Folks, it’s time to evolve. That’s why we’re troubled. You know why our institutions are failing us, the church, the state, everything’s failing? It’s because, um – they’re no longer relevant. We’re supposed to keep evolving. Evolution did not end with us growing opposable thumbs. You do know that, right? There’s another 90 percent of our brains that we have to illuminate.

Bill Hicks 1993

Och här är kanske ett på tok för tidigt och långsökt försvar för Ulf Hässelbäcks poetiska debut, men som Hicks uttrycker saken: ”I deal only in facts, that’s why I’m a cocky fuckin’ bastard.” Och detsamma kan man säga om Hässelbäck, han diktar i stunder lika språkligt begåvat, med samma idealistiska nykterhet som hans protagonist Hicks. En poet som inte är ute efter att hymla världen vacker, utan snarare balanserat visa ovackra handlingar som begås i en värld som faktiskt behöver hjälp. Av poesin, konsten bland annat. Poesi är att evolvera idéer, bryta – byta – skifta perspektiv, för; ja att evolutionen är lika mycket nu som alltid, människan kan anpassa sig till all form av förtryck, men det motiverar inte förtrycket. Kulturellt förtryck är all form av intellektuell regression och bristande former, reglerade eller oreglerade – för konstnärligt utbyte av idéer. Hur mycket vi än älskar friheten i Sverige – kan vi inte hyckla bort att poesin är en ganska förtryckt konstform. ”Poetry Slam” är inte poesi, utan snarare ett sceniskt uttryck och tävling. Inte heller har den så lovordade demokratiseringen av poesin på Internet resulterat i en offentlig poetisk diskussion. Det resonemanget kan stå för sig själv, eftersom jag kommer motivera det mer konkret i kommande recension.

Men tillbaka till poeten och diktsamlingen. Jag är i djup beundran, och tacksam för ett unikt poetiskt diktverk. Tack Hässelbäck, vi lär få läsa mer av dig. Diktsamlingen har dock ett format, ett mått som tyvärr påverkar läsningen. Estradpoesi – reglerad av tre minuters återgivning, recitering. Dikterna är därmed ibland för långa, ibland för korta, och stundtals rimmade, vilket förmodligen har en retorisk funktion. Rimes? Nåväl, i rimmande form är diktsamlingen som sämst – skapar för läsaren ett tveksamt poetiskt pondus. Skoj, men inte bra utfört – vilket sänker betyget från en 10:a till en 9:a. Så hård brukar jag inte vara – men låt mig nu ta upp allt som motiverar för ett så högt betyg.

jag ber om en ballad i primalskrikets form
i dur eller moll
hexameter eller asynkopt spelar ingen roll
låt rösten ljuda
berätta att du lever

du lever

du finns

jag finns

vi är inte tysta

Ulf Hässelbäck förvånar och upprör – han ger kraft och sänker garden. Man blir djupt påverkad, samtidigt upplyft av kraften i litterära uttryck som sträcker sig långt bortom estradpoesi och punklyrik. Jag kan inte komma över att Hässelbäck stundtals är så grym och övertygande att ”spontana jag” direkt vill hylla poeten, förlaget och dikterna som ofta är av mycket hög litterär kvalitet. Hur konservativt jag än må låta, diktsamlingen är ett litterärt självstående verk – och ett mycket viktigt bidrag i vad jag bara ser som början till ett viktigt författarskap. ”Som början”, jag menar här i det offentliga. Nu har Tolvnittion Förlag presenterat två författarskap (Håkan Eklund och Ulf Hässelbäck), som leder tankarna till en ny form av passionsdriven utgivning. Detta är bara att intresserat följa vidare. Ser vi början för poesins egenart och konstform att åter ta plats och bidra till en roligare medial offentlighet? Vem vet, vem vill? Jag och många andra kräver det.

Jag vill vara Shakespeare, Bill Hicks,
Dalai Lama, Andrew Vahcss

Jag vill vara patos och poesi, kärlek och engagemang,
hat och handlingskraft

Jag vill vara litterärt under bältet, handlingskraftigt
hat och ett modigt hammarslag

Jag vill kasta stenen i vattnet,vara stenen i vattnet
och vara vattnet

Jag vill vara ett evigt ord

Jag vill vara

Hässelbäck du är, verkligen.

Diktsamlingen bryts i frekventa delar av ”gästpoeter”. Fyller det en funktion? Ja, jag tycker det. Lola Bonk, Henrik Conradi, Daniela Kullman, Cecilia B. Lind, Johan Nordgren, Jonna Palm, My Vingren och Johan Wretman. Det bidrar snarare till andra perspektiv, och introducerar andra poeter och språk. Överskuggas något av Hässelbäcks språkliga smäll på käften, men underlättar det mycket hårda drivet, mot andra former av mentala smällar på käften. Framförallt blev jag imponerad av Jonna Palms dikt och kanske i synnerhet Lola Bonks mästerliga dikt som skapar intresse, även om enstaka dikter knappast säger så mycket om ett författarskap – Lola Bonks dikt gör, jag blir väldigt intresserad.

Temat som behandlas i Varg – Savage Street Poetry är en välbehövlig (ibland outhärdlig) sanning om verkningarna av olika former av sexuellt utnyttjande. Detta kan låta deprimerande, och är faktiskt jävligt upprörande, men en viktig förståelse av hur djupt förstörande ett övergrepp faktiskt är. Pedofili är tabu – här låt oss betrakta varför: Ett moraliskt brott som är det absolut värsta, bland alla andra djupt störda brott; våldtäkt av barn – mer än själva perversionen, mer än handlingen – ja, man sabbar en människas liv med trauman som inte går att föreställa sig och som orsakar livslångt psykiskt (och fysiskt) lidande. Detta är ett tungt tema. Jag kan inte själv föreställa mig ett större svek, en uppväxt med ett beroendeförhållande till en vuxen, som med övergrepp försätter mig i ständig ständig iskall rädsla. Dikterna har ibland en fotnot med nyttig och (återigen) fruktansvärt naken statistik. För varje människa, benämnd statistiskt, blir för mig en helt omöjlig men sann förståelse över hur stor andel av oss människor som råkat ut för våldtäkt; i sin diktning gör Hässelbäck statistiken till ett subjekt – som har ett för mig beundransvärt välfungerande hat och strategier för att stå ut. Poesin är ett oerhört viktig redskap för att projicera hatet rätt. Hässelbäck gör sanningen näck och uthärdlig, men i sin litterära kraft konkret nog att faktiskt skapa insikt i lidandets komplexitet. Det är inte så enkelt som att fånga förövaren – verkan kräver vidare posttraumatisk hjälp. Som knappt finns. I Sverige idag, nej för det är ofta offrets eget fel att inte palla verkligheten efter en uppväxt med övergrepp. Varvid offret varken får hjälp eller jobb. Om man ska måla upp saken svart/vitt. ”But … it’s the Fucking Truth!”, tack Hicks, bra svar. Så.

Jävla hjälte, tycker jag då, att så briljant lyckas göra detta till en diktsamling! Som är uthärdlig att läsa – för hatet finns där, människokärleken också, och poeten, han bor och fungerar där. Mer kan man aldrig kräva av en diktsamling.

[...] och jag säger inte att våldtäkten var ditt fel
för det var den inte
och jag frågar inte vem det var
för det är egentligen inte viktigt
jag frågar inte hur det känns

för jag är inte dum i huvudet

jag bara lyssnar

men när du pratar om hur trasig du blev i livmodern
när du flera gånger säger
- ”jag kommer aldrig få barn”
när du säger att du känner dig vidrig och värdelös

då måste jag bita mig i tungan

när du säger att du inte behöver hjälp
när du säger att du inte är ”där” än
samtidigt som jag ser och länge har sett
att det inte är din livmoder som är trasigast

då knyter jag handen hårt under bordet

för jag blir så arg
så ini helvete hjälplös
när den som fortsätter göra dig illa
är du

Similar Posts:

• En cynikers deprimerande landskap
• Vecka 5 på dagensbok.com – Orkaner, knogjärnspoesi och nya skribenter
• Gnagarpoesi utan gnagande
• Som skriven i tvång
• Dagens poesiläsare – Susann Wilhelmsson

Det var ju ett antal år sedan man gick på gymnasiet och smygläste Metallarbetaren för att få sin återkommande Arnefix. Den där tankade tecknade ankan som likt en svensk Bill Hicks – så skulle det nog i alla fall ha känts om jag känt till Bill Hicks då – gjorde mos av alla skitnödiga kulturdebatter och samhällsfrågor med några väl valda ord som verkade göra allt så enkelt. Det var slogans för en generation som myntades där i svartvitt.

Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt.

Den som kan vara glad i dagens läge är en fiende till allt vad intelligens heter.

Att tänka innan man talar är som att torka sej i röven innan man skiter.

Poängen med Arne var inte att han var den som hade alla svaren; han var en misantropisk fan till mansgris som var som lyckligast när han supit sig så full att han glömt av hur jävligt livet var. Men han behövdes som en motvikt. Jag förstår ändå att Charlie Christensen efter att ha tagit kål på honom flera gånger utan att bli av med honom till slut dödade honom på det enda sättet som fungerade: gjorde honom framgångsrik, lycklig och följaktligen ointressant.

Men när nu Arne Anka har återuppstått har tiderna ändrats. Mycket är detsamma; världen är ytligare och skitnödigare än någonsin, vi har ett storkrig som dominerar all debatt och när Charlie Christensen försöker skapa en ny figur – utrikeskorrespondenten Konrad K – är det inget under att han snart märker att det behövs något annat. Konrad är för övertydlig, för pekpinnig utan att få till de där replikerna som säger ZING!; jag menar, hur många gånger har vi inte redan hört att Bush krigar för olja?

Alltså: exit Konrad, enter Arne, stage left. Arne har blivit dumpad av sin snygga fru och den största skillnaden är ett par extra linjer runt ögonen och ett par gnälliga småungar som han träffar varannan helg. Han sitter fortfarande på Zekes bar med Krille – största skillnaden är att de numer ju inte ens får röka på krogen, vilket knappast gör honom gladare.

Men samtidigt vete fan om inte Arne är ett barn av en gången tid. Mer än någonsin känns det som att släppa in en grottman (eller möjligen en grovt tecknad August Strindberg) i vårt välordnade könskvoterade rökfria Adkinsdietkäkande dokusåpatittande 3G-mobilssnackande moralrelativistiska Metrokrönikeläsande 2000-tal där hans typ av hatiskt förbannade utbrott mot feminister, politiker, fanatiker, kändisar och allmän svensk lagomhet verkar ha blivit bortsorterade hos alla utom just den sortens korttänkta individer (dörrvakter, skins, smygreaktionära kostymnissar) som Arne en gång ville gå till strid mot. Han har liksom missat 10 år av officiella beslut vad man får och inte får säga.

Det är inte nödvändigtvis dåligt. Vi ska inte kräva av satir att den är rumsren. Däremot bör man kunna kräva att den är träffsäker, och Arne Anka anno 2006 slår in lite för många öppna dörrar. Vi har hört det redan, det där om alkoholens välsignelser, svenskens överspändhet, missförstånden mellan män och kvinnor… ofta från Arne själv, för 10-15 år sedan. Ofta bättre.

Men ändå. På något vis funkar det. Arne Anka är ju inte en hjälte. Han är en som världen har gått förbi, en som inte fattat så mycket som han tror (varför tror ni Krille så ofta får sista ordet?) men som fortfarande då och då ur botten på 29-kronorsölen plockar fram de där replikerna som skär som en kniv rakt genom alla långa pseudometadebatter som för länge sedan kommit att handla mer om sig själva än om kärnfrågorna. Tanken att vi inte skulle behöva en Arne för att ge oss några gårdagsölsdoftande skällsord då och då är, ärligt talat, skrämmande. Nånting måste ju för fan väga upp allt skval. Så Arne lever, länge leve Arne.

Similar Posts:

• Skåpmats-Anka
• Röde Orm är tillbaka
• Röde Orm är i hamn
• 60 år av härnad i svenska läsarhem
• Ger mersmak

Det kanske inte har något med saken att göra; det här är ju en så enkel historia. Kon står i båset och det är ytterligare en dag som alla andra i en kos liv.

Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad.

Givetvis är det ju för en människa i det spännande rafflande 2000-talet svårt att relatera till hur det måste vara att göra samma sak varenda dag, men ändå. Det här är ju 70-tal.

Så en dag äter kon lite svampar. Sen ger den sig iväg. På äventyr, nerför floder, till Stockholm, Paris, New York, blir popstjärna, ordnar fred i världen, reser till stjärnorna. Vaknar.

Åt två höstrån. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Det regnar.

Ur en kos dagbok tar fem minuter att läsa. Det är fem minuter som verkar kunna sträcka ut sig hur långt som helst. Ett kliv ut ur rutinen till oändliga möjligheter, där det inte spelar så stor roll vad som är verkligt och vad som är fantasi. Jag tror Bill Hicks hade gillat den här boken.

Men snälla nån, säger ni. Är det en barnbok eller en flumfilosofisk traktat, ja eller nej?

Mu.

Similar Posts:

• Vänskap, svek och pastejer
• Håll dig vaken, Dunderklumpen är tillbaka
• Heja Benny
• Med spring i benen
• Livet, litteraturen och allting

Men vi börjar väl från början, för dem som inte känner till honom, vilket väl tyvärr är de flesta. Bill Hicks var en komiker som trodde att det gick att förändra världen. Inte för inte har han ofta jämförts med Lenny Bruce; själv kallade han sig "Chomsky with dick jokes". Han var oförskämt samhällskritisk, och hans föreställningar ofta rasande föreläsningar i utrikespolitik, drogkunskap, religionskritik och musikhistoria. Fast roliga.

If you're so pro-life, do me a fucking favor: don't block med-clinics – lock arms and block cemetaries! Let's see how fucking committed you are to this issue!

Folk som kom till hans föreställningar och förväntade sig en kväll med harmlös underhållning, men i stället fick långa utläggningar om Kennedymord, Irakkriget och det exakta förhållandet mellan Vanilla Ice och Satan, kanske inte gillade det… och blev då ofta själva måltavlorna. Denis Leary snodde hans mindre kontroversiella rutiner rakt av och blev berömd medan Bill fortsatte uppträda på

The Comedy Pouch in Possum Ridge, Arkansas…

Bill Hicks hade mycket att säga, och även om jag inte håller med om allt han sade var han en av de där komikerna som var värd mer än att skrattas åt, som nästan handgripligen tvingade sin publik att åtminstone tänka efter. Jag hade väldigt gärna läst en bok av honom; en självbiografi, en satir, rentav en renodlad roman… Tyvärr dog han just när hans karriär började lyfta på allvar, och han hann aldrig skriva någon, så "Love All The People" får duga: en sammanställning av intervjuer, brev, essäer och framför allt utskrifter av hans föreställningar. Visst, har man plattorna – det har blivit ett antal, trots att han bara hann ge ut två stycken under sin livstid – finns här inte sådär väldigt mycket nytt, och det är inte samma sak att läsa det i bokform. Inte minst blir det lite upprepande efter ett tag – han varierade visserligen materialet en hel del, men vissa rutiner återkommer om och om igen tills man kan dem utantill. Men de är värda att tryckas, att finnas tillgängliga och kanske därmed tas på lite större allvar än man i vanliga fall skulle ta en komiker på.

Och en sak som slår mig när jag läser detta är just att… titeln är slående. Bill Hicks må ha framstått som en benhård cyniker, han må ha kallat sin stil "the comedy of hate", han må ha gormat om människans dumhet och önskat livet ur alla han störde sig på inklusive sin publik…

We should have embarrassed the Iraqis… WE should have assasinated Bush and said "That's how you do it Towelhead, don't fuck with us!". See, if Bush had been the one who would have died there would have been NO loss of innocent life.

…men det kom egentligen inte ur förakt för människor, utan en frustrerad tro på att mänskligheten i stort måste vara kapabel till något större än att glo på TV, sätta allt fler fattiga barn till världen och då och då hitta på nya spännande sätt att ta kål på varann. Bill ville få folk att tänka till. Som komiker kunde han på fullt allvar säga saker mer "seriösa" debattörer inte kan, och det är en sådan röst jag kan sakna idag. Någon som använder sitt sinne för humor till något annat än att bara underhålla, som får skrattet att fastna i halsen när hjärnan kopplar in.

Och då återkommer vi till frågan om Bill förlorade. För när man läser eller hör honom 11 år efter hans död är det första man slås av hur många av hans måltavlor som sitter där dom satt. Krigar president Bush i Mellanöstern? Check. Firar religiös fundamentalism nya triumfer dagligen? Check. Är topplistorna fulla av specialdesignade harmlösa tonåringar? Check. Sitter folk fast framför TV:n? Check. Etc etc etc. Men ändå… det är ju mer än lovligt naivt att tro att en människa kan ändra någonting. Men så länge hans skivor lyssnas på och böcker som denna ges ut kan man alltid hoppas att någon, då och då, lyssnar på honom och hajar till.

I'm just trying to plant seeds. Maybe one day, they'll take root – I don't know. You try, you do what you can.

Similar Posts:

• Ännu en jävla natt i Duck City
• Mu.
• Poesi med knogjärn
• The statue of bigotry
• Outsidern som ville in från kylan

Grundidén i boken är enkel; de två stora terrordåd som drabbat USA de senaste 10 åren – Oklahoma City 1995 och New York och Pentagon 2001 – förtjänar en mer seriös analys än att bara avfärdas som illdåd begångna av monster som inte behövde något annat skäl än att de var onda rakt igenom. Att USA inte är en liljevit jungfru utan skuld, och att grunden till mångas motvilja mot USA går att söka i USA-ledningens egna handlingar.

Vackert så, det är inte svårt att hålla med om. Och det är inte det att han inte kan lägga fram nog med exempel på mer eller mindre illvilliga handlingar av den amerikanska ledningen sedan 1941; det är inte heller det att han inte har sina poänger när han (till skillnad från t ex Franken) sparkar lika hårt på demokrater som på republikaner. Det är en bok man kan bli mörkrädd av.

Problemet jag har med boken är för det första att Vidal argumenterar baklänges. Han har en åsikt, orubblig som urberget, sedan väljer han ut de fakta som stödjer den och avfärdar alla andra – i den mån han alls låtsas om att de finns. Att det sedan innebär att han måste slå knut på sig ett antal gånger är något han hoppas vi inte märker. Han kritiserar FBI för att de inte infiltrerat Al-Qaida innan 11/9-01, för att några sidor senare påstå att bin Ladens gäng inte kan ha agerat på egen hand eftersom Al-Qaida är så infiltrerat av bl a amerikanska agenter. I ena sekunden dundrar han att USA har övergett sina grundares ideal, för att i nästa beklaga att Jefferson och gänget inte var några goda demokrater.

Han beklagar sig över att man i dagens USA antingen måste se allt i svart och vitt eller bli stämplad som en ”konspirationsteoretiker”; sen rabblar han raskt ett antal mer eller mindre fantastiska teorier om vem som egentligen begick dådet i Oklahoma om det nu, som han tror, inte var Timothy McVeigh (om vilken han på ett ställe faktiskt använder ordet ”hjälte”; överhuvudtaget har Vidal en rätt otrevlig tendens att driva förmänskligandet av USAs fiender lite för långt, tills de värsta terrorister och diktatorer framstår som rätt sympatiska).

Det andra är att det är tydligt att det bara finns en enda människa Gore Vidal verkligen respekterar: Gore Vidal. Alla andra avfärdas med en blandning av nedlåtande klapp på huvudet och öppet förakt. En rejäl bit av boken går ut på att Vidal försvarar sig mot kritiker (deras ursprungliga kritik får vi givetvis inte läsa), påpekar att han minsann tillrättavisade John F Kennedy, och ropar ”HA! Vad var det jag sade redan 1954!” Allt detta med ett mästrande (och illa översatt) språk så fullproppat med Shakespearecitat och bisarra metaforer att man undrar om Vidal faktiskt vill få oss att tänka till eller bara demonstrera hur välbeläst han är.

Och så lider boken naturligtvis av samma brist som de flesta essäsamlingar; den är hoppusslad av material från de senaste 12 åren (det mesta är alltså skrivet före 2001) vilket gör att vi får läsa samma saker om och om igen, och inte alltid i den ordning man kanske hade önskat eller med den bakgrund man kunde behövt.

Det är som sagt svårt att förneka att han får in en del träffar som känns rejält. Om ändamålen helgar medlen är detta kanske ändå en betydelsefull bok. Men til syvende og sidst framstår Vidal lite för ofta som en bitter, självupptagen gammal stöt… en Bill Hicks utan humor. En Dan Brown utan hjälte. Det är nästan – nästan – så man får lust att önska att Bush vann bara för att se Vidals reaktion.

Similar Posts:

• Slutet på en era?
• Al-Qaidas världskonspiration
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar
• En bok fylld med lögner