dagensbok.com » Ulrika Kärnborg

Ulrika Kärnborg "Lejonburen"

Saga Nordwall — Mon, 16 Aug 2021 22:00:34 +0000

I lejonburen sitter Kristina, till döden trött på det politiska spelet där hon är den främsta pjäsen men också en black om foten. Hon är den fångna lejoninnan, det övergivna barnet, den bildade och intelligenta kvinnan, den märkliga drottningen, det potentiella avelsstoet, den mäktigaste men också den maktlösa. Hon är ensam, som alltid ensam.

För mig – liksom troligen för många andra – har hon alltid framstått som gäckande, med sin abdikation och sin konvertering till katolicismen. På porträtt syns hon avbildad med flödande sidenklänningar men beskrivs oftast som ful. Också här förblir hon ganska vag i konturerna. Hon får visserligen komma till tals själv också, eller får åtminstone vara den som är i berättarens fokus, men först är det moderns upplevelser och tankar som skildras, därefter får vi följa Axel Oxenstierna, kanslern, förmyndaren.

Jag kommer att tänka på något från skådespeleriet – att när man spelar drottning handlar det mer om hur andra spelar omkring en än vad man själv gör; statusen ligger i hur andra behandlar en, och här är det definitivt de andra som spelar fram drottningen. Samtidigt skevar det – hon har sin börd, sin krona, sitt arv men är samtidigt begränsad och kringskuren av sitt kön.

Den man lär känna bäst är Axel Oxenstierna, hatad av Kristina men också älskad. Mannen som försummat sin familj för sitt lands och sin drottnings skull, som tyckt sig göra rätt men som börjar tvivla. Här får han bli så mycket mer människa än läroboksgestalt. Varför är det så? Varför får vi komma honom närmare? För att respekten hos författaren där är mindre?

Miljöskildringarna är det som främst målar fram det avlägsna 1600-talet. Det är dragiga rum och dimmiga morgnar, stinkande rännstenar, sammet, siden och lump. Det är stampande hästar, kroppsodörer, blod och död. Kostymdramat är avklätt, även om hon inte går fullt så långt som Niklas Natt och Dag gör i sin trilogi om slutet av 1700-talet.

När man skriver historiska romaner är språket alltid en utmaning och här tycker jag inte att det fungerar så bra. Den huvudsakligen höga nivån bryts av nutida talspråk och rena språkfel som stoppar upp läsningen. Det förekommer också avsnitt som är en imitation av 1600-talets skriftspråk, som jag inte tycker tillför så mycket, mer än ytterligare ett perspektiv.

Men det finns ett väldigt vackert avsnitt mot slutet, ett längre stycke som griper tag i mig och som får mig att önska att mer av romanen varit skriven så. Det är ett fritt poetiskt flöde som öppnar upp till något annat. Det blir än mer effektfullt som kontrast till den övriga texten och är kanske medvetet använt så, men jag hade som sagt velat ha mer av det, fått komma närmare den gåtfulla huvudpersonen, hon som var Vierge moderne långt innan Edith Södergran skrev:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut […]

Ulrika Kärnborg "Klickokratin"

Ella Andrén — Mon, 28 Sep 2015 22:00:18 +0000

Egentligen fattar jag inte det här med tidningskrisen. Det är något oerhört märkligt med att en bransch plötsligt inte längre lyckas ta betalt för det de gör. Ja, medievärlden har förändrats radikalt de senaste decennierna. På internet har de flesta av oss tillgång till information i mängder vi knappast kunnat drömma om tidigare i historien och ”the media is the message” lyder en välkänd gammal slagdänga, men ändå. Inte har väl vårt behov av välskriven samhällsgranskning och -förklaring plötsligt upphört?

Ulrika Kärnborg inleder sin Klickokratin. Mediekrisens första offer är sanningen med Sydsvenskan-koncernens köp av Helsingborgs dagblad 2014. Tjänster ska sparas in. Inte minst en välrenommerad kulturredaktion slås ihop med den i Malmö. Men om en pressad ekonomi i konkurrens med gulliga kattungar på internet är skälet, hur kommer det sig då att säljaren kan plocka ut ungefär 200 miljoner i aktieutdelning?

Jag tänker på en kursbok jag hade i statsvetenskap. Den gick i korthet ut på att om man bara kan skapa ett krismedvetande hos folk så kan man få dem att gå med på nästan vad som helst som de annars aldrig skulle acceptera. Skräm dem. Få dem att tro att det är nödvändigt, det enda som räddar oss från haveriet. Så löd, enligt författarna, det enkla receptet på politisk förändring.

För även om Kärnborgs reportagebok låter både chefer, experter och anställda komma till tals så är det när det gäller journalistkollegornas arbetsvillkor hon är som skarpast. De som får sina villkor och resurser drastiskt förändrade men ändå ska vara glada att de trots allt fortfarande har ett jobb att gå till. Även om det jobbet ligger hos ett ”bemanningsföretag” som enbart förser de egna tidningarna med billigare och mer flexibel arbetskraft än de direkt anställda utgör.

Vad är då egentligen problemet? Är det verkligen att folk hellre tittar på världens sötaste utterunge än på politiker och flyktingtåg? Är det att efterfrågan på god journalistik plötsligt upphört att existera? Eller är det något annat? Ett ekonomiskt tänkande med enorma vinstkrav och föga förståelse för det som faktiskt genererar de där pengarna?

Där ger Klickokratin inte oerhört många svar. Den tecknar bilden av krisen, av en eftersatt mediepolitik, och kan säkert vara en duglig första ingång, men den går inte särskilt på djupet med vare sig orsaker eller lösningar. Det är förstås inte heller lätt, men det här är viktiga frågor, en viktig debatt. Tyvärr tycker jag nog att det Kärnborgs bok tillför den debatten hade kunnat vara rätt mycket mer djuplodande, analytiskt och vasst.

Ulrika Kärnborg "Mammalia"

Alice Thorburn — Fri, 29 Mar 2013 23:00:09 +0000

I Mammalia skildrar Ulrika Kärnborg vänskapen mellan två kvinnor, ur den enas synvinkel och efter att den är över. Jagpersonen möter Mona när hon är 25 år gammal, och hon blir mer eller mindre uppraggad av den äldre kvinnan. Jaget gör aldrig något aktivt val när det gäller relationen, det är på Monas villkor hela tiden. Men hon känner sig uppmärksammad och sedd, smickrad, och därför tillåter hon vänskapen att bli alltmer intensiv. När sedan Mona känner sig sviken om hon inte svarar i telefonen, eller förbisedd när jaget börjar bli framgångsrik på egen hand, kan jaget först inte hantera detta och förstår inte Monas känslor. Brytningen blir oundviklig utan att jaget egentligen förstår varför.

Eller så framstår det i alla fall. Hela grejen med den här novellen är frågan om jagets trovärdighet. Och inte nödvändigtvis ens det, man skulle också kunna säga bara: frågan om hur olika vi upplever saker och ting. Kanske är både Monas förorättade och svikna version av historien, och jagets lite yrvakna, oförstående dito, sanna, samtidigt. Eller så är jaget inte så oskyldigt naiv som hon verkar. Vissa av hennes uttalanden tyder på det.

Vänskapen i novellen är intensiv på ett sätt som gränsar till kärlek, och den innehåller också stora mått av svartsjuka, eller avundsjuka om man hellre vill använda det ordet. Det är en bra ansats, men historien blir aldrig särskilt angelägen. Kanske är det en för lång tidsrymd som skildras, kanske är det för generella händelser. Novellen skildrar en relation och ett känslomönster som är trovärdiga och intressanta, men utan att riktigt visa mig varför det är just den här berättelsen om det mönstret som jag ska ta del av.

Dock måste jag berömma Lina Ekstrand som gjort omslaget. Bilden av de sammanflätade händerna är en perfekt bild för vad novellen handlar om, dessutom fantastiskt vacker.

Vecka 13: Feministisk debatt, Textival och vackra novellixer

Lina Arvidsson — Tue, 26 Mar 2013 20:40:08 +0000

Snö igen i Skåne, jag vet inte hur ni andra har det? Men vare sig det är snö eller sol recenserar vi på dagensbok förstås böcker som vanligt.

Idag skriver jag om Maria Svelands redan omtalade debattbok om antifeminismen, Hatet, som tar sin början i det hotbrev hon läste upp i Svts ”Uppdrag granskning”. Boken samlar på ett bra sätt hur feminism har blivit ett skällsord de senaste åren, och hur detta skett parallellt med fascismens och rasismens utbredning i Europa. Mer allvarligt än en liten vit kränkt man som slänger ifrån sig några stavfel, alltså. Jag rekommenderar alla att läsa.

Igår skrev Alice om boken Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky. Alice utlovar en ilning av förtjusning inför de olika platser som finns på denna värld, trots att författaren inte alls romantiserar dessa.

Vi avslutar veckan med Textival på fredag, från vilken Kari rapporterar. Det kommer även att bli ett tema med noveller, nya små godingar från Novellix. Namn som Klas Östergren, Ulrika Kärnborg och Stina Stoor utlovas… Alice påpekar att Novellix form denna gången är något utöver det vanliga i skönhet.

Och söndagen fylls med en recension av Marie som läst Bruna pennor – nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur av Bibi Jonsson, en bok hon kallar både intressant, faktaspäckad och välskriven.

Och däremellan mycket, mycket mer förstås! Kommentera gärna vad du själv tycker om böckerna vi recenserar.

Nytt år på dagensbok.com

Emelie Novotny — Tue, 10 Jan 2012 18:15:38 +0000

Nu har vi på dagensbok.com vaknat upp ur julslummern, mätta på all julmat och hungriga på ett nytt år. Om du missat vilka böcker vi tyckte allra mest om hittar du alla kategorier och alla böcker listade här. Vilka var dina favoriter, vilka har vi missat och vilka kommer du att läsa om?

Den här veckan startar vi upp med Mircea Cartarescus Dagböcker från 1994 till 2003, som Bonniers ny ger ut i svensk översättning i sin Panache-serie. Richard skriver:

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna (…) Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Imorgon skriver Björn om Serhij Zjadans Anarchy In The UKR – en uppväxtskildring från ett land som inte finns. Serhij och hans barndomskamrater är här för att Serhij ska skriva en bok. Om vad? Om anarkanismen. Vad nu det är för en ism.

Senare i veckan blir det deckardebut i form av Magnus Montelius Mannen från Albanien tillsammans med Magnus Utviks självbiografi Med Stalin som gud. Båda kretsar kring politiska kopplingar mellan Sverige och Albanien under det kalla kriget.

Jag har rivstartat årets läsning och håller på med inte mindre än tre böcker just nu: Ulrika Kärnborgs Vad är litteratur?, som Kettil skrev om i vår skrivarspecial. Tredje delen i Sofi Fahrmans serie om Elsa; Elsas hemlighet som vår gäst Anna Winberg kommer att recensera här på dagensbok.com senare i januari. Och så Aase Bergs diktsamling Liknöjd fauna.

Vad läser ni just nu?

Ulrika Kärnborg "Vad är litteratur? och 100 andra jätteviktiga frågor"

Kettil Johansson — Fri, 16 Dec 2011 23:00:28 +0000

Fråga 1: Vad är detta för bok?
Kort svar: En bok som svarar på 101 frågor om litteratur.
Långt svar: På 1800-talet gav man ut böcker häftesvis, ett kapitel i taget. Om tillräckligt många köpte boken skrev man ännu ett kapitel. När folk tröttnade slutade man. Det här var bra för författaren, skrivandet gick fort eftersom berättelsen och karaktärerna redan fanns på plats. Och bra för läsaren, man visste vad man betalade för. Hollywood funkar likadant. Tv-serier också. Även Ernst Billgren. Den första boken i den här serien var Ernst Billgrens Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor. Konceptet är att vänstra boksidan ställer en fråga som följs upp på högersidan med ett kort och ett långt svar.

Fråga 2: Vem har skrivit boken?
Kort svar: Ulrika Kärnborg, journalist.
Långt svar: På innerfliken presenterar sig Ulrika Kärnborg som författare, kritiker och ”flitigt anlitad” föredragshållare. Jag har inte läst hennes två romaner, men i många år stött på hennes artiklar i DN och numera på Aftonbladet och trodde hon definierade sig själv som kritiker. I boken skriver hon i jag-form om författandet och kastar massor med skit på kritiker. Det är förvirrande.

Fråga 3: Varför kallar Ulrika Kärnborg kritiker för tillbakablickande onanister som egentligen vill vara författare?
Kort svar: Hennes senaste roman fick rätt besk kritik.
Långt svar: Eftersom det är barnsligt att bli arg för att någon tycker man är dålig så brukar författare hålla sitt kritikerhat inom den närmsta kretsen. När Kärnborg nu luftar sitt förakt i offentligheten och menar att kritiker är ”självstympande onanister” medan författare är ”präster/schamaner/profeter” så ger hon också kritikern rätt att släppa på civilisationsgraden. Kritikern kan nu lustmörda likt Jan Aghed, legendarisk filmkritiker på Sydsvenskan, som en gång liknade Arnold Schwarzeneggers rollgestaltning vid en motorgräsklippare monterad på en utombordsmotor.

Fråga 4: Får jag vad jag betalar för, är det här boken som Ernst Billgrens?
Kort svar: Ja.
Långt svar: Nej.

Fråga 5: Vad är problemet med den här bokserien?
Kort svar: Ernst Billgren är inte Fredrik Lindström.
Långt svar: Billgrens typ av frågor är alldels för flummiga, vilket får till resultat att författaren tvingas strunta i frågan och skriver om något annat. Detta kräver en rasande vass stilist, vilket inte är en bra utgångspunkt när ett koncept skall serietillverkas. Drömförfattare till den här boken hade varit DNs bibliotekarie Jenny Lindh.

Fråga 6: Så du gillar inte konceptet?
Kort svar: Jo.
Långt svar: Om frågorna hade varit mer konkreta hade det här varit en intelligent utedassbok och det är ett superkoncept.

Fråga 7: Svarar den här boken på frågan ”Vad är litteratur?”
Kort svar: Till 13%
Långt svar: Väldigt mycket handlar om författarens skrivprocess. Betydligt mindre om alla de institutioner som omger boken, ganska lite om boken som kommersiell produkt på en marknad, i princip inget om bokhistoria och sparsamt om litteraturhistoria. Inte heller särskilt mycket om vad det innebär att läsa och nästan inget om de datorer och det internet som för många yngre människor ersatt både traditionellt tv-tittande och bokläsande.

Fråga 8: Finns det några direkta felaktigheter i boken?
Kort svar: Nej, den aforistiska framställningsformen levererar ounderbyggda påståenden som inte kan falsifieras.
Långt svar: I svar 68 påstår Kärnborg att det i Sverige finns en seglivad myt om att allt som innehåller fakta är tråkigt. Eftersom mycket idag säljs in med att det är ”based on a true story” så förstår jag inte vad hon menar. Jag tycker också det är obegripligt att hon i svar 53 påstår att författare är ett osympatiskt släkte. Jag tycker att författare kan vara inåtvända och rätt jobbiga i grupp när de blir fulla och pratar kritiker och ekonomi. Men i normalfallet är dom rysligt trevliga, prestigelösa och har massor med intressanta saker att säga. Mycket trevligare än exempelvis skådespelare som ju bara pratar om sig själva.

Fråga 9: Vad innebär, enligt boken, författandet?
Kort svar: ”Man väljer ut ett projekt man maniskt brinner för och genomför detta.” (svar 18)
Långt svar: ”Författare är de som ger mening åt civilisationen. I den bemärkelsen är de som präster.” (svar 14) ”Litteratur är en sorts musik från det omedvetna, även om det låter flummigt att säga så. Den skapas inte ens av författaren själv men avlyssnas av honom eller henne. Man måste vara helt stilla för att kunna uppfatta den.” (svar 13)

Fråga 10: Är det här en pretentiös bok?
Kort svar: Ja.
Långt svar: Oui.

I 68:ornas långa skugga

Ella Andrén — Fri, 24 Sep 2010 22:00:14 +0000

Att skriva historia är ofrånkomligen att reducera händelser och processer till gripbara berättelser. Början, mitt, slut; orsak och verkan. Tiden, händelserna, processerna i sig är förstås ohjälpligt förlorade och går inte att direkt få fatt i. Vi etablerar en massa mer eller mindre ikoniska bilder, men tidsperioder är förstås mycket, mycket mer än så.

Så hur fångar man ”det radikala sextiotalet”? Vad var det egentligen? Om det och dess ”politiska estetik” handlar antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet. Sju olika skribenter ger sju olika perspektiv på film och litteratur, konst och arkitektur.

Underrubrikens ”en orättvis betraktelse” härstammar förstås från Göran Palms debattbok med samma titel. Vi som inte var med vill, vad jag förstår, ifrågasätta den etablerade bilden av 60-talet, och vara ”orättvis” på samma sätt som Palm var ”orättvis” i sin betraktelse av västvärlden ur ett antikolonialt perspektiv. Att slå mot överheten och dess cementerade sanningar. Det är en storvulen jämförelse med inte så lite bismak av föräldrauppror.

Redaktören Per Wirtén beskriver i förordet bokens författare som de som ”fötts med ödet att växa upp i skuggan av dessa självutnämnda giganter”, 68-generationen. Också Ulrika Kärnborg talar om sin generation som den som ”blivit dömd att leva i skuggan av det underbara decennium när våra föräldrar var unga, världen var ett oskrivet blad och alla möjligheter låg öppna” och David Karlsson konstaterar att ”Vad man än gör, vad man än vill och vad man än åstadkommer så blir det som bäst nästan lika bra som det var en gång. Då. Nästan.”

Sådär håller de på. Och fastän här finns en längtan efter 60-talets framtidstro och energi som jag brukar kunna identifiera mig med, trots att här finns en del intressanta perspektiv på 60-talets konstliv, så blir grundintrycket ändå ganska gnälligt och tröttsamt.

Det är säkert i stor utsträckning en generations- (och klass-) fråga. Mina föräldrar stod inte på några barrikader 1968. Jag försöker inte ta mig fram i några snäva kulturkretsar i deras skugga, och jag har inget behov av några pubertalt symboliska fader- och modermord. Tvärtom hittar jag gärna förebilder där de går att få tag på. Så vad är det som är så förbaskat problematiskt?

Det är egentligen svårt att sätta fingret på det. Bilderna av 60-talet i Vi som inte var med föreställer inte ett 60-tal, utan flera. Här finns det dogmatiska 60-talet, som när litteraturvetaren Annika Olsson kritiserar tidens reportageböcker under rubriken ”Vad såg Jan Myrdal?”. Här finns konstens och litteraturens lite otippade kombination av demokratisträvan och avantgardism som Ola Larsmo visar på i framför allt P-O Enquists romaner Magnetisörens femte vinter, Hess och Legionärerna. Här finns det 60-tal som inte ockuperade några kårhus, charterresornas och gillestugornas 60-tal, som Per Svensson skriver lätt raljerande om i ”Till kritiken av mexiteglet”. Ulrika Kärnborg jämför 1960-talets konstscen med 1990-talets, och Anneli Jordahl efterlyster svensk film som kan få omvärlden att greppa efter censursaxen igen.

Något att tillföra har antologin onekligen, här och var. Det eviga tjatet om 60-talets långa skugga kan jag dock klara mig utan. Väx upp, skribenter. Passa på och njut av problemformuleringsprivilegiet en stund nu, innan era eventuella barn vuxit upp och fått blodvittring. Helt enkelt – get over it.

Ulrika Kärnborg "Myrrha"

Rasmus Landström — Thu, 27 Mar 2008 23:00:00 +0000

Ulrika Kärnborgs debutroman Myrrha är till en början oengagerande och pratig, detaljerna få och språket torrt som fnöske. Men efter 90 närmast olidliga sidor vaknar romanen plötsligt till liv. Anledningen heter Arthur Munby: en finkänslig bohem med diktardrömmar, tidstypisk och tidlös på samma gång.

Myrrha är en dokumentärroman om ett klassöverskridande förhållande i det viktorianska England. Boken tar sin början 1833 med Hannah Cullwicks födelse och slutar 1910 med Arthur Munbys död. Mellan dessa 80 år målar Kärnborg en bild av Englands fram och baksida: där finns damer i valbenskorsetter och herrar i jacketter, hångrin med ruttnande tänder och koldammet som märker de fattiga. Det råder framtidstro och vidskeplighet, klassklyftor och jämlikhetssträvan. Bilden har man sett förut fast målad i betydligt starkare färger. Kärnborg håller alldeles för hårt i såväl språk som intrig och det gör att man som läsare aldrig riktigt känner av tidsandan; doftångorna från opiaterna bedövar aldrig och de anilinfärgade tygerna förblir i svartvitt. Det är synd eftersom den psykologiska skildringen är trovärdig, en bra miljöbeskrivning hade gett karaktärerna liv.

Men 90 sidor in i den färglösa skissen kommer Arthur Munby och plötsligt blir det intressant. Arthur är uppväxt i en högborgerlig familj, juridikstuderande med en humanistisk dragning och fullkomligt besatt av smutsiga kvinnor. Besattheten är bara delvis sexuell, den pendlar mellan sadism och välgörenhet, mellan våldtäkt och tron på godhet. I ena stunden sätter Arthur slavkedja på sin älskade, i nästa stund donerar han pengar till en vanskapt. Kärnborg lyckas med att göra Arthur trovärdig men ändå tidstypisk och det gör att man som läsare kan identifiera sig med honom samtidigt som han behåller sin integritet.

Än mera intressant blir Arthur i förhållande till Hannah. I relationen finns hans natur i koncentrat: i avsmaken och förundran. Arthur vill på samma gång klä Hannah i krinolin som han vill att hon insmetad i sot ska suga på hans tår; han vill göra henne till både hustru och slavinna och det gör att han på samma gång stöter bort och drar till sig, älskar och hatar.

Men tyvärr blir Hannah aldrig denna dubbla person och det gör att Myrrha emellanåt tappar sin läsare. Hannah går runt som en rymdvarelse bland möbler i ädelträ och tunga sammetsdraperier, en arbetarflicka i maktens boningar, men Kärnborg lyckas aldrig tränga in i henne. Hon förblir en utomjording, en mask av rouge och sot som döljer något annat, något obegripligt. Slutintrycket av boken blir ojämnt: Kärnborg lyckas aldrig tränga förbi lagret av smuts och det gör att man önskar att det hade handlat mer om Arthur Munby och mindre om Hannah Cullwick.

Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Andrea Berge — Sun, 03 Jun 2007 00:44:00 +0000

Det började med en recension av danskarna Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsens bok Kritik av den negativa uppbyggligheten, i Sverige utgiven på Ruin förlag. Det följde en debatt på Aftonbladets kultursidor i april.

I mitten av maj tog diskussionen ny fart i och med Jesper Högströms debattinlägg i Expressen. Sedan har diskussionen förts i flera tidningar parallellt:

———-

Therese Bohman i Aftonbladet 17/4:
Söndra & härska

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 19/4:
Normer är till för att brytas

Therese Bohman i Aftonbladet 20/4:
Mer hur än vad

Hanna Hallgren i Aftonbladet 25/4:
(Sk)riv – för en ny värld

Johan Lundberg i Aftonbladet 28/4:
Alla har fel

Hanna Hallgren i Aftonbladet 2/5:
Gå nya världar till mötes

Viktor Johansson i Aftonbladet 3/5:
Andra normer – nytt att gilla

———-

Jesper Högström i Expressen 18/5:
Epik i kistan

Johan Lundberg i Expressen 22/5:
Poesi?

Mikael van Reis i GP 24/5:
Kritik utan substans

Jenny Högström i HD 24/5:
Svenskt poesikotteri?

Malte Persson i Expressen 24/5:
Onödigt ensidig indignation

Anna Hallberg i DN 25/5:
Litterär konspirationsteori

Ulrika Kärnborg i DN 25/5:
Romanen ligger illa till

Daniel Sandström i Sydsvenskan 25/5:
Kvack!

Jenny Tunedal i Aftonbladet 25/5:
Vad ska poesin göra då?

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 25/5:
En litterär explosion

Krister Gustavsson i Expressen 25/5:
Från källarhålet

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 27/5:
Modernismens förbannelser

Anders Johansson i Expressen 28/5:
Drömmen om en debatt

Johan Lundberg i DN 29/5:
En maktfråga

Daniel Sjölin i DN 30/5:
För lite lek i litteraturen

Jenny Högström i HD 30/5:
Svenskt poesikotteri II

Henrik Petersen i Expressen 30/5:
Kritikerkris i klimatfrågan

Pelle Andersson i Aftonbladet 30/5:
Vad det egentligen handlar om

Sigge Eklund i Expressen 30/5:
Roman ur tiden

Johan Lundberg i Expressen 31/5:
Poesins diktatur

Ingrid P Bosseldal i GP 31/5:
Falska motsatspar

Anne Swärd i Sydsvenskan 31/5:
Litteratur behöver både själ och skäl

Aase Berg och Maria Küchen recenserar två böcker i ljuset av litteraturdebatten i Expressen 1/6:
Debuter i debatten

Johan Lundberg i Aftonbladet 1/6:
Likriktat

Magnus Eriksson i SvD 1/6:
Litteraturdebatten förs utan insatser

Therese Bohman i Aftonbladet 4/6:
Bättre kan det inte bli?

Göran Greider i Aftonbladet 4/6: Nu är jag trött på tjatet!

Carl Forsberg i DN 5/6:
Vi bestiger elfensbenstornet

Malte Persson i Expressen 5/6:
Ergo sum

Jesper Högström i Expressen 5/6:
Mot posörerna

Rabbe Kurtén i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 1

Crister Enander i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 2

Stefan Eklund i Borås Tidning 9/6:
Visst lever den unga litteraturen!

Mohamed Omar i UNT 12/6:
Värstingar i litteraturdebatten

Andreas Jakobsson i UNT 13/6:
Omar missar en viktig aspekt i debatten

Elin Cullhed i UNT 13/6:
Med sommaren kom poesidebatten

Gun Powder i Aftonbladet 14/6:
Dikt om litteraturdebatt

Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet 14/6:
Tjatet har bara börjat

Alexandra Kronqvist i Aftonbladet 14/6:
Ännu har romanen inte funnit sig själv

———-

SAKNAR DU NÅGOT INLÄGG I DEBATTEN?
Mejla tips till redaktionen!

dagensbok.com » Ulrika Kärnborg

Ulrika Kärnborg "Lejonburen"

Similar Posts:

Ulrika Kärnborg "Klickokratin"

Similar Posts:

Ulrika Kärnborg "Mammalia"

Similar Posts:

Vecka 13: Feministisk debatt, Textival och vackra novellixer

Similar Posts:

Nytt år på dagensbok.com

Similar Posts:

Ulrika Kärnborg "Vad är litteratur? och 100 andra jätteviktiga frågor"

Similar Posts:

I 68:ornas långa skugga

Similar Posts:

Ulrika Kärnborg "Myrrha"

Similar Posts:

Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Similar Posts: