De olika tidsplanen går i varandra och fram träder liv och landskap där utsatthet, kamp och ett hot om våld genomsyrar tillvaron. Också över de skenbart idylliska barndomsminnena kastar realiteterna sin skugga, en ständigt närvarande vetskap om hur skört allt är. Med algerisk far och fransk mor hör hon inte hemma någonstans, är ständigt den andra och ständigt utsatt för andras blickar, ord och godtycke. Också inom släkten, då morföräldrarna, som hon tillbringar delar av sin barndom hos, ser ned på hennes far.

Hon är dubbelheten men kan också se den utifrån och reflektera över den. Det våldsamma, hotfulla, politiskt instabila Algeriet, där modern kommer hem med sönderrivna kläder och en kvinnlig vän till familjen hittas brutalt dödad eller det tryggare Frankrike där modern paradoxalt nog känner sig klaustrofobiskt instängd. Båda är hennes.

Barndomsfriheten med bästa vännen Ali, med honom är hon mer pojke än flicka och de fantiserar gemensamt om kvinnor. En homosexuell övertygelse från tidig ålder, självklar, kompromisslös. Medan modern på sin tid, som liten flicka, fick stå ut med tidiga morgnars besök av familjevännen monsieur B. i huset dit man flyttat sedan det gamla bombats sönder under kriget.

Ungdomsfriheten i Paris, där det är dags att börja leva fullt ut men artonåringens skörhet delvis blir en black om foten. Kärleken, våldsamheten, underkastelsen. De går hand i hand och snirklar sig om varandra i kvinnoliven.

Hon lägger pussel med brottstycken av information, vrider och vänder på dem tills de blir hennes. Med dem bygger hon sitt liv, sin historia, sitt sammanhang bit för bit, lager för lager.

Visst gör det ont när knoppar brister men det som slår ut är värt det.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• Om rädslan att mötas
• Att leva i någon annans skugga
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Vem är du, bakom din professionella roll?

Som ni kanske förstår är inte Bruno Kjersen, huvudpersonen i Nina Bouraouis nya roman Standard, världens mest spännande person att följa. Inte så mycket på grund av vanligheten (vi är väl alla egentligen rätt tråkiga?), men på grund av att han, åtminstone i romanens första halva, saknar starka känslor, mål och riktning. Nina Bouraoui skriver annars autofiktivt, om unga queera människor med åtrå och längtan. De är tänkande personer, som har idéer om världen och människorna; de drömmer, har visioner och ser världen i färg. Detta brukar skrivas fram på intensiv, poetisk, ibland närmast manisk prosa. En prosa som visserligen ofta är formmässigt tät och utan andningspauser, och som ofta är utmattande att läsa och ibland kräver att en lägger boken ifrån sig en, men som alltid, alltid lockar till fortsatt läsning. Standard är skriven i samma typ av täta textstycken utan pauser, men på ett nyktrare språk. Vi befinner oss inuti Bruno Kjersen avtrubbade hjärna, där tankarna mestadels kretsar kring det vardagliga; arbetet på företaget, pendlingen hem och resorna till barndomsbyn där hans ensamma mor bor.

Trots att jag tillhör de som uppskattar vardag och avsaknad av egentlig dramaturgi i litteraturen, som njuter av att läsa om arbetsdagar och tågresor, leda och tristess, är det ändå något med Bruno Kjersen som gör att jag har svårt att intressera mig för honom. Det finns en rädsla; minnen och händelser från barndomen, och framför allt en rädsla att konfronteras på ett personligt plan med människorna i omgivningen, som Bouraoui vidrör då och då, som hade varit intressant få ta del av tidigare i romanen.

När Marlène åter dyker upp i Brunos liv, i bokens senare halva, lyfter det något, men det dröjer lite för länge. För nog är det i denna rädsla, som stryker runt i texten, som den europeiska, samtida storstadsmänniskan fångas bäst. I svårigheten att mötas, se och engagera sig i sådant som går bortom det egna. I en gestaltning av en sådan rädsla fungerar Bruno Kjersen visserligen, men personporträttet förblir ganska ytligt. Jag är kluven när jag har läst klart Standard.

