Avalons föräldrar driver hotellet Vita Tigern, en plats dit flyktingar söker sig i hopp om ett bättre liv. Avalon själv drömmer om att bli privatspanare, och tillbringar mest dagarna med att smyga runt på platser hon inte ska vara på, medan hon löser mysterier med några av sina vänner. När en svävare illegalt tar sig in i Sverige och kraschar genom isen nära hotellet på nyårsnatten, bestämmer sig Avalon för att hitta den försvunna föraren (som tidningarna döpt till ”Luftfartssabotören”). Ganska snart inser Avalon att spåren efter Luftfartssabotören leder till en hemlig flyktinggömma, som i sin tur verkar ha suspekt starka kopplingar till Avalons föräldrar och hotell Vita Tigern. Ju mer Avalon utreder, desto fler familjehemligheter och underliga sammanträffanden hittar hon.

I början hade jag svårt att fastna i Vita Tigern. Trots att den rör sig i tre av mina favoritgenrer (dystopi, ungdomsroman, och steampunk) och är imponerande välskriven, var jag efter flera kapitel fortfarande lite tveksam till den. Jag tror att det hade att göra med Avalon själv – jag upplevde henne som naiv, barnslig för sin ålder och lite för uppfylld av sina viktiga uppdrag. Samtidigt inser jag att hon är en mycket mer trovärdig 14-årig karaktär än de flesta hjältar i dystopiska romaner. Hon vill väl, men har inte stenkoll på världen och fattar en del dumma beslut, sådär som det är när man är 14. Hon lär sig dock snabbt och utvecklas rejält som karaktär genom boken. Insikten om att hennes familj inte är de personer hon trodde att de var träffar både henne och läsaren långsamt och stenhårt. Jag ängslas och oroar mig för Avalon, och gläds åt när det går bättre för henne igen.

Jag gillar verkligen att Vita Tigern är en bok om att göra motstånd mot en förtryckande regim, men utan pampiga tal, rebellstyrkor, och blodiga revolutioner. I Vita Tigern kämpar hjältarna i mörkret, smugglar människor genom dolda tunnlar, och försöker göra världen till en bättre plats utan att själva synas. De gör det inte för äran, fosterlandskärleken eller berömmelsen, utan för att de tror på att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Avalons föräldrar påminner mer om riktiga människor som hjälpte till att smuggla förföljda grupper till säkerhet under andra världskriget, än hjältar i dräkter i storfilmsproduktioner. Det känns uppfriskande och ger mig hopp om mänskligheten.

Similar Posts:

• Som ett avsnitt av Kullamannen i turkost vatten
• Innanför och utanför i dystopiskt kravsamhälle
• Tankeväckande framtidsthriller
• Lovande start på svensk dystopi
• Pip från en axel

Vi är nu inne i september och jag vet inte hur det känns för er, men här börjar det allt pirra i bokmässenerven. Vilka böcker ska man hinna läsa? Vilka seminarier vill man se? Vilka författare kommer man att få chansen att intervjua, fotografera sig tillsammans med, kanske våga prata närmare med över en öl?

I väntan blir det recensioner som vanligt förstås. Igår läste Kari Immanuel Kants Himlens allmänna naturhistoria och teori i första svenska översättningen sedan utgivningen 1755. Hon är mycket nöjd med att Kant också trodde på utomjordingar.

Och ikväll går hon på boksläppmingel i Göteborg, minsann. Carl Forsbergs bokförlag firar debutanten Pål Börjessons bok Gallus. Rapport från det kommer senare.

Idag skriver Marcus om Linda Boström Knausgårds andra bok. Hon följer upp novellsamlingen Grand mal med en roman, Helioskatastrofen, men tycker Marcus om den eller inte? Det är frågan han själv ställer sig.

Som ni kanske vet har vi haft en stor krasch här på dagensbok, och det märks lite här och var. Till exempel i lördags, när Christin Ljungqvists gästrecension hade försvunnit ur systemet och fick ersättas av Ellas recension av Jens Mikkelsens och Katia Wagners De förlorade barnen. Men imorgon är det dags! Då blir det Kerstin Lundberg Hahns skräckroman för unga, Barnkolonin.

Läs gott, läs väl, läs som om ni aldrig gjort annat!

Similar Posts:

• Utsatthet och mytologi
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Poängen med kvinnor och barn
• Föreställ er nu att hon är vit

Men, nu är vi här igen. Sista veckan i augusti. Det går att känna det. Ljuset är en aning gulare och skuggorna lite längre. Syrsorna spelar långsammare nu. Och om bara en månad är det dags för bokmässa igen.

