Romanen Egendom borrar in sig i atmosfären genom att inleda med biografin om en börsspekulants liv. Här målas upp en kändismans ungdomsår, hur denne finner en hustru och slutligen beskrivningar av hur hans privatförmögenhet har kommit till. Oh, he is a fortunate man and did you visit his luxurious house? New York-etablissemangets skvaller går nästan att ta på. Några år senare har kartoteket på New York Public Library ett tomrum. Varken verket eller biografiförfattarens namn går att spåra längre.

Den följande delen är den stormrikes egna ord för att bemöta vad som i hans ögon var en lögnaktig levnadsteckning. Nu äntligen (!) ska han berätta sanningen i sina memoarer. En kommentar som får ta stor plats är att 1920-talets överhettade (osunda) ekonomi måste kylas ned för att starta på noll igen. Den manlige huvudpersonen – för det är nämligen han som vet bäst – är viss om godheten i de egna handlingarna. Byteshandeln med aktier och obligationer har såklart syftet att verka för ”Amerikas bästa”.

I den här romanen förs man i väg på en upptäcktsfärd i skrivkonstens värld. Författaren Hernán Díaz låter pennan fara i väg för att i nästa stund göra tvärstopp. Stundtals känns det som om jag får sitta på en fyrbent pall, där ett av stolsbenen sågats kortare. Innan jag ramlar av återfår skildringen sin balans i övergången till nästa avsnitt – en fin dotter-far-skildring. Fokuset flyttas till en man med anarkistiska idéer som bor med sin dotter på Brooklyn-sidan. De har svårt att få mat på bordet och de käbblar i röran där pappan har sin tryckeriverkstad. Historien är som en egen roman i sig, där dotterns ambitioner förknippas med hoppfullhet och jävlaranamma. Hon tar ett första steg på sin klassresa men förstår långsamt hur detta skapar ett avstånd till föräldern.

Så kommer den säregna rösten i romanens sista del. Hur den berör går inte att förklara. Spretigheten liknar atonal musik – den är omedelbar och har en sprängkraft i sina försök att fånga sorgsenheten i livet.

Milda Matilda, vilken roman! Den avslöjar inte bara den genomskinligaste lögnen du hört din börsmäklare säga. Den är en fenomenal uppvisning av vem som håller fast vid sitt tolkningsprivilegium och hur alla andra alternativ trängs undan. Med pengar ökar chansen till mediers bevakning och slutligen en plats i historieböckerna.

Jag kan inte heller låta bli att förföras av Manhattan med sina nyuppförda skyskrapor och ibland är svindeln nära. Vilket får mig att i fantasin tänka på titeln och undra om inte alternativet ”Svindel” kunnat fungera bättre för att närma sig den dubbeltydighet som ”Trust” har för engelskspråkiga läsare? I och för sig kan den svenska boktiteln ”Egendom” vara dubbeltydig: Vilken egendom besitter du? Och vems egendom är du?

Avslutningsvis är det inte titeln som är avgörande. Romanen är större än sina ord och jag tänker mycket på mellanrummen när den är utläst.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Att läsa är ibland att gråta

Men år 2008 års finanskris var långt ifrån den första i historien. Tvärtom, ser vi tillbaka på historien så hittar vi många exempel på olika typer av finanskriser från kapitalismens uppkomst, menar författaren till den här boken, professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson. I boken ger han prov på en rad olika kriser genom historien, med start i de medeltida stadsstaterna i Italien, via den så kallade tulpanmanin i Holland under 1600-talet, till mer nutida exempel som börskraschen i USA 1929 som fick konsekvenser i stora delar av världen, eller Asienkrisen på 1990-talet.

Kriserna som Magnusson beskriver kan ha mycket olika karaktär; det handlar om spekulationsbubblor där alla aktörerna kanske inte alltid förstår sig på de nya finansiella instrument som handlas med (som under tulpanmanin eller finanskrisen 2008). Det handlar också exempelvis om spekulationsvågor mot fasta valutor, eller överbelånade stater som inte längre klarar av sina avbetalningar.

