarare än etnicitet.

I uppföljaren är texten mer traditionellt tillrättalagd och här avslutas meningarna med en punkt. Det ger lite mer struktur i läsandet vilket faktiskt också kan sättas mot handlingen, för deras liv som femtonåringar har ändå den enkla typ av struktur man ändå får genom att ha en daglig sysselsättning jämfört med deras senare liv, som precis som texten bara flyter på utan till synes början eller slut. Språket är här en femtonårings berättande i form av ett telefonsamtal till en okänd lyssnare. Det är uppbyggd på kalla, närmast sakliga konstateranden och med en total avsaknad av språkliga utsmyckningar. Det bygger upp en stämning med hög närvarokänsla och bitvis går det att känna igen sig i hur det var att vara femton och hur man då måste förhålla sig till sina jämnåriga med alla dess hierarkiska nivåer och mönster.

Men trots den stilistiska begåvningen är det ändå som samhällsskildrare som Sattarvandi är som starkast. För i tider när staten sponsrar både köksrenoveringar, städhjälp och krognotor kan det nämligen vara nyttigt med en påminnelse om att hela Sverige ändå inte är övre medelklass och lever som i TV4s Solsidan. Och att skiljelinjen mellan dessa parallellvärldar kan te sig avgrundsdjup, men att den också kan utgöras av en gångtunnel eller en motorväg.

Similar Posts:

• När tiden står stilla
• Vecka 37 på Dagensbok: Bokmässeplanering
• Supersöta sommarnoveller
• Litteratur, klass och det mångkulturella Sverige
• Slöseri med din tid

Jag och Anna Liv, läser, skriver och klurar ut spännande intervjufrågor.

På lördag går vi djupt in i bokmässans tema för i år, tyskspråkig litteratur. Vi har letat upp vad vi har av temat i arkivet och bjuder även på massor med nya böcker från de tyskspråkiga delarna av Europa. Så nu har ni inte längre någon anledning att komma till mässan utan den blekaste aning om författarna bakom årets tema!

Självklart är veckan också späckad med flera fina recensioner av aktuella böcker, precis som vanligt. Idag skriver Ingrid om Barbro Lindgrens nya bok för vuxna, Ingenting hände två gånger. En bok i dagboksform och Barbros Öland. Anna L har läst Simon Becketts Från andra sidan graven och upplevt deckartröttheten, trots att boken egentligen inte var illa alls. Mot slutet av veckan skriver Oscar om Belägring av Hassan Loo Sattarvandi, uppföljare till prisbelönta Still som även den utspelas i Stockholmsförorten Hagalund, men denna gång femton år tidigare.

Idag tar vi även upp bokhylle-måndagarna med Marias fina presentation av sin bokhylla, där böckerna står tillsammans med prydnadssakerna på nionde våningen i en av Stockholms södra förorter.

Konsekvensen av att vi svämmar över av böcker på redaktionen blir en diger bokutlottning. Den kommer att ta fart efter bokmässan och förhoppningen är att vi kan lotta ut tjusiga bokpaket flera gånger fram till jul. Håll utkik här på dagensbok.com framöver!

Trevlig bokvecka önskar vi på dagensbok.com!

Similar Posts:

• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vecka 39 på dagensbok.com: Efter bokmässan
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Fredag på bokmässan
• Söndag på bokmässan

Okej, lätt ironiskt, men nog brukar historieskrivningen se ut ungefär sådär. Vad litteraturvetaren Magnus Nilsson visar i Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa är inte bara att föreställningen om det mångkulturella Sverige bygger på berättelsen om det gamla homogena Sverige, som förstås i sig är en fiktion, utan också på föreställningen att det i samtiden är just kultur som ligger till grund för de motsättningar och problem som finns och kan uppstå i samhället.

Sedan ungefär kalla krigets slut finns en allmän västerländsk föreställning om historiens slut och ideologiernas död. Inte minst i Sverige har rådande retorik gjort gällande att klassamhället i stort är avskaffat. När ideologi, klass och ekonomiska orättvisor underkänts som förklaringsmodeller kommer så kultur och etnicitet i fokus.

Av en ren slump råkar jag läsa Den föreställda mångkulturen parallellt med Linnea Nilssons och Emil Schöns Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare och Magnus Nilssons bok fungerar i mångt och mycket som en klockren teoretisk grund till de världsbilder som målas upp i Fult folk. Inte minst beskriver Nilsson den ”brytningstidens känslostruktur” – ”Känslan av att befinna sig i skärningspunkten mellan ett traditionellt och stabilt förflutet och en svåröverskådlig och föränderlig framtid” – som något som egentligen präglat hela den moderna tiden. Under större delen av 1900-talet kunde den här oron hanteras med hjälpt av ideologier och klassmedvetande. Nu förstår vi den med förkärlek som etnicitet, som kulturella skillnader, ibland gränsande till ren och skär rasism.