Idag skriver Marie om den nya romanen av Marie Darrieussecq, Flickan i Clèves. Vi följer tonårsflickan Solange som upptäcker sin egen sexualitet, först utifrån sådant hon ‘råkar ut för’ och de förväntningar som hon inser att andra (främst män) har på henne och hennes kropp. Allt eftersom tar Solange själv makten över sin kropp och tar vad hon vill ha, men då med en tonårings egoism och oförmåga att förstå allvaret i sin lek. Darrieussecq skriver fruktansvärt övertygande om hur en människa på väg in i vuxenlivet kan förstå och tolka sex, kärlek och vänskap. Ibland brutalt och rått. Ibland skimrande och naivt.

På torsdag skriver Anna Liv om ungdomsboken Hon ville ju av Pernilla Gesén. Det är en bok från LL-förlaget (lättläst) som handlar kärlek, längtan, lust och vänskap. Och som diskuterar var gränsen för våldtäkt går. Det är en stark berättelse där tonåringarna känns som tonåringar och deras liv och grubblerier känns äkta.

På fredag skriver Lina om Joyce Carol Oates ungdomsbok Två eller tre saker jag glömde berätta för dig. Den tar upp mycket bra som unga behöver läsa, har en bra feministisk ingång till vanligt förekommande fenomen som självskadebeteende och lärar-förälskelser. Samtidigt har Lina en komplicerad relation till Carol Oates språk.

Och på lördag skriver vår gäst Christin Ljungqvist om Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin, en välskriven bok för unga som hon med några få invändningar tycker väldigt mycket om och får kalla kårar av.

Similar Posts:

• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Den amerikanska mardrömmen

”Inte konstigt att du är trött, gumman”, sa mamma. ”Jag tror du sov lite oroligt i natt. Du pratade jättemycket i sömnen.”
”Gjorde jag?”
”Jag har inte hört dig prata så mycket i sömnen sedan du var liten”, sa hon.
Jag blev lite orolig att jag sagt något om Dylan. Förr i tiden pratade jag i sömnen varje natt, skrattade och grät och berättade långa historier. En gång hade jag sagt något om Danny och det hade de retats för i flera år.
”Du sa att vi skulle släppa in flickan”, sa mamma. ”Du var väldigt bekymrad. ‘Den lilla flickan måste få komma in, det är kallt ute och tänk om vargen kommer.’ Det var som en saga. Du måste ha drömt något.”
Jag svalde.
”Flickan?”
”Ja, du sa inget annat. Hon ville komma in. Du ville att jag skulle gå ner och öppna dörren för henne.”

Ellas föräldrar har köpt ett lantställe, och varje helg måste hon nu istället för att vara i stan åka ut där och hänga. Det är ett fint rött hus med vita knutar, men där finns ingenting att göra. Ella klagar och deppar, tills hon märker att huset ruvar på hemligheter. Är Ella den enda som på riktigt märker av vad som sker?

Vem är flickan som visar sig för henne? Och varför är hon så arg?

Rebecka Åhlund jobbar som journalist och detta är hennes skönlitterära debut. Den senaste tiden har det kommit många rysböcker för unga, och boken kan sälla sig till läskigheter som Christin Ljungqvists Kaninhjärta och Fågelbarn, Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan och Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin. Det är en bok man snabbt kommer in i och gärna sträckläser, både ruskig vad gäller spöken och vad gäller porträttet av barn som inte har det så bra hemma; Ella träffar Dylan som åker skateboard och bor i de lite ruffigare kvarteren. Så nära deras lägenhet, men ändå så långt bort…

På sätt och vis blir jag imponerad av hur mycket Åhlund får med i sin bok: samhällskritik samsas med klassisk spökhistoria, uppväxtskildring och första kärlekens pirr. Men problemet är också just detta. Att det finns för mycket bihandlingar på för få antal sidor. Det förvånar mig att ett så pass stort förlag som Rabén & Sjögren inte varit noggrannare i sin redigering. Hoppet mellan miljöerna, som kunde varit så effektfullt, blir nu mest förvirrande och flackande. Visst är det spännande med skolvärlden och dess hierarkier, tjejernas fjäderputsning som för tankarna till Christina Herrströms Ebba och Didrik. Men spökhistorien försvinner lite grann, som läsare blir jag förvirrad och undrar vilken historia som ska berättas egentligen.

