Bokens huvudperson heter Ella och går i första ring på teaterprogrammet i Halmstad. Tidpunkten är rimligtvis sent 90-tal. Texten vimlar av populärkulturella referensen från min egen tonårstid, vilket inte är så konstigt eftersom jag är född samma år som Moa Eriksson Sandberg och boken bygger på hennes egna dagboksanteckningar från tonåren. Ella och hennes vänner lyssnar på Broder Daniel, sminkar sig som Courtney Love i Hole och spanar på söta poppojkar. På Ellas vägg hänger en bild av Jonas Malmsjö, som hon drömmer om att gifta sig med någon gång i framtiden när hon har blivit skådespelare på Dramaten. Hon flirtar, hånglar, super och närmar sig bit för bit de där söta pojkarna som nu inte längre är fantasi, utan alldeles på riktigt och inte så fantastiska som hon föreställt sig.

Moa Eriksson Sandberg skriver fint om de första trevande sexförsöken, om oron över att göra fel eller att det ska vara något fel på en. Här är fallet från flickrumsfantasin och alla skira drömmar som byggs i gränslandet mellan längtan och verklighet. Här är också alla de förväntningar och olika stämplar som tidigt sätts på både tjejer och killar och hela tiden reproduceras och skapar osäkerhet. Varför är inte Ella ”en sån tjej man blir tillsammans med”? Varför känner hon sig som nörden i en high school-film bredvid sin snygga kompis Alex, trots att Alex är en av hennes bästa vänner och inte alls en bitch?

Söta pojkar är bara på låtsas fångar allt som är utmärkande för tonåren med fantasier, sexdebut, bekräftelsebehov och plötsliga känsloutbrott. Den får mig att känna igen mig. Till slut gör den också verkligen ont i mig när Ella hamnar i en destruktiv men troligen inte allt för ovanlig relation. Bokens starkaste scener är, precis som resten av romanen, enkelt skrivna, men ger ändå obehagskänslor.

Det är också i bokens senare del som mest laddning finns, både när det gäller språk och handling. Först då blir jag riktigt engagerad i Ella och hennes problem. Innan dess är det tyvärr som om något saknas. Kanske är det tonåringens röst jag inte hör tillräckligt tydligt? Texten har bråttom, och även om Moa Eriksson Sandberg får till en del träffsäkra detaljer och scener fattas det ändå lite för att den ska kännas helt självklar. I en riktigt bra ungdomsbok som berättas ur ett jagperspektiv vill jag att det inte ska vara någon tvekan om vems hjärna jag är i. Jag vill att det ska vara tydligt vad som är viktigt och jag vill kännas tonåringens känslor som om de vore mina. Riktigt där är inte Söta pojkar är bara på låtsas för mig, men dess ärlighet och angelägenhet gör den ändå klart läsvärd.

Similar Posts:

• På andra sidan Niklas. Och Atlanten
• Skulle du våga ..?
• Vem mördade Linda Palm?
• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Spirande sexualitet som ljus och mörker

Allt är trasigt, och alla. Sex och droger – fast faktiskt mest droger – och allmän självdestruktivitet. Relationer där människor snarast bara dunsar in i varandra för en stund. Ingen förändras, ingen berörs, ingen utvecklas. Ingen bryr sig.

Har det inte varit berättelsen om depraverad ungdom i ett sjukt samhälle i närmare hundra år snart?

Dessutom är Helene Hegemanns Mifti knappast någon pålitlig berättare. Romanen kan mycket väl bara vara något som pågår i hennes huvud, en uttråkad tonårings skruvade fantasier. Kommer ni ihåg bilderboken om Eloise, en bortskämd men fantasirik och hjärtskärande ensam liten flicka som driver runt på ett lyxhotell och hittar på äventyr? Mifti skulle kunna vara tonårsvarianten av Eloise. Lite som när Lars Winnerbäck diktar om vuxna Astrid Lindgren-figurer som alkisar och dårar.

Vad är det då ändå som lockar med Axolotl roadkill? Språket kanske, formuleringskonsten. Stilblandningen och kollageeffekterna, pretentiösa statements bara en tonåring kommer undan med och här och var en sotsvart humor på slak lina. Filosofi och spyor om vartannat, högt och lågt huller om buller – ja, jag beklagar att det låter som en programförklaring för postmodernismen, men det går liksom inte att komma runt.

Skandalen som följt på Hegemanns succédebut handlar mycket om just klipp-och-klistra-teknik och anklagelser om plagiat. Den svenska utgåvan – liksom senare tyska – har åtskilliga sidor källhänvisningar i slutet. Hegemann själv citeras på bakfliken: ”Det finns ingen originalitet, bara äkthet.”