Nilsson visar hur sådana identitetspolitiska läsningar i olika utsträckning präglat mottagandet av en rad samtida romaner – Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen – men också hur dessa romaner ofta rymmer en kritik mot just den typen av problemförståelse. Kultur är ju inte ras, kultur är något flytande, subjektivt, ständigt föränderligt och konstruerat.

Kulturella skillnader är också något helt annat är ekonomiska motsättningar. Ekonomiska orättvisor kan inte lösas genom någon form av upprättelse eller erkännande. De kan bara lösas genom omfördelning, och när klass uppfattas mer som en fråga om smak och stil än som ekonomi, ja, då går möjligheten till verklig förändring helt enkelt förlorad.

Den föreställda mångkulturen är samhällstillvänd litteraturvetenskap när den är som bäst. Nilsson både tar de undersökta romanerna på allvar och sätter in dem i ett större sammanhang, som en del av vår förståelse av samhället, som något som både färgas av våra föreställningar och som är med och färgar dem. Det här är helt enkelt skönlitteratur som något ytterst relevant.

Similar Posts:

• Veckans recensioner
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Saklig introduktion med läsvärdhet
• De mångkulturella och Vi andra
• Klassamhället är inte historia

Det handlar förvisso om en uttråkad kille, Nemo. Och hans fyra kompisar Ivan, Foggy och Saladin. Deras vardag långtråkig och komplett meningslös – de vandaliserar av ren tristess, sover bort dagarna, har slagsmål över de mest meningslösa ting och blir ständigt höga på vad de än kan få tag på. Det händer aldrig någonting i Hagalund, tiden verkar stå stilla och dagarna flyter ihop i varandra i Nemos värld, något som märks både i handling och språk.

I James Joyces Ulysses (1922) fick läsare för första gången bekanta sig med den teknik kallas för "stream of consciousness". Denna går ut på att läsaren genom en oavbruten medvetandeström på ett väldigt autentiskt sätt ska få ta del av en karaktärs tankar. Joyce utvecklade på över 40 sidor med kanske sju skiljetecken konceptet, men det är i Sverige år 2008 som Loo Sattarvandi modifierar och till fullo bemästrar det.

I hela romanen finns det (rätta mig gärna om jag har fel!) en punkt och ett utropstecken. Resten är en ström av tankar, intryck, drömmar, återblickar och hallucinationer från Nemos sida, endast åtskilda med kommatecken. Det otroliga är att det inte blir jobbigt att läsa. Loo Sattarvandi lyckas på ett totalt obehindrat sätt, och med ett flyt som många andra författare bör avundas, med att zappa mellan den verklighet Nemo fysiskt befinner sig i, ett slagsmål, en fylla eller en runda backgammon, och de halvhallucinerande återblickar som han psykiskt glider in i. Den narrativa tekniken upphör att vara teknik och blir istället en förlängning av karaktären.

Historien om Nemo är den sorgliga historien om en person som verkligen har fastnat. Fastnat i någonting riktigt dåligt, riktigt meningslöst, fastnat i något som han inte orkar ta sig ut ur, fastnat i någonting som inte tar honom någonstans. Hans apatiska och handlingsförlamade sätt och hans ändlösa jakt på vadsomhelst att knapra på eller röka upp för att mildra tristessen eller frustrationen över situationen han befinner sig i, är till en början fruktansvärt frustrerande. Men ju längre man läser desto bättre lär man känna Nemo, och man får en förståelse för den här otroligt vältecknade, men inte alltid speciellt sympatiska, karaktären.

Nemo och hans vänner bor i Hagalund i Solna, en förort till Stockholm. Loo Sattarvandi har i intervjuer betonat att hans roman är en klasskildring, och de partier där detta belyses i boken är, tyvärr, de sämsta. Det blir alldeles för övertydligt när karaktärerna spottar och fimpar på valaffischer och tre gånger i boken har samma diskussion om hur meningslösa arbetsförmedlingens datorkurser är. En av de största behållningarna med boken är att Nemo, Foggy, Ivan och Saladin inte hade behövt bo i Hagalund, de hade kunnat bo var som helst. Det är den här allmängiltigheten, och inte den snäva beteckningen av Still som en roman om klass som gör Hassan Loo Sattarvandis bok till en av de bästa jag har läst i år.

Similar Posts:

• Telefonsamtal från betongen
• Vecka 37 på Dagensbok: Bokmässeplanering
• Resa utan mål
• Supersöta sommarnoveller
• Kaiser Holden den femtielfte