Hundarnas roll i romanen inskränker sig till att fungera som tröstare eller en slags skyddsänglar. För egen del hade jag gärna sett att hundarna fått mer utrymme i egen rätt.

Först ut av de tre huvudpersonerna har vi pensionären George (Fredrik Backmans Ove i kvadrat!), som nyligen blivit änkling. Hustrun Ellen var hans livlina i tillvaron och förbindelselänk med omvärlden. Litegrann som i romanen (och filmen) P.S. Jag älskar dig av Cecelia Ahern upptäcker George att Ellen lämnat efter sig kärleksfulla och praktiska meddelanden, som han får ta del av allteftersom. Han hanterar sorgen genom att göra sig omöjlig i byn med sina okontrollerade raseriutbrott. In på scenen klampar emellertid den färgstarka Betty, som blir en värdig sparringpartner och som hjälper honom att komma på fötter igen.

Jag har en känsla av att George är den karaktär som ligger författaren närmast om hjärtat. Han är för övrigt också min favorit. Kanske hade hans predikament räckt för att fylla en hel roman?

Näste man till rakning är den blyge, känslige, överdrivet pedantiske samtalsterapeuten Dan. Han lider av tvångssyndrom och känner sig som en bluff. Som läsare är det svårt att inte bli irriterad på honom. Dan är panikslagen över attraktionen han känner för en av sina manliga patienter. Han vågar inte riktigt ta klivet ur garderoben, utan väljer att smussla med deras förhållande. Inte ens Dans kusin och enda vän Luke har en susning om hans sexuella läggning.

Nu återstår bara att presentera lågstadieläraren Lizzie. Hon gömmer sig på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor tillsammans med sin fotbollstokige son Lenny. Lizzie är autistisk och ägnar sig åt självskadebeteenden. Hon är något av en encyklopedi, full av udda fakta och statistik, som hon frikostigt delar med sig av. Lizzie håller sig helst för sig själv och har hemligheter inte bara för romanens övriga karaktärer och utan även för läsaren.

Man kan inte låta bli att undra när karaktärernas världar kommer att överlappa, vilket sker gradvis, men bara i ringa grad. Som läsare hajar man till när huvudkaraktärerna – eftersom de rör sig i samma by utanför Brighton – plötsligt interagerar med varandra.

Romanen är skriven i samma trivsamt brittiska tradition som exempelvis Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick, Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman och Mike Gayles romaner. Läsaren möter karaktärer som har haft det svårt på grund av sorg, depression, våld i hemmet, självmord och homofobi, men som sakta men säkert tycks återhämta sig med hjälp av hundar, vänskap, förälskelse, te och trädgårdsskötsel. De kånkar runt på tunga bagage, har bekymmer med det sociala samspelet, har svårt för att hantera närhet samt drivs av såväl skam som skuldkänslor.

En allvetande berättare styr och ställer, kan till och med förutspå sådant som kommer att inträffa i framtiden. När läsaren tror sig ha räknat ut hur romanen kommer att sluta, plockar författaren fram storsläggan och ger sina stackars karaktärer en ordentlig omgång. Ericka Waller fick mig på kroken och jag blev helt enkelt tvungen att läsa vidare för att få reda på karaktärernas öden.

Det rör sig om en lättläst och värmande roman. Även om jag inte kan påstå att den lämnade några djupare spår efter sig var den inte desto mindre en angenäm bekantskap, som jag gärna rekommenderar.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Du behöver Eleanor Oliphant i ditt liv
• Mörkt och mycket
• Ett äventyr utan spänning
• Tvingande relationers inneboende logik

Till en början så är det visst väldigt välskrivet – nästan för välskrivet, det flyter på så himla lent och fint – men samtidigt väl överkäckt för min smak. Men det finns ändå en sak som jag gillar skarpt och det är att Backman inte väjer för svåra frågor. Trots att klämkäckheten står som spön i backen är det aldrig någonsin så att det tunga och mörka i den här boken slätas över eller skämtas bort. Tvärtom så fungerar humorn i boken just mot en klangbotten av ett allvar som är seriöst – precis så som riktigt bra humor byggs upp.

Det är en intrikat väv av olika relationer som vävs samman i berättelsen där ett misslyckat rån av en slump råkar bli ett gisslandrama mitt i en lägenhetsvisning med ett antal olika par-konstellationer. Där finns det smågnabbandes gravida paret som behöver något större och det rutingnabbandes äldre paret som köper och renoverar lägenheter för att något måste de ju ta sig till. Sedan är där också flera komplicerade förälder-barn-relationer och dessutom några som mest kämpar med relationen till sig själva.

Relationerna är både humoristiskt och ömsint gestaltade och det är lätt att både blir irriterad på och känna med karaktärerna. En utmaning för boken är dock att det är så många karaktärer som ska få komma fram och det finns ingen tydlig huvudperson utan det är mer ett galleri som sveper förbi utan någon tydlig förankringspunkt för läsaren. Till stor del vägs det dock upp av hur fint allt vävs samman i slutet. Backmans roman är på en gång lättsmält, rolig och ömsint när han tar upp några av de tyngsta sakerna i livet.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Omtag om det komplexa och svåra
• Kärlekshistoria som skiftar i rött
• Tvingande relationers inneboende logik
• Existens är i presens

Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall vänder på perspektiven i ungdomsromanen Inte som du. Här är det killarna som nojjar över sitt utseende, sin vikt och sitt rykte. Killarna som riskerar att betraktas som billiga om de råkar dricka lite för mycket, vara lite för lättflirtade, kanske obetänksamt dela en avklädd bild.

Inte som du utspelar sig i en sportgalen bruksort, inte helt olik till exempel Fredrik Backmans Björnstad. Fast i Norrbyvik är det inte hockeyn som regerar, utan ”synkron”, tjejernas synkroniserade isdanslag. Det är synkron som engagerar, som drar in pengar och lockar talangscouter från de stora ligorna. Hockey, tja, sådant sysslar ju bara killar med.

Vincent är en av dessa undanskuffade hockeykillar. Han har precis börjat gymnasiet, tjejer börjar få upp ögonen för honom och han känner sig utvald när populära Amanda i synkrolaget väljer ut just honom. Fast det blir bara för en kväll eller två. Amanda vill ju bara ligga runt, men Vincent vill så gärna tro att det finns mer emellan dem. Så sprids bilden, den där som bara var menad för hennes ögon, på hela skolan.

Jo, lite känns det ju som att jag har läst den här berättelsen tidigare, och i mer nyanserade versioner. Men det är ett kul drag att vänta uppochned på könsrollerna. Jag tror att det kan få inte minst yngre läsare att få syn på strukturer som kanske inte annars framstår som så tydliga. Det är inte dåligt skrivna karaktärer heller, men jag lyckas inte helt skaka av mig den lite parodiska känslan. Det blir en smula övertydligt och undervisande, men ändå på ett rätt kul sätt, och jag tror att det kan fungera för den verkliga målgruppen. För en vuxen YA-läsare funkar det inte alldeles, men det är också rätt höga krav att ställa.

Similar Posts:

• Lyckad debut om tonåringar i Gävle
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Segt om ett äktenskap i stå
• Oväntat rörande återupprepning
• ”Du säger inget till någon, va?”

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart