Vad säger man till sin farmor på andra sidan köksbordet då?

Det har kastas tonvis med dynga på Yoko Ono genom åren, inte minst har hon anklagats för att vara den som splittrade Beatles. Men tänk om det var John Lennon som blev så kär, så att hans band inte var så viktigt längre? Den som inte gillar Yoko Ono kan rekommenderas Cynthia Lennons bok John om deras gemensamma nämnare, och sluta läsa här.

På gamla dar har Yoko blivit aktiv på Twitter och det är den aktiviteten det lilla bokförlaget Bakhåll i Lund, här tagit tillvara. Det är en opaginerad samling tweets på sitt originalspråk engelska. Varje tweet har för säkerhets skull försetts med datum för när den först publicerades på den sociala plattformen. Det är rätt onödigt egentligen, eftersom hon verkar ha en förmåga att leva i nuet den goda Yoko.
Yokos ord är måhända mest trösterika för dig som rusar fram, utan att riktigt veta varifrån du kommer eller vart du är på väg. För det finns en naivitet och glädje i dessa små aforismer som är lätt att stanna upp inför. Men här och var finns också ett djupare allvar, som man får lov att skrapa lite på. En av Yokos bästa tweets får mig att tänka på Milan Kundera.

Teach your children that they are alright. Don’t criticize them. Just be loving

Kundera skrev nämligen en gång en tragisk historia om ett par som förlorade sitt barn, vilket naturligtvis är det värsta som kan hända. Men, menade Milan, de lyckades därigenom återta sin intellektuella frihet. När du är far eller mor till ett barn har du ingen rätt att tänka pessimistiskt om världen, menade han. Men om du inte har ett barn, är du fri att tänka vad du vill.

Barnlös eller ej. 2011 var Yoko Ono i Wanås i Skåne för att inviga sommarutställningen där. Hennes konst bygger som bekant ofta på instruktioner som betraktaren ska följa. I den skulpturparken finns fortfarande idag de fjorton äppelträd, Yoko såg till att man kan hänga upp sina önskningar i.

Året efter kunde man kura skymning med henne på Djurgården i Stockholm, i samband med att hon hade en utställning på Moderna Museet. Alla som deltog i den happeningen den där sommarnatten i en skogsglänta, fick en lapp där det stod Let’s breathe together and let ourselves happen. Om Yoko någonsin dök upp där förtäljer inte historien. Men vid samma tillfälle lär en lika morgontrött som ovetande DN-prenumerant fått en liten handskriven hälsning från Yoko på en postit-lapp i sin tidning.

Och på någon sätt faller jag för det där. När kommunikationen blir viktigare än avsändaren eller verket i sig. Det är något befriande över det, idag när Yoko Ono hunnit fylla 85, och hon enligt sitt svenska bokförlag sitter rullstolsbunden.

Jag fick för kanske tio år sen, faktiskt via Twitter, chansen att fråga henne varför hon alltid bär hatt på nytagna bilder. Om det var för att hon skulle lyckas behålla alla sina tankar i huvudet, så de inte flög iväg. Hon svarade med glimten i ögat något i stil med att det gav henne chansen att vara någon annan för en stund, från vilket århundrade hon än önskade.

Jag gillade humorn och självdistansen det svaret gav uttryck för. Yoko Ono gör åtminstone mig lite kär. Och vem vill inte vara det?
För sedan är det viktigt att lägga något annat på minnet. Det sägs ju att när fan blir gammal, blir han religiös. Något liknande kanske kan sägas om framgångsrika kvinnor. Det är först sedan hon blivit tillräckligt gammal, som hon blir respekterad och rentav hyllad. Kom ihåg det, den dagen ni läser Yoko Onos dödsruna.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Skriven med ärlighet
• Möte med ett 1900-tal som riskerar att falla i glömska
• Blivande nobelpristagare
• Yta och undertext

Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. Till Paris reser teateragenten Semolina Pritchard och hennes båda assistenter, den prudentliga Lindsay och den otåliga Myrah. Dock inte tillsammans.

Semolina försöker knyta kontakt med den amerikanska filmregissören Sofie Shaparov, en minst sagt lätt förklädd Sofia Coppola. Myrah surar över att hennes försök att ragga upp en vacker ung skådespelare, Lloyd Khan, gått åt fanders, medan Lindsay följer en impuls och följer med just Lloyd till Paris – bara för att dras in i ett märkligt spel mellan honom och hans tilldragande men ack så strulige bror Alexis.

Det både låter och smakar som någon sorts populärkulturell parodi. Till och med språket känns som en inte alltför ambitiös översättning från något lättläst engelskt eller amerikanskt. Jag förväntar mig en ny De skamlösa, men jag sitter och väntar på ett budskap, en vass egg, som aldrig riktigt infinner sig. Inte för att inte intressanta teman fladdrar förbi – Vad betyder till exempel konst för de här självcentrerade människorna? Vad betyder livet? Kärlek? Välstånd? Vad betyder det att leva i så skarp kontrast till exempelvis lille papperslöse Michel, ännu en av romanens bikaraktärer? – men de gör just det. Fladdrar förbi.

I en DN-intervju med Lindblom läser jag att hon med The Agency velat göra något helt annat än med föregående roman. The Agency ska inte debatteras, den ska helt enkelt bara läsas. Vad nu det betyder? Förebilden ska vara George Eliots Middlemarch. Den har jag tyvärr inte läst, men jag försöker jämföra i huvudet med andra 1800-talsromaner.

Kunde kanske Semolina Pritchard vara en post-Erica Jong-variant på, säg, Austens Mrs Bennett? Lindsay Lawrence en modern Jane Eyre? Det är onekligen en ganska underhållande tanke.

Men det är svårt att jämföra utan att sakna 1800-talsromanernas (om man nu får bunta ihop dem på det viset) stora pathos. Jag kan inte komma på någon 1800-talsroman jag läst som inte väckt både ett personligt engagemang i karaktärerna och ett moraliskt engagemang i de frågor som berörs.

Så trots att det här för all del är ett gott hantverk, med snabba scenbyten, ett visst driv, och en och annan rolig referens (de utlovade Beatles-referenserna blir mestadels en besvikelse, men diskussionerna kring Coppola och franska revolutionen är bitvis intressanta), så liknar mitt problem med romanen till stor del det jag hade med De skamlösa. Där uppskattade jag tendensen, men fick aldrig fäste i karaktärerna. Här har jag å ena sidan svårt att engagera mig i handlingen, men förstår å andra sidan inte riktigt vad författaren vill heller. Tyvärr.

Similar Posts:

• Lisa med is
• Tål att läsas om och om igen
• Idéroman på konsumismens altare
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris

Denne isländske författare har tidigare belönats med Nordiska rådets litteraturpris 1995 och blivit hyllad både en och två gånger. Personligen har jag aldrig tidigare stött på Gudmundsson utan först nu får jag stiga in i hans litterära värld.

Boken utspelar sig som sagt i Reykjavik och The Beatles härjar på listorna och "A hard day´s night" får folk världen över, inklusive islänningarna, att springa benen av sig till biograferna.

Johann är något av en lustigkurre som utför diverse småbus till höger och vänster, ständigt i maskopi med jämnåriga kamrater. Det är en varm berättelse om tiden då man så sakteliga närmar sig vuxenlivet. Kärleken spirar och svalnar, nervösa händer söker sig innanför blusar, föräldrarna fasar, socialdemokratin ska rädda världen, eller i varje fall Island, och hela tiden i bakgrunden ligger 60-talets musikhjältar, Beatles, Stones, Spencer Davis Group, Pretty Things, med ett komp av upproriskhet.

Ganska tidigt i boken slår det mig att Johanns upplevelser påminner en hel del om Mattis uppväxt i Populärmusik från Vittula. Människor porträtteras på ett liknade komiskt sätt och stämningen i berättelsen har mycket gemensamt med Niemis mästerverk. Även platserna påminner något om varandra, även om Reykjavik är en något större stad. Jag tänker främst på det karga landskapet och den geografiska isoleringen från omvärlden, samt att musiken spelar en stor roll i berättandet. Men jag tycker inte att Beatlesmanifestet når riktigt ända fram. Visst frustar jag till i ett skratt eller två under berättelsens gång, men det blir oftast inte mer än bara så där småputtrigt trevligt.

Visst är det kul med de musikaliska inslagen, som när Johann i ett av sina pojkstreck låter The Stones´ "Lets spend the night together" agera som inbjudan till en kvinnlig lärare, med skolans rektor Herbert som avsändare och ej heller att förglömma hans framförande av Spencer Davis Group´s klassiker "Keep on runnin´" i aulan. Eller hans tafatta försök att närma sig det motsatta könet och inte riktigt veta vad det är man ska göra. Charmigt, men det känns ändå som det fattas något i berättandet. Dock måste jag ge Gudmundsson ett stort plus i kanten för sitt, i förbifarten, namedroppande av Spooky Tooth. Ett fenomenalt band som ofta förbises i musikhistorien.

Beatlesmanifestet, titeln kommer från huvudpersonens egenkomponerade manifest som är tänkt att ersätta kommunisternas, dadaisternas, futuristernas, etc, och som tyvärr aldrig riktigt får sin förklaring i boken, är en mycket lättläst skapelse som underhåller lagom, för att använda ett typiskt svenskt uttryck. Själv sitter jag bara och jämför med Niemis bok och konstaterar att den i många avseenden är så mycket bättre.

Similar Posts:

• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Isländskt på bokmässan
• Skivtips en masse
• Mångbottnad klaustrofobi
• En bok för att klyva mörkret

Å andra sidan hävdar de flesta, mer förståndiga människor, att så givetvis inte var fallet. Bandet hade redan börjat falla samman innan John mötte Yoko och istället ges hon en hel del credit för den person som han kom att bli fram till sin död 1980. Hon öppnade en helt ny värld för honom och i henne fann han en själsfrände.

Minnen av John Lennon är sammanställd av Yoko Ono och består av, precis som titeln anger, minnen av en gammal rockräv. Allt från enstaka meningar till längre berättelser.

Stjärnveteraner som Elton John, Jerry Lee Lewis och Mick Jagger hyllar på sina egna små sätt, men här finns även minnesbilder och dikter från personer som Steve Earle, Jello Biafra och Alicia Keyes. Bl a Jello Biafra (Dead Kennedys) berättar underhållande om hur han upptäckte rock and roll, som han liknar vid ett flygande tefat som zappade honom mellan ögonen. Just hans berättelse kan jag själv identifiera mig mycket med, då den påminner lite om min egen upptäckt av musiken.

Självfallet är bilden som alla målar upp av John Lennon nästintill helgonförklarande. Många menar att han förändrade världen tillsammans med Yoko Ono och deras kärlek var det starkaste som någonsin skådats. Dock hade ju även John och Yoko svackor och vid en tidpunkt var de separerade.

Elliott Mintz (mediakonsult och nära vän) sitter onekligen inne på en hel del intressanta historier från en svunnen tid. Hans återblickar till Johns förlorade weekend i Los Angeles och Las Vegas är oerhört fascinerande och ger en inblick i stjärnans då omsusade liv. Han skickades dit på order av Yoko som ville att han skulle ta igen sådant han ansåg sig ha missat och även om han konstant tjatade om att få komma hem igen och förkunnade sin enorma kärlek för Yoko, så bedrog han henne ändå under vistelsen.

De olika berättelserna visar också upp den osäkerhet som även en människa av John Lennons magnitud kan känna av. Att inte veta om man är önskad eller välkommen. Isoleringen från omvärlden och önskan om att ibland kunna vara mer anonym. Flertalet av berättarna ställer sig också den stora frågan om vad John hade kunnat göra för musiken, människorna och världen, om han fått leva.

Mest underhållande läsning står givetvis de människor för som träffat Lennon. De har naturligtvis en helt annan insikt än exempelvis tidigare nämnda Alicia Keys, som bidrar med en form av dikt, som ter sig ganska menlös i jämförelse med Jerry Lee Lewis minnen.

Det är en intressant bok Yoko Ono satt ihop och de bilder som visas, bl a av erkända Annie Leibovitz, säger många gånger mer än alla texter tillsammans.

Personligen har jag alltid haft bilden av John Lennon som lite typig och sarkastisk. En bild som inte är helt fel då andra också påpekar detta i boken, men de människorna kan även berätta om hans andra sidor och då framträder en betydligt mer tillfredställande bild av den gamle beatlen.

Similar Posts:

• Ger dig tid att stanna upp
• Skriven med ärlighet
• En revolution i hjärtat
• Som en odöd chokladask
• Back In The GDR

Idén är att boken skall byggas ut mer och mer i varje upplaga, i nuläget innehåller boken drygt 900 sidor, vilket inte är att förakta. En hel del skivor som jag hävdar borde ha platsat här saknas, men å andra sidan tror jag att många av dem kommer att tillkomma i kommande upplagor, de har kanske inte valt ut de, exempelvis, Dylans respektive Beatles skivor jag hade valt, men förmodligen kommer det att tillkomma fler skivor av dessa artister, det är svårt att göra invändningar mot sådant man tycker saknas här.

Vad gäller skivor som man kan tycka inte borde finnas med i The MOJO Collection, så finns det förvisso en hel del som jag personligen inte är speciellt svag för, men som jag kan gå med på har förtjänat sin plats här ändå. Egentligen är det inte speciellt många skivor jag invänder emot, men att Offsprings Smash skulle platsa i denna bok går jag inte med på, att den kvalitetsmässigt skulle hålla en klass som förärar den en plats bland 1900-talets viktigaste skivor är ju inte ens värt att överväga och att den som skiva skulle haft ett tillräckligt stort inflytande för att förära den en plats här anser jag också bara vara löjligt. En annan skiva jag håller för tveksamt att den platsar här är Fountains Of Waynes självbetitlade debutskiva, men överlag är det som sagt inte mycket jag har att invända emot.

Något som slår mig redan första gången jag bläddrar igenom boken är hur många skivor av de som listas i boken jag redan har, härav drar jag slutsatsen att det bör vara en bra tipsbok för mig när jag skall köpa skivor. Två av Will Oldhams alteregon är representerade, Bonnie ”Prince” Billy och Palace Brothers, vilket jag inte hade räknat med, att Zombies och Them finns representerade kanske inte är så förvånande, men icke desto mindre gläder det mig. Kanske är The MOJO Collection litet förutsägbar annars, men det skall den väl vara, det finns rätt många skivor som ”måste” och också ”skall” vara med.

Sonics, The Monks, The Electric Prunes, The Thirteenth Floor Elevators, Love och The Beau Brummels är alla representerade med en varsin skiva, alla dessa finns också representerade på boxen Nuggets – Original Artyfacts From The First Psychedelic Era (1965-1968), vilket får mig att dra slutsatsen att någon i redaktionen måste vara ett fan av den boxen. Boxen i sig finns också den representerad, för efter listningen av ”riktiga” skivor så kommer en avdelning med samlingsskivor och boxar. Längst bak i boken finns ett register där man kan slå upp på både skivtitlar och artistnamn, boken i sig är arrangerad i kronologisk ordning.

Jag har köpt en del av de skivor som finns representerade i boken sedan jag köpte den, de flesta av dem är dock sådana som redan stod på listan över skivor som jag tänkt köpa. Beach Boys ypperliga Pet Sounds, Jefferson Airplanes Surrealistic Pillow och Rolling Stones Exile On Main Street är sådana skivor som förmodligen redan borde ha funnits i skivsamlingen, Jacques Brels underbara sista skiva Brel, Nick Drakes Pink Moon och The Youngbloods, av vilka jag fick köpa en samlingsskiva istället eftersom den listade skivan inte fanns, var väl mer tveksamt att det hade blivit av att köpa annars, tipsen har visat sig vara bra, de skivor jag köpt på inrådan av The MOJO Collection har inte gjort mig besviken. Härav kan jag varmt rekommendera den här boken, den innehåller mycket information och en hel del intressant kuriosa och vill man ha tips på vad man bör utöka sin skivsamling med så fungerar den som sagt utmärkt.

Similar Posts:

• Mest för fans
• For those about to rock…
• ”… quite simply the best job in the world”
• Grant & I (and me!!)
• It’s all one song!