Att läsa andras brev är att begå ett brott. De är inte till för allas ögon. I brev finns en ärlighet som inte förekommer i andra texter, oavsett om dess funktion var rakt igenom lögn eller inte. Dess ursprungliga intention är oförvanskad. Platonovs brev är, och det ska utan omsvep erkännas, inte alltid helt upphetsande. Däremot är de hederliga oaktat om de vänder sig till sin fru Marija Aleksandrovna Kasjintseva, barnen, olika officiella instanser, Maksim Gorkij eller andra.

Vid Institutet för världslitteratur i Moskva har en grupp genomgrävt arkiven och rotat fram både det ena och det andra. Breven har försetts med välgödda fotnoter vilka har längden av psalmböcker. Breven kontextualiseras genom dessa och vi följer långsamt utvecklingen i Sovjetunionen mot en alltmer färdigutvecklad stalinism. Vi vet vad det kom att innebära.

Det är alltså inte blott och bart en ansamling brev. Vid sidan av fotnoterna finns översättarens kommentarer, bilder, faksimil, en påbörjad ”brevroman” samt en oförskämt lärorik och välskriven inledningstext av Natalja Kornijenko – Platonov utifrån breven. Frågan vilken riktning författarskapet hade tagit utan repressalierna och de svåra förhållandena blir hängande. Onekligen har det verkat som inspiration, men ändå kvarstår en alexandriakänsla.

Innan läsningen var jag en gnutta orolig för hur dessa brev skulle påverka min syn på författaren Andrej Platonov. Det är ett riskabelt företag att fördjupa sig i en omtyckt och omhuldad författares liv. Vad kan inte dyka upp! Vilka komprometterande detaljer kan inte förvrida de skönlitterära verken!

Inte på ett negativt vis kom det att visa sig. Breven, kompletterade med fotnoterna och Kornijenkos text, ger ett djup till böckerna jag inte skulle finna annorstädes. Andrej Platonov blir en levande människa och hans egna umbäranden och lycka ändrar förståelsen för de verk som redan finns översatta. Tjevengur och Grundgropen är de böcker jag håller som tätast och hårdast mot mitt bröst. Det blir oerhört tydligt var stoffet kommer ifrån. Även dessa böcker finns utgivna på Ersatz. Läs. Också deras bok om Platonov med texter skrivna av personer inom ett vitt spektrum av fält rekommenderas.

Naturligtvis går det inte att förbise översättaren Kajsa Öberg Lindsten. Många guldpläterade rubel bör kastas åt hennes håll. Även Ola Wallin, denna noggranna korrekturläsare, förtjänar beröm. Jag har aldrig stött på ett stavfel i deras böcker. Jag minns med smärta när jag läste Bröderna Karamazov i Wahlström & Widstrands upplaga. Vid 600 och några sidor stötte jag nämligen på ett stavfel. Tårarna flödade.

Att recensera brev låter sig givetvis inte göras. Men nu är denna bok inte bara brev. Desto större tacksamhet. Boken delar kanske upp läsarna i två kategorier. Antingen kreverar man, begråter det olyckliga i att man givit sig in på en resa man inte kan avsluta på grund av sin fåfänga.

Eller så jublar man.

Similar Posts:

• Mellan absurdism och verklighet
• Framåt – mot lyckan!
• I brotten och tystnaderna
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Det råder ingen brist på vare sig skönlitterära berättelser eller vittnesmål från tiden under Josef Stalin. GULAG-apparatens totala likgiltighet inför människoliv är känd. Zulejcha öppnar ögonen saknar kanske det psykologiska djup som vi kan finna hos en Varlam Sjalamov eller en Andrej Platonov, men det är långt ifrån en långgrund historia. Den är trots det allvarliga ämnet lättillgänglig, finstämd och oerhört välskriven. Den är ett viktigt bidrag till helhetsbilden av galenskapen då den fokuserar på omlokaliseringen på tatarer. De ska ”avkulakiseras” och genom uppförandet av nya bosättningar i fjärran marker uppå östra Sibiriens tajga bli bidragande kuggar i den socialistiska samhällskroppen. Att otaliga människor kommer mista livet är inget att fälla tårar för.

Vi får följa Zulejcha och hennes strävan genom livet. Hon lever under tämligen miserabla förhållanden och har som många andra med liknande villkor inte haft det enkelt. Hon har lidit sig igenom fyra missfall och lever med en man och hans moder som kan sägas vara en terrorregim i miniatyr. Modern uppfyller med råge nidbilden av hur en svärmor är och i hemlighet går hon under det relativt talande namnet Vampyrskan. En snarstucken, ondsint och i grunden vedervärdig uppenbarelse. Zulejchas man är enligt henne gudskelov på det stora hela en hyvens karl. Han misshandlar hennes visserligen och våldtäkter förekommer, men det är ju inte värre än så. De tillber ofta och troskyldigt Allah, men by- och gårdsandar som skyddar mot allehanda otyg måste blidkas med gåvor och honungslena ord. Ån som räddade dem under stora hungersnöden visar de den djupaste vördnad.

Så en dag ställs livet på huvudet. Mannen dräps av ”rödgardisterna”, den blinda Vampyrskan lämnas i ett tomt hus åt sitt öde och Zulejcha sätts på ett tåg mot den jordplätt som med tiden kommer växa till en veritabel by. Men dit är det långt och vedermödorna många. Det blir nästan tragikomiskt när hon ser lokomotivet där det på sidan står Framåt – mot lyckan!

Men livet är också kärlek, och då inte bara till barnet hon föder utan också till vardagen, naturen och andra människor. Zulejcha öppnar inte ögonen bara en gång. Jag kommer att tänka på Etty Hillesum och hennes dagböcker när hon under ett långt ögonblick i skogen tar in världen och finner sin plats i det stora kretsloppet. Det är alltså inte endast en banal berättelse av en moder som finner mening i framfödandet och uppfostrandet av ett barn.

En av bokens förtjänster är alla de färgglada karaktärer som plötsligt dyker upp sedan försvinner. Det är korta, rappa och underhållande summeringar som inte sällan slutar i någon typ av missöde. Många av de som följer Zulejcha genom helvetesfärden utvecklas till mångsidiga och realistiska människor. Subtilt låter Jachina oss även ana den enorma logistik som krävdes för deporteringen. Planlösa förflyttningar med tåg, inte sällan absurda ad hoc-lösningar, vakter överallt – ibland synliga, oftast halvt osynliga skuggor riktandes och stickandes med kalla stålbajonetter.

På det hela taget är det en bok som värmer i bröstet som två supar ur vodkabuteljen. Den blir aldrig sentimental, naturen och Gulags likgiltighet är som vargahugg och det är ingenting mer med det. Folk dör, andra föds, så är det. Det finns något trösterikt i det – det gäller bara att öppna ögonen.

Similar Posts:

• Mastigt, träligt, underbart
• ”Jag trodde … ”
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Familjehistoria på nytt språk
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”

Andrzejs Östern är liksom Taksim och På vägen till Babadag en återberättelse av vad landskap, människor, stämningar vet att återberätta och förutse. Han vill med sitt sökande höra vad omgivningen och personer förtäljer om då- och nutid. Andrzej följer i spåren av Jordens fördömda, de som tvingades bort från sina hem och ”koloniserade de avfolkade Lägre Beskiderna, Karpaterna, Donaubäckenet och så småningom hela världen”. Han funderar kring föräldrarnas verklighet i ett kommunistiskt experiment som var

större än allt prat om rättvis fördelning av resurserna, åt var och en efter behov, om att ta från de rika och ge till de fattiga och kräva tillbaka det stulna brödet. Det var större än så, det handlade om att upphäva hela materien, besegra den – så att den aldrig mer skulle få någon betydelse eller orsaka problem. Detta projekt var alltså större än historien och låg mycket nära geologin.

Östeuropa kallas ibland Europas bakgård. För vilka kan man fråga sig. För oss som är Europas, om än högst diskutabelt, välansade trädgårdsmästare? Frankrike. Tyskland. Sverige. Öst är det okända, men inte för människorna som lever där. De utgör länder som är just länder och det i sin egen rätt. Jag försöker ändå förstå om det ligger något i det och vems upplevelse av bakgård vi egentligen talar om. Kanske ligger bakgårdigheten i en önskan hos de ännu inte invigda att sammankoppla sig med den ohejdade och vulgära konsumistiska och varucentrerade ådra vi livnärs av. Eller är bakgården synonymt med en materiell och immateriell eftersatthet: Fattigdom, en konservativ och oförlåtande syn på abort, HBTQ-rörelser, utlänningar, alltså allt som avviker från någon sorts heteronormativ nationalism? I sådana fall kan jag finna många vanvårdade bakgårdar runt min egen husknut. Tistlar, blöt mossa, morrande väsen, skramlande oväsen och irrbloss.

Han vädrar kommunismens fall och förfall; försöker förstå ett Ryssland vars vindar påverkat honom sedan barnsben. Han spanar över gränsen in i ett Kina som, för att håna Ryssland kan man gissa, upprättat prålande och självlysande byggnader. Symboler för ett framåtskridande som är lika mycket en polerad yta som något annat. Han är en ”förbipasserande”, men är det möjligt att blott vara en passiv betraktare? Vi kanske vill det, önskar och intalar oss dess möjlighet – allt för att slippa ansvarskänslan som tär vårt samvete.

Jag känner igen mig i Laszló Krasznahorkais Satantango. Vi befinner oss i samma sorts by-abstraktion som är utdöende till följd av marknadens sentimentalfria- och likgiltiga hållning: En nedlagd arbetsplats – byns ekonomiska generator Anläggningen – har sedan länge varit död. Det som är kvar av byn är någon gammal fallfärdig åkerlada, ett par rostiga plogar och en rulle med ledsen taggtråd. Lortiga vattenpölar, en krog och en fylla av guds nåde. Där däckas det, spys det, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkar man i sig, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt.

Han söker detta förfall och inte främst dess orsak. Förfallet är det gamla men lika mycket det moderna med dess fragilitet. Alltså det som bara har ett ögonblicks mer livsgnista i sig. När såg ni senast ett nybygge som stämplats med ett årtal? Våra varors innersta är förruttnelse. Och producerade i – Kina!

Sökandet leder honom, många gånger av en slump (vad en slump nu är) in i det som urbaniseringen lämnat efter sig. Byar eller mindre orter som krympt och utarmats.

Alla flyr härifrån. Från byarna till småstäderna. De lämnar efter sig eternit [asbestcement], plåttak, putsat och oputsat tegel, pvc-fasader, buskar och träd plågade av beskärning, de lämnar sitt förflutna och sitt landskap och försvinner.

Finns det i det moderna projektet, frågar jag mig, utrymme för landsbygden mer än i någon typ av ruralromantik och som en retreat för rekreationssyften?

Han börjar förstå att han hör hemma här. Mor hans spörjer varför han inte flyttar västerut, men han är bestämd: Det är i det nedbrutna, i den nutida dåtiden som långsamt faller sönder, han har sina ”bröder och systrar”. Det blir personligt och dokumentariskt. I bakgrunden, i de historiska återblickarna, skymtar Kriget och Förintelsen fram. Äldre människors skildringar av rök och doft av bränt kött och mänskligt fett. Barns skattjakter i askan. Aldrig ett överflödigt ord, ingenting någonsin utelämnat. Det påminner oss om att vi påverkas av samhälleliga omvälvningar som inleddes för årtionden sedan. Man lösgör sig inte från historien.

Jag förstår ändå ingenting. Kanske anar jag något, det att minnet är ett skydd mot tiden som oundvikligen ändå kommer förinta det som från begynnelsen är dödsdömt. Jag söker bland tusentals närmast identiska skärvor bara för att finna att de ändå är omöjliga att sammanfoga. Grundgrops-citaten som är strödda över sidorna är sällsynt passande. Han reser med Platonov i fickan, han är en förklarande guide. Och vill den leninstaty täckt av duvors träck han finner säga oss något?

Han gör själv ett sista försök att förstå varför han reser. Han svarar:

Jag vet inte själv.

Similar Posts:

• Chockterapi eller reformism
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Hejdlöst vackert

Andrej Platonov upplevde Stalins tvångskollektiviseringar som kom att beröva miljontals människor livet. Boken Grundgropen kan tolkas som en fundamental kritik av Sovjetunionen som samhällssystem och dess handling kretsar kring det redan titeln avslöjar: En grundgrop. I denna närmast omåttligt stora grop skall grunden till en lika omåttligt stor byggnad resas som sedan skall inhysa tusentals proletärer. De skall så att säga förenas under ett och samma tak.

Det är en samtidigt dyster som oerhört underhållande läsning. Dyster eftersom boken baseras på en mörk historisk verklighet, underhållande eftersom skildringen beskrivs med ett absurt och galghumoristiskt språk som ibland får mig att utbrista i ett genuint ”-Hah!”.

En musikkår kom fram till baracken och stämde upp speciella och livfulla ljud – de var alltigenom tanklösa men innehöll ändå en jublande föraning som försatte Vosjtjevs kropp i ett skälvande tillstånd av glädje. Den oväntade musikens oroande ljud väckte samvetet till liv – de var en maning att ta vara på livet, att ta sig igenom de fjärran förhoppningarnas land för att nå fram till målet och finna källan till denna upphetsande sång, för att på dödsbädden inte behöva falla i gråt och sörja över meningslösheten.

Allt utspelar sig i presens men karaktärernas – naturligtvis idel män – tankar är hela tiden i en fulländad framtid de intalar sig veta finnas. Var och när kan de inte riktigt svara på och var och en tycks framhärda i livet eftersom människorna runt omkring ”…höll ju ut och levde vidare”. De existerar och sliter för något framom nuet, de måste intala sig detta, deras slit skulle annars vara förgäves. Denna framtid förkroppsligas i en liten flicka, Nastia, som i slutändan emellertid tycks ana tomheten och meningslösheten som stundar och söker närhet och tröst hos den hädangångna moderns in på benet gnagda lik.

Karaktärerna flyter sida för sida mer och mer in i varandra, jag har ibland inte helt lätt att särskilja dem. Alla kännetecknas de av saknaden efter ett hem, en trygghet, om det så är i en annan människas närhet eller en Sanning de kan ty sig till. De upplever en brist, att något fattas dem och det är ett individuellt lidande – men i slutändan just bara det.

Var och en som har en partibok i byxfickan måste oavlåtligen bemöda sig om att ha entusiasm i sin kropp. Jag utmanar er, kamrat Vosjtjev: låt oss tävla om att vara allra lyckligast till sinnes!

Den enskilde kan inte, får inte, existera ens i skuggan av Partiet; smärtan döljer de från varandra och då den inte blir verbaliserad och därigenom en gemensam upplevelse förblir den närmast ett intet.

I linje med den västerländska historieskrivningen går det naturligtvis inte särskilt väl i berättelsen. Flickan får feber, är sjukligt tunn och upphör till sist med den plågsamma aktiviteten att andas. De begraver flickan-ideologin i en grav huggen ur urberget och försluter den med ett granitblock som för att skydda henne från tidens tand. Jag slås av att det är i liknande konstruktioner man förvarar uttjänt kärnavfall, men förnimmer också en känsla att detta är ett de politiska ideologiernas teodicéproblem:

Vosjtjev hade gärna gått med på att återigen bli ovetande och leva utan hopp, med ett gagnlöst förnuft och oklara begär, om bara flickan fått vara oskadd redo för livet – även om hon sedan med tiden skulle komma att plågas.

Jag kan inte undvika att tänka på den plågade flickan i Bröderna Karamazov, där Ivan menar att ”[i]nte ens en hel värld av kunskap är värt priset av ett sådant där litet barns tårar och böner till sin ”goda snälla rara lilla Gud”.

Gud är givetvis död, men konflikterna individ-kollektiv och känsla-rationalitet ställs trots det på sin spets. Man försöker koordinera en hel union som med hugg och spadtag, disciplin och likriktning skall röra sig framåt mot vad som i slutändan kanske bara är utopiska mål. Varje kilo jord som avlägsnas ur marken leder emellertid allt längre och längre bort från både hem och själsvärme. Men grävandet, ja, det fortsätter utan eftertanke, djupare och djupare ned i vad som är deras grav.

Similar Posts:

• Nytt ryskt
• Mellan absurdism och verklighet
• Framåt – mot lyckan!
• Mastigt, träligt, underbart
• Fan Fiction

Nyare rysk litteratur har egentligen inte blivit särskilt uppmärksammad i Sverige – möjligen med undantag för Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033. Vad det beror på vet jag inte, men vad som är säkert är att motiven i nutida rysk litteratur inte fokuserar på förhållandena i det dåtida Sovjetunionen. Dessa författare är ofta födda efter Sovjetunionen fall, eller har varit mycket unga när det föll, och har därför på ett annat sätt än sina föräldrar ett arv som inte är direkt beroende av det sovjetiska. De har helt enkelt frigjort sig, vilket väl har skett per automatik allteftersom tiden för Sovjetunionens fall hamnat längre och längre bort. I den föreliggande antologin, Cirkelns kvadratur, presenteras tio unga debutanter med novellform. De har ganska olika karaktärer, men har Ryssland som gemensamt tema. Man får lära känna olika delar av Ryssland, men även angränsande regioner och länder som ingick i det forna Sovjetunionen.

En av novellerna utspelar sig på gränsen till Mongoliet, en annan i Tjetjenien. I en novell får vi följa en ung flickas dagbok, där hon berättar om sin tid på sjukhus under en allvarlig sjukdom. Just denna novell är kanske en av de intressentare i antologin – jag reagerar först negativt på att stilen känns platt och torftig, men inser snart att det är mycket medvetet framskrivet för att ge intryck av en tonårsflickas tankar och uttryckssätt. Det är skickligt gjort. Den novell som utspelar sig i Tjetjenien skildrar en ung man från Moskva som besöker släktingar i Groznyj. Där skildras den sargade huvudstaden och utflykter i dess omnejd. Men novellen är egentligen mest ett reportage eller en skildring av ett avgränsat händelseförlopp utan krusiduller eller dramaturgiska effekter. Det blir mest intressant om man, som jag, inte vetat så mycket om Tjetjenien och vardagligt liv där.

En av novellerna plockar faktiskt upp sovjetiska teman, i en bisarr fantasti som är en blandning av nutid och stalinism där ”trotskistiska terrorister” anklagas för att ha mördat Maksim Gorkij. Det är uppenbart, av tidsmarkörerna att döma, att den utspelar sig i nutid, men referenserna till Gorkij och Stalin gör att man blir osäker på det mesta i novellen – inklusive vad den egentligen handlar om. En annan av de bättre novellerna handar om en man som har som fritidssysselsättning att sitta på olika exklusiva varuhus i Moskva och spana in tjejer av olika sort och slag. Det blir en illustration av ett konsumtionssamhälle, ett nykapitalistiskt Ryssland, där allt och alla går att köpa. Sammantaget är denna antologi naturligtvis en smula ojämn – det ligger i genrens natur. Men som introduktion till samtida ung rysk litteratur duger den utmärkt.

Similar Posts:

• Djävulsk briljans
• Oslipad antologi
• Ryska pärlor
• Rysk journalist mördad
• Framtiden genom en ädelsten

Platonov blev, efter att Stalin fick syn på en av hans berättelser, utsatt för förföljelser och blev alltmer sällan publicerad. Föga förvånande då man läser Grundgropen och genom den tar del av ett samhälle som, i boken, löser upp mänskligheten och lämnar individerna fyllda av tomhet och sorg. Ett samhälle där allt som sker sker systematiskt och i enlighet med planen. Jakten efter det meningsfulla kokar under ytan på var och en som vi möter och deras olika tragiska livsöden spelas upp för oss genom deras drömmar eller brist på sådana.

Första delen av boken utspelas på en byggarbetsplats där en grupp arbetare håller på att gräva grunden till ett gemensamt hus för proletariatet. Hit kommer den avskedade, sanningssökande Vosjtjev, full av frågor och tankar. Vid grundgropens kant möter han Tjiklin, som lever på en vissnad dröm om den flicka som kysste honom i hans ungdom, Kozlov, den utstötte onanisten som lämnar arbetslaget för att bli aktivist, idealisten Sofronov, den våldsamma krymplingen Zjatjev och ett flertal andra. Alla har de sina olika definitioner av vad meningen och livet är. Alla har de sina olika drömmar som aldrig verkar förverkligas. I den andra delen lämnar Vosjtjev och Tjiklin grundgropen och beger sig till en by på landet som håller på att kollektiviseras.

Vart karaktärerna än befinner sig i boken, må det vara i grundgropen eller i kolchosen, får läsaren känslan av att det inte finns någon värld, inte finns något alls, utanför den platsen. Det är som att alla platser, precis som de individer som befinner sig där, är ensamma öar utan något omgivande land eller ens vatten. Den omkringliggande världen känns trots sin indirekta medverkan som öde, bestående av tystnad. Ändå är det denna värld, den runt om, som ligger i fokus i boken, eller rättare sagt i dess karaktärers medvetande. Det är jakten på den världen, att komma ut till den, hitta dess mening, efterleva dess lagar eller bara förstå den som genomsyrar deras vardag och liv.

Hela boken igenom stöter vi på den avindividualisering som femårsplanen innebar. Men Platonov har dragit den längre, den har blivit en avhumanisering och allt det som traditionellt definierar människan och som skiljer människan från djuren har ställts upp som sin motsats. Då Vosjtjev först kommer till grundgropen får han frågan: "Varför går omkring här och existerar?" Fylld av skam över att överhuvudtaget bli uppmärksammad svarar han: "Jag existerar inte alls!" "Jag bara tänker." Lite senare kan vi läsa: "Den facklige förtroendemannen tappade sitt beslutsamma ansiktsutryck och han kände plötsligt att han hade en själ – det brukade han alltid göra när han blivit kränkt." Själen, tanken och den egna viljan är här något som inte hör hemma i en sann människa. Det är återkommande och fascinerande att denna av det mänskliga intellektet patenterade treenigheten fått helt motsatt betydelse.

Gränsen mellan djur och människa upplöses ytterligare genom att människor vid ett flertal tillfällen beskrivs som pälsbeklädda och avhumaniseringen dras till sin spets då djur, hästar och björnar, träder in på scenen som exempel på mönstergilla medborgare.

Platonov har blivit jämförd med Kafka och Beckett. Men medan dessa två skapade en yttre förvriden verklighet för att beskriva ett inre landskap fanns det hos Platonov inga sådana behov. Den absurda tillvaro han skildrade var hans verkliga och berättelsens sakliga och stundvis likgiltigt kommenterande berättare hjälper till att förvirra läsaren, får en att hamna i en obehaglig limbo där man inte är säker på vad det är som beskrivs. Ett hisnande ångestfyllt, på samma gång vilset som klaustrofobiskt, inre Kafka-besläktat tillstånd eller en lika sjuk och förvirrande samtid? Och om det absurda i bokens första del är en sorts stilla absurdism, en vardagens och vemodets gråa absurdism urartar det i den andra delen till en galen fest där både djur och människor deltar i en febrig dans till de "medryckande tonerna" av "det stora fälttågets marsch". Produktionsinriktade femårsplansmedvetna hästar varvas med utblottade kulaker som runt om i gårdarna inväntar, eller inbillar sig, döden nedbäddade i sina egna likkistor medan flugsvärmarna och lukten av det ruttnande köttet från byns alla panikslaktade och halvätna kadaver ligger tjock över handlingen. Allt är upp och ned, men bokens berättare berättar sin historia utan att blinka. På intet sätt visar han att det han säger skulle vara absurt och konstigt, eller ens ovanligt.

Det man som läsare inser är att krönikan och den psykologiska beskrivningen inte utesluter varandra. Detta är en existentialistisk bok men skillnaden, den skrämmande skillnaden, mellan Platonov och hans absurdistiska fränder är att Platonov inte behövde hitta på en yttre manifestering av det inre. Han hade den runt omkring sig. Hans distanserade berättare blir en representant för karaktärernas inbördes tomhet, en krönikör över förlorad mening i livet och en obegriplig samtid.

Similar Posts:

• Mastigt, träligt, underbart
• Själen som grundgrop
• Nytt ryskt
• Framåt – mot lyckan!
• Alla de andra dagarna