Nej, det handlar inte om de senaste decenniernas pigdebatt och RUT-avdrag. Det här var på 1950-talet, och de människor som kom till Sverige för att pröva lyckan kom ofta från det krigshärjade Tyskland. Regeringen var inte borgerlig, men lösning kanske inte helt olik dagens: man lagstiftade helt enkelt om att utomnordiska invandrarkvinnor måste arbete som hembiträden i två år innan de kunde få uppehållstillstånd för något annat.

Visst, man kan hävda att det är stor skillnad på lagstiftning och ekonomiska subventioner, men resultatet är knappast väsenskilt. Med statlig hjälp får vissa delar av befolkningen billig städning och barnpassning hemma. Andra delar hamnar i ett lågstatusyrke med låg lön och stor utsatthet för allsköns godtycke.

Ta Nora, en av de 19 tyskfödda kvinnor som genusvetaren Emma Strollo intervjuat. Hon säger upp sig från sin plats eftersom mannen i familjen är sexuellt närgången. Då marscherar frun i huset till ambassaden för att få Nora utvisad, ”men dom visste ju hur saker och ting kunde stå till med flickor som kom till Sverige, så hon kom ju ingen vart”.

Att den sexuella utsattheten är stor för unga kvinnor i ett främmande land går som en röd tråd genom Strollos avhandling. De arbetar ju ensamma i andras hem. För Nora ledde denna offentliga hemlighet paradoxalt nog till ett visst stöd från ambassaden, men hur är det med dagens papperslösa hembiträden? De åker nog bara ut, de, om arbetsgivarna bestämmer sig för att anmäla dem.

Det är svårt att inte hela tiden jämföra. Nu och då. Men så är det kanske alltid när vi handskas med historia? Den förstås alltid i relation till oss själva, till vår tid. Strollo stannar inte vid att sätta den svenska politiken gentemot arbetskraftsinvandrare då i relation till den nu, hon betonar den politiska dimensionen av historieskrivning över huvud taget:

Att kunskap om historien förmedlas och finns tillgänglig, i synnerhet kunskap om marginalisering och förtryck, är viktigt i ett samhälle som strävar efter att lära sig av sina misstag och är i grunden en fråga om att skapa ett demokratiskt och inkluderande samhälle.

Humanister i allmänhet och genusvetare i synnerhet anklagas ofta för att vara just politiska. Det lite speciella med detta är väl just att många av de anklagade på sätt och vis håller med. Vetenskap är i grunden politisk. Vi väljer att ställa vissa frågor till ett visst material, baserat på vad vi faktiskt uppfattar som relevant. Det är inte detsamma som att svaren är på förhand givna, vilket ju belackarna hävdar. Vetenskapligheten ligger i att öppet redovisa sina utgångspunkter och tillvägagångssätt, inte i att dölja dem.

Strollo väljer att ge röst åt en grupp som inte precis skrivits fram i berättelsen om det moderna, framgångsrika, jämlika efterkrigs-Sverige. Hon gör det genom att problematisera själva berättandet, hur vi förstår vårt förflutna i ljuset av nuet. I slutänden kokar det kanske ändå ned till den fråga som intervjuade Nora ställer: ”Skulle du vilja niga för nån?”

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Att förändra eller förändras
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Vilket sammanträffande. Eller la jag helt enkelt märke till rörelsen för att jag var mitt inne i en bok som synliggör beteenden som pekar mot fattigdom? Vilka klassperspektiv har jag missat innan jag läste boken undrar jag, både när det gäller böcker jag läst och människor jag träffat. Vad har jag INTE sett eller uppfattat? Vad ser jag nu som en följd av läsningen? Vad kommer jag nu kunna ta till mig i nästa bok jag läser?

Jag hoppas att någon av veckans böcker på dagensbok.com kan fungera som en ögonöppnare för dig.

På tisdag skriver Björn om Véronique Tadjos Långt från min far, en roman om återkomster till ett hem och ett hemland man trodde man visste allt om; en välgjord roman med många bottnar även om ytan blir lite enkel.

På onsdag skriver Ella om efterkrigstidens RUT: tyska kvinnor som kom till Sverige efter andra världskriget och var tvungna att arbeta som hembiträden i två år för att kunna få uppehållstillstånd. Så löste man behovet av billig arbetskraft då – och det är svårt att inte dra nutida paralleller. Boken heter Det städade folkhemmet och är genusvetaren Emma Strollos doktorsavhandling.

På torsdag skriver Christina om en fin ungdomsroman av Katarina Kieri som får högsta betyg.

På fredag skriver Håkan om diktsamlingarna Vägg i vägg och Landskap. En blir hyllad, en blir sågad.

Similar Posts:

• Oändliga litterära äventyr
• Et voit rien
• En brutal och verklig saga
• Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck
• Poängen med kvinnor och barn

I 1980-talets ikoniska tevesåpa kunde svärmorsdrömmen Bobby, den gode Ewing-brorsan, ägna hela avsnitt åt att gå i taket över att hans hustru ville ha ett yrke och inte bara vara hemma och ta hand om honom och de ännu ickeexisterande barnen (vilket ändå måste översättas med shopping och välgörenhetsgalor, för hem och barn hade de ju tjänstefolk som tog hand om). Att slå varann på käften framstod som den naturliga reaktionen på alla typer av meningsskiljaktigheter, Texasbor med mörkare hudfärg var med självklarhet statister och barn förekom mest i egenskap av arvtagare, som föremål för faderskapstvivel och kidnappningsförsök.

Dallas ger mig med andra ord tillbaka tron på att mänskligheten utvecklas till det bättre. Fast jag kan inte svära på att den känslan håller för närmare granskning.

I en nyutkommen avhandling från Linköpings universitet skriver Emma Strollo om tyska kvinnor som kom till Sverige för att arbeta som hembiträden under efterkrigstiden. De var tvungna att göra det i minst två år för att få uppehållstillstånd i Sverige – regeringens lösning på att svenska kvinnor drog sig för att ta dessa utsatta lågstatusjobb. Hellre än att låta suget efter arbetskraft höja lönerna, till ökade kostnader för över- och medelklassen som ville anställa, så lagstiftade man. Otänkbart idag. Fast vi har förstås skattesubventioner med liknande effekter.

Sveriges kanske genom tiderna mest kända debattbok heter Kris i befolkningsfrågan och gavs ut på 1930-talet. Idén om befolkningskrisen återkommer i Marie Granmars nyutkomna bok om ofrivillig barnlöshet, där hon menar att det är orimligt att inte hjälpa alla som vill ha barn på samma villkor, med bland annat just befolkningsutvecklingen som argument.

Den svenska alltså, för i världen råder det ju knappast någon brist på barn. Det är också vad som för mig ger Granmars argument en obehaglig bismak. Strax innan har jag läst Jens Mikkelsens och Katia Wagners reportagebok De förlorade barnen, om de 1202 ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige de senaste åren. Om hur befängt proportionslöst ovälkomna de varit på många platser; om hur nästan ingenting görs för att ta reda på vad som hänt dem.

Och så känns Dallas lite närmare igen: de omhuldade, dyrbara arvtagarna. Och så de där med mörkare hudfärg som ljudlöst försvinner i kulisserna.

Similar Posts:

• Föreställ er nu att hon är vit
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Historien som är nu
• Det råder ingen brist på barn i världen