Så träffar Claudias faster en ung man på en resa till Europa och de gifter sig. Claudia får en vacker docka från dem och den blir hennes närmaste bundsförvant. Dagarna förändras också: de handlar nu om att lyssna av mammans röst när hon pratar i telefon med någon som bara är tyst när Claudia råkar svara, om att åka till köpcentret med mamman och sitta på uteserveringen på andra sidan gatan från klädaffären där fasterns nya man jobbar. Han kommer alltid ut och hälsar, mamman vill alltid gå in och titta i hans butik. Claudia står och tittar på slipsarna när de pratar eller försvinner längre in i butiken, de vackra, vackra slipsarna – som ett draperi i en djungel.

Pilar Quintana skriver utifrån barnet i förhållande till en komplicerad vuxenvärld – den åttaåriga Claudia hör allt, ser allt, men hon förstår ännu inte allt, i alla fall inte på ett medvetet plan. Men hon känner stämningarna, har sina känselspröt långt utsträckta – i mammans väninnas lägenhet lägger hon märke till hur högt upp balkongen ligger från marken, i semesterhuset där stormarna river om kvällarna och där en kvinna försvann för många år sedan vågar Claudia inte somna förrän pappan kommer hem. Hon gör allt i barnets makt för att hennes mamma inte ska sälla sig till de andra kvinnorna som hoppar utför stup eller lägger huvudet i en ugn.

Ibland är barn i böcker alldeles för lite barn – de är brådmogna och redan halvt inne i vuxenvärlden. Men Claudia är helt och fullt ett barn, hon studsar omkring i rummen, hennes uppmärksamhet fastnar på vackra saker, hon är liten och förstår inte allt men klok som om hon vore uråldrig. Hennes blick på världen är avskärmande och avslöjande på samma gång och gör Avgrunderna till en komplex berättelse om vuxenvärldens förehavanden vars mönster känns igen av den vuxna läsaren, men som ter sig outgrundliga och märkliga för barnet. Varför blir mamman sjuk när hon inte längre får träffa fasterns man? Hur kan världen innehålla en massa kvinnor som inte vill leva?

Similar Posts:

• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• Gripande läsning om alkoholism
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Om dur i moll
• Joseph Fritzl-tema ifrån en femårig pojkes perspektiv

Händelsen får berättarjaget Antonio att återminnas en plågsam händelse, 1996 – när hans vän Ricardo Laverde mördades på öppen gata i Bogatá och där han själv fick en skottskada, ett trauma som sedan dess legat undertryckt i glömska.

Då såg jag hur motorcykeln kom körande likt en häst i krumsprång, jag såg hur den accelererade för att komma närmare likt en turist som letar efter en adress, och i exakt samma stund som jag tog Laverdes arm, då min hand grep tag om hans rockärm i höjd med vänster armbåge, såg jag de ansiktslösa huvudena som tittade på oss och pistolen som riktades mot oss lika självklart som en metallprotes, och jag såg de båda blixtarna och hörde knallarna och kände luftens häftiga rörelse. Jag minns att jag lyfte en arm för att skydda mig strax innan jag kände den plötsliga tyngden i min kropp. Benen bar mig inte. Laverde föll till marken och jag föll med honom, båda kropparna föll utan ett ljud, och människor började skrika och i mina öron satte ett ihållande susande igång.

Juan Gabriel Vàsquez berättande är dokumentärt realistiskt. Romanen skildrar Columbias blodiga maffiakrig under slutet av 1900-talet, i första person. Med stor trovärdighet vävs Antonios berättelse samman, om vännen Ricardo Larverdes liv. Brottet mot den magiska realismen är tydlig och uppmärksammad, Gabriel Garcia Marquez – för vem Vàsquez anses vara som en litterär arvtagare. En arvtagare i brott, ett litterärt arv till för att bryta mot. Givetvis.

Vàsquez är en stor författare i Sydamerika, en populär person – även internationellt genom Anne McLeans översättningar, men nu i Sverige översatt av Manni Kössler. Återhållsamt språk med livssanningar i parentes. I läsning känns berättelsen autofiktiv, litterär och stilren.

Ljudet av kroppar som faller handlar om ett personligt och ett kollektivt trauma – under drogkriget i Colombia, berättad av Antonio om hans vän Ricardo Laverdes. Som sägs ha suttit fängslad i tjugo år. Båda möts på ett biljardcafé i Bogotá, Antonio som ung begåvad juridiklärare, Ricardo en tyst person i periferin – en 48-årig åldersdrabbad excon.

Ett långt fängelsestraff gör alltid intryck på en ung man, vilket jag var på den tiden. Jag räknade ut att jag knappt hade lärt mig gå när Laverde påbörjade sin strafftid, och ingen kan vara okänslig inför tanken att man har vuxit upp och gått i skolan och upptäckt sex och kanske döden (exempelvis ett husdjurs eller morfars död), och att man har haft kärleksförhållanden och genomlidit smärtsamma brytningar och lärt sig beslutsfattandets makt, tillfredsställelsen eller ångern på grund av besluten, makten att göra illa och tillfredsställelsen på grund av det, alltsammans medan en man lever sitt liv utan några sådana upptäckter och kunskaper, ett minst lika hårt straff. Ett icke-levt liv, ett liv som rinner bort mellan ens fingrar, ett eget genomlidet liv som emellertid tillhör andra, tillhör dem som inte genomlider det.

Obearbetade minnen hos Antonio utvecklar sig till ett sökande i mani, en sansad men besatt vilja att förstå: Vem var egentligen Ricardo? 20 år i fängelse för vad? Varför blev han mördad?

Antonio fascineras av personen, personligheten Ricardo. En excon och till yrket pilot, är vad han vet. Inte mycket mer. Tills en dag då Ricardo ber om hjälp att lyssna av ett kassettband han fått skickat. Som visar sig vara en inspelning av piloterna från Aviancaplanet, ”en Boeing 727-21 som Escobar lät spränga i luften – någonstans mellan Bogotá och Cali – för att döda en politiker som inte ens fanns ombord.” Men Ricardos fru Elaine fanns ombord, på väg tillbaka till Columbia från USA. Elaine vars livteckning visar sig bli den tydligaste och viktigaste i boken.

Ljudet av kroppar som faller är byggd med tidshopp, från en tid till annan tid och tillbaks, en berättelseväv som är lätt att följa men som inte blir en särskilt omfattande ingång i Colombias historia utan snarare en förståelse hur livet för människorna i huvudstaden Bogotá såg ut under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, ett tillstånd av ständig rädsla. Som ett inbördeskrig. Ett land där det numera anses normalt att diagnostiseras med posttraumatisk stress, generationerna uppväxta under de sista decennierna av 1900-talet. Ett krig. Politiska mord, giriga mord, mord på vem som helst när som helst, som råkade vara i vägen eller deltog i de olika drogkartellernas självutplåning.

Och hur berättaren berättar är viktigt. Genom sparsam återhållsam dialog, men även i beskrivande – vilka valda ord. Exempelvis att flodhästen sköts ”(med kulor av kaliber .375 eftersom flodhästhud är så tjock)”.

Våldet finns kvar i språket, hur folk pratar.

Men romanen bör inte kallas ett mästerverk. Vàsquez slarvar i gestaltningen av bokens presens, berättaren i nutid. När Antonio får reda på att Ricardos dotter numera bor i sin fars smått förfallna hus utanför staden, så kör han dit. Och där faller alla bitar till slut på plats. Men förhållandet till Aura, hans flickvän och relationen till dottern Leticia. Det perspektivet överger Vàsquez, överger karaktärer som förvisso inte är centrala i boken men som läsare vill jag ändå förstå varför. Där får skildringen av Antonios ”nutida” livsvärld ingen större mening, blir inte intressant och känns lite ofärdig. Historien övergår allt mer i presens och där någonstans förlorar jag bokens berättarlust. Berättelsen om Ricardo och Elaine blir den enda drivande. Författaren både skapar ett intresse och tappar bort det. Den blir trist, med andra ord. Utan engagemang. Inga känslostormar direkt. Tvärtom.

Bokens tidsväv, dess uppbyggnad räcker till att kalla den läsvärd. Indirekt genom språkbruket och sparsmakade liknelser så finns ett trauma från en hemsk tid i Colombias historia.

Similar Posts:

• Vecka 45: D-vitamin för själen
• Vuxenvärldens avgrunder
• Stygga flickor och snälla pojkar?
• Femti år av tvåsamhet
• King Kong Blues

När man skriver om något så laddat som narkotika är det en galen balansakt där fingrarna inte får slinta åt något håll på tangentbordet. Att Linton lyckats så bra med det är en av de starkaste försäljningsargumenten för den här boken. Legaliseringsfrågan tar stor plats, utan att författaren själv tar ställning för eller emot.

Kokainet har sedan 1970-talet tagit över Colombia. Ett av världens våldsammaste länder, och ett där ingen höjer på ögonbrynet när det avslöjas att presidenter och domare sitter i knät på kartellerna. Innan talibanerna gjorde sitt intåg i västvärldens medvetande var USA:s war on drugs en av de största utgiftsposterna i Uncle Sam´s utlandsbudget.

Huvudpersonerna i denna berättelse är personer som på ett mer vardagligt sätt påverkas av följderna av det omättliga sug européer och amerikaner har efter Colombian Marching Powder. Kokabonden som tjänar mer än vad han skulle göra på vilken annan gröda som helst. De högutbildade colombianska medelklasskvinnorna som inte gillar att regeringen hindrar dem från att utvidga sitt medvetande på det sätt de vill. Hostelägaren i Medellin som tjänar grova pengar på att backpackerresenärerna vill komma och knarka billigt i Pablo Escobars hemstad. På 1980-talet var Medellin synonymt med brutalt våld och organiserad brottslighet, nu är det en partystad.

Oavsett hur liberal man är, bör det vara svårt att inte äcklas av den typen av turism, oavsett om det gäller fullmånefester i Thailand eller ändlösa kokspartyn på gigantiska nattklubbar i Colombia. Linton visar effektivt genom helt okommenterade intervjuer med bland annat en svensk kille med köpt flickvän och en påse full av kokain exakt hur tydligt det är att kolonialismen inte föll tillsammans med det engelska imperiet.

Allt hör ihop. Droger, pengar, politik, brottslighet i en enda röra som är Colombia. Obegripligt för en utomstående, mer begripligt efter att ha läst Lintons bok. Kokainet är ett globalt problem – pengar som utväxlas på Stureplan eller Chateau Marmont används i förlängningen till att finansiera gerillaverksamhet, som lön till yrkesmördare, för människohandel eller för att muta en domare.

Det är bitvis tuff läsning, som balanseras av den kärlek författaren uppenbarligen känner för detta sargade och våldsamma land. Det är läsning som engagerar, som förklarar och problematiserar utan att förenkla eller skriva läsaren på näsan med vad som är rätt eller fel. Frågan om kokainet och Colombia är en alltför komplicerad fråga för att kunna lösas ens på 272 så välformulerade sidor som det är fråga om här.

Similar Posts:

• Guldkorn om Latinamerika
• Konflikthärden Colombia
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Botanik i veganernas värld

När det här skrivs har Evo Morales just vunnit en storseger i valet i Bolivia – understödd av en bred folklig kampanj bland ursprungsfolk i landet. Bolivia är dock bara ett av de områden som Linton besöker. Resan börjar mycket längre söderut – bland de ockuperade, och numera självförvaltade företagen i Argentina. När den ekonomiska krisen drabbade landet för ett par år sedan flydde många företagsägare så fort de kunde ut ur landet med vad pengar de kunde rädda. Kvar fanns miljontals arbetare som ingenstans hade att fly – och fullt fungerande fabriker, utan ägare. Några tog mod till sig, och började helt enkelt öppna de stängda fabrikerna igen. Det har i dagsläget blivit en veritabel folkrörelse.

Från Argentina far Linton sedan vidare norrut – till jordockupanter i Brasilien (från organisationen Movimento sem terra), chavistas i Venezuela, och den snabbt växande feministiska rörelsen i Colombia. I inbördeskrigets skugga har feministiska organisationer byggt upp ett effektivt nätverk för att tillhandahålla aborter för de kvinnor som behöver det – trots att landet har kontinentens strängaste lagar mot aborter, och en ärke-reaktionär kyrka som motarbetar alla såna försök. Men bortom det lilla media-ljus som faller på Colombia har den feministiska rörelsen (och för övrigt flera andra, som queer-rörelsen) nu vuxit sig till en reell maktfaktor i landet.

Resan avslutas bland latinos i Los Angeles, USA. Staden som snart har en större andel spansk- än engelsktalande i befolkningen. Där en oändlig mängd arbetare formellt är papperslösa – eller vad somliga vill kalla ”illegala” invandrare. Men också en stad där fackföreningarna börjat ta frågan om internationalism, och internationell solidaritet på allvar. Tidigare ansåg många inom facket att de latinamerikanska arbetarna dumpade arbetsförhållandena i USA. Nu har delar av facket till slut börjat vakna, och ägna sig åt att organisera alla arbetare – oavsett ursprung – istället för att peka finger. Resultatet har blivit en kraftigt ökad organiseringsgrad i flera sektorer – städare, daglönare med flera. Det här är verkligen en läxa som svensk fackföreningsrörelse skulle kunna lära av.

Magnus Lintons samling reportage är såväl faktaspäckade som levande. De har ett skönt flyt som man inte alltid hittar i vanliga reportage. Här tillåts han också både vara politisk, i högre grad än en vanlig dagstidning skulle tillåta, och dessutom följa upp frågorna betydligt fylligare än vad en tidning kan kosta på sig. Några av reportagen känns i och för sig inte så unika – exempelvis det om MST i Brasilien. Några andra – som det om feminismens framväxt i Colombia, eller facket i Los Angeles – är däremot riktiga guldkorn.

Sammantaget blir det helt enkelt given läsning både för den som är intresserad av politik i allmänhet, som den latinamerikanska kontinenten i synnerhet.

Similar Posts:

• Facket – till för vem?
• Omvälvning i Argentina
• Argentina underifrån
• Facket slår tillbaka
• Problemfyllt pulver

Det är en komplicerad konflikt med tre huvudsakliga parter som slåss med varandra – den officiella militären, paramilitära styrkor och ett par olika vänstergerillor (FARC, ELN med flera). Allvarliga brott mot mänskliga rättigheter begås av alla involverade parter.

I den här boken försöker journalisten Grave Livingstone reda ut konfliktens orsaker och drivkrafter. De olika parterna skildras ingående, både i själva texten och i ett särskilt appendix där varje viktigare aktör får ett särskilt kapitel. Brotten mot mänskliga rättigheter kartläggs noggrant, och Livingstone finner att den allra största delen av brotten utförs av de paramilitära styrkorna, i sitt utrotningskrig mot alla ”subversiva” och oönskade element i samhället.

Droger är en stor del av kriget, framförallt kokain. Det är stora summor pengar involverat i kontrollen över och beskattningen av koka-odlingarna. Utan de enorma summor som drogen ger skulle kriget sannolikt inte ha kunnat fortsätta lika länge – både gerillorna och de paramilitära styrkorna lever i väldigt hög grad av knarkpengar. Men inte heller staten är fri från synd – många höga generaler och politiker har visats ta emot mutor från knarkbaroner för att se mellan fingrarna med verksamheten. Men samtidigt, menar Livingstone, är det viktigt att vi kommer ihåg att inbördeskriget inte startade på grund av drogerna – utan på grund av de extremt orättvisa samhällsförhållandena i landet.

Colombias knarkbekämpningsstrategi Plan Colombia – som har utvecklats med aktivt stöd från USA – granskas också i detalj. Det är en plan som har sin tonvikt på att rusta upp den colombianska militären så att den kan slå ut sina motståndare – framförallt gerillagrupperna. Satsningar på fredsskapande åtgärder uppgår till mindre än en procent av summan för hela Plan Colombia.

Boken tar tyvärr upp väldigt lite bortanför konflikten och dess drivkrafter, så det är enbart en liten del av Colombias insida som skildras. Men för den som är intresserad av att försöka förstå den nuvarande konflikten i Colombia är Livingstones bok en mycket givande läsning.

Similar Posts:

• Problemfyllt pulver
• Guldkorn om Latinamerika
• Inbördetskriget i Nepal
• Ockupationen av Irak
• Sol, sol, strålande sol