Kristen Roupenians noveller i debutsamlingen Kattmänniska och andra berättelser är inte läskiga på grund av omänskliga monster eller övernaturliga spöken. Där finns inga obehagliga utomjordiska världar med någon mystisk övermakt eller människohotande magi och inte heller några eldsprutande odjur, svårgreppbara aliens eller vidriga epidemier som tar över världen.

Nej, i de här novellerna växer ondskan i stället fram i maktförhållandet mellan vanliga människor. Det är sådana människor som vi ser varje dag, som vi rör oss bland och umgås med. Människor som är som du och jag – människor som är du och jag.

I Roupenians berättelser får vi ofta följa med hela vägen när ondska utvecklas, steg för steg. Många är helt trovärdiga. Det är därför de blir grymma och läskiga på riktigt.

Jag fascineras av Roupenians sätt att skriva. Skräcken och balansen mellan det realistiska och det överdrivna är fantastiskt utmejslad, dessutom med ett språk och en skrivkonst som imponerar. Chockeffekterna finns inte bara där för att ta uppmärksamheten från bristfällig komposition, utan helheten håller.

Men just därför blir det intensiv läsning. Jag läser på bussen och måste pausa mellan och ibland mitt i berättelserna – för att andas. Hemma i soffan varvar jag boken med andra böcker. Inte för att jag är uttråkad eller irriterad utan helt enkelt för att jag måste få smälta varje novell, en i taget. Det här är riktigt bra.

Den mest kända av novellerna är Kattmänniska, som blev viral när den publicerades av The New Yorker den 4 december 2017. För den intresserade kommenterar Roupenian upplevelsen av att ha skrivit en novell som blir viral här.

Även den novellen gestaltar mellanmänsklig maktbalans, i just det fallet mellan en ung tjej och en något äldre kille. Den här novellen är inte lika våldsam och extrem som många av de andra, så på det sättet är den inte särskilt representativ för hela novellsamlingen. Eftersom Kattmänniska fick så enormt stor uppmärksamhet så sätter den såklart en viss förväntan hos många läsare. Det har nog varit både på gott och ont för hur novellsamlingen som helhet har mottagits.

Att Kattmänniska, The New Yorker-novellen alltså, publicerades just i december 2017, mitt under metoo, påverkade såklart också hur den lästes. När novellsamlingen sedan dukar upp ett bord av berättelser som till stora delar rör sig bort från den tematiken, så erbjuder den kanske inte alla läsare vad de hoppats på. Likväl är det läskig läsning om makt mellan människor.

Läs Kattmänniska och andra berättelser om du gillar skräck av den sorten som finns mitt ibland oss. Läs den om du är intresserad av hur makt växer och förändras mellan människor – och hur makt förändrar människorna, hur det påverkar dig och mig. Läs den här boken om du vill läsa ett skrivhantverk utöver det vanliga, men inte är alltför kräsmagad.