Så blir det emellertid inte alls med Åsa Linderborgs Håll med eller håll käft. Artiklar i samförståndets tid. Jag snarare sträckläser den – just nästa artikel verkar nämligen så himla spännande. Hela tiden. Nästan alla ger mersmak; nästan hela tiden känns variationen i språk och ämnen fräsch och inspirerande, utan artikelsamlingars vanliga risk för mättad korvstoppningskänsla och tjatighet.

Artiklarna i Håll med eller håll käft är från början publicerade i Aftonbladet mellan 2003 och 2008 och utan att de känns särskilt inaktuella ger de också en bild av svensk samtidshistoria när den är som … samtidigast. Vad är det egentligen vi sysslat med de senaste åren?

Linderborg är fin på att hitta balans. Hennes formuleringar är snärtiga och coola utan att för den skull skymma det hon vill ha sagt. Hon är bildad utan att bli svårläst och intern. Hon har, som de där riktigt sympatiska historikerna, en förmåga att snabbt och enkelt sätta in i sammanhang, och hon både tycker till och levandegör det hon förhåller sig till.

Smaka bara på några av rubrikerna: ”Gissa vad de gör med getterna!”, ”Den förbannade vänstern”, ”Alla får pippa!”, ”Vem har rätt att göra motstånd?” eller ”Så blir en kvinna desperat”. Linderborg läser Gramsci och Babar, Fanny Ambjörnsson och Olof Lagercrantz. Hon diskuterar Linda Rosing och Carolina Gynning, Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell. Hon förhåller sig till vänstern, liberalismen och den politiska dagordningen, Irakkriget och ”den svenska bushoisien” (ofta tillsammans med Erik Wijk), dansk gladporr, nationaldagen, konspirationsteorier, råttor, historieproduktion, prinsesstrender och den nya herrgårdsromantiken.

Håller med gör man förmodligen inte alltid (jämför till exempel hennes Cornelis-tolkning med Liv Strömquists). Hålla käft blir man i alla fall inte det minsta sugen på. Och det är väl som huvudsaken.

Similar Posts:

• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Allt åt alla?
• USA ut ur Irak …
• Bland kufar och drömmar

Kunzelmann & Kunzelmann är en dubbelberättelse i vilken nutid och dåtid varvas omvartannat. Dels är det sonen – en odugling till frilansskribent med osunt förhållande till relationer, skulder och droger – som försöker komma på fötterna genom faderns efterlämnade konstskatt och samtidigt jonglerar med skuldindrivare och otrohetsaffärer. Och dels är det fadern, det gudabenådade barnhemsbarnet som genom sin extraordinära målarförmåga blir konstvärldens mest raffinerade förfalskare. Från autografkopiering i mellankrigstidens Tyskland, via falskmynteri i koncentrationsläger och konstbedrägerier i femtiotalets Stockholm landar han slutligen i Falkenberg. Bakom honom ligger ett liv där gränsen mellan falskt och äkta långsamt har suddats ut, penseldrag för penseldrag.

Från Den vidunderliga kärlekens historia finns fortfarande, förutom språkets stilfulla bitskhet, en makalös förmåga att hantera historiska fakta i ett skönlitterärt sammanhang. Stadsbilden som målas upp av Berlin före krigsutbrottet är oförglömlig. Skildringen av intoleransen mot homosexuella (som Kunzelmann den äldre) är både dramaturgiskt tacksam och historiskt relevant. Och framför allt: den fackmannamässiga förtrogenheten med konstförfalskningens termer och tekniker som får en att vilja börja famla efter närmsta autograf att fördubbla (man ska vända dem uppochner, då läser hjärnan dem som en ren form istället för som bokstäver).

Men det är också härigenom bristen framträder. Historiska skeden frammanas som med trollstav, men ju närmre nutiden vi kommer desto, tjaÂ… tristare blir det. För all del är iakttagelserna kring tvåtusentalets mitt fullt rimliga: mediebruset flödar och flödar i all sin ytlighet och vilken ivrig typ som helst kan nå kändisstatus över en natt – men det visste vi väl redan? Vem har glömt att Knutbymordet var på löpsedlarna eller att dokusåporna hade ersatts av makeoverprogram och talangjakter med skadeglada jurys? Tidsmarkörerna är platta och väntade. Som samtidsanalys står detta långt efter vad Vallgren gjorde i För herr Bachmanns broschyr för tio år sen. Ett slags bristande proportion mellan verkets halvor infinner sig, en obekväm skevhet som om estetikens kugghjul berättelserna emellan slinter mot varandra istället för att samverka.

Känslan av att egentligen ha läst två böcker – ett halvtaskigt försök till samtidsroman och ett svindlande, historiemättat livsöde – ankommer och jag tänker mig att om Kunzelmann den äldres berättelse bara hade fått komma till sin rätt skulle Vallgren verkligen ha levt upp till sin förra mästerliga prestation.

Similar Posts:

• Ett skott ovan målet
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Porträtt av monstret som valp
• Tonsäker saga
• Baklängesbekännelser

I den här boken samlar författarna tre års debattartiklar på temat Irak och kriget mot terrorismen. De flesta av dem har de tidigare publicerat i Aftonbladet, några i andra tidningar. Som de debattartiklar de är, lider de av klassiska problem; de är givetvis polemiska (vilken kvällstidning skulle publicera ett inlägg som inte är det?), knyter an till någon aktuell händelse vid tiden för publiceringen, och har en begränsad längd (vilket effektivt förhindrar längre fördjupningar på svårare områden).

Det är ingen tvekan om att paret gjort en viktig insats då de kritiserat krigshetsare, även när dessa tagit till brösttoner och smutskastning för att skita ned Wijks & Linderborgs argumentation i brist på sakliga argument. I efterhand blir man riktigt skrämd när man ser tillbaka på hur vettlösa somliga debattörer varit i sin blinda tilltro till den amerikanska krigspropagandan. De två författarna ska därför ha all heder för att de vågat stå rakryggade mot tämligen många opinionsbildare och mediedrakars ledarsidor.

Men i en bok slipper man ju kvällstidningens begränsningar. Här borde finnas både tid och rum för eftertanke, problematisering och reflektion. Genom att huvudsakligen återpublicera sina debattartiklar missar författarna den chansen. Det är inte precis klart vilken publik den här boken vänder sig till – den polemiska debattartikeln är sällan lämplig varken för meningsfränder eller -motståndare. Att boken främst består av gamla debattinlägg gör också att min – och kanske även många andras – fråga, om vad som händer efter ett eventuellt amerikanskt tillbakadragande, länge förblir obesvarad. Det är först i två nyskrivna, tidigare opublicerade, bidrag i slutet av boken man börjar närma sig det problemet; här skriver de om hur de uppfattar det irakiska motståndet, de olika grupperingarna och fraktionsstriderna irakier emellan, problemen med internationell folkrätt med mera.

Jag önskar att författarna hade ägnat mer av boken åt den typen av reflektioner, den hade då kunnat ge mer för alla de som vacklar i frågan. Att läsa gamla, polemiska debattartiklar är tyvärr inte särskilt givande – hur rätt man som läsare än må tycka att författarna ofta har. Det hade förstås inneburit ett merarbete att skriva något nytt – men det hade också blivit en betydligt intressantare bok av det.

Similar Posts:

• Sanningen, krigets första offer
• Ockupationen av Irak
• Irak inifrån
• Politiskt plockgodis
• Blixtkrig och vardagshäng

Terrorn mot World Trade Center, och mot Afghanistan, sätter dock in ett annat fenomen i ett nytt ljus – nämligen kravallerna i Göteborg, i juni 2001. I media talades det när det hände vitt och brett om tyska terrorister, huliganer och galningar. Men den diskussionen förefaller mig närmast patetisk i jämförelse med terrorns sanna ansikte.

Men det som verkligen hände i Göteborg var däremot inte patetiskt, utan djupt tragiskt. Vem av alla oss som var där kommer inte att minnas det? Och vem av alla – av både de som var och de som inte var där – har inte en uppfattning om vad som ”egentligen” hände?

Här är en bok som kanske kan få somliga att tänka, och tänka om, och fundera på vilket samhälle vi verkligen lever i. De allra flesta demonstranter som var där kommer nog känna igen sig bland alla vittnesmålen. Jag gör det i alla fall till nästan hundra procent.

Det är alltså inte precis någon idé att göra en hemlighet av det. Jag var i Göteborg. Jag demonstrerade för en rättvisare och bättre värld. Men Göteborg kom verkligen att krossa min bild av Sverige som en något så när fungerande rättsstat, och rämna mina illusioner om att polisen är på vanligt folks sida. Kanske borde jag inte varit så naiv.

Den bilden bekräftas mer än tillräckligt i den här boken. Vittnesmål på vittnesmål visar på idiotin i polisens agerande, på hur polisen gång på gång provocerade fram reaktioner från demonstranterna. Nästan varje gång det blev bråk mellan polis och demonstranter så var det polisen som började med att klanta bort situationen; börja puckla på människor utan anledningen, rida in med kravallhästar för att skingra folksamlingar som inte har gjort något, och så vidare. Att man sen helt urskillningslöst slår på vem som än kommer i närheten, ger motstridiga order, kastar gatsten mot demonstranter – och till slut även skjuter skarpt, gör ju inte saken bättre. Och dessutom ska hämnas det de blivit utsatta för, varför man går in med automatvapen mot helt oskyldiga (till stor del minderåriga) som sover i en skola. Är det så här demokrati ser ut?

Somliga kommer kanske avfärda Wijks bok som en partsinlaga, som opålitlig eller kanske rent av ljug. Men tänk efter; hundratals vittnen från så många olika (och ofta rivaliserande) organisationer – och även journalister från etablerade tidningar (SvD, DN, AB etc) vittnar många gånger om precis samma sak. Övergrepp en masse. Självklart finns det många luckor – luckor som kanske kommer att fyllas ut av andra. Det är framförallt synd att så få poliser har vågat komma ut med sina erfarenheter. Har polisledningen lagt locket på i frågan? Men Wijks bok är trots det ett oerhört viktigt dokument om det samhälle vi lever i.

Similar Posts:

• Terrordåden i USA – vems är felet?
• 11:e september del 1
• Stadsutveckling för vem?
• USA ut ur Irak …
• Vittnesmål av förtryck