Rammstein gör verkligen alla coola när man lyssnar med hörlurar så ingen annan dras med i självbilden. Jag vandrade som en Terminator genom radhusområdet. Så fort jag får lite euro över tänker jag köpa den här boken på tyska så jag kan läsa om varje dikt med min skoltyska då jag är förtjust i tyska rimdikter. Det har jag alltid varit, så ni förstår ju vilken cool mylla som denna ros blommar ur.

Los Colorados. Västerås en vårkväll när det ser ut att vara varmare än det är. Drömmar. Skönhet. Polka. Ogenerad brist på cynism. Det är som ett madeleineögonblick. Till Lindemanns diktsamling skapar dessa associationer och plötsligt minns jag känslan av att inte metareflektera över min självbild och min plats i förhållande till andra.

Jag lät en man läsa diktsamlingen för mig i mitt kök, han fick välja de dikter som talade till honom och läsa medan jag bryggde te. Dikterna återkommer till stjärtklyftor, avföring, naglar, lidande, ensamhet, anus, ilska och smärta, kärlek och kropp. Lindemann skriver om sin egen kropp som om han själv aldrig lärt sig skämmas över den, aldrig reflekterat över vad andra kan tänka om hans smärta eller hans lukt, kanske är det ett sådant där privilegium som man talar om. Som om han aldrig börjat skämmas över att han tror att han är nåt.

Så Lindemanns kroppar är inte detaljerade, de bara är. De knullar och äter och smärtar, helt i funktion utan att bli bedömda. Läs exempelvis Lindemanns ”Spermarov”, ett bra exempel på denna kroppslighet.

Gammalt kött på karneval
Vicka höfter deras val
Körtelfeber alla har
Omfamnas vill alla par
Öppnar för mitt kroppsbegär
Porer gråter under håren där
Djuret bryter genom stängslet
Skuttar till synden
Skvätter sin signal
Ja kärnan träder ur sitt skal
Och börjar att dofta

Skåda neder:
Det finns ju inget längre kvar
Nu tror jag att jag kommit har

Kanske är det min egen livslust som vuxit fram och som reflekteras i dikterna, kanske tycker en mer vuxen människa att det är rätt infantilt och ointressant att läsa om Tills anus och vem han vill stoppa upp där, och okej, jag hade nog också tyckt att det var rätt jobbigt att läsa om Tills anus om och om igen, om han nu inte varit klok nog att slänga in en dikt om rosendoft mellan varven.

Köp den till en människa som du önskar ge gåvan att känna igen en tid och plats då man inte var lika trött och plågsamt självmedveten. Ett radhusområde för tjugo år sedan. Inte vet jag vad som är bra poesi men jag vet vad som är roligt att höra en man läsa i sitt kök.

Similar Posts:

• Avgrundsvrål
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen
• Nekrofil kärlek när den är som vackrast
• Erik Lindegrens dikt får smäll på käften
• Rapport från textmässan

Vad är ett lik? Kallprat har ofta ett stråk av misär. Inte sällan önskar man strax att man skall befrias från alla falska leenden och artighetsskratt. För att liva upp stämningen vid vilken social tillställning man nu lyckats hamna i, kan man snart återuppliva spektaklet med frågan: – Vad är ett lik? En klassisk fråga, antagligen med anor från innan skriftsystemet. Som hos andra frågor av samma dignitet (huruvida det finns liv efter födseln eller varför vi förlänats en nackskottsgrop) går den att idissla tills tänderna nötts ned till köttet. Varken fluor eller tandtråd hjälper, ta mig på orden. Jag känner både en och annan som…

Så, vad är då ett lik? Jag sitter naturligtvis på svaret, men tänker här bara antyda svaret. Den var åtminstone en gång i tiden en tvistefråga mellan franciskaner och dominikaner och man får väl sälla sig till den orden som faller en i smaken. Ibland gråter jag mig till sömns med vetskapen att när jag trillat av pinn inte kunnat donera mitt lik till annat än organtransplantationer och medicinsk forskning. Inte tu tal om att det är ädla och respektabla ändamål, men tänk vad ett väl omhändertaget och lättillgängligt lik hade underlättat för vissa dunkla mörkerväsen.

Jag ljuger inte när jag säger att Gabrielle Wittkops Nekrofilen är en ömsint kärlekshistoria. Kärlek mellan människor är en blandning av mer eller mindre tilltagna doser av svek. Men man kan svika ett lik lika lite som man kan förargas över den döde som släpper ut gaser och små väsningar – SssSsssss. Utgåvan från Vertigo är delikat. Tanken är att dess omslagsskinn skall komma så nära ett autentiskt mänskligt lik som möjligt. Naturligtvis lyckas idén inte fullt ut, även om jag inte med visshet kan uttala mig därom då jag aldrig vidrört en död. Känner jag Vertigo rätt kan vi dock förvänta oss en lyxversion av boken.

Lucien, nekrofilen, för dagbok som vilken anständig människa som helst. Vad som gör honom lite speciell är hans fäbless för lik. I Dagboken återger han för heta kärleksnätter och känslan av förlust när han måste göra sig av med kropparna när de nått en given grad av förruttnelse. Han visar de döda en ömsinthet man sällan stöter på i mer konventionella kärlekshistorier. Om ens någonsin.

På några sidor beskriver han kort en episod i hans barndom som, om man vill, förklarar hans avvikande sexuella preferenser. Hans mor närmar sig det sista andetaget. Inne på sitt rum upptäcker han genom lite gnidande de fantastiska upplevelser köttet kan skänka oss. Plötsligt öppnas dörren och en släkting ber honom skyndsamt komma eftersom moderns livssafter snart runnit ut. Vid sin mors sida, tryckt mot hennes höft, ser han så henne glida iväg – och ejakulerar samtidigt i underkläderna. Ibland blir det som det blir eftersom det är som det är.

De levande kommer efteråt inte attrahera honom. Istället anser han att många har den olyckliga smaken att vara vid liv. Han är ständigt klädd i svart. Skräddaren antyder att svart, även om alltid elegant, kanske inte gör sig som vardagsklädsel. Men som ni förstår så lever han i en ständig sorg.

Visst förstår jag att du äcklas av bokens innehåll, men då hänvisar jag till Wittkops Barnhandlerskan. Där har vi något att verkligen förfasas över. Huruvida Lucien är förkastlig låter jag vara osagt eftersom det knappast finns något mer motbjudande än moraliserande recensenter. Emellertid kan jag inte helt frånhålla mig att konstatera att det ofta finns en hycklande inställning till nekrofili. Att använda döda för sexuella ändamål ses inte på med blida ögon, men att pussa lik är helt i sin ordning. Då frågar jag mig: hur mycket tunga får användas? Och Lit de parade? Är inte det om något en aning obskyrt? Jag bara undrar!

Similar Posts:

• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Från Lindemann Till Dig
• Det som är boskap i andra…
• Glatt om död och migration
• Avgrundsvrål

Hon sitter på sängen med benen brett isär.
Framför henne en skål.
Söker något att äta men ser ingenting
Kvinnan vars ögonlock ätits av flugor
Suckade.
Genom fönstren kom flugorna in
De försvann genom dörren
Flög ned i hennes skål
Röda ögon svarta flugor
Slukade av kvinnan
Som ingenting såg.

Översättaren Carl-Michael Edenborg beskriver i sitt efterord hur Mansour vill ”göra buller” med sina texter, och hur hon som poet bland annat tar formen av en häxa och dödsgudinna. Och visst känns dikterna som besvärjelser. Mansours mässande drar ner läsaren i en värld där vad som helst verkar kunna hända. De personer som skildras i dikterna står flera gånger på gränsen till vansinnet, och mellan liv och död

Formen känns modern, och innehållet vågat än idag. Ändå stannar några dikter vid iögonfallande men tomma bilder. Texten fylls av blod, förruttnelse, avskurna kroppsdelar och uppsprättade kön. Att skruva upp volymen och chocka ger inte alltid det bästa resultatet, och jag undrar om inte vissa rader upplevts som effektsökande om de skrivits och publicerats idag.

Allra bäst blir poesin när raseriet har en riktning. Den avslutande dikten inleder Mansour: ”Mäns laster/ Är mitt fält / Deras sår mina söta kakor”. I en tidigare äter Amasonkvinnan ”sitt sista bröst” natten då ”hennes skalliga häst [andas] in den friska havsluften”, då gudarna stiger ner från sitt berg och för med sig ”män / Och stridsvagnar”.

Det är inte bara otäcka bilder Mansour skapar. När skriken kontrasteras mot något mer lågmält blir hennes dikter också som mest kraftfulla och angelägna.

Du hade satt dig till rätta
På en svartbjörn.
Du rev loss hudstrimlor
Med dina självlysande fingrar mot den blodiga
himlen
Och medan du skapade en helt ny värld
Snöade det.

Similar Posts:

• Det oförmodade mötet mellan två tvillingar och Julius Caesar på ett operationsbord
• Från Lindemann Till Dig
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Diktens universum
• Det som är boskap i andra…

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Släkten Drakenstierna är alkemister med en stark tro på att världen är ond, skapad av djävulen själv. Enda sättet att befria människan är att förgöra jorden. Få den att explodera. Det är ett liv omgivet av ondska som Rebis fostras in i. Kärleken är inte av någon betydelse. Rebis barndom går ut på att lära sig detta, och hon viger långa dagar i faderns laboratorium till att studera alkemins konst. När romanen börjar har Rebis far precis dött och lämnat henne ensam med sin tunga börda, och förväntningarna på henne är höga.

För att kunna tillverka bomben som ska spränga jorden söker hon hjälp hos släktingar ute i Europa. Resan tar henne till skitiga gator, barer och bordeller men också till de fina salongerna i Marstrand, Paris och Berlin. I Berlin träffar hon kusinen Andreas, och inser snart att hon inte ens kan lita på sin egen familj.

Romanen är full av referenser till historiska händelser och personer, bland andra Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström, vilken visar sig vara en släkting till Rebis på hennes mors sida. En snabb googling visar att Anckarströms pappa var alkemist. Kungamördaren är alltså Rebis like, alkemisternas barn som kämpar för att utplåna makten. Scenen där Rebis betraktar Anckarströms avrättning är en av romanens kraftfullaste scener. Språket är minst sagt kroppsligt, både här och i många andra delar.

De följande operationerna påminde mig starkt om alla de gånger jag följt slakten på gården. En av bödelsdrängarna ristade upp den huvudlösa kroppen från halsen till skrevet med en vass kniv, man slet ur lungor, hjärta och tarmar, sedan skar man hastigt av dt hemliga tinget, lade alltsammans i en linnepåse som hastigt grävdes ned under plattformen. Stanken var oerhörd: exkrement och blod, det var ingen skillnad mellan den vackre kaptenen och en sugga.

Edenborg räds aldrig det äckliga, men aldrig för själva äcklets skull. För Rebis är avrättningen, blodet och inälvorna, ett sätt att verkligen känna.

Anckarströms blod torkade långsamt på mina kinder, jag älskade den beröringen av honom på mig, allting var som en ljuv dröm med bara en mycket svag aning om att det egentligen var en mardröm och att jag alltför snart skulle förstå det, men även åt detta log jag.
/…/
Den öppnade buken var en port till verklighetens hemlighet.

Hur många gånger har vi inte läst om sonen som för sin fars arv vidare och ger sig ut på en äventyrlig resa för att slutföra det stora uppdraget? Alltför många gånger kan tyckas. I Alkemistens dotter känns det därför befriande, om än trist att behöva uppmärksamma, att berättelsen kretsar kring kvinnor och den kvinnliga kroppen. Alkemins kvinnor anses ha ”heligare händer”. Dock har, som i så många andra fall, barnafödandet begränsat dem. Rebis får lära sig att det viktigaste är att inte falla för kroppsliga begär. Den skälvande, svällande vulkanen i hennes mage måste förträngas för att hon ska kunna uppfylla sitt uppdrag.

För att kunna resa fritt klär sig Rebis och pigan Kristin som män, och blir herr Robert Drakenstierna och sekreteraren Konrad. Rebis, som fått sitt namn efter en figur med både manliga och kvinnliga drag, kan nu likt Orlando i Virginia Woolfs roman se världen ur två olika kön, och uppleva deras respektive privilegier och hinder. Edenborg leker en hel del med könsrollerna på andra sätt. Antydningarna till queert sex är flera. Mannen som tydligt flirtar med herr Robert. Den prostituerade kvinnan som, sittandes i Rebis knä, ”avslöjar” hennes avsaknad av manliga genitalier. De erotiska känslor Rebis börjar känna för Kristin när pigan skrubbar hennes kropp i badkaret.

Menstruation har en viktig roll i berättelsen och ses som något heligt, bärande på både en förödande och livgivande kraft. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till det uppsving mensen fått inom kulturen den senaste tiden. Liv Strömqvists sommarprat, seriealbumet Kvinnor ritar bara serier om mens och SVT:s Kobra som vigde ett helt program åt ämnet. Rebis inställning till sitt eget blod är snarare feministiskt och hyllande än problematiskt:

Om Jesus blödde ska jag också blöda, se här en punkt där kvinnorna visar sig överlägsna männen.

Edenborg har skrivit en roman om en värld där vetenskapen är vad som till synes regerar, men där kroppen och känslolivet är vad som verkligen inte går att utplåna. Fast, vem vet, kanske slutar våra liv så som det är uttänkt trots allt.

Similar Posts:

• En riktig barockroman
• Avgrundsvrål
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen
• Loopad wienervals
• Textmässan 2011

”Nu, min käraste Jack, tänker jag prata med dig om de olika sätten att knulla, eftersom du naturligtvis vill knulla mig och eftersom jag för min del gärna vill bli knullad i alla möjliga ställningar och i varenda del av min kropp där en respektabel ung dam rimligtvis kan be om att få bli knullad.”

Flossie kom ut för första gången 1897, och den har därefter översatts till många språk, kommit i nya upplagor samt filmatiserats. Vi får följa Jack, trettiofem år gammal, som träffar Flossie, sexton, och hennes rumskompis, den något äldre Eva. Snabbt och utan vidare komplikationer inleder de tre en sexuell relation, som är bokens bärande handling.

Det är fascinerande hur jag först läst böcker som skrivits i nutid, av kvinnor, och sedan läser denna, och genast drabbas av hur mycket ärligare, rakare, roligare och kanske framför allt sexigare den här boken är. När jag läser Flossie vill jag själv omedelbart ha sex. Det finns en närhet i samspelet, en glädje i upptäckandet av varandras kroppar, som lyser igenom texten.

I originaltiteln heter det att Flossie är femton, men Edenborg förklarar i förordet att detta torde vara ett missförstånd, då åldern sexton är genomgående i boken. Åldersskillnaden är förstås obekväm ur rättslig synpunkt, men Flossie är, trots sina ”violögon”, ingen blyg viol. Tvärtom visar det sig att hon lekt med diverse klasskamrater, främst flickor men ändå, och har vida större erfarenhet än gemene sextonåring.

Faktum är att jag inte ens blir upprörd. Kanske för att jag tillhör de som blir farligt upphetsade av böcker som Nabokovs Lolita, kanske för att hela Flossie främst genomsyras av glädje. Det finns inget övergrepp här, det finns inte ens någon patriarkal orättvisa. Snarare är det jämlikt oralsex med safter som flödar, väl beskrivna, bröst som trycks på och kuk som sugs. Allt sker väldigt otvunget, det är en orgie utan bitter eftersmak. Med kommunikation!

Och vad mer kan en önska sig egentligen?

”(…) Så! det känns härligt. Kära nån! Jag vill så gärna ha din tunga i min mun, men det går ju inte. Börja nu att knulla mig långsamt. Håll lillfingret på min klitoris, är du snäll, och runka mig i samma takt som din kropp rör sig. Knulla mig nu lite fortare och djupare. Stöt, älskling, stöt som en demon! Nyp mig i bröstvårtan; lite snabbare på klittan. Jag kommer! Jag dör av vällust! Knulla mig, Jack, fortsätt knulla mig. Var inte rädd. Dunka kuken i magen på mig så hårt du kan, ännu hårdare, hårdare! Ta nu tag i mina lår och pressa dig mot mig. Underbart! krama musklerna i mina lår med fingrarna och knulla mig hela vägen in i livmodern.”

Ibland tänker jag att ett par måste ha skrivit den här boken; en kvinna måste ha varit delaktig.

Flossie som karaktär är dessutom full av humor och självförtroende. Visst är hon en våt dröm för män med sin yppiga lilla kropp och de stora brösten. Och visst är det trist med tidens tand, som måste fördöma homosexualitet till förmån för det ”riktiga knullet” mellan man och kvinna. Men all sådan kritik kommer på skam av den flödande lusten som bortförklarar allt…

Extra plus för det tjusiga omslaget, formgett av Loka Kanarp. Ja, vill du ha erotisk läsning som är lika rakt på som vilken porrfilm som helst är det den här boken du ska köpa. Den må vara tunn, men den ger valuta för pengarna. En varning bör dock utfärdas; det infinner sig en viss mättnad om du sätter i dig hela på en dag… Framför allt är variationen av ställningar inte så stor, när allt kommer omkring.

Similar Posts:

• Inget att läsa ensam hemma
• Rapport från textmässan
• Det som är boskap i andra…
• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Från Lindemann Till Dig

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Jag var Händel. Jag var ingen. Det här är min berättelse om odödlighet och skönhet.
Jag fick mitt förnamn från min far. Han ville att jag skulle gå i hans fotspår, rent av överträffa honom. Sonens öde var ett annat än faderns.
Min far var Georg, han var läkare, hans stränghet var enorm. Min mor var Dorothea, född Taust. Hennes kärlek sträckte sig inte utöver den instinktiva omvårdnaden av avkomman. Det var en djurisk kärlek som aldrig fann någon form i det mänskliga, i språket, jag älskade henne inte. Jag hade två småsystrar och en död storebror. Syskonen kom. De gick. Jag stannade, ensam, väldig.

Så börjar Mitt grymma öde, som är Vertigomannen Carl-Michael Edenborgs debutroman. Jag måste säga att jag till en början är väldigt imponerad. Jag sugs in i detta högtidliga, ambitiösa språk, som känns så klippt och skuret för en roman som utspelar sig under barocken, med parfymerade peruker, smutsiga gränder, femrätters middagar och så där äckligt mycket sprit. Det är smutsigt och överväldigande. Det är vackert och outhärdligt. Händel är mannen med storhetsvansinne, som lever genom sin konst, sin musik, utan den är han just ”inget”. Som skapande person känner jag igen turerna upp och ner, hybrisen som snabbt förbyts i självskadebeteende.

Edenborg sa på bokmässan att han ville skriva en bok om Händels liv, eftersom hans musik är så dramatisk men hans liv vet vi så lite om. Jag förmodar att de största utsvävningarna är påhittade, som att Händel som göder en faiblesse för kastrater och besöker fabriken där ”änglarna” tillverkas. Det vill säga det ställe där små pojkar blir av med sina testiklar för att aldrig träda in i målbrottet. Här dör de, här föds de. Det är lika fascinerande som det är grymt.

Händels liv är också i mångt och mycket just grymt, som bokens titel åsyftar. Han våldtas gång på gång och sviks av de som står honom närmast: föräldrar, lärare, kamrater. Det föder en kyla gentemot andra människor som följer honom livet igenom. Den ende han slutligen kan ty sig till är den unge Dominique, som han ser som både son och sitt livs stora kärlek.

Att läsa Mitt grymma öde är stundtals ungefär som att se filmen Amadeus. Kanske är det för att jag så sällan läser historiska romaner, men jag suger verkligen åt mig den värld Edenborg målar upp. Jag trivs i de svällande bröstens rike, i operasalongerna där stora eldsprutande tygdrakar jagar fram över scenen, publiken bjuds på sex och våld, sprutande blod och naket. Och på maskeradbalerna efteråt minglar de högt uppsatta med kungligheterna, och liksom Händel står jag i ett mörkt hörn och föraktar dem allihop.

Händel hatar till exempel kvinnor. Inte som dagens antifeminister, förklarade Edenborg på bokmässan. Dessa män som säger ”jag äääälskar ju kvinnor” men inte vill att de ska ha lika villkor som en själv; nej, Händel hatar kvinnor för deras kroppar. Deras rumpor som aldrig tar slut. Deras sätt att manipulera män, som han inte begriper sig på. Ett litet smakprov:

Hon tog min hand och ledde mig till soffan som ett djur till slakt. Hon slet av sig byxorna. Hon lade sig med ena benet på ryggstödet och det andra på golvet. Hon drog upp linnet till midjan.
Hur ska jag beskriva den förfärande synen?
Hon saknade penis.
Istället fanns där ett sår omgärdat av förkolnat hår. Och delar av hennes inälvor föreföll att hänga ut.
Jag vrålade av skräck. Jag rasade ihop.

Hur mycket kvinna jag än är kan jag inte annat än beundra denna vidriga beskrivning av det kvinnliga könsorganet. Händel är inte en person du tycker om, men efter ett tag köper du hans resonemang, som är både underhållande och deprimerande i sin nattsvarta cynism. Utan stor smärta skapas ingen stor konst, tycks vara hans motto. Det är många fula kvinnor som passerar revy, och det är klart, ibland blir det förutsägbart i sin upprepning. Men också väldigt roligt, som när drottning Anne av England fiser högt och ljudligt i sin potta.

En sak jag också beundrar hos Edenborg är förmågan att skriva metaforer. När Händel vänder ryggen mot publiken finns det ett gapande hål i hans nacke, som symboliserar nakenheten konstnären förnimmer inför publiken. Ett exempel på alla de bilder som överraskar, känns nya, fräscha och förvånar.

Stundtals är det irriterande att läsa Mitt grymma öde. Det pompösa språket kan ta emot också, eller svänga över till upprepande, övertydliga. Rent av bli tråkigt. Boken är för lång! suckar jag. Det blir segt och tandagnisslande. För många turer hit och dit, för mycket info om operors handling som jag ger blanka fan i. För överdrivet frosseri i småpojkar i säng tillsammans med påvar, för mycket slentriansexscener och effektsökeri, och det som stör mig allra mest är Händels oförmåga att känna saker. Kylan; det som är vinningen blir också förlusten. Där det bränner till är i de scener där Händel tillåts gå sönder, inför sig själv, inför läsaren. De scenerna sitter långt inne. Men det är först i dem som jag tror på karaktären till fullo igen.

Sammantaget kan jag inte hjälpa att tänka att detta är Edenborgs triumf. Han som driver det lilla stundtals väldigt smutskastade förlaget, som är i ständig opposition mot Bonniers och storpamparna, som ständigt chockerar, provocerar ur ett underläge. Här är hans historiska roman, och trots vissa brister är den fascinerande högklassig läsning.

Similar Posts:

• Den exploderande kroppen
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen
• Textmässan 2011
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Rapport från textmässan

Pornografin äter oss. Antipornografin spottar ut oss. Ingen av dem älskar oss.

Carl-Michael Edenborg, idéhistoriker, författare och förläggare, ställer i Det parapornografiska manifestet dessa båda – pornografin och antipornografin – inte emot varandra, utan bredvid varandra för att påvisa att de delar samma gemensamma utgångspunkt. Där pornografin vill klä av människan och strävar efter att blotta det hemliga och illusoriskt sanna (driften, kroppen, könet), vill antipornografin det motsatta, d.v.s. skyla och skydda just samma essentiella mänsklighet. Att det finns något sådant som en i sexualiteten åtråvärd, dold mänsklighet, en sann kärna, blir grunden för dem båda.

Pornografin avslöjar själv denna felaktiga grund, menar Edenborg, genom att ständigt behöva klä av nya kroppar – försöken att avkläda den mänskliga sanningen genom bokstavlig avklädning leder bara till en känsla av tomhet. Inbyggd i idén om att verkligheten kan avslöjas finns dess egen omöjlighet – så snart man närmar sig detta avslöjande förlorar den sin dragningskraft och sin egenskap som begär, och för att inte förinta sig själv måste pornografin oavbrutet tillföra nya kroppar.

Parapornografin föreslår något annat. Den förespråkar ett måttlöst och omättligt begär: dess hunger efter evigt liv och oändliga njutningar leder den till att intressera sig för andra saker än deras förment dolda insida.

Prefixet para i parapornografi ska enligt Edenborg inte läsas som ’bortom’ i betydelsen ’på insidan’, han förkastar varje idé om en endimensionell mänsklighet. Istället ska prefixet förstås som ’på andra sidan’, ”eller ännu hellre ”på de andra sidorna”, i en överdrifternas kroppsliga oändlighet”. Just denna mångfacetterade förståelse av såväl samhälle som mänsklighet är återkommande för Edenborgs resonemang kring sexualitet, censur och njutning. Inget är svart eller vitt, ingenting är ursprungligt utan allt reflekteras i ett prisma.

Parapornografin väjer inte för smuts och våld. Den utforskar gränserna för vad som kan åtrås. Mekanisk upprepning leder till att distinktionen mellan människa och maskin upphävs, och den humanistiska illusionen om ett fritt jag avslöjas. Ja, Edenborg menar rent av att parapornografin fungerar som ett vaccin mot dylika villfarelser.

Med kunnig och kritisk blick för Edenborg en diskussion så väl om censurens betydelse för pornografins dragningskraft, som om den betydelseförskjutning som begreppet pornografi genomgick i samband med fotografikonstens utveckling. Han gör likaså en idémässig genomgång av ett flertal (i hans läsning) parapornografiska verk, och bland dess upphovsmän finner vi bl.a. Markis de Sade, Guillaume Apollinaire, J.G. Ballard och Gabrielle Wittkop (vars roman Nekrofilen jag recenserar här). I en kort stridsskrift som denna blir detta parti lite tunt, och även om jag blir sugen på att själv förkovra mig i flera av de verk han åberopar har jag svårt att i dessa korta nedslag få en stabil kunskapsgrund att stå på. Däremot fungerar de effektivt som exemplifiering av ”den parapornografiska teknologin”, och det är även på detta sätt som författaren ämnat använda sig av dem.

Så vad kännetecknar ett parapornografiskt verk? Edenborg sammanfattar det i sex punkter; den mekaniska upprepningen, blottandets bottenlöshet, den sprängda affektläran, den kritiska makthungern, den våldsamma nedsmutsningen och protesologin och förskjutningen. Parapornografin utmanar oss och våra diskursivt begränsade tankesätt kring njutning. Den är stilistiskt och estetiskt vågad, samtidigt som den är kroppslig, våldsam, smutsig, upphetsande och därför, enligt Edenborg, frälsningen ur den tristess och likriktning som vi lever inom.

Det parapornografiska manifestet är både lättläst och svårläst. Det är övertygande och kunnigt utan att vara tyngt av akademisk formalitet i form av referenser, men den självklarhet med vilken idéhistorikern Edenborg använder en mängd vetenskapliga begrepp kan kanske avskräcka den ovane. Så skriver han förvisso även att denna parapornografiska frälsning å ena sidan kommer att vara en elit förunnad, samtidigt som den kommer att ”äga rum i alla människors njutningar”. En frälsning tvetydig både när det gäller (insikten av?) behovet av den och vem den är ämnad för. Men så är det ju ett av parapornografins kännetecken; den eftersträvansvärda tvetydigheten, frigörelse genom prismatisk mångtydighet.

Ett välkommet och viktigt bidrag i diskussionen om pornografi, och en härlig utmaning av invanda sätt att tänka kring kroppslig njutning. Läs den!

Similar Posts:

• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Från Lindemann Till Dig
• Textmässan 2011
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Det som är boskap i andra…

Självklart skriver vi även om böcker den här veckan. Till imorgon har Marie läst Carl-Michael Edenborgs Det parapornografiska manifestet. Den hävdar att vi blir uttråkade av så väl pornografin som antipornografin, och att parapornografin är vår frälsning. Den utmanar invanda sätt att tänka kring kroppslig njutning, och är riktigt riktigt läsvärd. Hon har dessutom läst Gabrielle Wittkops klassiker Nekrofilen, på samma tema.

Anna C håller på och läser Hindenburg av debutanten Susanna Lundin och recension av den kommer på torsdag. Men redan idag skriver Jonas Thente om den i Dagens Nyheter, han griper efter halmstrån men förstår faktiskt ingenting. Vi får se om Anna C lyckats bättre med att förstå, eller uppleva den.

På lördag tar Camilla och Björn sig an böcker om psykiatrin. Det blir allt ifrån psykologins historia, behandlingsmetoder och egna erfarenheter av att leva med psykisk sjukdom, till att vara anhörig och jobba med psykiskt sjuka.

Missa inte det alla bokgillare!

Similar Posts:

• Nekrofil kärlek när den är som vackrast
• Bland nekrofiler och barnhandlerskor
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Textmässan 2011
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen