Jag vet inte om alla barn har en känsla av att farmor och mormor är konkurrenter. Båda har i alla fall varit tanter så långt tillbaka jag kan minnas, så det är väl inte så konstigt att blicken dras till de där korgarna med handarbeten när vi nu diskuterar tanter och kakbak på dagensbok.com igen.

Och det är kanske inte så konstigt att det framför allt är min generation som inte kan få nog av tanterierna. Den där livsstilen med sju sorters kakor, 40- och 50-talsprylar och, jo, kanske hemmafruar också, är ju för oss ganska oproblematiskt förknippad med sagosnälla mormödrar, för evigt bevarade i det mjuka, vänliga dis som idylliska barndomsminnen omges av.

I den betydelsen är förstås tanten i det närmaste en fantasifigur, men är hon en farlig sådan? En konservativ, harmlös kvinnobild, sysselsatt med harmlösa, traditionellt kvinnliga saker? Som pysslar med hem, mat och sociala relationer, som lever för andra och i det lilla? En kvinna som helt enkelt vet sin plats.

Det finns ju onekligen sådana strömningar i omlopp. Antifeminister och ”nyfeminister” som propagerar för en ”sann jämställdhet” som har väldigt lite att göra med jämställdhet alls. Könsideologier som hävdar att detta med att betrakta kvinnor och män som i första hand människor är helt åt helskotta och kommer att leda till undergången. Istället måste vi förverkliga oss själva som i första hand kön. För kvinnors del innebär det, om man ska tro debattörer som Elise Claeson, att stanna hemma med barn, leva på sin make och klä sig i rosa volanger. Män däremot ska hålla tassarna borta från barnen. De ska stå för försörjningen och kan möjligen få ta ut en pappavecka någon gång för att skjuta älg.

Våra urtanter, min farmors och mormors generation, levde ju onekligen så, gjorde de inte? Tja. Ska man tro Elise Claeson, Roland Poirier Martinsson (”Om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta: att jag har en hemmafru”) och andra antifeminister så är det bara staten som står emellan oss och detta verkliga självförverkligande. Det är Sveriges höga skattetryck och vår hysteriska likhetsfeministiska statsideologi som förstör vanliga människors möjligheter att leva som de vill.

Historielösheten är löjeväckande, men man behöver bara läsa kommentarerna till exempelvis Liv Strömquists roliga hemmafrukrönika i EfterArbetet för att inse att de här föreställningarna fått genomslag.

Tror de verkligen att en familj på 1950-talet – eller för den delen 1800-talet, eller stenåldern, som Elise Claeson är så förtjust i – hade större resurser att röra sig med än en svensk familj idag har? Att man borde kunna unna sig en hemmafru på samma sätt som man unnar sig en platteve eller en julhelg i Thailand? Eller att hemmafruarna i Svenska Hollywoodsfruar, Desperate Housewives eller för den delen Claesons och Poirier Martinssons överklassvärld har något som helst med till exempel min farmors slit att göra?

Med att tvätta för hand för sex personer, att sköta om hus och trädgård, lappa och laga och ge konstant markservice till en man och fyra söner och vända på varenda krona? Och så lönearbeta dessutom.

Frågar man min farmor så är det hennes man som har arbetat. Hon har varit hemma med barnen. Självklart. Det var ju det man skulle vara. Men börjar man luska i det så visar det sig att hon haft en jäkla massa jobb, både betalt och obetalt. Hon har burit ut tidningar, hon har städat, hon har arbetat i storkök. Men det räknas liksom inte. Det är så hon är uppfostrad, på landsbygden i början av 1900-talet, där männen förtjänade all respekt och all service väl hemma från åkrarna. Kvinnorna fanns till hands dygnet runt, och skulle helst äta vid spisen, det som blev över när karlarna fått sitt. För det var ju karlarna som jobbade.

Sanningen att säga har min farmor ofta gjort mig skitirriterad. Det där martyrskapet att vägra ta för sig av maten, att alltid kräva den obekvämaste stolen och hovra i köket för att inte störa. Den ständiga oron för att allt inte är snyggt och prydligt, alla tillrättavisningar. Nästan komiskt när hon plötsligt får ett utbrott för att min far, numera i 60-årsåldern, sitter för nära gardinen, för hon har minsann aldrig låtit sina barn hänga i gardinerna och grisa ner och ha sig.

Ironiskt nog var det först när jag själv läste på universitetet, Malmö högskolas fina kurser i historia med inriktning mot kulturanalys, som jag började förstå vart den där överspändheten kom ifrån. Det där desperata behovet att hela tiden bevisa att vi minsann kan hålla oss rena och snygga fastän vi är arbetarklass. Vi är människor vi också.

De där hopplöst lövtunna små kaffekopparna är en del av det. Korgen med handarbeten lika så. Av att lappa och laga, av att hålla snyggt omkring sig.

Ting och vardagliga sysslor bär också på historia. Handarbetat har jag gjort så länge jag minns, långt innan jag funderat på allt det där. Det är vad äldre generationer lärt mig. Det är meditativt, på en gång eget och en länk bakåt i tiden. Jag broderar gärna konstiga blandningar av favoritcitat från litteratur och teve, runor och hällristningar och motiv från gamla landskapsbroderier. Sitter och funderar på vad alla de där symbolerna betytt för människor som ofta inte lämnat efter sig något annat än dem.

För det är ju det med symboler. De är sällan entydiga. Tanter vore nu knappast så omdebatterade om de hade en enda, klart urskiljbar betydelse. Visst finns det drag av nostalgi i bilden av tanten, av en generation som ohjälpligt håller på att glida oss ur händerna. Kanske finns det en bismak av tidens antifeministiska strömningar. Kanske en radikal kritik av stress och konsumtionshets, en längtan efter ett annat tempo och andra värderingar, efter plats för eftertanke och en uppvärdering av vardagen.

Kanske är tanter helt enkelt kvinnor med historia.

Similar Posts:

• Bort med tassarna från tanten
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Vem ska trösta mannen?
• Någonting måste ju förändras
• Varifrån kommer skammen?

Nu hör jag inte på något sätt till dem som anser att alla som tror att någon form av gemensamt ägande som lösningen på gemensamma problem är medskyldiga till all världens diktaturer och folkmord. Inte alls. Men att ett gråblått 2011 ge ut en bok som besvarar frågan om klimatkrisen och ekonomin och allting med en ”Kommunism 5.0″, ja, det kan ju onekligen väcka vem som helst ur höstslaskslummern.

Begreppet ”Kommunism 5.0″ känns kanske vid första anblicken lika upphetsande som stenkonservativa Elise Claesons idiotiska boktitel – och bok – mamma@home för några år sedan (inga liknelser i övrigt). Dock har Steigan en poäng, inte bara med hur han skriver kommunismens historia utan också dess framtid. Här blir Stalin & co den avart och historiska blindtarm de förhoppningsvis är, medan Steigan målar upp en rosenskimrande framtid där modern informationsteknologi och fenomen som öppen källkod spelar stor roll.

Låter det en smula luddigt får jag nog skylla på att det är det. Att skissa upp några femårsplaner eller liknande blir ju knappast retoriskt möjligt, men det är också Steigans syfte att hålla framtiden öppen. Den måste vi själva forma, tillsammans.

Problemformuleringen är han ju knappast ensam om. Kriserna – både ekonomiska och ekologiska – tycks avlösa varandra i allt snabbare tempo. De ekonomiska klyftorna bara ökar. De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Människor och miljö exploateras till bristningsgränsen.

Steigan menar helt enkelt att kapitalismen spelat ut sin roll och fått – och missbrukat – sina chanser. Det är dags att gå vidare och det gör vi rimligtvis genom att ta demokratisk kontroll över dessa missbrukade resurser. Istället för att, som det numera heter, ”privatisera vinster och socialisera förluster” socialiserar vi alltihop och får därmed möjlighet att planera långsiktigt, människovänligt och ekologiskt hållbart.

Perspektivet är globalt men också norskt, och djupt kritiskt inte minst till hur den norska staten investerar sina oljepengar. Det är ett spännande perspektiv, onekligen nära, medan det samtidigt ofta gått märkligt vattentäta skott mellan norsk och svensk debatt.

Steigans ekologiska nyläsning av Marx öppnar onekligen upp den debatten en hel del. Det han förlorar i tydlighet, vinner han ofta igen i mod, ambitionen till helhetsperspektiv och inspirationsförmåga.

Lyckligtvis är det inga Björklund-betyg vi delar ut här. Pål Steigan skulle förmodligen fått underkänt i uppförande och ordning så att det bara small om det. Han är kaxigt ifrågasättande och en bra bit utanför debattens snäva ramar. Det räcker ganska långt i min bok.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• ”Ekonomi är politik”
• Nord och syd
• Miljöpartiet – ett samhällshot?

När mikrohistoria, biografier och liknande är trenden gör Diamond helt om och försöker greppa fascinerande helheter och han gör det på ett sätt som gör rent hus med unkna gamla standardförklaringar som inte längre är rumsrena, men heller aldrig riktigt ersatts av något vettigare.

Självklart har samma författares Varför är sex så roligt? Hur sexualiteten utvecklades hos människan legat på min att läsa-lista i evigheter, och egentligen vet jag inte hur jag lyckats avhålla mig såhär länge. Möjligen för att jag anar att mina förväntningar kan bli svåra att leva upp till.

Varför är sex så roligt? tar sin utgångspunkt i hur konstiga människor är. Diamonds metoder är ofta komparativa, det vill säga han jämför oss människor med andra typer av djur – och med tanke på att vi sällan ens ser oss själva som djur och en del av naturen, utan som naturens överlägsna härskare, blir det ett roligt, för att inte säga nyttigt grepp.

I olika kapitel växlar Diamond perspektiv på mänsklig sexualitet och låter för ett ögonblick en hund eller en babian förfäras över människornas skumma sexuella beteende. Det gäller inte minst hur dålig koll vi har på när sex biologisk sett lönar sig, det vill säga har någon chans att resultera i barn. Istället har vi gladligen sex även när vi vet att det ur fortplantningssynpunkt är fullkomligt bortkastat, vilket med tanke på energiinvesteringen är hur konstigt som helst. I alla fall om man jämför med den stora majoriteten av varelser på den här planeten.

Om andra djurs sexualitet får man lära sig minst lika mycket som om människans, och helhetsgreppen är betydligt fler än i närliggande böcker som knasiga Olivia Judsons Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. De ständiga jämförelserna är onekligen både pedagogiska och underhållande.

Samtidigt är förstås evolutionsperspektivet lite deprimerande. Kampen mellan könen, män är si, kvinnor är så, och allt det där. Jared Diamond är visserligen en lång väg från vulgärbiologismen hos debattörer som Elise Claeson (ja, hon kommer nog alltid att förkroppsliga vulgärbiologismen för mig). Han diskuterar, reserverar sig och väger på ett lättbegripligt sätt olika teorier emot varandra. Ja, och så vet han ju onekligen vad han pratar om också.

Här och var skulle jag förstås vilja räcka upp handen och få svar på en följdfråga. Varför är sex så roligt? är utgiven i populärvetenskapsserien Science Masters och är helt utan fotnoter och liknande. För det mesta får Diamond det att fungera lysande ändå, med referenser till olika forskare direkt i texten, men ibland skulle man onekligen vilja veta mer.

Det gäller till exempel när han påstår att en imponerande penis hos människor framför allt tycks göra intryck i omklädningsrum och liknande, det vill säga, på andra män – ”kvinnor tenderar att rapportera att de attraheras av andra egenskaper hos män och att åsynen av penis snarare är oattraktiv”. Här skulle man ju vilja veta vilka vilken typ av undersökning som skulle gett detta resultat. För det är väl inte bara något som författarens hustru får försäkra honom i svagare stunder?

(Deppa nu inte ihop framför Sex and the City för den sakens skull, utan minns att gorillahannar trots att de är dubbelt så stora som människohannar klarar sig med blygsamma tre centimeter. Orangutanger är nästan lika blygsamma, men kan många ställningar och dessutom med variationen i eller under träd. Väldigt Nyfiken gul.)

Det är klart att det är ganska roligt. Bara de vetenskapliga formuleringarna av … saker man inte riktigt är van vid att prata om i de termerna, eller för den delen alls, tycker åtminstone undertecknad är rätt ordentligt underhållande.

Ändå saknar jag något av det där enorma förklaringsvärdet som de olika teorierna i Vete, vapen och virus har. Här handlar det om grundförutsättningar, men vad har egentligen evolutionen för roll i vårt snabbt föränderliga moderna samhälle? Biologi är nog så intressant, men hur stor del av vårt mänskliga beteende kan den egentligen förklara?

Vi är så fantastiskt märkliga, intressanta varelser. Biologi är bara början.

Similar Posts:

• ”Fråga Olle” möter ”Hur gör djur”
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Att samspråka med lejon

Föräldraförsäkringen ges onekligen en nyckelroll i journalisten Ulrika Lorentzis Något bara kvinnor kan. Normer, biologi och graviditet. Lorentzi, som bland annat varit chefredaktör på feministiska tidskiften Bang, tar visserligen avstånd från vulgärdebattörer som Elise Claeson, men skriver framför allt en öppen bok med framträdande intervjuinslag. Vi får möta såväl ”vanliga” människor med olika erfarenheter av familjebildning – eller inte familjebildning: påtagligt är att den intervjuade kvinna som valt att inte skaffa barn vill vara anonym eftersom hon vet hur oerhört provocerande det valet kan uppfattas – som delvis nya sidor av välkända debattörer som Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg.

Inte minst queerkonstellationer av olika slag bidrar till att belysa och kanske också förändra könsmönster. Lorentzi blandar mer teoretiska resonemang med mängder av konkreta erfarenheter ”” och efterlyser samtidigt formuleringar kring dessa upplevelser. Graviditeter befinner sig fortfarande märkligt ofta i något sorts mytiskt, oartikulerat gränsland mellan djuriskt och gudomligt, menar Lorentzi, som sökt våra bilder av graviditeter från Bibeln och den heliga Birgitta till Moa Martinson, pappagrupper och modern poesi.

Precis som i Nina Björks nyligen utkomna avhandling ger Ulrika Lorentzi motbilder till den liberala bilden av den autonoma individen som grunden för hela det västerländska tänkandet. Precis som Björk sätter hon fingret på något djupt schizofrent i vårt sätt att tänka om människor. Visst är det den vuxne, fysiskt sett välbeställde mannen som är normen über alles. Gravida och småbarn faller utanför tämligen direkt. Här finns ett stark förnekande av hur beroende vi är av andra, ofrånkomligt under perioder eller genom hela livet, fysiskt, materiellt eller ”bara” känslomässigt.

Det är en lättillgänglig, omfattande och mångsidig liten bok Lorentzi skrivit. Lite rastlös; med nuvarande utveckling kan man räkna med ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen kring år 2030. För det är naturligtvis det med titeln Något bara kvinnor kan: det är visserligen bara kvinnor – eller snarare bara människor med fungerande livmödrar, för det finns ju exempel både på att män som varit kvinnor blir det och naturligtvis på mängder av kvinnor som inte kan eller vill – som kan vara gravida, men det finns en väldig massa människor som kan få barn och vara föräldrar. Så varför lägger vi en så avgörande vikt vid den där proportionellt sett lilla, initiala skillnaden?

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Ut ur labyrinten
• De på förhand dömda
• Att upptäcka att man är förälder

Så varför ens försöka? Kanske för att det är så lätt, särskilt när man befinner sig i små trivsamma universitetskretsar, att tro att utvecklingen ganska oproblematiskt går framåt. Att vi bara vet bättre och bättre hela tiden och att de gamla problemen inte med jämna mellanrum ska komma tillbaka och nafsa oss i rumpan.

När det gäller feminism finns helt enkelt två olika skolor som under olika perioder varit olika starka. Aldrig mötas de två på det ideologiska planet. Och Elise Claeson och undertecknad hör uppenbarligen inte till samma sådan skola. Jag tror att individer har likheter och skillnader. Ibland följer de likheterna och skillnaderna vissa könslinjer, men det beror snarare på uppfostran och erfarenheter än på naturgivna lagar. Elise Claeson anser att män och kvinnor är skilda väsen med skilda uppgifter och rör vi till det går världen åt helvete.

Kvinnor bör alltså vara hemma med barnen. De ska sköta hemmet, pyssla i trädgården och, om det blir tid över, ägna sig åt välgörenhet. Mannen ska försörja hela kalaset. Möjligen kan han få ta ut någon vecka av föräldraledigheten för att skjuta en älg – ”ett urgammalt manligt/faderligt sätt att vara homemaker”. Att pappan skulle kunna spela någon som helst roll i övrigt i familjens liv antyds mycket vagt i någon av Claesons omhuldade stenåldersliknelser (och det är inget ideologiskt värderande epitet från min sida – hon stödjer helt enkelt resonemangen på en hel del kategoriska uttalanden om hur det gick till på stenåldern). Därutöver är mannen fullkomligt osynlig. Föräldraskap, bah. Det är Mamman som är viktig. Jämlikhet, dagis och stat är bara ondskefulla företeelser ute efter att skada den känsliga relationen mellan mamma och barn.

Allt skulle bli bättre om vi bara slapp betala skatt. BVC och Försäkringskassan framstår som någon sorts stalinistiska kontrollkorgan. Högervriden är bara förnamnet och inspirationen kommer från ett år som hemmafru i USA där minsann allting fungerar mycket bättre och dit Claeson följer sin glassiga försörjarmake. Inte ett ord om alla de amerikanska föräldrar som tvingas lämna sina barn utan barnomsorg för att jobba fjorton timmar i sträck till minimilöner. Eller som får skicka ut dem i meningslösa krig på andra sidan jorden därför att de helt enkelt inte har råd med andra karriärvägar.

Jag vill verkligen förstå den här boken. Jag har fått den rekommenderad av en hängiven ung småbarnsmamma som aldrig framstått som vare sig konservativ eller marknadsliberal (en ohelig allians som för övrigt aldrig heller upphör att fascinera mig). Men jag fattar absolut ingenting. Inte ens när jag försöker bortse från hur förbannad jag blir över idéinnehållet kan jag se någon som helst logik i resonemangen.

Texten är visserligen på ytan lättillgänglig, men källhänvisningarna vansinnigt tendensiösa och fokuseringen fullkomligt förvirrande. När Claeson möter Tiina Rosenberg och Feministiskt initiativ får vi till exempel inte veta något som helst om argument och debatt. Vi får veta hur de ser ut. Rosenberg beskrivs som en ”könlös Peter Pan-människa”, ”Konstighetens drottning”. Själv kommer Claeson i demonstrativt rosa från topp till tå, med volanger och rosetter, lockat hår och omsorgsfull sminkning. ”Allt för att visa att kvinnligheten och könen lever.” Det var den debatten.

Claeson fnyser över kaffepengar från Försäkringskassan och hurrar över sitt mod att låta maken stå för försörjningen. Men även om vi bortser från det av författaren ignorerade faktum att få människor – med eller utan beskattning – har möjligheten att leva på sin partner: vad händer om maken bestämmer sig för att lämna henne? Deras ekonomiskt arrangemang är ju i slutänden baserat på hans välvilja. Om han blir oförmögen att jobba, om han dör?

Att ta hand om och uppfostra barn är självklart bland det viktigaste man kan göra. Och det har förmodligen inte den status det borde ha. Men jag har svårt att se hur den statushöjningen skulle komma av Claesons barnpassning som obetalt överklassnöje. Hennes reducering av föräldraskap till något som enbart, mer än ekonomiskt, berör kvinnor är rent sorglig och trots allt tal om valfrihet landar vi i en mycket strikt mall där alla utan Claesons ideal och möjligheter underkänns. Väljer du någon annan väg än hennes blir dina barn trasiga, otrygga individer. Allt som är fel i samhället blir ditt och dina stackars dagisungars fel.

Jag köper inte det. Jag tror inte det finns en absolut relation mellan att vara en bra förälder och att spendera tjugofyra timmar om dygnet med ungarna. Jag köper det inte i sin helhet och jag köper inte detaljerna. Det finns till exempel ingen rimlighet i påståenden som att pojkar har en naturlig fallenhet för att leka med bilar (bilar har helt enkelt inte funnits tillräckligt länge för att på något sätt knökas in i några gener). Att kalla Alva Myrdal (ond! ond!) för Simone de Beauvoirs (också ond!) efterföljare är fullkomligt ahistoriskt och nej, en undersökning på aftonbladet.se är inte per automatik en indikation på vad svenska folket egentligen tycker.

Elise Claesons argumentation är passionerad men fullkomligt ologisk. Fast det är kanske också ett särartsfeministiskt statement?

Similar Posts:

• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Kommunismen som miljöpolitik
• Filosoferande mordhistoria
• Att upptäcka att man är förälder