Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

Men så är det ett sådant tjat om Roslund och Hellström nu för tiden. Det sägs att de skriver de bästa svenska deckarna, tillsammans med Arne Dahl, och att böckerna är politiska pamfletter. Dessutom sägs det att de ska vara lite sådär vänster och innehålla komplicerade argumentationer kring dödsstraff och våldtäkt. Så jag inser att jag måste ge dem en chans och eftersom jag nu har Tre sekunder som ska vara deras bästa bok kan jag ju lika gärna läsa den över julen. Sagt och gjort.

Detta bör sägas på en gång: Tre sekunder är en vansinnigt spännande bok. Det är en såndär bok som man inte kan lägga ifrån sig i en hundradel och och som gör en indignerad på ett sätt som bara deckare kan göra. Den får mig att hata ett förljuget samhälle som bara på ytan är liberalt och där maktfullkomliga människor gör som de vill med de svaga. Den skälver av patos och aggression och är skriven på en hård effektiv prosa. Ingen konstruktiv analys direkt och knappast någon politisk komplexitet. Men ändå, vilken bok.

I Tre sekunder står två ämnen i centrum: infiltration och ”den inre marknaden”. Med det sista menas fängelset där droger kan säljas upp till tre gånger så dyrt som på gatan. Detta gör mig fascinerad och berättelsen visar sig vara riktigt faktaspäckad. Sällan har informationen varit så välintegrerad som här; vi får lära oss hur amfetamin kan smugglas med hjälp av tulpaner, genom ryggarna på diktsamlingar och via vattenrör. Det är vansinnigt fascinerande att följa huvudpersonens arbete, som för övrigt skildras med en närmast journalistisk noggrannhet. Mindre intresserad är jag dock av själva infiltrationsgrejen som känns klyschig. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om en infiltratör som häller upp flingor åt sin son och samtidigt tänker på hur ”samma händer” blandat amfetamin tidigare. Tröttsamt. Ännu mera tröttsamt blir det i fängelset då huvudpersonen GIVETVIS håller sig vid liv genom tanken på familjen. Varför måste det alltid vara så här, tänker jag?

(En liten avstickare: Carl-Michael Edenborg gjorde nyligen en intressant granskning av höstens deckarutgivning för Aftonbladet. Där tog han upp de största problemen med genren: brottslingarna är i princip alltid perverterade, minoritetsgrupperna är underrepresenterade och skurkarna sysslar ofta med ospecificerat ”knark” (medan hjältarna super så det står härliga till). Edenborg förfasade sig över genren och konstaterade att den lider av fördomar och dålig människosyn. Sjövall och Wahlöö borde rotera i sina gravar.)

Men det är förvånansvärt lite politisk resentiment i Tre sekunder. Tricket är dock inte att den förmedlar en annan bild av samhället, utan berättelsens täthet. Man har fokuserat på spänningsmomentet och de journalistiska kvaliteterna och det gör att formelartade beskrivningar av ensamma och försupna kommissarier, perverterade brottslingshjärnor och scener där pappa polis lägger sin femåring är ganska få. Tre sekunder fokuserar istället på historien, på amfetaminet och våldet och det gör den till en förvånansvärt stram och njutbar kriminalroman.

Avslutningsvis vill jag nämna en sak som verkligen stör mig med boken: den dryper av anglicismer. Jag vet inte hur många meningar som lyder något i stil med ”om han gjorde det, han var en död man”. Bitvis är det nästan som att läsa en riktigt slarvig översättning. Detta hade dock varit en enkel sak att hyfsa till, bara en snabb språkgenomgång hade nog gjort mycket. Så till nästa bok av Roslund och Hellström (som jag kommer läsa) önskar jag mig bättre språkvård, snyggare omslag och – för guds skull – en ny författarbild.

Similar Posts:

• Otänkbart obehagligt
• En seriemördarpedofils människovärde
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Oförutsägbart bekant
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Bli beundrad bästsäljarförfattare!
• Genom dysterpassagen

På Sergels torg säljer tjackpundaren Hilding amfetamin utblandat med tvättmedel till fel personer.

På samma sjukhus i olika rum fortsätter sedan deras öden. Hilding får betala med döden för att han har sålt fultjack och Lydia tar gisslan i ett desperat försök att hämnas alla oförrätter hon utsatts för.

Ewert Grens och Sven Sundkvist blir ansvariga för varsin brottsutredning på samma sjukhus och ju djupare de gräver desto otäckare blir det.

För att generalisera grovt så brukar kriminalromaner antingen vara lite småputtriga eller psykologiskt otäcka. Den senare sorten med en riktigt psykopatisk mördare till exempel. Den förra lite mer åt miss Marple-hållet. Men Roslunds och Hellströms kriminalromaner är otäcka på ett för mig nytt sätt. De lyckas med detaljer skapa en genomgående rent ut av äcklig känsla och räds inte att skildra människans mest avskyvärda sidor men på ett slags vardagligt sätt. Så att man förstår att det faktiskt händer därute i vardagen. Allt för ofta. Inget för kräsmagade med andra ord.

Box 21 väcker faktiskt en del övergripande frågor. Får ett offer slå tillbaka, förtjänar någonsin någon att dö och vem sörjer en utsliten tjackpundare? Vissa frågor får svar medan andra kvarstår öppna.

Boken har ett bra tempo och personporträtten är nogsamt genomförda. Det känns som om författarna har gjort ett gediget researcharbete som resulterat just i en realism som vet var den tar. Jag kan personligen tycka att kommissarie Grens är lite väl stereotyp butter gammal polisräv men det är som sagt en tyckeochsmakfråga.

En sträckläsare som är svår att lägga ifrån sig. Otäck. Och bra. Rekommenderas.

Similar Posts:

• En seriemördarpedofils människovärde
• En ovanligt bra deckare
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död

I den här kriminalromanen försöker de två författarna diskutera några svåra etisk-filosofiska frågor om människovärde och rättssäkerhet. Är det rätt att ta lagen i egna händer? Under vilka omständigheter? Kan man ha rätt att mörda, om det räddar ett annat liv? Och vems liv är mest värt, en sexgalning eller hans offer? Vilka sociala konsekvenser kan medborgargarden få?

Det tråkiga är att boken inte blir ett särskilt intressant inlägg i den diskussionen. Man kommer som läsare aldrig särskilt nära någon av personerna i boken. De är enbart agenter för att föra handlingen framåt i en välregisserad, men inte särskilt intressant, pjäs. Deras existenser verkar i det närmaste stöpta enbart för att illustrera ett par etiska dilemman. Men grova gjutformar stöper sällan intressanta litterära personligheter.

Tydligast blir detta i huvudpersonen, pedofilen-mördaren. För att läsaren inte ska tvivla om ondskan han härbärgerar är han inte bara en pedofil. Han är dessutom en sexmördare. Och dessutom seriemördare, och en välplanerande sådan. Därtill så skruvad att han slickar de sexmördade småflickornas fötter efteråtÂ… Författarna verkligen frossar i hur totalt och otvetydigt hemsk denna person är. Det råder redan från start ingen som helst tvekan om att vi har att göra med ett Odjur, precis som titeln säger. Det är, milt uttryckt, att måla personporträtt med extremt grova penslar.

Faktum är att författarna, i en passage om en åklagares reaktion inför medias hantering av det påhittade fallet, faktiskt formulerar precis vad som utgör problemet i deras egen bok:

En sexualmördad femårig flicka var svart och vitt, det var enkelt, det var medial uppmärksamhet, det var rätt mot fel, det var att leda opinionen dit den redan stod.

Precis så; extremt svart-vitt, enkelt och för inte diskussionen framåt.

Similar Posts:

• Otänkbart obehagligt
• En ovanligt bra deckare
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Det som var då blir det som är nu