Similar Posts:

• En magisk röst
• Kärlekens geografier
• Byggd av minnen
• Ensamhetens labyrint
• Promenad längs minnenas esplanad

Här hamnar de som inte passar in, som brutit mot samhällets konventioner. Alla har de övergivits av sina familjer. Unga ogifta mödrar, "flickor i nöd", äldre kvinnor som i sin ungdom ägnat sig åt förbjuden kärlek, kvinnor som bär på "vanärans sigill". Utstötta. Obehövda.

På en prosa rik på metaforer och mångtydighet, låter Maïssa Bey berättarjaget Malika ge röst åt åtta av sina olyckssystrar som bor på denna mänskliga avstjälpningsplats.

Hon återskapar deras minnen, återupprättar, gör motstånd; berättar om dessa kvinnor vars ansikten syns i de gläntande dörrspringorna, som mumlar och rör sig i rummen om nätterna, låter dem träda fram ur skuggorna; berättar om kvinnlig kroppslighet, om kvinnliga erfarenheter, om tystnader, mörka rum laddade med våld och skräck, om omöjlig kärlek och svek. Deras öden ska inte glömmas bort. Aïcha, Yamina, M’a Zahra, Fatima, Kheïra, M’barka, Badra, Houriya.

Malika. Vars namn betyder "drottning", "den som härskar". Eller M’laïkia. "Den besatta." Född i juli 1962, några dagar före Algeriets självständighetsdag. På hennes akt står det APS. Allvarlig Psykisk Störning.

Varken galen eller efterbliven. Bara litet rubbad. Eller snarare en som rubbar den allmänna ordningen.

Själv är Malika hittebarn. "Faderns namn: X. Moderns namn: X." Vem har valt hennes namn?

Ingen gren att gripa tag i. Jag har ärvt en bakgrund som jag oavbrutet måste dikta upp. Kanske är det detta som är min rikedom.

Maïssa Bey har en fingertoppskänsla för nyanser, vilket inte minst märks i hennes behandling av språket – något som också översättaren Monica Malmström bör ha en eloge för.

Prosan förvandlas stundtals till poesi, med intressanta och väl avvägda radbrytningar och styckeindelningar, där varje rytm tas tillvara. Texten är full av klanger att lyssna till, meningar som kan läsas om och om igen. De utsatta är en roman jag alldeles säkert kommer att återvända till.

Similar Posts:

• Ett underbart verk
• Självmordsbombarens logik
• Byggd av minnen
• Om rädslan att mötas
• Manlig vänskap och hemlängtan

För Amine är beskedet om dådet chockartat. Han är vad man brukar kalla en israelisk arab, en palestinier som har israeliskt medborgarskap, och han är accepterad i det israeliska samhället. Sin familj, sitt folk, och deras kamp för frihet har han lämnat bakom sig. Nu tvingas han konfronteras med dem igen, för att förstå vad som fick hans till synes lyckliga hustru att offra sitt liv för den palestinska saken.

Och när Amine i vredesmod och förvirring följer i sin hustrus fotspår till släktingar och islamister i Betlehem och Jenin, så får han gradvis en förklaring. Själv ägnar han livet åt att läka sårade och rädda liv, och han kan aldrig förstå varför Sihem valt att göra det motsatta. Men han tvingas motvilligt inse att det finns en logik även i hennes val. Den kringsnärjda plats av hopplöshet som han har lämnat bakom sig, det land begränsat av murar och vägspärrar som Palestina är, det armod och den förstörelse som råder där, motiverar handlingar renons på hopp. Det uttrycks väl på många ställen i boken, kanske allra bäst här:

Ingen går med i brigaderna för nöjes skull, doktorn. Alla pojkar som du har sett, några med slungor, andra med raketgevär, avskyr kriget mer än något annat[...]De skulle också vilja ha en aktad social ställning, vara kirurger, sångare, filmstjärnor[...]Problemet är att drömmen förvägras dem, doktorn.[...] När drömmarna inte får leva blir döden den sista utvägen.

Yasmina Khadra har en utpräglad stil, flytande och lättläst, saklig men ändå konstfull. Det är ofta mycket vackert, och hans liknelser är mästerliga, originella och ibland drastiska, "jag sjönk ihop som ett draperi", eller "ett löfte…lika ihåligt som en begagnad bilhandlares". Ibland skäms texten dock av onödiga upprepningar, ofta av stereotypa situationer. Det dricks till exempel väldigt många koppar kaffe med en cigarett till, och väldigt många manliga karaktärer har en mage som hänger ner på knäna på dem. Det känns onödigt, och nästan litet slarvigt, att skriva sådana saker när man har tillgång till ett skönspråk som Yasmina Khadras.

Riktigt berörd blir man heller inte. Detta trots att Khadra skriver i första person presens, och alltså låter Amine berätta allt han känner just när han känner det. För till och med i den värsta sorgen så är berättaren distanserad, betraktande och analyserande. Amine berättar för oss att han känner sorg och vrede, men Khadra har misslyckats med att visa att han gör det.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• Malika – den som rubbar ordningen
• Självdistansen är en styrka
• Ett underbart verk
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel

Men till skillnad från i berättelsen om Scheherazade så har Hajila ingen sultan till make. Och det är Isma som har försatt henne i den dödsdömdes läger. Isma, den frigjorda kvinnan. Isma, som fått utbildning i Frankrike. Isma, som vågar gå ensam på algeriska gator – och till råga på allt utan slöja, utan att skämmas. Men också Isma, som misshandlades av sin man. Gång på gång. Till dess att hon tröttnade.

Så hon ingick en uppgörelse med mannen. Hon hittar honom en ny kvinna. En som inte ska gå ut, utan stannar hemma och sköter om hemmet och mannen. I utbyte blir hon själv fri. Han ska inte förfölja henne, inte söka straffa henne. Den olyckliga lotten, att offras till mannen, faller på Hajila. Hajila, från en fattig och konservativ familj.

Men inte ens den mest traditionstyngda familj kan helt släcka lusten till frihet. Även Hajila vill frihet, vill ut från den instängda lägenhetens murar. Och tar sig den rätten. Till dess mannen kommer på henne.

Mannen. Han bevärdigas inte ens med ett namn i den här boken. Den alkoholiserade. Kvinnomisshandlaren. Patriarken. Fadern till kvinnornas barn. Nej, något namn får han aldrig. Det här är berättelsen om två kvinnor. Framförallt om två kvinnor, Isma och Hajila. Inte systrar i blodet, men systrar under det patriarkala förtrycket. Och gifta med samma man. Om hur Isma inte bara tyst kan se på när hennes medsyster förtrycks, för hennes skull.

Det är alltså en bok om frihetslängtan, och om systerskap. Det är också en bok om förtryck och befrielse, och huruvida en kvinna kan befrias på andras bekostnad. Men också om flera kvinnor än de två – Ismas dotter Meriem, Hajilas mor Tuoma spelar exempelvis sina roller. Det handlar också om hur de patriarkala mönstren inte bara beror på männens förtryck, utan också om hur kvinnor spelar in i det. Om hur fruktan och lydnad inför männen präntas in i unga kvinnor redan från barnsben, av sina egna mödrar. Och om att ett uppror mot patriarkatet många gånger därför kan innebära ett minst lika stort uppror mot den egna modern.

Det är en bok som skildrar en brutal och rå verklighet, samtidigt som den ändå lyckas inge hopp om förändring. Assia Djebar skriver fullkomligt lysande och engagerande om ett oerhört viktigt ämne. Det här är ett underbart verk man inte bör missa.

Similar Posts:

• Malika – den som rubbar ordningen
• Självmordsbombarens logik
• Byggd av minnen
• Vad är det som går och går och aldrig kommer förbi dörren
• Om rädslan att mötas

Jag har sedan förra gången läst det som kallas västerlandets första självbiografi: Augustinus Bekännelser. Den som handlar om nämnda mans väg tillbaka till Gud, från att ha varit på drift från denna himmelske fader finner han honom vid 32 års ålder. Boken handlar om vägen tillbaka. Vi med 2004 års glasögon kan konstatera att han lekte av sig, var tonåring fram till 32 års ålder och fick sedan bli biskop och casha ut tionde och njuta ålderdom och lyx – dock i kyskhet (kanske skönt för en man då inte Viagra fanns).

Bokens facit i handen perspektiv är väldigt: Frälst och from skriver Augustinius sina bekännelser, eller sin ”lovprisning” som den latinska titeln Confessiones också kan översättas. Augustinus talar hela tiden uppåt till Gud, men med ett ögonkast mot läsaren, han vet att läsaren är där, det är inte endast en bön. Det må ändå sägas att trots att Augustinus flörtar med läsaren och inte bara lovprisar och bekänner sig till Gud, så är det inte en allt igenom lätt läsning. Nej, snarare en tung och filosofiskt omständlig text. Men det finns en tydlig röst därifrån, ungefär 397 efter Kristus, det är lön för mödan.

Treenigheten som har huvudrollen är: Augustinus själv, hans moder och hans konkubin (om inte Gud ska räknas till huvudrollen). Modern är from och ber för Augustinus att han skall finna den rätta vägen tillbaka till Gud. Augustinus vältrar sig i den jordiska smutsen; lusten, samlaget, kan han inte slita sig ifrån. Samtidigt som han utvecklas intellektuellt, läser böcker och vill bilda ett kollektiv med sina vänner där de ska ägna sig åt att kontemplera kunskap. Två av vännerna i taget ska jobba så de andra kan diskutera och läsa böcker. Detta projekt går dock inte hem, för flera av vännerna är gifta. Men Augustinus lyckas ”när Gud vill” som han själv skriver, utan kollektivet – men det är allt innan som är roligt för en nutida läsare som jag.

Augustinus har mycket att säga mig därifrån och enda hit, det är inte som om kontinentalplattorna har flyttat sig och världen förändrats. Mycket är sig likt. Människan är sig lik, öga, näsa, mun, liksom. Jag kan avnjuta boken trots långdragenheten, den blir till slut meditativ, som ett långt jam som får ny kraft när man vevat runt de där tre ackorden alldeles för länge men ändå den fjortonde minuten verkar dom helt fräscha och någon kommer upp med en slinga som vi tycker vi aldrig hört, fast det måste vi ha gjort, det är ju bara pentaskalans fem toner som används.

Om det nu är en självbiografi eller inte är en fråga. Det finns ett tydligt jag och den är på sätt och vis en utvecklingsroman. På bibblan står den på hyllan för filosofiska verk. Den skulle kunna stå på retorik som ett exempel, Augustinus var retoriklärare tills han fick sitt kall och tog avstånd från retoriken som något förljuget. Paradoxen är att han definitivt använder sina kunskaper i sitt skrivande vid 45 års ålder. Det är också intressant hur han förbannar teatern och böcker, förkastar Aristoteles tes om det mänskliga i härmandet, att det är en mänsklig dygd att härma livet. Detta finner han förkastligt och säger, att han förhäxades av sagor och teater när han var ung, så han försummade tid att lära sig läsa, skriva och räkna, det som var det viktiga.

Paradoxen är väl att han ändå skapar världslitteratur.

Precis, som retoriken lever (trots hans avståndstagande) i hans bok så lever Bibeln. Bekännelser använder den enda Boken som skall studeras, Bibeln, som intertext. Flera hänsyftningar per sida finns utsatta i marginalen i mitt exemplar av Augustinus Bekännelser från 1990, den första kompletta översättningen. Förut fanns bara de första 9 böckerna (det som vi nu kallar kapitel), den självbiografiska delen, men här finns även den tionde boken som är en filosofisk utläggning om minnet. Hur minns man sin barndom och händelser? Och så bok 11-13 där han utläser Bibelns Genesis-avsnitt (”Och på den första dagen skapade Gud himmel och jord”).

Nu tänker jag lämna Augustinus och se vilken roll Gud spelar i nästa stora självbiografi. 400 år framåt, upplysning, 1800-tal: Rousseaus Bekännelser. Ja, samma titel, jag hör av mig när jag läst klart den, ni kan väl börja läsa Augustinus under tiden.

Hej då. Ha det.

P.S. Kolla in Pentti Saarikoskis Ungdomsdagbok, den är Augustinus-influerad och fantastisk läsning.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• En väldigt osentimental sannskildring
• Religionens återkomst?
• Gud är tillbaka – och han är jävligt förbannad
• Det enkla är svårt