Det är en ganska god sammanfattning av en roman som är högtravande, skitig, vacker, dråplig, snurrig och skitirriterande. Hegemann föddes 1992 och är i den meningen samtida med ”heroin chic” och punkprinsessor à la Courtney Love (mer mina associationer är Hegemanns, av naturliga skäl). Och jag avskyr verkligen den där nonchalanta, sökt depraverade drogromantiken.

Ändå måste jag lite gilla en 17-åring som långt innan plagiatanklagelserna bröt ut bemötte dem i en dialog som den här:

”Är det du som har hittat på det där?”
”Berlin is here to mix everything with everything, mannen? Jag tar för mig av allt som inspirerar mig och ger mig vingar, Mifti. Filmer, musik, böcker, målningar, korvpoesi, foton, samtal, drömmar …”
”Gatskyltar, moln …”
”… ljus, skugga, exakt, eftersom mitt arbete och mina stölder blir äkta så fort nåt rört vid min själ. Det spelar ingen roll varifrån jag tar sakerna, det viktiga är vart jag tar vägen med dom.”
”Så det är inte du som har hittat på det då?”
”Nej. Det kommer från nån blogg.”

Det gör tydligen somliga sidor av romanen också. Ändå råder det knappast några tvivel om att också klippande och klistrande kan resultera i något helt eget – åtminstone om det görs av en tillräckligt stark stilist. Och vi får väl hoppas att likhetstecknen mellan Mifti och Hegemann inte är så raka som många tycks anta – för det vore spännande att se vad författaren hittar på härnäst.

Similar Posts:

• Krön dig själv, ingen annan kommer att göra det!
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Hur söta pojkar blir på riktigt
• NeverMind Mark Lindquist

För som Malmqvist själv konstaterar tidigt i boken är det inte nödvändigtvis de snälla som ges utrymme. Det är inte nödvändigtvis det snälla vi vill läsa om. Under de tjugo första åren av föreningen Rockpartys historia har det stormat en del. Det har skapats en del rubriker. Det är bakom dem vi vill komma.

Och det gör vi.

För även om den här boken i slutändan är en fantastisk handledning till allt vad musikföreningslivet egentligen handlar om ryggar inte Malmqvist för att närma sig heta potatisar som Håkan Waxegårds utfösning alternativt avhopp (beroende på hur man väljer att läsa historien), Sara Odins tragiska bortgång (som Malmqvist väljer att skylla på framförallt Courtney Love) och de många jobbiga ekonomiska bakslagen.

Trots att det är en hel del skit och surt arbete som kommer upp till ytan och ställs ut i ljuset för allmänt beskådande i boken så andas den ändå kamplust och framåtanda. Glädje och rock’n'roll.

Det är fantastiskt kul att läsa om hur Nick Cave går vilse i kulverten under Folkets Hus i Hultsfred. Det är kanske inte förvånande att läsa Holes rider, men ändå intressant. Det avslöjas en hel del om det glamorösa livet på backstageområdet och de flesta av årens knarkavslöjanden och svarta rubriker gås igenom. Vi får veta vilka som svinat mest och värst. Vilka som haft mest sex och galnast presskonferenser. Självklart skrivs det även en del om Bajsmannen och det allmäna livet på campingen.

Mycket av det som skrivs i boken skulle för tio år sedan ha gett frikyrkopolitikerna i Hultsfred tillräckligt med argument för att stänga ner festivalen för gott. Lyckligtvis verkar Rockparty ostoppbara av sådana krafter idag.

Visst, jag hade gärna läst mer om musiken under festivalerna. Men för att göra den rättvisa skulle sidomfånget nog ha behövt tvingats upp till åtminstone det tredubbla. Dessutom kan ju den som vill alltid jaga recensioner i tidningsarkiv och många av de senare årens festivaler är noggrant bevarade och bevakade på bland annat Rockpartys egen webbsajt.

Avslutningsvis måste jag säga att jag verkligen uppskattar avsnittet med de skivor Stefan Malmqvist inspirerats av under skrivandets gång. Det är kul läsning för en musikidiot som jag.

Det här borde vara obligatorisk läsning för varje aspirerande festivalarrangör.

Similar Posts:

• Caveman
• Grant & I (and me!!)
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Platt fall
• Salomes underbara resa genom en Gustave Doré-etsning

Under applåderna mellan 'About A Girl' och 'Come as You Are' frågar Esmé:
'Vilka tycker du bäst om – Nirvana eller Pearl Jam?'
Där kom den.

En väldigt viktig fråga som väldigt många killar tyckte det var väldigt viktigt att debattera under grungens storhetstid. Det klart att jag också hade en åsikt i frågan, men jag kunde inte argumentera på samma vis, om vilkas gitarriff som var bäst, och så vidare, eftersom jag aldrig spelat i något band. Men väldigt många killar gjorde det då, och ville gärna låta som Pearl Jam, om de föredrog dem, eller Nirvana. Det kanske är främst för de pojkarna den här boken är skriven. Eller kanske för dem som är lite äldre, ni vet de där killarna med krypande hårfäste och rockstjärnedrömmar. Kanske är det till och med så att den är skriven för att stödja de killarna och försöka visa att det inte är patetiskt att vara världens äldsta tonåring, att försöka hålla fast vid ungdomen och coolheten genom att dejta yngre och yngre tjejer. Fast det vet vi ju alla att det är. Det spelar ingen roll hur coola killarna själva tycker att de är. Tyvärr verkar det som om Mark Lindquist tillhör de där killarna som inbillar sig att det är coolt.

Huvudpersonen i Bortom Nirvana, Pete Taylor, spelade också i band. Hans band lyckades i alla fall få ut en skiva, och även om det bara blev en hindrar det inte tjejer från att vilja ha sex med honom eftersom han en gång var "stjärna". Själv bryr han sig inte om tjejernas motiv, huvudsaken är att han kan dra hem och över dem. Spelet mellan män och kvinnor skildras mycket cyniskt i Bortom Nirvana. Ingen älskar egentligen någon, ingen är trogen och om någon gifter sig är det av ekonomiska orsaker eller för att man inte vill dö ensam och hittas efter en vecka, halvt uppäten av en afganhund.

Peter rör sig alltså bland Seattles klubbar där flera av grungens förgrundsfigurer (verkliga och påhittade) figurerar i mer eller mindre smickrande sammanhang. Det som skildras är spillrorna av grungen och det en gång så vitala musiklivet i Seattle och vad som händer när ett ställe förlorat all cred men folk ändå hänger kvar i minnet av vad som en gång var. Lite som San Fransisco och hippie-eran, om ni förstår.

Hur Pete kan vara dyngrak varje kväll och samtidigt sköta ett mycket komplicerat våldtäktsfall där en av stadens (en gång) mest respekterade musiker är misstänkt är lite beyond me men det ska väl vara macho. Pete är väldigt macho. Tjejer, de förstår inte mycket. De är falska och beräknande och känslokalla och de enda de duger till är sex. På det sättet är det här en obehaglig bok. Grabbig. Grabbighet är inget som ska uppmuntras. Grabbiga killar är vidriga. Det är väl det som jag har mest emot den här boken. Den är lite obehaglig.

Annars kan den vara nåt för fans av Nick Hornby, lite i samma anda som han (Hornby är dock aldrig så här obehaglig) med namedroppings och låtlistor och massa musiknördsnack. Ibland är det lite kul, som när Pete är på nån klubb och någon frågar om han kände Kurt & Courtney (Cobain och Love, alltså) och Pete minns några anekdoter om Kurt och att han faktiskt råkat ha sex en gång med Courtney, men bestämmer sig för att inte berätta nåt eftersom han inte vill flasha, eller när han är på strippklubb och stripporna tror att en kille är Eddie Vedder och alla tjejerna börjar strippa till "Alive" framför honom. Det är bara det att det inte är sångaren i Pearl Jam som sitter där, utan sångaren i Alice in Chains. Pete påpekar dock inte deras misstag eftersom han inte anser att det finns någon anledning att vara petig. Band som band.

Lite skojsigt sådär. Ibland. Det som fattas är en bra historia, självdistans och ett lättflytande språk. Inte så att boken är dåligt skriven, men det saknas de där extra prylarna som skulle göra den till en bra bok. Om ni fattar Ju fler böcker man läser, desto färre bra hittar man. Tyvärr är det så.

Jag ville så gärna att den här boken skulle vara bra, att den skulle ge en nostalgikick och att jag skulle få känna mig som den där lilla tjejen som lyssnade på "Ten" minst en gång om dagen i säkert ett år igen. Men tyvärr. Istället känner jag mig väldigt vuxen. I alla fall jämfört med Pete Taylor, och det känns rätt skönt det med.

Ola Klingbergs översättning är helt OK, lite grodor här och var men han ligger definitivt över genomsnittsöversättaren. Titeln är lite tråkig. Varför behåller man inte originaltiteln NeverMind Nirvana? Kan en bok om grunge och Seattle ha ett bättre namn? Nevermind är alltså titeln på Nirvanas andra, storsäljande album. "Skivan som räddade rocken", brukar den kallas. Omslaget till originalutgåvan var också kul, som omslaget till Nevermind fast med en kille i kostym istället för en baby.

Slusats: Boken är inte särskilt bra, den är sexistisk, fördummande och kvinnofientlig, men det är ändå lite kul att läsa om hur det är i Seattle post-grunge. Och jag föredrar Nirvana.

Similar Posts:

• Mer än bara regn i Seattle
• Hela tiden musiken
• About a boy
• ”Det finns ingen originalitet, bara äkthet”
• Ack, ackÂ…