Graham Greene jobbar med en driven ”show, don’t tell”. Huvudpersonerna är en präst och en polislöjtnant. Den senare är på jakt efter den förre. Myndigheterna har förstört eller stängt alla kyrkor. Präster som inte lyckats fly tvingas avsäga sig tron och gifta sig. Många som vägrar blir summariskt skjutna mot någon vägg.

Biografiskt vet vi att Graham Greene konverterade till katolicismen. Men han visade även sympatier för socialistiska och kommunistiska åsikter. Han hjälpte Fidel Castro. Han uttryckte också sympatier med den sovjetiske spionen Kim Philby. Kanske slets författaren själv mellan katolicismens och socialismens värderingar? Det är inte orimligt att läsa Makten & härligheten som en skildring av inre kamp.

Men det är i så fall en ojämn kamp. På samma sätt som våldsutövandet är ensidigt är det främst prästens sammansatta själsliv läsaren får följa. Polislöjtnanten framstår som mer endimensionell. Hans livsfarliga ideologiska förblindning är i jämförelse med prästens tvivel mer enkelt åskådliggjord som just livsfarlig förblindning.

Löjtnanten sträckte ut armen för att uttrycka ömhet – en beröring, han visste inte vad han skulle ta sig till med den. Han nöp pojken i örat och såg honom rygga tillbaka av smärta: de skingrades allihop som fåglar, och han fortsatte ensam över plazan till polisstationen, en liten prydlig figur som längst inne i sitt hat bar på sin kärleks hemlighet.

Polislöjtnanten vill rädda folket, i synnerhet barnen, undan vidskepelser till ett liv i materiell frihet. Men han är beredd att begå massakrer för att nå sitt mål…
Här finns ytterligare en dimension. Prästen är alkoholist, men myndigheterna har i sin iver att förbättra folkhälsan förbjudit rusdrycker – så var det i det verkliga mellankrigstida Tabasco. Missbruket fångas väl av Graham Greene som själv lär ha kämpat med suget. Många fina kontraster kommer i dagen. Den fattiga befolkningen visar sin ”whiskeypräst” vördnad och förråder honom inte trots att det försätter dem själva i livsfara då polislöjtnanten tar gisslan. Samtidigt är prästen, när han lyssnar på bikten, främst inriktad på ytterligare ett glas.

En oförvitlig man kan nästan sluta att tro på helvetet, men han bar helvetet med sig överallt. Ibland drömde han om det på nätterna. Domine, non sum dignus… Domine, non sum dignus… Ondskan rann som malaria genom hans ådror.

Modernista ger ut ett par stycken av Graham Greenes mest lästa romaner på nytt. Klassikern Makten & härligheten, ibland hyllad som författarens främsta verk, är en idéroman och som sådan läsvärd. Men idéerna tar, den goda gestaltningen till trots, överhanden. Det är ett problem att allt och alla runtom prästen förblir kulisser som syftar till att synliggöra dramat som pågår inuti denna trons tjänare.

Ett annat problem är att en postkolonialt medveten läsare kommer att identifiera andra dramer i berättelsens marginaler som är minst lika stora som prästens. Kommer till exempel bönderna att få det bättre genom den rättvisare fördelningen av jorden? Kommer fler nyfödda nå vuxen ålder? Kommer de att kunna läsa och skriva och rösta? Sådant kunde förbli i utkanterna av en berättelse fortfarande på 1940-talet, men kanske inte på samma sätt längre. Förtjänsterna till trots stör problemen så pass att ett riktigt högt betyg uteblir.

Similar Posts:

• 224 sidor tristess
• Skickligt, men utan nerv
• Lusten slocknar, men jag småler
• Iakttagaren Naipaul
• Otro mescalito. Un poquito.

Vill man vara välvillig kanske man skulle kunna säga att denna oöverblickbarhet kan vara en metafor för landet boken delvis utspelas i. Vad händer på Kuba, sedan diktatorn Castro dött? Han som ensam säkert haft sitt land på sina fem fingrar. När ingen har det i sin hand längre, hur blir situationen då? Blir den lika svår att överblicka som den handling Jönsson försökt bygga upp?

Graham Greene citeras på försättsbladet, och han skrev ju Vår man i Havanna i slutet på 1950-talet. Delvis mot bakgrund av Fulgencio Batistas fall på just Kuba. Batista var ju Castros företrädare.

Måhända har skriftställare Grahams bok varit en ingång för vår Reidar, men av någon anledning sätter jag en slant på att Greenes sätt att skriva skulle ge mig mer som läsare.

Huvudpersonen i Reidar Jönssons bok är, hur som helst, den kvinnliga kommandosoldaten Monica Aguirre. Och det kan jag ge Reidar. Kul med en kvinna i en action-story, jag ser seriefiguren Modesty Blaise framför mig. I Graham Greenes bok är ju huvudpersonen en man. Monica Agurries motto är dessutom det feministiskt doftande ”En död man är en god man”. Men mycket djupare än så borrar inte hennes karaktär in i mig till en början. Däremot kan jag småle åt bokens drastiska formuleringar som dyker upp då och då. Som när Aguirre blir erbjuden sitt agentuppdrag i början av boken. Det sker på en dunkel bar i San Diego, USA och hon funderar:

Ett jobb utan status, inget utrymme för slarv och helt utan skyddsnät. Precis som mammas svarta städjobb.

Monica Aguirre har inget val, accepterar hon inte uppdraget blir det direkttransport tillbaka till det land där hon är född – Nicaragua.

Aguirres uppdrag kommer sedan att bland annat bestå av att övervaka en viss överste Hector Linares som har en hemligstämplad mission på Kuba. Linares har precis som Monica gjort en karriär inom underrättelsetjänsten och tillsammans utgör de en lika oväntad som dödlig duo på sin slingrande väg mot Kuba. Deras motpart är Hectors halvbror Rafael Solares, chef för Kubas underrättelsetjänst.

Ändå får jag aldrig riktigt kläm på vad Monicas och Hectors uppdrag består i. Vad är deras mål? Är de jagade eller jagar de? Vem drar i trådarna bakom? Hur kommer de intrigerande kubanska officerarna in i bilden? Vilken roll spelar den mystiska santeriaprästinnan? Och vem är egentligen vännen i Havanna boken är döpt efter?

När det ändå är svårt att hänga med i svängarna, är det nära på så att jag skulle önska lite mer av den amerikanske superkapitalisten Mortimer Farkas. Han dyker upp i tredje kapitlet. Farkas sitter i ett bländvitt rum på tjugoandra våningen i en skyskrapa i New York med utsikt över Hudsonfloden, och vill göra hela världens befolkning till sockerknarkare. Det finns ju enorma överskott av majs, sockerbetor och sockerrör, menar han. Dessa grödor går att omvandla till socker som ett enda företag kunde kontrollera. Hans stora mun klyvs i ett brett leende vid blotta tanken.

Det är bifigurer av den kalibern som höjer den här boken.

Efter tag förstår jag att det är för sina föräldrars skull Monica Aguirre åtagit sig agentuppdraget. De försköt sin dotter när hon blev soldat och är papperslösa nicaraguanska socialister, som sitter häktade i USA för att deporteras.

Boken är den andra i en trilogi. Den första heter En god man, kom ut 2016 och utspelar sig i Stockholm. Så att sannolikheten att jag i den tredje delen skulle återkomma till Monica Aguirre och få reda på om hon kommer att återförenas med sina föräldrar är nog ganska liten.

Det övergripande temat för Reidar Jönssons trilogi är rädda, farliga och falska män.

Similar Posts:

• Het kubansk gryta!
• Kubas politiska fångar
• Allt du vill veta om Kuba, och lite till
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Kuba-propaganda

Men boken lider av ett stort handikapp. Det är som att Naipaul är så mycket iakttagare att han själv som förmedlande länk mellan läsaren och de behandlade personerna försvinner ur bilden. Hans egen position förblir oformulerad, som vore den för självklar för att behöva uttryckas. Självutplåningen är inte ett ödmjukt grepp, snarare leder det till ett besvärande självupphöjande. Han cirkulerar liksom ovanför författare som E.M. Forster, Graham Greene och, kanske mest påtagligt, sin gode vän Tony Powell.

Detta skapar ett tomrum kring personerna (ett tomrum som inte hade funnits där om författaren hade haft vad man i brist på bättre uttryck skulle kunna kalla en horisontell närvaro) som gör dem bortkomna, tafatta och patetiska. Ett löjets ljus omger dem. Mot dessa står författaren själv. Hans sakliga, förnuftiga röst blir med sin immanenta närvaro själva motpolen till de andras frånvaro, brist, omgärdande tystnad. Det mest bedrägliga med Naipauls teknik är att man som läsare dras med och omhuldas av den åldrade, kloke författaren. Man betraktar de misslyckade, falska eller koketta karaktärerna i Naipauls krets från samma punkt som Naipaul själv. Man nickar och håller med. Det är inte särskilt sympatiskt.

Är En författares krets en positionering? Kanske är det oundvikligt att en författares porträtt av kollegor i slutändan mest av allt blir ett självporträtt. (Tänk till exempel på En fest för livet, Hemingways underbara men självglorifierande och tendentiösa porträtt av sin egen krets i det glada 20-talets Paris, där F. Scott Fitzgerald framställs som ett pubertalt och fåfängt nervvrak, ständigt på jakt efter Hemingways bekräftelse som bot mot sitt dåliga självförtroende.) Men, jag tror inte att det fullt ut är Naipauls avsikt att karikera dessa författare. Det är snarare som att han inte riktigt orkar fylla ut det förklenande tomrummet kring dem. Boken ger ett trött intryck, som inte förbättras av en påfrestande tendens till refererat. Man önskar att ett starkare engagemang bar upp texten.

Det finns stycken som fastnar, i varje essä faktiskt. Jag fascineras av hans nyktra hållning till Gandhi, tankarna kring sin fars skrivande och uppgörelsen med Flauberts Salommbo. Språket är vackert och enkelt. Men som helhet är boken för oengagerande. Nobelpristagaren behöver pigga upp sig lite.

Similar Posts:

• Inget mästerverk
• Latinamerika på svenska
• Att inte berätta något av det man vill berätta
• Små fickor av frihet
• Istanbul – i en svartvit melankoli

Förmodligen är det inte här man skall börja om man vill läsa Graham Greene, för Mordvapen till salu är en totalt ointressant kriminalhistoria med sin botten i en sådan där tröttsam konspirationsteori som, trovärdig eller inte, i slutändan bara känns patetisk och krystad.

Det känns som att jag kanske borde ha någonting mer att säga om den, men det har jag inte. Förutom då att varmt rekommendera er att INTE läsa denna bok, gör något roligt med den tiden istället, putsa fönstren eller något.

Similar Posts:

• Skickligt, men utan nerv
• Idékamp överskuggar gestaltningen
• Supersurpuppa i eget race
• Med tvekan godkänt
• Underskatta inte en gammal dam!

Ju större strålkastare man har dessto större blir det okändas omkrets

Det verkar som om ju mer vi vet om universum och människan, om livet själv, desto mindre vet vi om döden. Fast tänker man efter vet vi inte särskilt mycket om livet heller. Alla föds och alla dör. Men vi föds med olika förutsättningar, lever under olika förhållanden och dör under olika omständigheter. Likt personerna i det galleri Alex Garland visar upp i sin senaste bok. De är gatubarn, gangstrar, hejdukar, affärsmän, psykologer, läkare och präster. Från medelklass, överklass och samhällets avgrund. Alla med det gemensamma att de bor och försöker överleva i Manila.

Vi möter Sean, som i sin nervösa väntan i ett schabbigt hotell i fel ände av stan på gansterkungen Don Pepe och hans kumpaner, håller på att bryta samman. Bakgrundshistorien och intrigen dem emellan vävs skickligt medan de går emot den oundvikliga uppgörelsen.

Sen har vi Rosa, som är läkare och bor med sin familj och mor i ett medelklassområde i Manila. Medan hon väntar på sin man som fastnat i trafiken, tänker hon tillbaka på sin ungdoms kärlek i barrion: en deformerad fattig fiskare som hon hastigt lämnade för en chans att studera i staden.

Vi har även överklasskillen Alfredo som varje dag sitter och intervjuar gatubarn om deras drömmar för sin forsking i psykologi. Han träffar där den brådmogne Vincente som gör djupa intryck på honom. Vincente, som med sin kompis Totoy bevittnar uppgörelsen mellan Sean och Don Pepe.

Det är inte för inte tankarna går till Short Cuts eller Slacker. Alla dessa människor som lever separata och parallela liv i samma heta stad (Los Angeles, respektive Austin och Manila). Liv som mer eller mindre krockar med varandra till följd av slump eller författarens försyn. Genom denna berättarteknik kan Garland visa upp stadens olika sidor och låta oväntade möten äga rum. Historien om varje person blir en liten novell, en berättelse i historien om Manila.

Alex Garland har jämförts med Graham Greene, vilket är en något överdriven komplimang. Det okändas omkrets är visserligen en oerhört välskriven och skickligt sammanvävd roman, men jag blir inte berörd. Vet inte om det är för att kontinuiteten blir lidande av hoppandet mellan de parallella berättelserna eller om personporträtten är allt för skissartade. Det är som om Garland har svårt att bestämma sig för om han skall skriva en tight underhållningsroman eller om han skall lösa upp texten än mer och på så vis låta karaktärerna bli tydligare. Denna balansgång som Greene var mästare på. Jag kan förstå parallellerna kritiker gjort mellan författarna: språket, miljön, spänningen. Men om Garland skall bli en ny Greene, är det bäst han jobbar på.

Similar Posts:

• 224 sidor tristess
• Idékamp överskuggar gestaltningen
• En tripp till helvetet
• Iakttagaren Naipaul
• Mer jävlaranamma, tack