En lösning hade också varit att bygga ut. Mer av allt? Åhlund har språk och berättarteknik säker nog att behärska det. För som det är nu känns det hela lite trumpet. Kommer det en uppföljare? undrar jag förvirrat, när berättelsen liksom tar slut mitt i. (Men hoppas samtidigt på inte, eftersom jag är så förbannat trött på sagor som inte tar slut där de gör, utan fortsätter i all evinnerlighet – eller åtminstone i två böcker till…).

Spöktrenden som sådan får gärna fortsätta. Jag gillar helt enkelt att rysa så att det knottrar sig på armarna, och en hel del av den varan får jag när jag läser Flickan på tavlan, absolut. Här finns närvaro och tyngd i både huvud- och bikaraktärer. Och utan att säga för mycket finns det ett fint sedelärande drag, som gör att berättelsen lever kvar i mig efteråt. Men som helhet betraktad känns boken som sagt ofärdig. Jag läser gärna mer av Rebecka Åhlund, hennes språk är målande, fladdrande, vackert. Definitivt en författare med framtiden för sig.

Similar Posts:

• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Sommarlovsblues
• Sårbart om depression
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• När orden inte räcker till
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

Trots att de är lika och sitter tätt ihop, är de som natt och dag. Mary är utåtagerande och destruktiv, skriker och slåss mot världen. Hon super, har engångsligg med killar på fester, lyssnar på Kent i timtal och får med Anne att handla glass soliga dagar.

Det är också hon som stjäl pappas lägenhetsnycklar och ser till att hon och Anne ska få en semester i Göteborg, när han är i Thailand med sin nya tjej. Mary bejakar livet och döden, smärtan och livslusten. Hon är en inspiration och ett dåligt exempel.

Anne är däremot inåtvänd och söker trygghet. Hon är lugn, men smärtas av Marys ständiga dans över knivseggen. Själv vill hon fotografera och iaktta andra, inte röra upp konflikter. Mary bråkar och tar för sig, vilket leder till att Anne inte behöver det. Anne är en klippa som människor vandrar runt utan att riktigt se.

Båda har mediala förmågor. Anne kan se döda människor; andar som vill kontakta systrarna. De pratar genom Mary och Anne lyssnar. Semestern i Göteborg blir starten för något som andarna varnat för. Ett vägval kommer troligen leda till att Mary tar sitt liv. Anne vill helst åka hem till tryggheten och mamma som sätter regler och bär ansvaret för Mary. Mary vill leva fritt och gränslöst, utan att riktigt kunna hantera det. De båda systrarna stretar åt olika håll. Är de verkligen Mary-Anne, eller är de på väg att bli Mary och Anne?

Psykologiskt och socialt är boken både trovärdig och intressant. Det handlar om en till synes odelbar enhet som separerar, smärtan i det, oviljan till det och ofrånkomligheten mot det. Varje människa som någon gång haft en bästis kan känna igen sig. Att vara i en tät relation till någon annan, när relationen inte längre känns lika självklar.

Jag grips aldrig helt av det mediala som något avskuret från det andra. Istället känns det ganska naturligt. Ljungqvist har själv gått i medial träning och kanske bidrar det till att framställningen av det mediala inte är obscen och skapar kalla kårar längs ryggen. Det som mest griper tag, gör mig rädd, förbannad och gråtmild, är de personliga relationerna och personporträtten. Trots otroliga mediala förmågor hos karaktärerna, är det de som står i fokus.

Varje kapitel inleds med utdrag ur Kents låtar. Eftersom Mary lyssnar på Kent, blir det ett stilmässigt snyggt drag av Ljungqvist. Det skapar en röd tråd och taget ur sitt sammanhang, blir det en lite drömsk start på de olika kapitlen. Samtidigt har jag lite svårt för det. Jag har lyssnat en del på Kent, men känner inte texterna utan och innan. Därför blir det ibland svårt att förstå inledningen till en del kapitel. Det blir lösryckt och det som till viss del fungerar som en röd tråd genom boken, splittrar den också och gör texten mer spridd.

Annars gillar jag Ljungqvists lite drömska stil, som hon sammanbinder med det konkreta. Språket är lättläst och hon kan berättandets konst. Kaninhjärta är hennes debutbok och med mina mediala förmågor, spår jag framgång i hennes författarskap.

Similar Posts:

• Läses mellan raderna
• Fin men inte klockren debut
• En svensk tiger
• Perverst rosa
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates