En lång, inledande del av boken handlar om utvecklingen av vetenskapen genetik i Darwins och Mendels fotspår. Förhoppningar om att kunna öka jordbruksproduktionen världen över drev många agronomer att söka nya möjligheter i växtförädling genomförd på vetenskaplig grund. Nordquist skildrar ingående hur forskare i Sovjetunionen byggde upp anläggningar och resurser i form av genbanker för växtförädling. I fokus för den skildringen står genetikern och växtförädlaren Nikolaj Vavilov, som vigde sitt liv åt att samla in fröer från världens alla hörn. Men Nordquist skildrar också hur denna nya vetenskap kom att bli högeligen politiserad i Sovjet. Vavilov kom således att bli kritiserad, inte minst av barfota-forskaren Trofim Lysenko, som ifrågasatte själva grunderna i genetiken, exempelvis själva förekomsten av gener eller DNA (eftersom han menade att detta stod i strid med marxism-leninismen), och istället lanserade helt egna teorier om hur växtförädling därför skulle gå till. Trots att Lysenkos teorier fann föga eller inget stöd i empiriska studier (”lysenkoism” har sedan dess också blivit ett begrepp för pseudovetenskap …) så lyckades han få enormt mycket politisk makt i Sovjet. Detta inte minst – att döma av Nordquists skildring – tack vare att han var skicklig på att anamma en retorik som tilltalade den styrande eliten i Sovjetunionen, och då framför allt Stalin personligen.

I nazi-Tyskland sökte man under samma tid på samma sätt använda sig av genetik. Som är väl bekant försökte man här också aktivt använda sig av eugenik, ”rashygien”, vilket också diskuteras i den här boken. Just det känns kanske som lite väl mycket skåpmat. Mer spännande är istället när Nordquist skriver om nazi-Tysklands planer för hur man skulle använda allt ”Lebensraum” i ockuperade områden i Östeuropa. Just här skulle nämligen också genetik, växtförädling och – inte minst – de sovjetiska genbankerna komma att spela en stor roll, vilket alltså är bakgrunden till den stora fröstöld som senare kom att ske.

Så långt känns boken huvudsakligen både intressant och spännande, om än med en del utvikningar som med fördel kunde kapats bort. Särskilt givande är det att läsa om politiseringen av vetenskapen genetik i Sovjetunionen, och då speciellt om maktkampen mellan Vavilov och Lysenko.

Men när Nordquist når efterkrigstiden blir det tyvärr mindre givande. Här skildras förvisso några spännande historiska anekdoter, exempelvis hur en av de ledande SS-officerarna bakom plundringen av de sovjetiska genbankerna efter kriget kom att ta sin tillflykt till Sverige och den svenska växtförädlingens Mecka (Svalöv), för att undkomma att dömas för sin medverkan i nazismens brott mot mänskligheten.

Mycket av skildringen i bokens avslutande del handlar dock om den växtförädling som kom att ske under efterkrigstiden, med centrum i USA, och med fokus på Norman Borlaug och den ”gröna revolution” som han kom att bli avgörande för. Denna ”gröna revolution” skulle komma att leda till kraftigt ökande jordbruksproduktion i flera länder världen över, tack vare mer högavkastande grödor i kombination med omfattande insatser av bland annat konstgödsel och bekämpningsmedel. I den ”gröna revolutionens” fotspår skulle sedan följa genmodifiering, något som med ny utveckling under senare år har blivit allt mer potent.

Såväl den ”gröna revolutionen” som genmodifieringen skulle dock också komma att bli politiskt kontroversiella, exempelvis på grund av att den ökande produktionen var ekologiskt ohållbar då den byggde just på massiv användning av farliga miljögifter. Och det är här som skildringen inte längre känns lika givande. Nordquist skriver i och för sig om såväl förhoppningar på den ”gröna revolutionen”, som den kritik som riktades mot denna. Det kan förefalla vara en journalistiskt neutral skildring att återge båda sidor i en debatt, men problemet är att skildringen här känns betydligt blekare och ytligare än när han ett par kapitel tidigare exempelvis skildrar maktkampen mellan Vavilov och Lysenko när vetenskapen i Sovjetunionen hade politiserats. När det handlar om kontroverserna kring modern växtförädling nöjer sig författaren många gånger med att redovisa de olika lägrens ståndpunkter, och gräver inte alltid särskilt djupt för att verkligen utreda vem (om någon) av de sentida kombattanterna som har fog för sina respektive argument.

Sammanfattningsvis är det till en början en spännande och intressant skildring av genetikens utveckling, avarter och konsekvenser – såväl positiva som katastrofala – under 1900-talets första årtionden. Skildringen av den mer sentida utvecklingen hade dock förtjänat en betydligt djupare utredning än vad den här får.

Similar Posts:

• Sovjets kollaps dissekerad
• Ett hungrande Ukraina
• Tyskland på randen till revolution
• Farfar var genetiker?
• Politik och litteraturkritik

Det har varit en rejäl resa kan jag säga att under en regnig sommarvecka läsa alla tre böckerna i ett sträck.

Som i så gott som all science fiction (Atwood insisterar att detta är ”speculative fiction”, och att den på något avgörande sätt skulle skilja sig från science fiction, men det är bara en marknadsföringsdiskussion som jag finner både ointressant och rätt meningslös) så handlar det mer om samtiden än något annat. Det är nästan en truism. Hur skulle det inte kunna göra det så länge texten skrivs av en mänsklig hjärna som lever i en samtid?

Det som framkallar syndafallet i Atwoods dystopi är den biologiska vetenskapen i allmänhet och framför allt de gentekniska möjligheterna att klona och korsa anlag för att skapa nya djurarter, inklusive en ny människoart.

I Oryx and Crake gick så gott som hela mänskligheten under i en avsiktligt framkallad pandemi. Arkitekten bakom denna plan var den geniale genetikern Crake, en klassisk ”galen vetenskapsman”. Avsikten var just att bereda plats för en nyskapad människoart: crakerianerna. Dessa är inget annat än fridfulla gräsätare med ett annorlunda parningsmönster som ska omöjliggöra att svartsjuka och krig någonsin uppstår igen. Praktiskt nog har de fått en särskild gen inplanterad som gör att könsdelarna lyser blå när det är dags så det inte råder något tvivel om att det är ömsesidigt önskvärt.

Hela mänskligheten gick dock inte under. Här och var finns överlevare som försöker hanka sig fram och till viss del bygga upp en ny civilisation. I den första delen följde vi framför allt Jimmy som var Crakes bästa vän och som nu lever nära den lilla kolonin av crakerianer för vilka han spelar rollen av ett slags Johannes Döparen. Han förser dem med en mytologi om deras skapare Crake och hans oändliga godhet. Samtidigt berättas ur Jimmys perspektiv historien om vad som ledde fram till katastrofen.

I Syndaflodens år fick vi istället följa sekten Guds trädgårdsmästare ur ett parallellt skeende och med Toby som huvudperson, en kvinna med ett besvärligt förflutet. I slutet förenades de båda berättarlinjerna.

Precis som i de tidigare böckerna berättar MaddAddam två historier. I nu-perspektivet handlar det om Jimmy, crakerianerna och de överlevande från Guds trädgårdsmästare och deras kamp för att överleva i en värld full av farliga nya djur, en del betydligt mer intelligenta än de arter som de har skapats från, och hur deras koloni hotas av våldsamma överlevare från ett gladiatorspel för dömda brottslingar.

Samtidigt berättas historien om Tobys älskare Zeb och dennes bror Adam som en gång grundade sekten. Här förekommer ytterligare en märklig sekt, men som istället för grönsaker dyrkar olja (och kanske framför allt oljeindustrin), ledd av deras grymma och hycklande far.

Så vad ska man då säga om denna historia? En del verkar mena på att science fiction ska ha ett didaktiskt syfte. Att den som litteraturform på något sätt ska förutsäga framtiden, eller åtminstone varna för de utvecklingar i samtiden som kan leda till elände (”cautionary tale”). Jag tycker den aspekten är det minst intressanta. Det spelar ingen roll för den litterära bedömningen om de gentekniska experiment som beskrivs är möjliga eller inte idag eller i en nära framtid eller om det är troligt att något i den här stilen kommer att ske.

En romans värde avgörs förstås av dess litterära kvaliteter och inte dess siarförmåga. Däremot måste den inom fiktionen ge en illusion av att detta är möjligt. Inom romanens ramar måste dess universum hålla ihop om inte avsikten är att skapa litteratur som enbart handlar om språk.

Atwood är förstås ingen nybörjare i sammanhanget och de luckor som man kan tycka sig skönja (Förklaras det verkligen varför så många som känner varandra råkar överleva? Jag kanske har missat något där?) lockas man gärna att förbise genom författarens förmåga att rikta ens uppmärksamhet åt ett annat håll.

Och även om det finns en del överanvända figurer här – som den galne vetenskapsmannen, den omvårdande kvinnan, de genomonda brottslingarna – så står den här dystopi-trilogin fast förankrad på axlarna av sina klassiska föregångare Zamjatin, Boye, Orwell med flera. Den gör det just genom trovärdigheten i både karaktärsteckningen och skildringen av det sociala spel som skapas när människan ställs inför en helt ny omgivning med andra spelregler än hon är van vid.

Däremot kanske det ska påpekas att tempot i vissa partier sackar betydligt utan att det tillförs någon särskild fördjupning i miljö eller karaktär och att i takt med att historien rullas upp på ett inte helt oförutsägbart sätt så är det ändå lite så att man längtar tillbaka till den första boken i serien, för att riktigt känna Atwood på högvarv. Som helhet betraktad skäms dock ingen av delarna för sig och det är ett riktigt storstilat projekt som nu nått sin fullbordan.

Similar Posts:

• Seriös science fiction
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort
• Det sista som dör är hoppet?
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Science fiction

Farfar var rasbiolog och hette K V Ossian Dahlgren. Han var i grund och botten botaniker men med ett brinnande intresse för rasbiologi och verksam vid institutet för rasbiologi i Uppsala. Ossian Dahlgren var inte ensam om sitt intresse utan detta delades av en stor sfär forskare runt om i Västvärlden. Steriliseringarna av icke önskvärda föräldrar är ett exempel på hur rasbiologin var integrerad och praktiserades i det svenska folkhemmet. Ossian Dahlgren var alltså en i mängden av en legitimerad skara forskare.

Porträttet av farfar Dahlgren skisseras fram främst genom brev, mellan honom och hustrun Greta fram till några år efter det andra världskriget, men också genom författarinnans egna minnen. Det är en bestämd och dominant familjeledare som träder fram. Kontrollen över familjen verkar ha varit total. Ofta befann han sig på resande fot. Vetenskapliga konferenser och föreläsningsturnéer var frekvent inbokade. Ossian Dahlgrens paradox var emellertid att han inte själv levde upp till de ideal han förespråkade. Hans fru saknade de rätta förutsättningarna för att avla barn men det verkar ha kvittat. Han fortsatte att propagera för sina teser trots faktumet att hans egna barn inte motsvarade förväntningarna. Detta verkar emellertid ha påverkat barnen vilket inte alls är konstigt.

I Ossian Dahlgrens selektiva utopi skulle bara dugliga och rasrena människor finnas. Alla andra skulle försvinna på vägen om man bara följde vad vetenskapen sa. Det låter skrämmande och avlägset men tankarna är närmare än man anar. I boken sista delar låter Eva Dahlgren tiden smälta samman. Det gamla rasbiologiska institutet är idag centrum för medicinsk genetik. Här bedrivs forskning om människans minsta enheter och hur vi kan påverka och förändra dem för att bli av med eller tillföra egenskaper. Frågorna följer naturligt. Vad har hänt, hur förhålla sig? Parallellerna kanske inte är spikraka men de finns där och det är viktigt att dessa frågor luftas ordentligt.

Boken blir också riktigt intressent där den sistnämnda diskussionen förs. Visst är det spännande att följa Ossian Dahlgrens liv men porträttet tyngs faktiskt ned av de dignade citaten från alla brev. Det blir svårt att hitta rytmen då mer än hälften av texten är indragen. Kanske borde Eva F Dahlgren försökt att referera mer. Det kunde göra farfaderns historia mer lätt att ta till sig och det är viktigt för att kunna förstå de personer och det klimat som frambringade det rasbiologiska tänkandet likväl som det är nödvändigt att penetrera vår egen samtid för att kunna ha en åsikt om den medicinska genetiken.

Similar Posts:

• Makt, motstånd och samhällets bottensats
• De utsorterade
• Oväntat otäck ungdomsdeckare
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Det förflutna är inte vad det en gång var