Medan boken börjar glöda och fatta eld funderar jag över detta att laga mat över brinnande böcker. Vad ska vi annars ha dem till? Det är ju faktiskt den logiska slutpunkten för ett föremål som sedan länge reducerats till att bara bli en statusmarkör. Något man fotograferar sig med på sociala medier, något olika politiska partier kan slåss om vilka som ska ingå i en kanon och få köpas in av biblioteken, något man kan beklaga sig över att ungdomen inte läser, men läsa dem? Vem har tid med sånt? Det finns ju sammanfattningar på wikipedia för dem vi inte redan vet vad de handlar om och vilka sensmoraler man lär sig av dem. Varför inte låta dem göra lite nytta och också sätta lite extra smak på vår konsumtion?

Medan jag vänder vegoburgarna och dricker min small batch-IPA hitflugen från Kalifornien, och boken förkolnar och enstaka sidor flyger iväg som rök och aska i monsunen, passar jag förstås på att skumma igenom de ord jag ser brinna upp framför mig. En onödig men trygg gammal vana. Visst är Sorokins berättelse både rolig och bitsk; sagan om en mästerkock som, ett par decennier från nu, reser runt för att tillaga kulinariska mästerverk över brinnande böcker för de krigsherrar, banditer och borttappade idealister som fortfarande har pengar i ett Europa som slets sönder av storkriget som skulle rädda de eviga europeiska värdena, vilka de nu var. Som ryskättad (typ, det blev rörigt där i kriget, men så identifierar han sig ju) lagar han naturligtvis bara mat över ryska klassiker, helst förstautgåvor. Tolstoj, Bulgakov, Babel, Agejev, Nabokov – alla de där manliga genierna som fångade det eviga ryska ska nu konsumeras utan det där tröttsamma läsandet. Vad är väl boken om inte den starkaste kulturmarkören vi har? Vad är ett starkare bevis för vår kärlek till den egna kulturen än att bokstavligen intaga den, med ett gott vin till, i sällskap med en expertkock som inte bara bränner en oersättlig bok för dina pengar, utan också ser till att ångorna från den sätter smak på det godaste mål mat du och dina bästa vänner (eller viktigaste kunder) ätit på länge? Det slutgiltiga målet för jakten på autenticitet, för den egna kulturens överlägsenhet, för din egen storhet (att det är olagligt är ju den bästa kryddan).

MÄSTAREN: Hmm, en bok är inte ett manus… Den brinner alltid.

Nog funderat på gammal litteratur. Jag langar upp burgarna på tallriken medan det sista av Manaraga faller samman till svagt glödande aska i grillen. Hmmm. Smaken är omisskännelig Sorokin; mer i stil med den hysteriska Putinsatiren I det heliga Rysslands tjänst än den surrealistiska utopin Tellurien från häromåret; rakt på, inga konstigheter, nattsvart humor och våld (i den mån det är olika saker). Samtidigt kan jag tycka att smaken saknar någon liten komplexitet – den är god, men den är god på samma sätt från doften till eftersmaken, inga större överraskningar när man väl njutit av de första tuggorna. Kanske är det den genmanipulerade näst intill magiska vegofärsen det ska skyllas på, den som lovar mig gott ekologiskt samvete utan att behöva ändra något (och bara kostar några tior mer!) medan världen brinner. Kanske jag inte är så bra på att grilla som jag tror. Kanske förväntar jag mig för mycket om jag tror att en bok kan göra något till något det inte är. Nåja; gott är det, och mätt blir jag, och autentiskt känns det.

Utanför faller gråvita flingor framför fönstret. Jag glädjer mig åt den första snön, även om det kanske är grannen ovanpå som just grillat över något mindre sofistikerat. Konstig typ. Kan man lita på såna? Tur att jag har bokhyllor så jag klarar mig ett tag.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Rolig men dryg ryss
• B som i bly och bröllop
• Framtiden genom en ädelsten

i Ödmården finnas omkring hundratalet folkslag; vi som bo i hålena kallas ”vi” eller i avfall ”oss”; vi lefva nära omkring resterna av fornstaden Österby, och bland Ödmårdens folkslag äro få så väldeligt som vårat; av vissa folk finns endast någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr, grinig och sabeltandad (…) vi ha ett Cultur-hål för kulturen, ett bandyhål för kroppskulturen, ett hårdhål där heddpangarna yla sina ljusbringarpsalmer, och så tempelhålet med jonatan på krysset, med snickarboar full med hemska figurer som folk biktat fram med täljkniven

Jo, så beskrivs det, och det är helt fantastiskt kul. Archifarien i Ödmården har hittat ett ex av O C Kjellbergs bok Framtidens språkstudium och språkundervisning från 1906 och blivit besatt av idén att återskapa det äkta svenska språket och därigenom det stolta svenska folket, rena bort allt svagt och utrikiskt. Det måste väl vara så man räddar sig undan helikoptrarna och översvämningarna? Så allt som händer i hålorna i det som en gång var Uppland – halvhjärtade uppror mot nedriglänningarna, politiska intriger mellan Ödfursten och hans undersåtar, och den våldsamma kedja händelser som sätts igång när en gammal satellit med fungerande reaktor kraschar rakt ner i deras skog och ger dem magin som kallas elektritet – beskrivs på en pidgin av Karl XIIs bibel, 1800-talsromantik och modern slang som inte liknar något jag läst sedan Teratologen bara låtsades vara nazist. Han vet ju så väl vilket samhälle de måste tillbaka till, det perfekta folkhemmet han läst om i de få böcker som överlevt, där …

allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hoppfällbara skeppet Silja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen siöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen

Det händer sällan att språket i en svensk roman knockar mig på det här sättet. Jag gillade verkligen Håkansons Marvelhjältar-i-1910-talets-Stockholm-pastisch Järnskallen häromåret, men nu känns den bara som en stretchövning för detta. Ödmården är tunn, men så full av språklekar, mytologiflarn och slippriga idéer att varenda mening blir ett labyrintiskt konstverk, ett lapptäcke av verkligheter och självbilder som bara slår sig stoltare för bröstet ju tommare de klingar. Världen han bygger upp är absolut inte den där småsexiga framtiden vi vant oss vid från Hungerspelen och dess kusiner, snarare finns där toner av modern rysk dystopi som Tatjana Tolstajas Därv eller Vladimir Sorokins Tellurien (inte för inte är ju Håkanson översättare från ryska). Ödmården erbjuder inte det där heroiska övervinnandet av orättvisor och onda makthavare, den är bara fuktig och kall, och folket som bor där ett gäng sjuka missbildade typer som allt stolt snack till trots …

kura samman när skarvarnas onådssträck draga fram över himlagrånaden, vi bäva för tångulven, vi gömma oss under ruskan och besvärja skrymtet, vi offra täljgobbar åt emil i bodkapellen, vi blota finsill åt sjelvaste Satan (…) ingenting veta vi om allt detta elen datan dentalvården flyghirderna jättedornen frensarena intranät köschbarstomaterna

Ödmården utspelar sig i en värld där det faktiskt var bättre förr, där en döende mänsklighet klamrar sig fast med allt lösare grepp, där man backar in i apokalypsen med ögonen i en sprucken backspegel. Håkanson skriver bitande (om någon gång väl övertydlig) satir av allt från identitetspolitik till trångsynt Swärjevänskap, beskriver ett samhälle byggt på spillror av galna minnen av fornstora dar, som våra svältande hålbor stirrar sig så blinda på att de inte har en chans att se hur mycket de fortfarande lever i den. Men jag har sällan garvat så här mycket åt världens undergång.

Similar Posts:

• Systemkolapokalyps
• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• Våld, åtta till fem
• Skål Moder Svea!
• ”Det är härifrån jag kommer.”

Jag är ett Ecofan. Jag älskar de där förlästa, sprängfyllda romanerna där han kastar ut så många krokar och föreläsningsämnen att det inte spelar någon roll om man missar en referens eftersom det omedelbart kommer fem till. Mina förväntningar när han släpper en ny roman är alltså ganska höga, och på ytan borde det finnas så mycket att gilla här. Upplaga noll ser ju ut att ha en klassisk Eco-handling (om än kanske lite recyclad från Foucaults pendel). Vår namnlöse hjälte, en självbeskriven loser som i åratal jobbat som korrläsare och spökskrivare, blir i början av 90-talet anlitad som en medlem av redaktionen till en ny dagstidning kallad I morgon. Det han får veta, men ingen annan, är att I morgon aldrig kommer att ges ut. Dess ägare – en väldigt tunt förklädd Silvio Berlusconi – vill bara visa upp möjligheten till en tidning vars hela funktion är att smutskasta makthavare, fördumma debatten, Säga Det Som Alla Tänker, och undvika seriös journalistik till varje pris. Inga av de reportage redaktionen skriver ihop kommer alltså någonsin att ges ut, annat än mellan fyra väggar: ”Se här vad jag kunde skriva om dig om du inte…” Bara det att en av journalisterna börjar nysta i en tråd och upptäcker något helt otroligt: det verkar som om Mussolini fejkade sin död, och nu sitter någonstans i Sydamerika och förbereder sin comeback…

Så långt allt väl, även om en synopsis på en Eco-roman framvärkt av en kommitté nog inte vore alltför annorlunda. Att romanen kräver hyfsat goda kunskaper om italiensk 1900-talshistoria… äh, det är Eco vi pratar om, och jämfört med långa passager på latin och romanstrukturer uppbyggda på kabbalah är väl 20 minuter på wikipedia inget att klaga på. Men så är det detta att boken bara är drygt 200 sidor (och Brombergs har jobbat hårt med text- och sidstorlek för att få den dit, det italienska orginalet är 142). Inget fel med det i sig, jag har läst många böcker som får mycket gjort på mindre än så. Men ett slagskepp kan bara göra så mycket i en insjö; han ger sig helt enkelt inte utrymme att manövrera, och när boken tar slut känns det som om den precis kommit igång, som om handlingen knappt ens börjat veckla ut sig. Hans knivskarpa satir över hur sensationsjournalistiken utvecklats under de senaste 30 åren och hur det speglar samhällsutvecklingen är bokens stora behållning, men som helhet känns den ofta som en sammanfattning av en längre berättelse. Mycket av det han säger här sade han själv lika bra i essäsamlingen Kräftgång för några år sedan, som inte behövde kläs ut till roman för att fungera.

Det är synd, för när Eco här tacklar samtiden (från ett perspektiv på 25 år, men vi snackar om killen som skrev om Italiens 70-tal genom en berättelse som utspelar sig på 1300-talet, så han närmar sig) hittar han en massa små vinklar och vrår som jag gärna hade grävt ner mig i. Det är ju populärt numer att väcka upp gamla diktatorer – se bara på Timur Vermes Han är tillbaka från häromåret, eller beskrivningarna av ett Stalinland i Sorokins Tellurien – och parallellen mellan ett sensationaliserande och fördummande av samhällsdebatten och en återuppstånden snällfascism hade förtjänat ett mer passionerat inlägg av den gamle humanisten, något bättre än att återges som en enda lång monolog av en ganska platt romankaraktär.

Jag funderar lite grann på detta med Eco och konspirationsteorier. När han var på besök i Stockholm för en del år sedan fick han frågan om han såg Dan Brown som sin litterära arvtagare; hans svar var att han själv gärna skriver om konspirationer som företeelse, hur de fungerar, medan Brown tar dem på allvar och själv blir en konspirationsteoretiker. Hur ska en sådan författare egentligen tackla detta att hans land under decennier faktiskt styrdes av en man som baserade sin makt på att äga medierna? Kan man varna för konspirationsgalningar och konspirationer i samma andetag? Självklart borde man kunna det. Kanske är det hans poäng: med en journalistik som aldrig tänker längre än till nästa klatschrubrik, som abdikerar varje försök till djupare analys, är det så här romanerna blir. Då blir till och med konspirationsteorierna bara clickbait för att locka läsarna till det som faktiskt behöver sägas.

Similar Posts:

• Sicilien först
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Långa perspektiv
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Famous last words

Vi börjar om. Tellurien är en gränsvarelse, någonstans mellan roman och novellsamling; femtio kapitel, eller noveller, eller utdrag ur längre berättelser som sällan uttryckligen hänger ihop, som blandar science fiction, diskbänksrealism och pjäsfragment om vartannat. Det de har gemensamt är tiden (någonstans i bortre halvan av 2000-talet) och platsen (Europa, med fokus på det som en gång var Ryssland), men precis som Ryssland rymmer många länder är även tiden flexibel, utan tydliga gränser. Kriget mot ISIS-eller-vad-de-kallar-sig-den-här-veckan har kommit och gått, Europa har återfallit i en förnapoleonsk surv av småstater, furstendömen och fristäder, och Ryssland självt har inte klarat sig bättre.

Någonstans bland alla dessa småstater – från moderna storstäder till neostalinistiska nöjesparker – ligger det lilla riket Tellurien, undangömt i bergen som ett nytt Samarkand, och som bara har en enda exportvara: spikar av ämnet tellur, som om de slås rakt in i din skalle på rätt sätt, av en expert med rätt insikt i gamla ahuramazdanska riter, ger dig det absolut bästa ruset som kan tänkas. Telluret låter dig se precis vilken värld du vill, samtidigt som du är fullt vaken. Du kan träffa vem som helst från hela historien, åberopa dig på dem, dra nytta av deras visdom och veta det de vet. Eller åtminstone bli övertygad om att du gör det, vilket väl är samma sak?

Och just det ja, det finns genmanipulerade människor i alla storlekar och designer, från jättar som kan lyfta hus till intelligenta löskukar som tröttnat på sitt jobb. Och korsriddare som anfaller Istanbul med jetpacks på ryggen. Och hemliga revolutionära sekter. Etc, etc, etc. Det är den sortens bok… eller rättare sagt, det är alla de sorternas bok.

Nej, Tellurien låter sig inte summeras, och alla försök att blurba den med någon enkel jämförelse, vare sig det är med Tolkien eller Tolstoj (eller Calvino eller Pynchon, för den delen) faller ganska platt. Sorokin är inget fan av Putin, se bara på käftsmällen I det heliga Rysslands tjänst, men även om Vlad får sig sina törnar här (i den mån någon minns honom) är siktet inställt högre. Tellurien utspelar sig i en värld som backat tillbaka till en nymedeltida syn på makten, där de komplexa resonemangen och stora ideologierna och berättelserna slutligen dött eller förvandlats till meningslös underhållning, och det enda som återstår är Därför. Därför att jag har råd med det, Därför att de står i vägen för oss, Därför att vi måste skylla på någon, Därför att vi måste sätta oss själva främst, Därför att vår makt bygger på det.

Den logiska slutpunkten för den sortens naket maktutövande som Putin är långtifrån ensam om att ägna sig åt, som alltid handlar i egenintresse och talar i den stora massans namn… och gör den inte det får man väl minska massan den talar för. Det snackas mycket om ekokammare; varje novell här, varje land som skildras, utspelar sig i en egen ekokammare, med sin egen jargong och historia som går långt bortom det vi läsare får uttalat för oss. Det är inte det att det inte finns någon röd tråd, det finns för många, alla så slitna att de knappt ens räcker från från en sida till nästa, långa och starka nog att binda folk i, men inte att förbinda dem.

Vid något tillfälle kommer jag att tänka på Neal Stephensons gamla The Diamond Age, där teknologin gått så långt att materiellt överflöd är ett mått på fattigdom medan kunskap och klass är hårdvaluta och makt. (Orealistiskt, visst, men science fiction, vet ni.) Sorokins framtidsvision är inte alls så välordnad och lättbetvingad, här kan ett schyst samurajsvärd bara dela upp världen i ännu fler fragment. Tellurien är så fantastiskt uppfinningsrik, där en kastas fram och tillbaka mellan olika berättelser som en knappt hinner greppa förrän en annan dyker upp, skrivna av en författare som kan ta till sig vilken stil som helst och är precis lika bekväm med höglitterära utläggningar, trashig action och bitsk satir… men hur förbannat kul det än är att läsa får helheten det att krypa efter ryggen på mig.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Våld, åtta till fem
• Bränn! Bränn! Bränn!
• Rysslands baksida
• Bäst före-datum: 2024-05-07

Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Similar Posts:

• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Östern är en känslig sak
• ”Jag trodde … ”
• Uppror är nostalgi

Idag skriver jag om Snöstormen, senaste boken av hyllade ryssen Vladimir Sorokin. Den är mestadels läst på stranden med ena armen som skydd för solen. Jag fascinerades av det övernaturliga men blev inte lika frälst som alla andra verkat bli.

På onsdag skriver Kari om Higgspartikeln av Jim Baggot. Makalöst spännande om kvantfysik, hävdar hon. Det blir tio poäng till Baggot som lyckas med att göra detta knepiga ämne lättillgängligt.

På torsdag är det USAs nationaldag, och då blir det ungdomsböcker om och från USA, dåtid, nutid och framtid. Dagens är Moa Herngrens Homecoming Queen, om svenska My som är utbytesstudent i USA, men inte riktigt hamnar där hon drömt om, utan i en religiös liten håla i Mellanvästern. En roman som börjar bra, tycker Ella, men som lite tappar bort sig själv längs vägen.

På fredag skriver Marcus om Jenny Lantz bok Trendmakarna som undersöker hur trender blir till i modebranschen. Trots att alla som jobbar med mode verkar obekväma med att prata om trender har Lantz lyckats fördjupa sig ordentligt i ämnet. En bok för alla som plöjer dokumentär efter dokumentär om de ensamma modeskapargenien med gudabenådad smak och nu vill se andra sidan av myntet.

Och på lördag är det temadag: ”På film och teve”. Vi samlar böckerna om och bakom aktuella filmer och teveserier, och dagens blir den amerikanska författaren och performancepoeten Sapphires Precious, romanen bakom filmen med samma namn.

Veckan avslutas med att Anna C skriver om Helena Österlunds prosalyriska romandebut Kari 1983, om flickan Kari som befinner sig vid en sjö en het sommardag i augusti 1983. En språkligt avancerad, men egentligen inte så händelsesrik, roman som har en del gemensamt med Österlunds poesidebut Ordet och färgerna som kom för några år sen.

Jag vill även tipsa om att jag under sommaren kommer att ha ett intervjuprojekt på min blogg, där både kända och okända skrivande människor kommer att medverka. Det kickar igång redan i veckan, missa inte…

Similar Posts:

• Att återupptäcka världen
• Djävulen bär Prada, Lantz vet varför
• Vita dikter
• Ny vecka på dagensbok.com
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap

Första stoppet är hos en kraftig bondmora, vars make är dryga decimetern hög. Han super från en fingerborg och sitter till bords vid en mindre kopia av köksbordet. För att visa ömhet kravlar han omkring på sin hustrus kropp. Han är ständigt berusad och mycket oförskämd. När jag kommit så här långt i boken tycker jag att Vladimir Sorokin är världens roligaste. Jag citerar högt ur en fantastisk sexscen, där repliken ”Du är så fin, kärna mig med din stav, kärna mig!” förekommer. Min enda invändning är sexismen, där alla kvinnor som passerar är antingen sexleksaker, motbjudande eller objekt huvudkaraktären kärar ner sig i. Men sånt kan jag sila, tänker jag.

Sorokin är verkligen en av de mest hajpade just nu, om man får tro de litterära magasin jag läser, kultursidorna och de andra kanalerna. Det kommer mycket dystopier från Ryssland, Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 och Metro 2034 för att nämna exempel på böcker som även kan läsas som kritik mot landets hårda styre. Här tas vi med ner i Moskvas tunnelbanesystem, där mänskligheten försöker överleva efter ett fullskaligt kärnvapenkrig. ”Vladimir Sorokin, som blev känd internationellt för romanen Blått fett, erbjuder ett kanske litet mer finkulturellt alternativ”, skriver Svenska Dagbladet i sin recension av Snöstormen.

Och nog är det spexigt med småhästar istället för vanliga hästar, och jättar och konstiga droger och allt vad som kan infogas inom pärmarna på en bok! Sorokin bygger upp en värld som inte liknar något annat, och det är kul att som läsare aldrig veta vad jag har att förvänta mig.

Ändå är det något som tar emot. Jag märker att jag segar. ”Han är så fantastiskt rysk!” läser jag nånstans, ”skriver på det där speciella ryska sättet.” Hur då? Han nämner samma personer vid olika namn, javisst, check. Han vågar vara lite bombastisk när det krävs, jodå, check. Men i ett stycke markerar jag ordet ”olja” ett tiotal gånger, ibland två gånger i samma mening. Är det översättningen som haltar? Jag diskuterar med en kompis hur ryska och svenska skiljer sig väldigt mycket åt, inte ens samma språkstam; kanske ska man ha överseende? Eller är det bara ”väldigt ryskt” att skriva lite dåligt emellanåt?

Det ska ju erkännas att jag inte förstår alla politiska poänger, så väl inläst på rysk politik är jag inte. Men det tror jag inte man måste vara för att få behållning av den här boken. Jag läser den som stundtals väldigt rolig, galen, med oväntade inslag, en gränslös bok som leker med den logiska delen av min hjärna. Men… den är lite för dryg för mig. Hyllad ryss eller inte. Ska de komma ur den här snöstormen någon gång eller?

Rent krasst känns det så här: om man hellre somnar om tre gånger än läser ut en bok, då är det något som inte är riktigt bra med den.

Similar Posts:

• Bränn! Bränn! Bränn!
• Våld, åtta till fem
• Undergången, del 2
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Klockren rysk framtidsmisär

Min Sasjenka!

Volodenka!

De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.

Jag har lagt mig ner för att sola, lägger linnet över ansiktet och hör vinden susa som stärkta lakan. Plötsligt kittlar det till i naveln – jag öppnar ögonen och där står du med sand i handen och silar en tunn stråle ner på min mage.
Vi går hem och vinden fyller oss och träden som segel.
På vägen plockar vi några nedfallna äpplen – de allra första, sura som man kokar kompott på – och kastar dem på varandra.
Skogen står som en vass tandrad mot solnedgången.
Och mitt i natten väcks vi av en råttfälla som slår igen.

Kort sagt: Om allt gick som det skulle skulle det inte bli någon roman, på sin höjd en småporrig r’nb’-låt. Men nu är det ju en tjock rysk roman, och alltså börjar Brevboken direkt efter att de skilts åt, när han ryckt in i det militära (det finns alltid ett krig någonstans) och hon börjat sitta hemma och vänta, och de bara kan kommunicera via brev. Brev som svämmar över av allt de gjort och allt de inte hunnit göra och allt de vill göra när de ses igen, och…

…vänta, va?

Det är någonstans runt sidan 50 som man börjar undra på fan. När det blir uppenbart att de ju inte läser varandras brev. Sasjka skriver om livet därhemma och hur hennes far var flygare och hennes vänner börjar gifta sig och skaffa barn, och Volodenka skriver om sina erfarenheter i armén, där hans uppgift är att skriva brev till föräldrar och meddela att deras söner dog som hjältar när de stal en brödkant och blev avrättade, och hur… kriget mot de upproriska kineserna går? Återigen: Vänta, va?

För de är ju skilda åt inte bara i rummet utan i tiden. Han slåss på imperialisternas sida i Boxarupproret på 1890-talet, och hon växer upp i efterkrigstidens Sovjetunion. Och de skriver till varandra och försöker ge varandra allt av sig själva, förvandla sig själva helt och hållet till breven de skickar, men de kommer aldrig att få svar.

Sjisjkin har varit i nyheterna nyligen eftersom han, som ju lever i exil, vägrade representera Ryssland på en amerikansk bokmässa för att han inte ville förgylla Putins ”korrupta, brottsliga regim”. Med det i tankarna är det kanske lätt att vänta sig någon stor politisk polemik och satir i Brevboken, men för sådant får man nog vända sig till likasinnade som Vladimir Sorokin (läs hans våldsamt roliga I det heliga Rysslands tjänst). I stället levererar han här en mångbottnad, småskalig och enormt vacker berättelse om två älskande som bara existerar för varandra trots att de inte kan finnas. Romanen behöver inte bli politisk, behöver inte nämna tsaren eller partiet; den behöver bara observera världen utifrån två personers horisont, en som går i blod upp till knäna i ett barbariskt krig och en som växer upp i ett iskallt samhälle. Mannen skickas ut i krig, kvinnan hålls hemma; han får torka upp blod, hon får torka upp spyor.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Haruki Murakami – lyckligtvis Murakami när han var som bäst, runt Kafka på stranden, snarare än den gubbsjuke pratkvarnen från 1Q84. Precis som Murakami går Sjisjkin ibland vilse i filosoferandet, men han håller i och löper linan ut. Han ställer upp en historia som inte kan vara, två världar som inte rör varandra, och låter sedan motsägelserna mala tills historien uppstår.

Jag funderar över en grej; om The Great American Novel är en genre som går ut på att väva Stora Berättelser om de Stora Frågorna ”Vilka är vi? Vilka tror vi att vi är? Vad vill vi, och varför misslyckas vi?”, vad är då den stora ryska romanen idag, långt efter men inte i motsats till Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov, Solsjenitsyn? Kanske är den just det här: för visst är det frestande att läsa det här som en allegori över ett land som är itu, som försöker gå framåt med ena foten stadigt i 1800-talets nationalromantik om Heliga Moder Rysslands överlägsenhet och den andra i den sovjetiska utopin där alla är lika goda medborgare och lyckan är att tjäna det gemensamma målet, uppvuxna på utopier som aldrig kan bli sanna. Det är ju ett dilemma som ju inte bara gäller Ryssland; vad är något europeiskt land idag, när det vi är aldrig verkar matcha det vi trodde att vi var och skulle förbli?

Och ändå så är det ju två personer här. Som skriver och längtar och existerar och säger till den andra, här, läs mig, möt mig, säg att jag finns. Och då gör de ju det – om inte samtidigt, så alltid.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Nytt ryskt
• Det enda vi lär oss av historien är historien
• ”Jag trodde … ”
• Bränn! Bränn! Bränn!

Sorokins heliga Ryssland år 2027 är totalitärt och ultranationalistiskt. Här har den högt uppsatte agenten Komjaga en bråd arbetsdag och i guldörhänge, smink och med ett hundhuvud längst fram på tjänstebilen far han från ärende till ärende. En adelsman ska hängas, en prygling ska bevittnas och knarket ska knarkas – i form av millimeterstora fiskar som simmar genom blodomloppet för att lägga rom i hjärnan. Allt i takt till hyllande utrop åt Härskaren och ett ständigt reflekterande över vikten av insatsen för fosterlandet.

Men I det heliga Rysslands tjänst vill inte låta sig reduceras till en varningsflagg för framtiden. Inte heller kan den sammanfattas bara som ett skräckporträtt av det nutida Ryssland. Alla väntade ingredienser – förtryckets mekanismer, den totalitära maktapparaten, nationalismens utmärkta propagandafunktion – stannar i romanens marginaler. Om något betonas är det litteraturen: böcker av Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov får alla agera brasved och exempel på dikter och folksånger är generöst infogade. Förstås är satiren en poäng, men det allra starkaste drivet utvinns ur ren och skär fantasifullhet. Detta är Sorokins stora bedrift, en begåvat framlagd kreativ rikedom, inramande det olycksprofetiska samhällsgisslet. Skräckblandad förtjusning förmedlas sällan såhär tjusigt.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Bränn! Bränn! Bränn!
• Den perfekta drogen
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Revolution rock