Det handlar om en ofta karg dikt i korta rader, många gånger med bara ett enda ord, som rör sig mellan kropp och våld i krigets landskap. Tonen sätts redan tidigt och det kroppsliga blir en skiljelinje som får texten att vibrera mot det i övrigt kalla krigsspråket som utgör bror mor dotter rekviem

att bara få äga kroppen
närmast kroppen

bära den
som en till hälften glömd
dold sång

Jag stannar gärna kvar där, i detta kroppsliga perspektiv. Där finns något att vila i, en sorts kapsel kanske som utgör det allra mest påtagliga i en flimrande blodig diktfond. En annan sådan kroppslig bild som blir kvar i mig är denna:

svalgrosen
upphakad
i munnens skreva

Den gapande munnen, upphakad och ostängbar, ensam på en sida, lämnar åtminstone i mitt huvud en oändlig variation av obehagliga associationer.

Kropparna, liksom barnen och kvinnorna, återkommer som offer i samlingen medan mannen ofta uppträder i pockande, påstötande bilder. Ibland som ett kön som trycks och pressar mot kroppsöppningarna. Samtidigt representeras det patriarkala av det omgivande ordflödet. Genom begrepp som definierar och ger ett rytmiskt uppradande språk för kriget och genom finskiftande maktstrukturer som här framträder i skoningslösa teckningar av det kuvade.

Det händer också att Ann Hallström skriver med en mer direkt ton, med renklingande förtvivlade fraser som får mig att tänka på Jenny Tunedal och hennes Mitt krig, sviter. På sidan 83 bryts exempelvis ett suggestivt, bildtätt stycke av såhär:

allena rop
det brusar strider
barnet har en död i kroppen

rädd för det som ligger bakom oss
rädd för den värld du föddes till
rädd för världen vi lämnar

Här läser jag de sista raderna som skrivna ur nödvändighet, skrivna utan språklig finess för att det är så de måste skrivas.

Ibland tröttnar jag på uppräknandet i bror mor dotter rekviem. De blodiga orden blir för många i en följd, jag blir avtrubbad och mätt. Men sedan kommer det ett kroppsligt skört stycke och jag väcks till liv och blir återigen berörd av denna vackra, verkliga och fysiskt drabbande samling. Mot slutet lyfter sig så perspektivet ut, rör sig mot det allmänna och upp mot himlen:

det finns band
starkare än rötter
det finns rötter
starkare än band
det finns träd
som klyvs
går sönder
blir träd
och slår rot

det finns dungar
det finns flockar
det finns moln
som skingras

det finns isar
som rämnar
det finns floder
som torkar

det finns öknar
som breder ut sig
det finns himlar
det finns murar
det finns moln
det finns sol
och gråt

Similar Posts:

• Vid avenue de Neyilly?
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Splittring och pussel
• Ja, men vad är det som är queer?
• En mormors ordning och värdighet

Konstnärlig ledare är poeten och kritikern Athena Farrokhzad. Medverkar gör Naima Chahboun, Hanna Hallgren, Ann Hallström, Jila Mossaed, Khashayar Naderehvandi, Caterina Pascual Söderbaum, Marie Silkeberg, David Vikgren, Ghayath Almadhoun och den amerikanska poeten Harryette Mullen.

Missa inte!

Similar Posts:

• Poesi på världspoesidagen
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Dikt för konturerna
• Statsministern faller i marken gång på gång

1. Sara Stridsberg

När Sara Stridsberg pratar om sitt författarskap och sitt skrivande vill jag gråta. För att det är så vackert och så smärtsamt, så svart och så glittrande. Hon pratar om det som något hon är utelämnad till och drabbas av. Att det är en sjukdom med skrivandet som symptom. Om hur hon hela tiden måste ställa sig främmande inför det hon skriver om, ovetandes. Jag har fortfarande inte läst hennes Darling River eftersom jag har förbjudit mig att göra det samtidigt som jag själv skriver. Men nu är manuset inlämnat och jag ska kasta mig över den. Det var min första bokmässedag, det var fredagen och efteråt kände jag att jag kunde åka hem för att det var allt jag kunde ta in och kräva, jag hade redan hört allt. Men kvar blev jag och tur var väl det.

2. Fynden

En bokmässa utan välfyllda, tunga kassar att släpa med sig på tåget hem är ingen riktig bokmässa. Det är på riktigt först när man går från monter till monter och får.

Lördagens fynd bestod bla av Elin Ruuths lilla gula Fara vill, Josefin Palmgrens debut Engångsligg, för att den är glittrig och rosa och passar utmärkt in i min rosaskiftande boksamling. Dagens presenter bestod av Erica Jongs Förföra Demonen till mamma och Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster. Själv unnade jag mig också första boken, Ett litet snedsprång, i Denise Rudbergs serie i den nypåhittade genren Elegant Crime.

Söndagen inleddes med inköp av Igelkottens elegans av Muriel Barbery för att Maria säger att det är en sån där bok som man bara blir glad av. Dessutom blev det fynd av Helena Granströms Alltings mått med det vackra uggleomslaget som jag bara var tvungen att köpa eftersom jag har ugglor på allt just nu, t-shirts, örhängen och uppenbarligen böcker.

3. Åsa Ericsdotter

På lördagen träffade jag och Maria Åsa Ericsdotter för en intervju som mest blev till ett samtal om kärleken och livet och otrohet och frihet som aldrig tycktes vilja ta slut. Det var det där om att vilja med inte kunna och att kunna men inte vilja. Jag har berättat förut om hur jag har burit hennes debut Oskyld över hela Asien, men det är värt att säga igen för Åsa Ericssons författarskap är ett av av dem som betytt mest för mig. Självklart återkommer vi med rapport om vad som egentligen blev sagt.

4. Ragnar Persson

Egentligen skulle Ragnar Perssons bilder kunna gå in under den tidigare kategorin fynd, men eftersom jag blir lycklig av hans bilder tycker jag att de förtjänar en egen punkt. Det finns inte så mycket mer att säga än att han ritar hästar och att jag vill tapetsera min lägenhet med hans bilder.

5. Anna Hallberg

Jag ber Anna Hallberg skriva i min nyinköpta Colosseum, Kolosseum efter Semafors samtal om våld och poesi med henne och Ann Hallström. När hon kikar på mitt presspass för att dubbelkolla stavningen av mitt namn berättar hon att hon har varit inne och läst här på dagensbok.com. Självklar topplisteplacering!

6. Lift

Bokmässans snyggaste bokomslag hittar jag i Charlie by Kabusas monter. Det sitter om Hanna Wikmans Lift och hon berättade att det är hon själv som har gjort det. Så nu vet ni vart ni ska vända er när ni vill ha fina omslag till era böcker! Och jag misstänker att vi kommer att slåss om den här boken när den kommer till redaktionen.

7. Håkan Hellström

Självklart drog Håkan Hellström alldeles för många tonåriga killar och tjejer och om jag inte hade varit så upptagen med att springa omkring bland böckerna på mässgolvet hade jag kanske också fått plats på hans seminarium. Då finns det chans eller risk (beroende på hur man ser på det) att Håkan Hellström hade fått en högre topplisteplacering på den här listan, men nu blev det inte så. Men jag vill ändå påpeka hur fint det är med Håkan Hellström på bokmässa. Eftersom Håkan Hellström ger ut en bok om att han i år firar 10 år som artist, kan han nu även titulera sig författare.

8. Kalejdoskopet

Maria och jag fyndade varsitt minikalejdoskop, ett som får plats i fickan eller handväskan och hade handmålade små elefanter på sig. När man har tröttnat på bokmässan tar man bara upp den, kikar, snurrar, så ter sig mässan genast lite vackrare igen. Man kan också kika igenom den på gatlyktorna om natten.

9. Jösta och Johan

I min recension av Jösta och Johan skrev jag att alla barn borde läsa den, för att det är den bästa barnboken som getts ut i år. Därför bunkrade jag upp och ska ge till alla barn som jag känner.

Författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katharina Dahlqvist tillsammans med Jösta och Johans dotter Junior.

10. Aftonbladets soffa

Bokmässa alstrar trötta ben oavsett hur bekväma och fotriktiga skor man har. Mässans skönaste soffa fanns i Aftonbladets monter, perfekt att vila benen i!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Fredag på bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Lördag på bokmässan

I sin förra samling, debuten Det är en frånvaro av steg som knastrar, var upplägget ett knippe tematiskt sammanhållna strofer och prosadikter. Det fanns en spänning där mellan textsjoken och de haikubetonade mellanspelen, en spänning som gjorde större intryck än handlingen, eller vad man ska kalla det.

I nya är Hallström mer sparsmakad, både till omfång och uttryck, men också mer precis, dock lika kryptisk. Jag fattar att det rör sig om ett slags kri(g)stillstånd, kanske en abort, kanske ett missfall. I ärlighetens namn vet jag inte, och behöver inte veta. Men jag stör mig ändå litet på denna kontextualitet, att den överhuvudtaget existerar om den inte vill säga något. Jag börjar om.

Subjetektet är frånvarande, perspektiven skiftar. Miljöerna är än sörmländska, än libanesiska. Man förflyttas från lägenheter till sjukhussalar till domedagsmiljöer. Tillslut blir intrycken något för halsbrytande för att jag ska greppa, och man får gå ner på mikroplanet, slå upp ord, väga valörer och smaka nyanser.

Det blir en läsning där varje strof, varje rad, vart enskilt ord tycks väga tyngre än helheten.

Similar Posts:

• Mellan kropp och krig
• Splittring och pussel
• Bokmässans 10 i topp
• Världspoesidagen 2011
• En stundtals gnistrande dimma

Läsaren är och förblir kräsen. Har inga förpliktelser gentemot upphovsmannen. Om han eller hon inte rycks med finns inget lättare än att lägga bort boken och ägna sig åt något annat. I det långa loppet på gott och på ont. För visst finns det en massa böcker som är värda bättre öden än att snöpas på startlinjen. Och tvärtom.

Diktsamlingar kan ju vara extra knepiga, i det att de (oftast) kan ses som både delar och helhet. En urusel förstadikt behöver inte stjälpa hela sviten. Eller sätter kanske diktaren in sitt trumfkort först för att fånga de få läsare som köper diktböcker idag. Det blir inte lättare, som i detta fall, när samlingen gör anspråk på en innehållsmässig kontinuitet, och delarna är som lösryckta penseldrag ur en målning (se textutdraget, en dikt plockad från en sida, s. 29).

Nu börjar Det är en frånvaro av steg som knastrar ganska bra. Vi följer en forskares möte med en betydligt äldre doktor i ett par prosadikter som inte saknar formens behov av språklig spänst och säkerhet.

Det blir värre sen, när texten rycks sönder till fragmentariska betraktelser, korn av syner och dofter, varvat med längre avsnitt. Inte för att känslan dör ut. Orden kommer lika smidigt. Men läsandet blir ett pusslande efter den helhet jag förnimmer, och någonstans i allt det slår mig tanken: Har jag verkligen inget bättre för mig? Vill jag inte lära mig någonting? Skönhetsupplevelsen tycks ligga så djupt förborgad, och så väl fördold i en annan människas själ att jag ger tappt efter bara några bitar.

Kanske jag inte borde pussla. Kanske är det för att jag är man. Vem vet.

Similar Posts:

• Mellan kropp och krig
• Vid avenue de Neyilly?
• Bokmässans 10 i topp
• Världspoesidagen 2011
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer