A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Foto: Ida Svartveden

När Jeffers flyttade till Monterey, eller närmare bestämt Carmel-by-the-sea, fanns där inte så mycket människor, precis så som han ville ha det. Han föredrog naturens sällskap: stenen, den vindpinade tallen, höken. Människan hade han inte mycket till övers för. Hennes meningslösa krig och strävan efter ära och materialistiskt överflöd sker på bekostnad av det som Jeffers såg som det viktigaste vi har: naturen och dess skönhet.

”(…) jag skulle hellre vara en mask i ett vilt äpple än en människoson. Men, vi är vad vi är (…)”, skriver Jeffers i dikten ”Original sin” (1948) som ingår i boken Selected Poems som rymmer ett femtiotal av hans dikter utgivna mellan 1924 och 1963.

Att läsa Jeffers Selected Poems är att konfronteras med flera stora frågor: Vilken roll spelar människan på den här planeten? Hur förhåller vi oss till andra varelser? Hur ser framtiden ut för vår civilisation? Frågor som kanske är än mer aktuella idag än när Jeffers lyfte dem, inte minst kopplat till klimatkrisen. Jag är ovan med att läsa poesi, men tycker ändå att jag kan ta till mig dikternas innehåll och känsla. Det krävs dock att man kan sin historia, referenser till USA:s historia blandas med hänvisningar till de gamla grekerna.

Jeffers dikter visar på en man som tagit ett par steg tillbaka och blickar på mänskligheten och dess aktiviteter med en utomståendes perspektiv. Han lyfter civilisationer som genom historien rest sig och sedan fallit, likt blommor på en äng som slår ut och sedan vissnar, ruttnar och återgår till kretsloppet. Det kan låta deprimerande, men jag uppfattar det mer som konstaterande. Allt har sin tid. Ett exempel på detta är dikten ”Shine, Perishing Republic” från 1925:

While this America settles in the mould of its vulgarity,
Heavily thickening to empire,
And protest, only a bubble in the molten mass, pops
and sighs out, and the mass hardens.
I sadly smiling remember that the flower fades to make
Fruit, and the fruit rots to make earth.

Min nyfikenhet för Jeffers väcktes via den kulturella rörelsen The Dark Mountain Project som ifrågasätter den berättelse om evig tillväxt som anhängarna anser att vår nuvarande civilisation grundar sig på. Projektet har fått sitt namn av den sista raden i Jeffers dikt ”Rearmament” från 1935, som dock inte finns med i Selected Poems.

Varken Jeffers eller The Dark Mountain Project erbjuder några enkla svar på vad människan kan göra för att skapa en mer hållbar livsföring. Gemensamt för både Jeffers och The Dark Mountain Project är dock vikten av att människan slutar att vara så narcissistisk och människocentrerad. Istället måste vi förhålla oss till naturen på ett mer respektfullt sätt, och sträva efter ekocentrism snarare än antropocentrism. Jeffers lyfter detta i ”Carmel Point” (1957) genom att mynta begreppet ”inhumanism”.

We must uncenter our minds from ourselves;
We must unhumanize our views a little, and become confident
As the rock and ocean that we were made from.

När jag läser Jeffers texter förstår jag varför han har kommit att kallas en av de mest kontroversiella poeterna i USA under 1900-talet, och det är även begripligt att han blivit en förebild för många inom miljörörelsen. Jeffers sätter fingret på vad som är viktigt i livet, och det är inte att bo i ett multimiljonhus – vilka nu omringar hans tidigare så isolerade lilla stenhus i Carmel-by-the-sea. Hade Jeffers sett tv-versionen av Liane Moriartys bok Big Little Lies som är inspelad i hans trakter så hade han förmodligen vänt sig i sin grav. Här lever karaktärerna jetset-liv och havet fungerar enbart som en fancy backdrop till deras villor och intriger. Ingen verkar uppskatta att de bor på en av världens vackraste platser. Men så är ingen heller lycklig.

Similar Posts:

• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Att andas är att dela allt
• Att uttrycka fångenskapen
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett

Den allra första dikten jag läste av Spahr var Dynamic Positioning. Det är en poetisk gestaltning av katastrofen då oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade och 780.000 kubikmeter olja störtade ut i den Mexikanska golfen under tre månaders tid våren och försommaren 2010. Det är en dikt som är så rik, komplex och ändå – genom sitt raka språk – tillgänglig att det går att läsa den ett obegränsat antal gånger.

På engelska har Spahr gett ut närmare tio poesisamlingar sedan tidigt 90-tal men det här är nu första gången som vi får läsa hennes poesi i svensk översättning. Denna förbindelse mellan alla med lungor är översatt av Athena Farrokhzad som även ger oss ett efterord som sätter boken i sitt sammanhang, både tidsmässigt och inom Spahrs bibliografi.

Det är femton år sedan originalet, This Connection of Everyone With Lungs, gavs ut och boken var en reaktion på de globala geopolitiska följderna efter 11 september-attackerna. Det var en tid som omvandlade både vår värld och hur vi uppfattade den. Sedan dess har världen, och vår uppfattning om den, omvandlas flera gånger om. Och ändå fungerar dikterna, både att läsa som en lins riktad mot dåtiden och mot nutiden.

Denna förbindelse mellan alla med lungor spänner över hela världen och över skeenden som sträcker sig över flera år. Dikterna i boken zoomar inte in på sekund-för-sekund-detaljer som Dynamic Positioning, som rör sig över en mer begränsad tid och plats (men med verkningar som sträcker sig långt därifrån och långt därefter). Den nyöversatta diktsamlingen gör istället mer svepande rörelser, om än med en mosaik av detaljer.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen skadades minst tio av en bombexplosion i Bombay och fyra dödades i Palestina.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen förstördes ett varuhus med matransoner och förnödenheter, uppåtgående aktier sköt i höjden, Australien hotade med strejker, intensiv beskjutning i staden Man, Belarus ambassadör i Japan rapporterades saknad, ett kryssningsfartyg fattade eld, på ett annat kryssningsfartyg blev många sjuka och påven uttalade sig mot främlingsfientlighet.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen kanske J Lo gav Ben ett äktenskapsförord med krav på sex fyra gånger i veckan.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen ställde Liam Gallagher till med bråk och upprörda fans protesterade mot att ”Popstars: The Rival” var uppgjort på förhand.”

Men mitt bland alla dessa störande fakta, finns ändå någonstans ett hopp:

När jag pratar om hud pratar jag om en långsam dag i de krafter som driver oss alla till att stryka oss mot varandra.

När jag pratar om hud pratar jag om de folkmassor som samlas för att möta varandra med varierande intentioner.

När jag pratar om hud pratar jag om all rörelse i världen just nu och nuets alla nya gränser som skapas av all rörelse i världen just nu och sedan förstörs av all rörelse i världen just nu.

Om det hoppet som finns där, vid den nya globala rörelsen som väcktes i början av det nya milleniet, kan inge ett liknande hopp idag eller om det tvärtom känns hopplöst att blicka tillbaka på, får var och en – och kanske till och med varje enskild läsning – avgöra.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Kvinnor och klädesplagg
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Orealistiskt att inte hoppas
• Minimalism dragen till sin spets

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …