Jag såg pjäsen med en väninna, som inte varit så intresserad av August Strindberg, hans liv och verk. Men efter att hon sett Tribadernas natt, sa hon spontant, att pjäsen gjort henne mycket mer intresserad av Strindberg. Han blev levande. Ett av de bästa betyg en teaterföreställning kan få, tycker jag.

Dramat Tribadernas natt är skrivet av Per Olov Enquist. Det var med denna pjäs han debuterade som dramatiker, den första han någonsin skrivit. Året var 1975. Urpremiären ägde rum på Dramaten den 27 september samma år och det blev stor succé. Pjäsen blev även en internationell framgång och har översatts till mer än tjugo språk och spelats över hela världen.

Handlingen utspelar sig under en kväll på Dagmarteatern i Köpenhamn. Året är 1889, August Strindberg är 40 år gammal och ligger i skilsmässa med Siri von Essen. På teatern repeteras Strindbergs pjäs Den starkare. Det är Siri von Essen som ska spela huvudrollen. Pjäsen har bara två roller. Den andra rollen, som är stum, är också den en kvinnoroll och ska spelas av Marie David, en dansk skådespelerska, som är Siris nära vän. Det är några dagar kvar till urpremiären av pjäsen, och denna kväll ska Strindberg själv komma och lyssna på repetitionerna. Det är som bäddat för stor konflikt när Strindberg upptäcker vem Siris motspelerska är: Marie David, kvinnan han menar att Siri har haft ett förhållande med. Därav namnet på Enquists pjäs – tribad är ett gammalt ord för lesbisk kvinna.

Vid urpremiären av Tribadernas natt på Dramaten spelades Strindberg av Ernst-Hugo Järegård, Siri von Essen spelades av Anita Björk, Marie David av Lena Nyman och Viggo Schiwe (regissören) av Carl Billquist. Regissör var Per Verner-Carlsson. Pjäsen visades som TV-pjäs 1978.

I Stadsteaterns version spelas Strindberg av Shanti Roney, Siri von Essen av Marie Richardson, Marie David av Lina Englund och Viggo Schiwe av Richard Forsgren. Shanti Roney gör troligtvis en mindre karismatisk och explosiv Strindberg än vad Ernst-Hugo Järegård gjorde, kan man i alla fall gissa. Men förmodligen är Roneys gestaltning av Strindberg mer realistisk, i det inbundna och grubblande intryck han ger. Inom honom kokar en vrede, som han till viss del kontrollerar och kan trycka ner med bitande ironi och sarkasm. Ganska ofta går den stora ilskan ändå inte att hålla tillbaka.

Man kan säga att pjäsen ger en osminkad bild av Strindbergs konfliktfyllda sinnelag, kvinnohat och självömkan. Men man kan också tycka att pjäsen ger en överdriven bild av hur han var. Omöjligt är det att veta exakt hur Strindberg var och betedde sig. Pjäsen är trots temat rolig, publiken skrattar åt det absurda, åt de starka känslorna, åt Strindbergs överdrivna upprördhet, och man skrattar med kvinnorna. Man känner igen sig, eller man känner igen Strindbergs liv.

Tribadernas natt på Stockholms stadsteater har alltså regisserats av Thommy Berggren. Han verkar ha en nära relation till Strindberg, och han spelade honom i den nyligen, på nytt, visade TV-serien August Strindberg: Ett liv, från 1985, till vilken Per Olov Enquist skrev manus.

Thommy Berggren ville regissera en pjäs där Strindberg själv dyker upp, och i Tribadernas natt händer just detta. 2010 regisserade Berggren Harold Pinter-pjäsen Födelsedagskalaset på Stockholms stadsteater. I den hade Shanti Roney en roll, och Berggren upptäckte då att Roney var lik Strindberg till utseendet, och frågade honom om han ville spela författaren i Enquists pjäs.

Shanti Roney som Strindberg på Kulturhusets fasad

August Strindberg, 1879, Foto: C & I du Jardin
Ägare: Strindbergsmuseet

I en intervjufilm, som finns där pjäsen presenteras på Stockholms stadsteaters hemsida, berättar Thommy Berggren bland annat om hur han i en dröm träffade Strindberg på Strandvägen i Stockholm, utanför inredningsaffären Svenskt Tenn. Det hela handlade om en replik som Berggren sagt när han spelade Erik XIV i Strindbergs pjäs med samma namn. Repliken fanns inte i texten från början. Berggren var orolig för att Strindberg inte hade gillat detta påhitt.

Thommy Berggren är på ett rörande sätt fäst vid Strindberg. Intervjufilmen avslutas med att han tittar uppåt, som mot himlen, och säger:

Du vet vad jag menar, August! Du vet vad jag menar.

Similar Posts:

• Strindberg 101
• Som om Strindberg knaprat piller
• August Strindberg-special
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med

Pinters pjäser är fulla av maktspel; överläge och underläge; vem som kan utöva makt över vem. Och samtidigt vilar över alltsammans känslan av att makten finns någon annanstans. Det finns uppdragsgivare vi inte vet något om, marionettspelare utanför bilden. Kanske för att det faktiskt är så. Kanske för att vi gärna vill tänka oss det. Att vi bara utför order, att ansvaret ligger någon annanstans. Inte är vårt.

Redan innan Pinter fick Nobelpriset hade han valt att avsluta sin karriär som dramatiker. Istället har han ägnat sin tid åt mer öppen politisk opinionsbildning. Möjligen kan man se den utvecklingen också i den här samlingen pjäser, där den senaste, ”Presskonferens” från 2002, ligger mycket nära hans politiska uttalanden. Dramatiken övergår i talskrivande och möjligen gör de tydliga associationerna till exempelvis hans Nobelföreläsning att något av mystiken försvinner. Pinter är det outtalades mästare och här blir han helt enkelt lite för … uttalad.

Att Harold Pinter betytt mycket för dramatiken, och inte minst den brittiska dramatiken, är emellertid uppenbart. Här finns en tydlig linje mot exempelvis Sarah Kane. Men också en skillnad. Där Kane är extremt in-yer-face och frossande i våld, misär och svärta har Pinter mer drag av klassisk deckare. Det är otroligt engelskt, ofta på ytan tillbakalutat och artigt, men med brutala och konspiratoriska undertoner.

För medan många samtida Pinter-uppsättningar trycker på den utagerande aggressionen mellan människor – och saliven, låt oss inte glömma detta den seriös teaterns adelsmärke – så slår Pinter som läsning mig mer med sin underfundighet och vardagsgråhet. Och däri ligger, om du frågar mig, en nyckel till Pinters coolhet. I kontrasten mellan solkig vardag och i personliga såväl som politiska uppgörelser, ödesstunderna. Oavsett om karaktärerna är en liten engelsk pensionatsfru eller en mystisk förhörsledare eller bödel.

Similar Posts:

• Pinter äntligen i tryck på svenska
• Grymhetens teater
• ”inte är han sådär egentligen”
• Blek läsdramatik
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Globalia är ett framtida samhälle, totalitärt, övervakande och täckt av glaskupoler för det strålande vädrets skull. Medborgarna är glada och lever i hundratals år med hjälp av transplantationer och plastik, det är den yttersta och mest individualistiska demokratin med grundlagar om flera okränkbara rättigheter och friheter. Det är ny tideräkning, kommunikation via högteknologiska "automobiler", flödande konsumtion och dagliga festligheter. Men bakom glaskupolerna, i "icke-zonerna" lär terroristerna härja. Ideligen rapporteras via de ständigt mediebrusande "skärmarna" om hur nya attentat inträffat och politikerna utlovar beskydd och motanfall och redovisar sina framgångar till folkets jubel. Terroristerna finns dock inte. Attentaten är iscensatta av makthavarna för att hålla folket i schack.

… och i denna härva av förljugenhet halkar då huvudpersonerna in. Den instinktivt frihetslängtande och överbegåvade Bajkal värvas (lite halvt om halvt) mot sin vilja till att bli "Den nya fienden", som till skillnad från tidigare hopfantiserade terrorister ska existera på riktigt och fungera som en upptrappning för folkets rädsla nu när makthavarna börjar få slut på idéer. Han placeras i icke-zonerna och visas genast upp som terrorns nya grymma ansikte världen över. En av kärlek driven flickvän och en av stolthet driven journalist börjar i det fördolda samverka inifrån Globalia för att undsätta Bajkal och skipa rättvisa. De kommer i kontakt med en mystisk organisation och så drar äventyret igång, den lilla hjältetrion mot den stora ondskan.

I början drivs man som läsare av en stilla väntan på att Globalia ska rämna och allting ska avslöjas i befrielsens namn, men snart tröttnar man och fortsätter med en axelryckning. Ärligt talat är samhället inte sådär jättehemskt. Visst, det är förkastligt av princip och så vidare, men som skräckinjagande dystopi i en roman är det rena picknicken jämfört med Orwells dundermardröm i 1984. Jag blir inte rädd, hur det är i Globalia går ungefär på ett ut mot hur världen ser ut idag. Och om hur det ser ut idag berättar Rufin ingenting man inte redan vet. Den kritik mot stormakter och rådande världsordning som författaren i all sin övertydlighet hjälpligt lyckas framföra på 400 sidor anfördes bättre på 50 minuter i Harold Pinters Nobeltal härförleden. Och med Pinter slapp man den tafatta berättelsen.

Ja, den är tafatt: när handlingen inte är förutsägbar är sammanträffandena bara konstigt långsökta. Miljöbeskrivningarna är många och upprepande men lyckas ändå inte ge en klar bild av allting. Karaktärerna är lika levande som frusna skyltdockor. Replikerna följs av förklarande motiveringar som "sade Muniro försmädligt för att visa att avslöjandet inte behövde strida mot hans version av saken" och "betonade Sisoes, som led med sin underordnade och ville ge honom sitt stöd" som blir mycket jobbiga i längden. Och författarens efterskrift om att förena essäformen med romanformen tillför inte boken ett dugg, utan är bara högtravande och laddat med prestige. "Det viktiga är att man lyckas med en verkningsfull gestaltning" förnumstar han sig, omedveten om att han bjuder på bokens enda skratt.

Jag tänker mig boken som att någon placerar ut leksaksfigurer i slarvigt konstruerade miljöer, förflyttar dem, berättar vad de gör och imiterar deras röster. Det är säkert kul för honom själv, men inlevelsen stannar verkligen där.

Similar Posts:

• Verkligheten efterapar dikten
• Välfärdsfascismen
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker

Även årets bästa svenska deckare enligt Svenska Deckarakademin, Inger Frimanssons Skuggan i vattnet ökar i försäljning och trycks om. På motsvarande översatta deckare, Arnaldur Indridasons Änglarösten, är effekten inte lika stor. Och årets Nobelpristagare, dramatikern Harold Pinter, tja, han blev ju tryckt i alla fall. Onekligen ett steg framåt det också.

Similar Posts:

• Frimansson årets deckare
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Ett otydligt spår
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller

Att det kan gå så snabbt beror förstås på att så många av Pinters pjäser redan finns översatta. Han har trots allt spelats flitigt på svenska teaterscener under åren.

Tre volymer från Ersatz kommer det att bli sammanlagt, och det är brådskan som får avgöra ordningen. Först ut blir de tolv pjäser som fanns tillgängliga i digital form. Nästa elva utgörs också av redan översatta pjäser, medan den sista volymen, som kommer i mars nästa år, ska innehålla de fem pjäser som ännu inte finns översatta.

Först ut blir således Tolv gånger Harold Pinter, innehållande pjäserna Natt, Svek, Älskaren, Vägs ände, Party time, Kollektionen, Det ska vi fira, Ingenmansland, Presskonferens, I väntan på Wilson, Födelsedagsfesten och Den nya världsordningen. För översättningarna står Åke Englund, Östen Rudal och Anna Kölén Theorell och volymen får ett nyskrivet förord av teaterkritikern Leif Zern.

Similar Posts:

• Underfundig engelsk terror
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Säljande priser
• Vilka som förtjänar och inte förtjänar priser
• Glo-blablabla-lia

Det här året förde med sig stor förvåning – ”Vadå, nu måste jag hört fel, det där vet jag ju faktiskt vem det är?” – och en hel del glädje. Dramatiken kan definitivt behöva alla lyft den kan få. Och Pinters generation är en oerhört viktig och livskraftig del av dramatikens samtidshistoria som är både tematiskt relevant och som spelas på teatrarna.

Samtidigt känns det i Nobelprissammanhang mer som ett litteraturhistoriskt ställningstagande än som ett aktuellt författarskap.

Redan i tv-sofforna i morse fälldes kommentaren ”Lever han än?” och det summerar ganska fint problemet. Naturligtvis måste en författare som får priset ha hunnit visa vad han går för. Däremot vore det roligare om den viktigaste och mest erkända delen av författarskapet låg åtminstone några decennier närmare i tiden. Kanske är det till och med så att han, av en fantastiskt bra och viktig dramatikergeneration, är en av de få som fortfarande lever?

Det är emellertid långt ifrån det största irritationsmomentet. Det rör istället snacket runt omkring. Bara det faktum att ingen av SVT:s inkallade litteraturexperter har något vettigt att säga om Pinter talar sitt tydliga språk. Björn Linnell, kulturjournalist, ordförande i Svenska PEN m m, står och svamlar och kan inte komma på ett enda verk. Förläggaren och Nobelprisgurun Dorotea Bromberg säger sig vara besviken. En dramatiker är ju inget som angår varken bokhandlare eller förlag. Dramatik hör ju inte till den egentliga litteraturen. Men teatrarna kanske är glada. För det första: vad fan?! För det andra: och vems fel är det?

Den svenska utgivningen av aktuell dramatik i bokform har länge varit rent patetisk. Det är visserligen en av de allra mest läsvärda litteraturformerna, om ni frågar mig, men utgivningen är i det närmaste obefintlig. Enstaka titlar ges ut av de små förlagen – som Teatertidningens lilla satsning på riktigt bra samtidsdramatik eller Schultz fantastiska tegelsten med Staffan Göthes samlade verk. De stora förlagen däremot har i stort sätt inte haft en adekvat dramatikutgivning sedan 1960-talet. Istället för att satsa på att lyfta fram en spännande genre som hyser många av litteraturens allra bästa verk väljer man att skala bort allt som inte redan säljer sig själv och marknadsföra bara det som alla redan känner till.

Inte undra på att Svenska Akademien inte är bättre uppdaterad.

Similar Posts:

• Pinter äntligen i tryck på svenska
• Alla dör i slutet
• Inblick i nutidsdramatiken
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Säljande priser