Det finns de som har problem med adaptioner av det här slaget, att man tar en hög konstform som romanen och skitar ner den genom en omvandling till serieformen. Och visst, rädslan är till viss del befogad med tanke på hur många dåliga filmer det finns som är baserade på bra böcker. Ett exempel på hur dåligt det kan gå är filmversionen av Alex Garlands The Beach som är en brutal slakt av en rätt så bra bok. Omvandlingar till serieformen har dock många gånger visat sig vara väldigt lyckade, i det första nummret av Bild&Bubbla 2004 skriver man om de många omvandlingar som gjorts av olika klassiker till serieform, ett tilltag som både förlängde klassikernas liv och gav dem en ny publik. David Mazzucchellis omarbetning av Paul Austers Stad av glas är också ett konkret exempel på att det går att lyckas. Jakob Nilssons version av Stieg Trenters Roparen är dock tyvärr ett exempel på när det inte går riktigt lika bra.

Ordet tyvärr använder jag för att det verkligen märks att Nilsson har velat att detta skulle bli riktigt, riktigt bra. Bara det faktum att han har valt att använda den klara linjens stilmall för sitt verk visar på en god kännedom om förlagan – en av de stora styrkorna med Trenters romaner anses ju vara den tidstypiska känslan och med användandet av klara linjen-stilen lyckas Nilsson återskapa denna känsla i serieform. Miljöerna är också otroligt vältecknade och Jenny Carlbergs dova färgsättning är helt perfekt, i synnerhet i de avsnitt som utspelar sig i Italien, här kommer färgpaletten verkligen till sin fulla rätt.

Annars är det inte särskilt mycket att hurra för. Precis som Mikke Schirén påpekar i sin recension av boken i Komika Magasin så lyckas Nilsson inte riktigt bemästra klara linjen-stilen när det kommer till karaktärerna, de är på vissa ställen väldigt underligt tecknade. Roparen kanske inte är den mest djupsinniga romanen i den svenska litteraturskatten men Nilssons karaktärer är faktiskt påfallande platta och stereotypa. Jag har överhuvudtaget svårt att förstå meningen med att förlänga Roparens liv genom en adaption till serieformatet – det är en rätt så tunn och förutsägbar historia med endimensionella karaktärer som lever så väl upp till 50-talets könsstereotyper att det enda man kan göra är att sucka för sig själv.

Scott McCloud, serietecknare och serieteoretiker, håller i sina böcker Understanding Comics och Reinventing Comics långa kärlekstal till seriemediet och pläderar för dess förmåga att gestalta alla slags historier – inte bara könsstereotypa hjältesagor. Han skulle bli ledsen av den här boken, och jag blir ledsen när jag på baksidan läser att Nilsson har lagt ner tre år på den.

Similar Posts:

• Helgjutet samarbete
• Det här är Nilsson, min nya kompis
• Drömskt och vardagligt om att finna sin plats i världen
• Död och densitet
• Per Nilsson i sitt esse

Jag är trött på alla dessa förstapersonsberättelser. Alla dessa jag.

Jag! Jag! Jag!

Det verkar som om jaget går före historien även hos debutanterna i denna antalogi. Är det idag viktigare att bli publicerad, att se sitt eget namn på ett bokomslag, att titulera sig som författare, än att upplysa/överraska/glädja folk? Att skriva av sig, fylla några tomma A4-ark kan alla göra. Men att hitta en intressant vinkel, en schysst story, det kräver tid/ork/talang.

Nu vill jag inte dra alla i denna antalogi över en kam. Även om merparten av novellerna och dikterna går i självömkans tecken, finns det några guldkorn där. Om man vaskar ordentligt. Men det ska inte behöva vara nödvändigt att anstränga sig till det yttersta när man läser, ty det ska vara roande. Det ska inte behöva vara nödvändigt att ta hänsyn till att författarna är debutanter, ty att vara snäll är en överskattad dygd.

Att mitt anteckninsblock nästan gapar tomt efter läsningen tyder bara på en sak – detta var varken bu eller bä. Jag har dock noterat att Anne Swärds novell hade nåt värt att nämna. Den hade en berättarstruktur, en idé, ett innehåll. Och inte minst, en känsla och nerv. Något som jag inte hittade i de andra novellerna (dikterna), de sa mig nämligen ingenting, utan lämnade mig mer eller mindre likgiltiga.

Hårda ord? Ja. Rättvisa? Ja.

Sedan kan man ju undra hur alla dessa små kvasidikter hittat till denna antalogi. Är de där som utfyllnad (i-brist-på-nåt-annat) eller för kulturens och den svenska diktkonstens fortlevnads skull?

Ett tips till nästa debutbok: Skippa dikterna, publicera dem i en egen antalogi istället.

Ett allmänt tips till framtidens debutanter: Mer jävlaranamma, tack.

Similar Posts:

• 37 grader celsius
• Debutartad debut 2001
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Kontaktlöshet och skum

Kanske är det för att Sutcliffe tvingar mig hänga på Dave strumpförsäljaren. En alldeles bedrövlig ryggsäck att klänga fast vid, fylld med synnerligen ytliga reflektioner och patetiska porträtt av sina sökande landsmän. En ryggsäck vars bärare har så många cyniska kommentarer att yttra om landet han befinner sig i att han aldrig egentligen låter läsaren uppleva det.

Om det är denna ointressanta Dave eller de rinnande, eruptiva, målande beskrivningarna av magsjukdomar som får mig att må illa kan jag inte avgöra. Förmodligen är det just kombinationen av personlig röta och mänskliga avträden.

Men visst försöker han, Sutcliffe. Rökelse, tantriska centrum, hundburgare, meditation, trängsel och värme. Yoga, mantra, reinkarnation och heligt förorenade floder. Men han når aldrig fram. Skildringen leder inte till någon förståelse, varken för Dave eller för det främmande, mytomspunna land han besöker. Den exotiska miljön leder inte till att människan Dave träder fram för läsaren och att se den indiska kulturen genom Daves brittiska medelklassögon är heller ingen berikande upplevelse. I Indien, såväl som i Storbritannien, är Dave fortfarande en strumpförsäljare i själen.

Som läsare känner man sig besynnerligt bestulen på en historia. Som att stiga på en buss och sedan kliva av mitt ute i ödemarkerna. Helt utlämnad vänder man blad för att någonstans finna en person eller miljö att känna sig trygg i. Men istället denna magsjuka, cyniska misantropen Dave, som med ryggsäcken skavande på sina brittiskt glåmiga axlar helst vill vara tillbaka i England och uppleva Indien genom att dricka Ceylon-te. Symptomatiskt nog väljer den enda riktigt intressanta karaktären, en engelsk journalist, att lämna Dave och Sutcliffes roman åt sitt öde. Han anade antagligen var trippen till Indien skulle sluta.

För slutar gör den. Inga lösa trådar att spinna en fortsättning på. En tripp till Indien tar oss från te, scones och ungdomsångest till Indien och tillbaka igen. Vi lämnar Dave i sin medelklass säng. Modern vid hans sida, sjungandes ”Rule Britannia” tills sonen somnar in.

Det är ironiskt att läsa det avsnitt av Aischylos Agamemnon som inleder Sutcliffes alldeles egen tragedi:

Vishetens väg han visat oss.
Stiftat lagens stränga bud:
Lida för att lära.

Tvåhundrafyrtio sidor. Lärjungen överträffar Mästaren.

Similar Posts:

• Som tvåtusentalets Harlequin
• Skickligt, men utan nerv
• Indienresa med oanade konsekvenser
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Jag minns också Carl

Ju större strålkastare man har dessto större blir det okändas omkrets

Det verkar som om ju mer vi vet om universum och människan, om livet själv, desto mindre vet vi om döden. Fast tänker man efter vet vi inte särskilt mycket om livet heller. Alla föds och alla dör. Men vi föds med olika förutsättningar, lever under olika förhållanden och dör under olika omständigheter. Likt personerna i det galleri Alex Garland visar upp i sin senaste bok. De är gatubarn, gangstrar, hejdukar, affärsmän, psykologer, läkare och präster. Från medelklass, överklass och samhällets avgrund. Alla med det gemensamma att de bor och försöker överleva i Manila.

Vi möter Sean, som i sin nervösa väntan i ett schabbigt hotell i fel ände av stan på gansterkungen Don Pepe och hans kumpaner, håller på att bryta samman. Bakgrundshistorien och intrigen dem emellan vävs skickligt medan de går emot den oundvikliga uppgörelsen.

Sen har vi Rosa, som är läkare och bor med sin familj och mor i ett medelklassområde i Manila. Medan hon väntar på sin man som fastnat i trafiken, tänker hon tillbaka på sin ungdoms kärlek i barrion: en deformerad fattig fiskare som hon hastigt lämnade för en chans att studera i staden.

Vi har även överklasskillen Alfredo som varje dag sitter och intervjuar gatubarn om deras drömmar för sin forsking i psykologi. Han träffar där den brådmogne Vincente som gör djupa intryck på honom. Vincente, som med sin kompis Totoy bevittnar uppgörelsen mellan Sean och Don Pepe.

Det är inte för inte tankarna går till Short Cuts eller Slacker. Alla dessa människor som lever separata och parallela liv i samma heta stad (Los Angeles, respektive Austin och Manila). Liv som mer eller mindre krockar med varandra till följd av slump eller författarens försyn. Genom denna berättarteknik kan Garland visa upp stadens olika sidor och låta oväntade möten äga rum. Historien om varje person blir en liten novell, en berättelse i historien om Manila.

Alex Garland har jämförts med Graham Greene, vilket är en något överdriven komplimang. Det okändas omkrets är visserligen en oerhört välskriven och skickligt sammanvävd roman, men jag blir inte berörd. Vet inte om det är för att kontinuiteten blir lidande av hoppandet mellan de parallella berättelserna eller om personporträtten är allt för skissartade. Det är som om Garland har svårt att bestämma sig för om han skall skriva en tight underhållningsroman eller om han skall lösa upp texten än mer och på så vis låta karaktärerna bli tydligare. Denna balansgång som Greene var mästare på. Jag kan förstå parallellerna kritiker gjort mellan författarna: språket, miljön, spänningen. Men om Garland skall bli en ny Greene, är det bäst han jobbar på.

Similar Posts:

• 224 sidor tristess
• Idékamp överskuggar gestaltningen
• En tripp till helvetet
• Iakttagaren Naipaul
• Mer jävlaranamma, tack