Magnusson inleder boken med att diskutera begränsningarna i flera av de mest kända ekonomiska teorierna om varför finanskriser uppkommer. Och just detta att finanskriser kan ha så olika karaktär, vilket Magnusson illustrerar väl i boken, gör förstås att det förefaller svårt att finna någon eller några universallösningar för hur man kan motverka att de uppkommer, eller ha verksamma verktyg att ta till om de ändå skulle göra det. Just skildringen av denna mångfald är nog den största behållningen av den här boken, och kan i bästa fall förebygga allt för förenklade lösningar på komplexa problem.

Ändå känns bokens avslutande kapitel – med titeln ”Går bubblor att undvika?” – ganska otillfredsställande. Författaren argumenterar här nämligen bara för att man kan betrakta den frågan på väldigt olika sätt, utan att själv egentligen sätta ned den egna foten eller ge konkreta förslag på hur eller vad som eventuellt skulle kunna göras. Det känns lite som en förspilld chans att författaren inte i högre grad utnyttjar möjligheten att analysera de olika typerna av finanskriser komparativt, och diskutera om inte olika typer av kriser på finansmarknaderna hade kunnat motverkas eller åtgärdas på olika vis.

Similar Posts:

• Staten och kapitalet i samma båt
• Finanskrisen förklarad
• Nationalekonomi för dummies?
• Keynes spöke går igen
• Systematisk risk var ordet, sa Bull

Sådan är inte Marcus alls. Han ser snarare det unika i det dyra och exklusiva. Han törstar efter saker som Dolce & Gabbanas Batman-t-shirtar och linjaler i mässing, eller vad det nu kan vara. En vana som hur som helst, med all önskvärd tydlighet, väcker ett växande, aldrig sinande habegär. Det begäret stjälper i sin tur tanken om att pengar faktiskt har ett värde in i en rosaskimrande dimma, som snart leder till svår ångest och enormt stora ekonomiska skulder.

Stenberg bestämmer sig efter att ha läst Gunilla Brodejs bok Shopstop om ett års köpstopp. Och det är det den är boken – skriven i dagboksform – handlar. Jag måste ta ett djupt andetag innan jag kastar mig in i handlingen, för det har sin sidor att skriva på det här sättet. Det kan både bli förtätat men också rätt distanslöst. Sedan skriver han ju om ett ämne som bär mig så emot. Var tusan kommer den här fullständiga tsunamin av slit-och-släng-åtrå ifrån? flämtar jag efter ett tag och måste upp ovanför ytan och ta en nypa luft igen.

Men även jag som är uppväxt på det konsumentkritiska 1970-talet hittar små guldkorn. Det är väl också de som är den här bokens styrka. Som när författaren dyker ner i aktuell forskning kring hur ett företag bäst kränger sin vara och på ett mycket genomtänkt (och i mitt tycke cyniskt) sätt får kunden att stanna kvar. Försök att gå till teleoperatörs butik och säga upp ditt mobiltelefonabonnemang till exempel. Det går inte. Nej, då måste man göra sig omaket att själv ringa operatörens särskilda uppsägningsavdelning.

Och när de väl svarar på den uppsägningsavdelningen är inte mindre än en lätt förtäckt säljavdelning du talar med. Den är specialiserad på att ta reda på vad du som kund är missnöjd med och locka med erbjudanden som avstyr din uppsägning. Stenberg påstår till och med att de som jobbar på en sådan avdelning får bonus på sin lön baserat på hur många uppsägningar de lyckas förhindra. Alltså får du som konsument gå in med störtkruka och verkligen ha bestämt dig, när du ringer upp.

Men inte nog med det. Väl uppsagt och klart fortsätter företaget ifråga terrorisera dig via din mejladress med känslomässiga vädjanden. I inkorgen undrar de saker som varför. De erbjuder lösningar, de försäkrar dig om att du kan komma tillbaka när som helst. De vill ha dig tillbaka. De vill fortsätta vara vänner. De säger farväl. Som om det var din första tonårsförälskelse du just lämnat och bara var 15. Det är nästan så jag får lust att bli generaldirektör på Konsumentverket.

Det utmanar dock mina uppfattningar ordentligt när Marcus Stenberg i en passage erkänner hur han tidigare utan problem kunde ta ett sms-lån på 8000 kronor, för att betala av ett på 5000 och sedan handla på E-bay för mellanskillnaden. Vad är problemet?

Jag vet inte om det är den provokationen eller om att det är att boken är skriven just i dagboksform som ibland tröttar ut mig. Boken blir en aning pratig. Jag blir nästan sugen på att läsa Hamsuns Svält för att vidga mina perspektiv och få syre.

Men trots att jag har svårt att identifiera mig med hans köphets, måste jag ändå erkänna att det är rörande att läsa om hans kamp om att bli skuldfri i denna bok. Bara hur svårt det ta orden ”jag har inte råd” i sin mun. Som om en skalad morot i truten skulle vara fullgod ersättning för ett cigarettsug som känns ända ifrån fötterna. Testa får du se.

Similar Posts:

• Shopstop
• Finanskrisen förklarad
• ”Jag förstår inte riktigt varför alla låtsas som ingenting”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte

Ingen har kontroll, ingen har övergripande koll eller tänker långsiktigt. Ingen tar ansvar – ingen bryr sig, egentligen. Människorna som arbetar i Londons finanscenter och som Luyendijk intervjuat tjänar bra men har noll anställningstrygghet. Man blir inkallad till chefen och eskorterad ut av en säkerhetsvakt. Ens passerkort har slutat fungera, och har man tur kan en kollega komma ut med ens privata saker. Klart man inte tänker särskilt långsiktigt då.

Hannah Arendt skrev om den banala ondskan och nazisternas massmord som en produkt av byråkratisk lydnad snarare än politisk ideologi. I linje med detta kunde man kanske kalla vad Luyendijk beskriver för en slags banal girighet. Snarare än av storhetsvansinniga ambitioner dras människorna in ett system av närsynt ekonomiskt tänkande, alltför komplicerat för att någon egentligen ska kunna överblicka det.

Simma med hajar började som en blogg för brittiska The Guardian, där Luyendijk kom åt att intervjua fler och fler av de anställda och före detta anställda i City, Londons finansdistrikt. Först var de svåra att få kontakt med, misstänksamma och försiktiga, men i takt med att de såg att andra ställde upp och kunde garanteras anonymitet började de ta kontakt. Ibland blev de också provocerade av den bild andra gav och ville berätta sin egen version.

Anonyma är de i princip hela bunten, men ungefär 200 personer har Luyendijk lyckats intervjua. Urvalet har han egentligen ingen kontroll över, eftersom de kontaktat honom istället för tvärtom, men de tycks sinsemellan ganska olika. Luyendijk delar in dem i olika typer med beteckningar som ”ismagarna”, ”såpbubbelblåsarna”, ”bländverksmästarna” och ”Masters of the Universe”. I mitt tycke gör för all del de där fantasifulla beteckningarna att alltsammans låter lite som ett personlighetstest i någon veckotidning, men det enkla konceptet att helt enkelt låta människor komma till tals är förstås vinnande.

Att Luyendijk är närmast tillgjort okunnig om ekonomi är också ett vinnande koncept. Han närmar sig finansvärlden som en vanlig okunnig ickeekonom och med den fråga vi alla borde ställa: Vems ansvar var egentligen finanskrisen 2008 – och kan vi lita på att det inte kommer att hända igen?

Svaret är ett rungande nej. Inget avgörande har gjorts för att återta kontrollen över den förarlösa finansmarknaden. Bankerna har sedan avregleringarna blivit inte bara ”too big to fail”, utan också ”too big to manage”. Den ena handen vet inte vad den andra gör, och det enda de egentligen har gemensamt är det kortsiktiga vinsttänkandet.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Hållbara banklån?
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel

Hälsoforskarna David Stuckler och Sanjay Basu har gått igenom vilka effekter olika typer av ekonomisk politik fått vid en rad vägskäl, från 1920- och 30-talens amerikanska depression, via Sovjetunionens fall, till 90-talets asiatiska kris och den som nyligen drabbat inte minst Grekland, Island och andra europeiska länder. De tittar på i första hand politikens effekter på folkhälsan och frågar sig helt enkelt: vilka resultat har åtstramningspolitiken gett?

Svaren är på en gång föga förvånande och rätt alarmerande. Det finns i princip inga empiriska belägg för att åtstramningspolitiken som tvingats på inte minst Grekland skulle ha några andra positiva effekter än att kortsiktigt skaffa fram pengar till de europeiska banker vars beteende lett fram till kraschen från början. Det är knappast en hållbar ekonomisk politik, ens ur ett snävt ekonomiskt perspektiv.

Och det är fullkomligt livsfarligt. Bokstavligen.

När människor förlorar sina arbeten, sin försörjning, sina bostäder, sina sjukförsäkringar, sina självförtroenden och sitt hopp, när samhället inte har tillräckligt med stöd att ge – då är det faktiskt dödligt. När sjuka inte har råd med sina mediciner, när barn inte får tillräcklig näring eller utbildning eller säkerhet och tak över huvudet – då dör människor. På riktigt.

”Tack för att du deltar i detta kliniska försök”, inleder Stuckler och Basu sitt förord:

Du minns nog inte att du anmälde dig, men du blev värvad i december 2007 när den stora finanskrisen började. Försöket reglerades varken av informerat samtycke eller medicinsk säkerhet. Och det är inte läkare eller sjuksköterskor som har skött behandlingen, utan den har istället styrts av politiker, ekonomer och finansministrar.

Den här bilden av vår värld och våra liv som nyliberal experimentverkstad återkommer i bokens slutsatser:

Hade åtstramningsförsöken styrts av samma hårda regler som kliniska försök hade ett medicinsk-etiskt råd avbrutit dem för länge sedan. Biverkningarna av åtstramningsbehandlingen har varit kraftiga och ofta dödliga. Några fördelar av behandlingen har inte realiserats. Istället för åtstramningar borde vi besluta om en evidensbaserad politik så att vi kan skydda människors hälsa i svåra tider. Sociala skyddsnät räddar liv.

Att rädda liv är inte bara moraliskt rimligt. Det är dessutom god ekonomi, det vill säga hushållning med resurser. Angela Merkel har sagt att även en hemmafru i Schwaben sitter inne med eurokrisens lösning eftersom hon begriper att man inte kan göra av med pengar man inte har. Stuckler och Basu kontrar med mängder av både konkreta exempel och tydligt redovisad statistik och visar inte minst att investeringar i folkhälsa är bland de mest lönsamma man som stat kan göra. Och uppriktigt sagt, skulle den där schwabiska hemmafrun verkligen vara nöjd med att ha balanserat budgeten när ungarna strukit med på kuppen?

Det är heller inte den ekonomiska krisen i sig som påverkar folkhälsan, konstaterar Stuckler och Basu. Det är hur man hanterar krisen. På Island, där man efter en folkomröstning beslutade att inte rädda ansvarslösa banker på bekostnad av vanligt folk, blev hälsoeffekterna av krisen till och med lätt positiva, eftersom man också valde att dela på nedgången i lönearbete och alltså fick mer fritid. Den ekonomiska återhämtningen gick dessutom betydligt snabbare än i de länder som valt eller tvingats in i en urskiljningslös åtstramningspolitik.

I slutänden har åtstramningarna misslyckats eftersom de inte har stöd av vare sig vanlig logik eller fakta. De handlar helt enkelt om ekonomisk ideologi. De härstammar från uppfattningen att liten statlig inblandning och fria marknader alltid är bättre än att staten lägger sig i. Det är en socialt konstruerad myt – en bekväm uppfattning bland politiker som utnyttjas av dem som har ett särintresse av att staten får en mindre roll, i privatiseringen av välfärdssystem för egen vinning. Detta gör stor skada – det straffar de mest utsatta i stället för de som orsakade lågkonjunkturen.

Similar Posts:

• Finanskrisen förklarad
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Rojas övertygar inte
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor

Kajsa Ekis Ekman slår med lätthet hål på myterna. Grekerna arbetar 2119 timmar om året, att jämföra med OECD-genomsnittet på 1739. Den genomsnittliga pensionsåldern ligger på 61,5 år, medan det europeiska genomsnittet är 61,1. De grekiska lönerna var däremot bland de lägsta i euroområdet – före krisens enorma nedskärningar.

Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press.
Det här är vad som händer i Grekland just nu.

Ekis Ekman har under ett par år rapporterat från Grekland, följt med på demonstrationer, intervjuat människor och följt sina vänner där genom krisens bergochdalbana. Energisk protest byts mot passiviserande hopplöshet och Ekis Ekman konstaterar hur nära depression som samhällstillstånd och som psykiskt tillstånd hänger samman. Situationen för vanliga människor i Grekland kommer läsaren inpå huden.

Hon försöker intervjua politiker också. Ibland lyckas det, men de verkliga makthavarna går inte att få prata med. ”Trojkans” representanter, anonyma figurer från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen, ger inte intervjuer. Inte teknokraten från ECB, statsminister Lukas Papadimos, heller. Det närmaste Ekis Ekman kommer är trojkans tolk, som har så dåligt betalt att hon fått flytta hem till mamma. Som många unga funderar hon på att emigrera.

Det är som att demokratin bara är en tunn fernissa, något man kan unna sig när man har råd. Och råd har Grekland inte; alla pengar måste gå till räntebetalningar till tyska och franska banker. Eurosamarbetet sätter ”normala” strategier som att devalvera eller till och med gå i konkurs ur spel. Och frågan är om inte den grekiska utsattheten är inbyggd i systemet från början?

Skulden är en bred skildring av situationen i Grekland, av orsaker specifika för landet och av orsaker med sin grund i det finanskapitalistiska systemet. Den frågar sig varför vi så gärna köper alla de där myterna om lata greker, men framför allt, och kanske mest drabbande, vad som händer med människorna som får leva med konsekvenserna av allt detta.

Similar Posts:

• Ideologierna lever – och dödar
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• Fredsvalutan som splittrat Europa

Nationalekonomen Stefan de Vylder har alltid varit skeptisk till EMU som konstruktion, och var aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen 2003. Men i den här boken vill han presentera en saklig bild av förloppet och faller inte i ”vad var det jag sa”-fällan. Visst märks det klart och tydligt var han står, men eftersom jag finner hans ton tilltalande så upplever jag dessa mer personliga instick snarare som en tillgång för boken än tvärtom. Den är ganska faktatung, så hans personliga analyser och reflektioner kring olika händelser gör det hela lättare att ta in.

Boken är indelad i nio kapitel som avhandlar historik, fasta växelkurser och valutaunioner, vägen från global finanskris via eurokris till skuldkris, krishanteringen, den svenska eurodebatten, en ny världsordning, krisens kostnader och ett eventuellt slut på EMU. Innehållet är väl sammansatt och skapar övergripande förståelse för eurokrisens olika komponenter.

Inneboende i texten ligger det även något som liknar en grundkurs i nationalekonomi. Ett mycket pedagogiskt upplägg som uppskattas av en läsare som jag själv, med ringa kunskaper i ämnet. De finansiella lappkasten blir förklarade på ett sätt som gör det komplicerade begripligt. Även om jag kanske inte kan förklara det vidare till tredje person, så förstår jag under läsningen hur eurozonens ekonomi fungerar. Eller inte fungerar kanske är mer korrekt.

Det här är en oerhört sorglig historia. Så här i retrospektiv blir det så uppenbart att projekt EMU drog igång på tok för tidigt. Det verkar heller inte ha funnits någon samsyn överhuvudtaget på hur projektet skulle skötas. Något av det mest upprörande är hur spelreglerna hela tiden ändrats under gång. Så som EMU såg ut vid tidpunkten för vår folkomröstning ser det definitivt inte ut idag. EMU har utvecklats till ett missfoster som sätter demokratin på undantag. Det smygs igenom hårresande regeländringar på högst tvivelaktiga sätt. Det som borde vara en paranoid villfarelse verkar nu vara en högst plausibel realitet. Eurozonens stater skall tvingas in en gemensam överstatlig finanspolitisk union.

Den som är intresserad av händelseutvecklingen efter att denna bok skrevs, kan med fördel ladda ner en rapport vid namn Eurokrisen och finanspakten. Där tar de Vylder sig an EU:s finanspakt som Sverige uppenbarligen har gått med i. Mycket störande läsning. Skriften är utgiven av Forum för EU-debatt, en mycket intressant tankesmedja vars syfte är att kritiskt granska EU från samhällsekonomiska och demokratiska utgångspunkter och där de Vylder ingår i styrelsen.

För den som vill få en större helhetsbild av eurokrisen än vad nyhetsrapporteringar erbjuder är Eurokrisen en bra början. Kapitlet om krishanteringen är speciellt intressant. Det är läsning som upprör och berör på så många plan. Boken kom ut 2012 och har alltså getts ut i pocket nu under 2013, vilket är alldeles utmärkt. Det här är en bok som bör läsas. Placera den gärna i kioskerna på tågstationer, flygplatser och bussterminaler. Läsning av Eurokrisen är väl investerade timmar.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Finanskrisen förklarad
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Det är en känsla som bär Kent Wernes Amerikansk höst på flera sätt. Werne har rest runt i USA och mött massor av framför allt ”vanliga människor” i den ekonomiska krisen spår. I krisens spår, men också inför det stundande presidentvalets hot eller löfte. Det är en metod som tillåter läsaren att komma nära olika människors amerikanska vardag – men också nära kan ju kännas fjärran när somligas sätt att resonera är så väsenskilt från hur man tänker själv.

Werne har pratat med en del av alla de människor som sett sin amerikanska dröm i medelklasstappning gå i uppfyllelse, bara för att några år senare förlora allt. Han har pratat med några som blivit riktigt rika, men ännu mer med dem som förlorat jobb, hus och hopp. Han har pratat med människor som bor kvar hemma men vet att sheriffen kan knacka på med vräkningsordern vilken dag som helst, och med dem som börjat gå samman för att göra något åt det.

Här finns Teaparty-aktivister och fackföreningsaktiva, Occupy Wall Street-aktivister och Wall Street-anställda, jurister som börjat granska huslåneträsket och pensionärer som fått börja om som Walmart-anställda för att få ekonomin att gå ihop. Dessutom ges en välavvägd bakgrund till amerikansk politik och historia. Hur är det till exempel möjligt att högern, denna märkliga, ytterst heliga allians mellan nyliberalism och värdekonservatism, lyckats mobilisera så enormt också på det jag har svårt att tolka som något annat än den avreglerade kapitalismens monumentala misslyckande?

Hur är det möjligt att människor som slitit hårt och förlorat allt i en spekulationskarusell som pågår långt ovanför deras huvuden, hellre än att faktiskt kräva upprättelse går i frikyrkliga stödgrupper och får höra att lyckan beror bara på dig själv och Gud?

Att USA är individualismens och möjligheternas land, och alltid har varit det, är dock en sanning som många forskare och debattörer ifrågasatt. Det går till exempel inte att förstå den länge så framgångsrika amerikanska industrin utan de gigantiska summor från försvarsbudgeten som pumpats in och spillt över på olika sätt. Också Werne sätter dagens enorma klyftor, det som Occupy-rörelsen beskrivit som de en respektive 99 procenten, i perspektiv. Precis som i Sverige är det de senaste decenniernas avregleringar och skattesänkningar som fått klyftorna att öka. Inga naturlagar, ingen gammal tradition av ”eget ansvar” och ”amerikanska drömmar”, utan ett medvetet lobbyarbete som näst intill löst upp gränserna mellan Wall Street och Vita huset.

Frågan återstår om krisåren kan få pendeln att svänga. 1930-talskrisen öppnade dörren för reglering, New Deal och ett större socialt skyddsnät. Kan Obama vända 2000-talets kris i något liknande? Det är uppenbarligen ett hot och ett löfte med kraft att mobilisera.

Similar Posts:

• Slutet på en era?
• Min president var svart
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Finanskrisen förklarad
• Vår jord, våra intressen

Vet inte varför jag hakar upp mig på bildspråket. Kanske för att någon i radioprogrammet Spanarna för ett tag sedan diskuterade varför sjukdomsmetaforerna blivit så vanliga i ekonomijournalistiken. Effekten är i alla fall intressant, bilden av finanskapitalismen som något naturligt, något vi dör ifall det stannar upp. Fullt så ”naturligt” är det kanske inte, men nog påverkar det våra liv i allra högsta grad.

Harvey är akademiker – man skulle kunna säga hardcore-akademiker. Det är nästan så att jag ibland tappar bort mig bland alla teoretiska begrepp. Så plötsligt glimmar det till, och man blir påmind om att det faktiskt är just människors liv det handlar om, ditt och mitt.

Uppfostran av barn i ett urbant bostadskvarter äger rum i en helt annan tidrumslig ram än den som definieras av transaktionerna på dagens finansmarknader. Människor gör klokt i att söka efter ett tryggt personligt rum – ett hem – där de hoppas kunna leva sina dagliga liv och reproducera sig inom en tidshorisont på kanske tjugo år. Men för att kunna gör det måste de bli legala bostadsägare genom att söka bostadslån på en marknad som är organiserad efter en helt annan tidrumslig logik. En del av dem bor i tältläger på grund av att denna logik spårade ur.

Det är ju en skarpsinnig analys, om än kanske inte det enklaste sättet att formulera det på.

Kapitalismen håller ett tempo som knappast är människovänligt, som ökar och ökar. Den griper ständigt efter nytt, mer. Den drar alltid vidare, hittar någonstans där det är billigare att tillverka, lönsammare att sälja. Koloniserar mer och mer av världen, kanske till och med av våra liv? Och just eftersom den alltid drar vidare, alltid måste mer, drar den ständigt med sig kriser, ojämlikhet, ”kreativ förstörelse”.

Enligt Harvey är evig tillväxt knappast möjlig och det är uppenbart att den alltmer oreglerade kapitalismen skapar mängder av lidande, slöseri och förstörelse. Men hur göra motstånd? Särskilt konkret blir nu Harvey inte, men han presenterar en teori om ”samevolution”, om olika mentala, materiella och organisatoriska sfärer där förändring skulle kunna starta. Det är inte en kraft som driver utvecklingen framåt, utan flera.

Det är lätt att bli frustrerad över att Harvey inte erbjuder mycket mer att ta fasta på än så, men hans är en teoretisk helhetsbild, en akademisk förståelse av kapitalismen. Det behövs också. Det når bara kanske inte hela vägen fram.

Similar Posts:

• Kapitalismen under lupp
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Kommunismen som miljöpolitik
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Samtidigt, någon annanstans

Vi och de. Varningsklockorna ringer på ren automatik. Kan vi verkligen skylla jordens och mänsklighetens tillstånd på någon annan? Är det inte vår livsstil som är ohållbar, vi som borde köpa ekologiska tomater och miljöbilar för att rädda planeten … Eller, vänta nu. Har hon kanske en poäng i alla fall?

Vi lever i ett fängelse och fängelset består i att vi låter helt fel saker utgöra murar, utgöra gränserna vi kan leva inom. George tecknar det som cirklar inom cirklar: i det nuvarande samhällssystemet är det finansväsendet som ges störst tyngd, därefter ekonomin i allmänhet, så samhället, och så, innerst, jordens resurser. Utmaningen vi står inför är att kasta om cirklarnas ordningsföljd, så att vår yttersta gräns istället består av jordens resurser och finansväsendet blir det minst viktiga.

Ekonomi och handel ska vara verktyg för människor istället för tvärtom, skulle man kunna säga. Och för att kunna ändra på det så måste vi kanske just kunna uppfatta mänskligheten som ett stort ”vi” med gemensamma intressen av större social och ekonomisk rättvisa och av att förhindra att våra behov och drömmar förkrymps till faktorer i de allra mäktigastes lönsamhetskalkyler.

Susan George hör till de där imponerande personligheterna som står stadigt med ena benet i forskning och det andra i aktivism. Hon skriver personligt, indignerat och med värme och hon lyckas kombinera de stora dragen med mängder av konkreta exempel. Det gäller inte minst hur människor faktiskt lyckas gå samman och förändra, något George själv förstås också är ett exempel på. Det kan handla om resurser som vatten och föda, skuldsättningen av fattiga länder, möjligheten att beskatta finansiella transaktioner (inte alls så svårt som det påstås, menar George), eurokrisen, konflikter eller klimatflyktingar.

Hon understryker visserligen att det inte finns en lösning, inte något färdigt koncept, men det finns en mängd konkreta förslag, lösningar på vägen, delrevolutioner. Det som behövs, menar hon, är inte en enda stor omkastning av systemet, utan just många små revolutioner. Till det innehåller Deras kris, våra lösningar gott om inspiration. Själv hedersordförande i franska Attac får George organisationens slagord att kännas nåbart – kanske är faktiskt en annan värld möjlig.

Similar Posts:

• Finanskrisen förklarad
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• Hopp för hållbarheten
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser