Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en nagelsalong – aldrig kommer att kunna läsa. Hon är analfabet.

Han läser Roland Barthes Sorgedagbok, boken Barthes skrev på varje dag året efter sin mors död. Han vill skriva till sin mor. Mormodern Lan har gått bort men modern lever. Bokens handling och tid går som i en cirkel: börjar i ett sorts nu efter mormoderns död – den mormor som kallades nummer sju i sin ursprungsfamilj på landsbygden utanför Saigon, gav sig själv namnet ”Lan” som betyder orkidé och gifte sig med en gammal man för att komma hemifrån – för att sedan gå tillbaka till hela deras gemensamma liv med utvecklingar och sidospår.

Ocean Vuong – som skydd kallades han Little Dog – är född 1988 i Saigon. Till USA kom han som tvååring. Hans liv genomsyras av Vietnamkriget. Allt har sin grund i amerikanernas långa krig i Vietnam och utplånande av vietnameserna. Vuong väver in fakta om kriget, hela den digra deg av dödande och fasa och människorna i den.

Samtidigt är han född av kriget: hans morfar var en amerikansk soldat, kvinnorna i hans släkt är fyllda av minnen av skräck, vapen, eld, gas, bomber, död och prostitution. Som ett incitament framåt, bort. Även ordlösheten: hans mors skola brann i en napalmattack när hon var fem. Därmed var hennes skolgång slut.

Han växte upp i Hartford i Connecticut i USA. Mobbades av andra barn, misshandlades av sin mor, sköttes av sin schitzofrena mormor men utbildade sig på college och vidare på universitet. Han får orden. Tack vare sina studier inser han att de alla är traumatiserade; moderns våld mot honom i barndomen var en reaktion. Hon ville skydda honom, lära honom bli starkare.

Han var familjens språkrör. Ansikte utåt. Tolken som bytte koder. Som måste tala ”krigsspråket”. Deras eget språk var inget modersmål – eftersom det var ofullständigt och rivits ifrån ursprunget. Modern förmanade honom varje morgon innan de begav sig ut i sin vardag: ”Kom ihåg. Kom ihåg. Du är redan vietnames.” När Little Dog berättade för henne att han tycker om pojkar, svarade hon: ”De kommer att döda dig … du vet det.” Samtidigt var hon lugn – men frågar rakt på sak om han nu skulle börja bära klänning. Och att de dödar folk som bär klänning.

I boken skildras Little Dogs kärlek till Trevor, en yngling på en tobaksplantage som märktes av drogerna och som senare dör. Många dör. I förtid. Även mormodern Lan. Det förekommer starka bilder med jämna mellanrum om monarkfjärilarna vars migration utlöses av solljuset och är över 700 mil. De reser söderut, honorna lägger ägg under flygfärden och återvändandet mot norr skulle innebära säker död. På samma vis återkommer bilderna av bufflarna som störtar huvudstupa över stupet i döden. Man kan se monarkfjärilarna som en symbol för vietnameserna och bufflarna för amerikanerna. De bara måste följa sina instinkter. Som en livsdom. Amerikanske Trevor, oredig av heroin, störtar över stupet trots att han vet vad det innebär.

En speciell och tankeväckande roman om vad krig gör med människor. Vad språk, ord betyder och vad som finns kvar när vi inte har orden. Vad kroppen betyder och att språket bygger kroppen. Orden är beroende av kroppen.

Boken är en påminnelse om hur många generationer framåt som traumatiseras av ett krig … hur kroppen minns våldet och hur det förs över till barnen och barnbarnen. Kriget tar aldrig slut med freden.

Vuong debuterade som poet 2010. Även hans debutroman är starkt poetisk med särpräglat bildspråk. Även i det mycket brutala och smärtsamma. Det blir något vackert, läkande i att våga minnas och att klä livet i ord. I slutet av boken summerar Vuong sitt ursprung:

”Ja, det var ett krig. Ja, vi kom från dess epicentrum. I det kriget gav en kvinna sig ett nytt namn – Lan – och med det namnet gjorde hon anspråk på skönhet, och gjorde sedan den skönheten till någonting som var värt att bevara. Ur det föddes en dotter, och ur den dottern, en son.

Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet.

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

En skön, sann och sorglig roman.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Mamma mia – att förstå en mor
• På flykt under stjärnorna

NDiaye berättar historien fragmentariskt, så det tar ett antal sidor innan vi är helt inne på vad handlingen är: Denna Cheffe, fattighusflickan som inledde sin bana när hon som 16-åring fick ta över som kokerska hos en rik familj av gourmeter, gick på nästan nolltid till att bli en firad kock med egen restaurang, omskriven och hyllad av gäster, tidningar och matexperter, är nu död. De enda som kan berätta om henne är bokens berättare, en man som gått i lära hos henne och påstår sig vara hennes enda riktiga vän, och hennes dotter, som vi får veta är en otacksam typ som vi inte ska lita på för fem öre. Alltså faller det på honom att berätta hela hennes liv och gärning … så som han ser den, förstås.

Hon ville att det skulle vara andligt, hon ville att personen som åt skulle gå in i ett fridfullt och anspråkslöst kontemplativt tillstånd, hon ville att han eller hon sedan skulle vända sig till henne, om de så önskade (men hon föredrog att personen inte gjorde det), som till officianten vid en ceremoni som på samma gång var mycket enkel till sitt utförande och sofistikerad till sitt utformande, och hon, Cheffe, celebranten, kunde då bli lovordad för att hon på bästa sätt hade organiserat de många olika etapperna vid mässan i serveringsrummet, hon kunde bli tackad, lovordad för det intelligenta i genomförandet.

La Cheffe är en roman som förbryllar mig. Precis som i Ladivine är NDiayes prosa helt oantastlig, och hon lyckas inte bara ge liv åt sina karaktärer utan också åt maten de lagar; det ska väl en fransyska till för att skriva en bok om mat som gör en både vrålhungrig och behagligt mätt. Men sedan har vi alla motsättningar i den. Cheffes krav på enkel matlagning, där råvarorna ska stå i centrum och alla onödiga finesser ska bort, kontrasteras med hennes självutnämnde lärjunges (eller om det nu är NDiayes) komplexa, mångbottnade berättarstil. Det blir som en roman i kamp med sig själv, en huvudperson som vill avfärda alla försök till analys och persondyrkan och låta maten tala för sig själv, en omvärld som vill tolka henne som ett ointelligent underbarn som lever på ren instinkt, och en inte helt pålitlig berättare så förälskad i sin mästarinnas gärning att han måste gräva ner sig i och övertolka varenda liten bit han vet om henne – utan att vi har något annat än hans egna ord att hålla oss till. Barthes möter Nabokov över ett dignande matbord, om ni så vill, och båda försöker övertyga oss om att det är maten som är det spännande i den kombinationen.

Det blir en roman som samtidigt drar in en och duckar varje försök att spika fast vart den egentligen vill komma, och det kan inte ha varit lätt att översätta den heller. Ta bara titeln: Maria Björkman måste behålla franskans Cheffe som både titel och namn, och den som inte vet att det är kvinnliga formen av ”kock” (som ju inte finns på svenska – ”kokerska” är något annat) får väl klara sig utan den pusselbiten. Är det ett syrligt svar till alla som velat läsa hennes tidigare romaner sådär självbiografiskt som kvinnliga (speciellt icke-vita) författare alltid måste stå ut med, är det en religiös parabel, är det en berättelse om hur klassresor går och inte går till i efterkrigstidens Frankrike, är det bara en enkel berättelse om en kvinna som inget annat vill än att laga mat och reparera sin trasiga relation med sin dotter (eller om en man som vill få allt att handla om honom)…? Svaret borde väl egentligen vara att den är allt det och mer, men tack vare att allt måste grävas ut från under vår inte-så-kära berättares röst är det lite mer av en kamp än jag skulle vilja att hitta det. Som en fantastisk måltid som hela tiden avbryts av en självgod kypare som inte vill låta en äta ifred och tvingar en att tänka mer på hur maten lagas än en vill utan att ge en all information en behöver för att göra det.

Men ändå. I slutändan, när en lägger ifrån sig dessertskeden och dricker ur det sista av kaffet och konjaken, så må där ha varit rätter en inte riktigt begrep men som helhet var det en jäkla måltid ändå, där varje liten krydda fyller en funktion. NDiaye skriver om skapande på ett sätt som vägrar dra enkla slutsatser och sensmoraler, och hon slutar med en av de vackraste scenerna jag läst på länge, inte den där sortens gräddig översöt dessert som bara gör en illamående, utan som hur mätt en än är får en att redan planera nästa besök.

Similar Posts:

• De gör alla vad som behövs för att överleva
• Fransk roman med underströmmar
• Autobioretiotik
• Mord genom tolkning – vem dödade doktor Sheppard?
• Storheten i det mänskliga

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Sen glömmer jag det, för det här är väl så starkt på egen hand.

Det är svårt att definiera vad Kärleken och hatet är. Diktsamling, roman, essä, självbiografi…? Tidigt i boken håller Lee en utläggning om epanorthosis – ett retoriskt grepp där du förstärker det ursprungliga uttalandet genom att omedelbart ta tillbaka det, framhäver något genom att stryka det. Allt detta i en bok som konstant utmanar läsaren att läsa, eller inte läsa, den här boken om en svensk författare född i Korea som tagit bort i:et ur sitt namn för att kunna säga att hon tagit bort jaget ur sitt jag, fast det går inte att säga på svenska, speciellt inte om en tillhör en av de där grupperna som har mindre att säga till om när det gäller hur ens jag ska definieras… var var jag? Jo, att läsa det som självbiografisk Sanning™ eller inte. Minus mordet på en nynazist då, gissar jag. Epanorthosis: Det säkraste sättet att bli läst som självbiografisk, speciellt om du är icke-vit kvinna, är väl att förneka självbiografin … så då vänder Lee på steken.

Efter natten kommer andra nätter men det är fortfarande samma hav.
Vilket hav?
Du. Det smaragdgröna gula och det blå.

Den eviga frågan ”var kommer du ifrån”, som alltid ska vara så mycket mer laddad och alltid är så mycket mer komplex än det svar frågaren vill ha. Berättaren kommer förstås från Mara Lee, men också från alla de yttre faktorer som skapat henne. Från Sverige och Korea, från mor och mobbare, från Carson och Barthes, från pannkakstårtor och golvknull… Och från läsaren själv, mötet med den Andre. Kärleken och hatet är en bok som aktivt kräver att läsaren tar del i den. Berättaren går i aktiv duell med både mor och partner, båda tilltalas som ”du”, två intensiva förhållanden som lever precis på smärtpunkten mellan… ja, se titeln, och därmed också tvingar in läsaren i det där tilltalet. Var kommer ”du” ifrån? Samtidigt, mitt i all denna konfrontation, det som saknas: även i de mest rasande uppgörelserna finns ett du och ett jag, men inget vi och dom, inget som kan förkastas som irrelevant. En ömsesidighet.

”Ditt liv är mindre värt än mitt. Det är inte min åsikt, det är ett faktum. (…) För mig är du ovärderlig. Du vet att jag skulle dö för dig när som helst.”
”Men jag är mindre värd än du?”
”Självklart. Om jag skulle bli kidnappad och dö skulle det bli helsidesrubriker i tidningarna. Om det hände dig skulle du få en liten notis på sin höjd.”

Allt detta vore förstås bara litteraturvetenskapligt tjafs om inte för hur lätt och kreativt Lee rör sig med språket och dess tvetydigheter, hur vasst nästan varje litet avsnitt sticker ner mellan två tankar och bänder. Hon är säker nog att inte behöva välja mellan lyriken och prosan, fiktionen och essän, de går in och ut ur varandra så sömlöst att jag skulle kunna läsa den här boken ur många olika vinklar. Jag vill inte säga att den är lättläst; den kräver, speciellt i början, en vilja att gräva och förstå. Men du kommer att ha velat läsa något sådant här.

r ä d d a o s s i n t e
Detta är vi.

Similar Posts:

• Eros triggar till läsning
• Helgon och kroppar
• Genialt från Carson
• Som Roland Barthes marockan
• Poetsamarbete

Det finns skön litteratur och så finns det intelligent litteratur (med en mängd olika varianter på det). Det är långt åt graden av intelligent litteratur som Elfriede Jelinek rör sig. Prinsessdramer kallas dramatik, men det skulle lika gärna kunna vara föreläsningar eller varför inte traktat för den kvinnliga intelligensen. Jag känner mig tvingad att skriva den kvinnliga intelligensen, inte för att den är annorlunda än den manliga intelligensen, men för att den kvinnliga intelligensen inte har fått plats i det som är den mänskliga intelligensen. Det är något som Elfriede Jelinek outtalat sätter fingret på i Prinsessdramer, en kaxig motsvarighet till dramatikens stora kungadramer. En av Elfriede Jelineks utgångspunkter med Prinsessdramer var just att sätta kvinnor i platsen för det stora dramatiska subjektet, en plats som kvinnan aldrig får fylla.

I dessa korta dramer presenteras åtta prinsessor (kvinnor satta på piedestal), fiktiva såväl som verkliga. Det är Snövit som i mötet med jägaren i skogen pratar om Sanningen, det är Törnrosa som pratar med sin prins om varat i sömnen och döden, det är Rosamunde och det är Jackie som i Jackie Kennedy som är sömmar och yta, i motsats till Marilyn Monroe som är kött och föruttnelse.

Jag är sömmarna, men tyget däremellan fattas, kära nån, nu har jag vänt ut och in på det. Alltså: min existens blir betydande först genom att jag varierar betoningen. Snart pratar man alltså mer om min vita duchesse-aftonklänning för valets väl, om min rutiga Vichy-skjorta plus shorts, på stranden för barnens väl, om min rosa Chanel-dräkt för dödens boende och välbefinnande och om min röda ylledräkt, som, när valresultatet kungjorts, där rösterna nått den absoluta toppen, tillitsfullt skyddade huvudet mot min axel, eller var det axeln som skyddade mitt huvud? Gör detsamma. Plötsligt står jag där ensam och börjar gråta. Det där med sömmarna, som jag är, sysselsätter mig: folk föreställer sig mig som mellanrummet, det jag inte är. Var och en ser nåt annat.

Slutligen är det Sylvia Plath och Ingeborg Bachmann, i prinsessdramat ”Väggen”. Ett komplicerat drama om den frånvarande fadern där prinsessorna åberopar siaren Therese (Teiresias). Jag kan inte säga mer om innehållet i dessa små kammarspel, eller som Elfriede Jelinek har kallat dem, mellanspel. Dessa dramer är inte handling, de är filosofiska utläggningar.

Jag hade inte kunnat ta till mig de här texterna lika lätt på scenen som i skrift. Jag tackar Magnus Lindman för ett mycket bra förord, som jag ständigt bläddrade tillbaka till i min läsning av dramerna.

Jelinek är en ironisk och intelligent ordvrängare. Prinsessdramer leker med såväl samtida populärkultur såväl som med Schuberts musik och stora filosofer, som Heidegger, Hegel och Barthes, som alla står i min bokhylla i väntan på att få verka ihop med något begripligt och jag tror jag har hittat det nu. Elfriede Jelineks Prinsessdramer har satt tydligare ord på Martin Heideggers Varat och tiden (Sein und Zeit) och Roland Barthes teorier om skrift, tecken och kläder, men det är också ett verk som ger upphov till många frågor, ett verk att återkomma till.

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Uteslutande sexövningar
• Gapar över mycket
• Wiener Blut
• Intriger som inte ens författaren står ut med

Precis som debuten Reglerna (2008) upprättar Handlingen snabbt en distans till läsaren som håller i sig romanen ut. Även huvudpersonerna i de båda böckerna har likheter. Det är egensinniga ensamvargar som emellanåt får osympatiska drag. Det skulle till och med kunna vara samma person som bär huvudrollen i både Reglerna och Handlingen.

I Handlingen försöker jaget att närma sig världslitteraturen. I lägenheten som hon delar med sambon Màrams finns Biblioteket, ryggarna står radade bredvid varandra i sin mängd, innanför sina tjocka, slitna pärmar.

Jag har ju sett det ske otaliga gånger, varför kan jag inte bara göra det? Gå nära en bok, vända den och blanda mig med dess innanmäte. Vad är jag rädd för? Kanske tanken att boken å ena sidan ska sluka mig och inte jag den, eller å den andra att jag inte ska bli insläppt.

Många av de grubblerier som huvudpersonen har gentemot läsningen och böckerna är starkt igenkänningsbara. Rädslan eller oron finns nästan alltid hos mig inför läsningen av en ny bok. Tänk om den är för svår, om jag inte förstår den, eller om den helt enkelt är tråkig eller dålig. Just rädslan för att inte kunna komma in i den.

Jaget i Handlingen försöker på olika sätt för att komma igång med projektet Världslitteraturen: hon anmäler sig till en kurs och pratar med ”kufarna” på bänken på torget och hon läser Roland Barthes Litteraturens nollpunkt om och om igen. Men det är först när jaget ger upp ambitionen som hon hittar glädjen i litteraturen. Av en slump plockar hon fram Alfabet av Inger Christensen:

Jag tog åter fram Alfabet, jag kunde inte slita mig från dikten, den svällde ut i ett väldigt delta av allt, jag kunde omöjligt lägga den åt sidan. Jag lade mig ner på sängen, det var början på genombrottet. Jag kände det i hela kroppen – förändringen.

Precis som litteratur gör i den verkliga världen, inte bara i romanens, hjälper böckerna jaget ur sorg och depression. Ett barn blir inte fött och det är först när hon får Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész i sina händer som hon börjar hitta ut i verkligheten igen.

Och jag tänker att det är där litteraturen fyller sin funktion, när den transporterar oss mellan våra olika verkligheter.

Similar Posts:

• Förlusternas alfabet
• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning
• September finns; dikten finns
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Tack för det Modernista!

Sjöfarandet är framförandet
av fartyg till sjöss

Andra sidan, också från Wikipedia:

Ett fartyg är en farkost
som kan transportera
personer eller gods

Och så fortsätter det.

Jaha? Att plocka några rader ur Wikipedias artiklar kring navigation och, med vissa egna tillägg, sampla ihop det till en glest satt diktsamling. Det är väl okej som utgångspunkt. Men varför så opersonligt, varför så många navigationstermer utan antydan om hur läsaren skapar existentiellt djup? Ämnet navigation är dramatiskt med rötter tillbaka till Odysseus; ge oss mer kött, smak, lukt. Mer liv. Mer poesi.

Ungefär så gissar jag att den normala läsaren reagerar på Kristofer Flensmarcks diktsamling Navigation. Åtminstone är det en vanlig reaktion när man letar runt på nätet, man hittar ingen väg in i dikten. Ofta med hänvisning till att Flensmarcks tidigare diktsamlingar Almanacka och FPS med en liknande samplingteknik istället lyckades beröra på djupet.

Jag reagerar likadant. Om man försöker dra dikten i centrallyrisk riktning eller försöker hitta en personlig väg genom texten så hotar läsningen att gå i kvav. Det finns en dramatisk kurva genom texten, från stiltje till orkan, och diktsamlingen avslutar med en metatext om en datorskärm, en pixlad båt och en jpg-bild. Så visst går det att få det till att boken berättar en traditionell historia. Men är det inte en alltför allmän historia?

Min första reaktion var att sampla en recension ur precis samma artiklar som Flensmarck använt för att skriva sin dikt. Tänkte att det skulle bli ett coolt svar på en medvetet ogenomtränglig dikt. Men vid omläsning tyckte jag mig se en annan väg.

I sin självbiografi skriver Roland Barthes att han ogillar när någon skapar sig en bild av honom. En relation som adjektiviserar står på bildens sida, dominansens sida, dödens sida. I Marocko, menar Barthes, befann han sig i en adjektivlös värld, ingen förväntade sig något och han fick varken tack eller kritik. Inledningsvis tröttsamt men snart uppfattade han det som civilisationens triumf. En relation där man inte har en bild av vem den andre är.

Kan man tänka sig en läsning som går i denna riktning? Som pendlar mellan det tröttsamma och en cilvilisationens triumf? Vill Flensmarck att vi blir Barthes marockan och inte gör oss någon bild av texten? Påstår Flensmarck att världen kan bli större just för att vi stannar kvar i det vi ser och inte försöker ge texten ett djup, en historia? Kan vi tänka oss att Flensmarcks dikt lämnar den bestämde, namngivne, adjektiviserade individen för att bli mer allmän, för att bli människa? Är det därför han hämtar sin diktsamling ur Wikipedia, det mest allmänna och demokratiska vi har, ett uppslagsverk som alla kan ändra i, en plats där en privat åsikt är omöjlig?

Vi försöker läsa som Barthes marockan:

Att läsa vattnet rätt
är något som varje sjöfarare
lär sig genom lång erfarenhet

Gör dig inga associationer. Läs inte metaforiskt. Gå inte på djupet. Låt inte texten flyta ut. Dikten är inte en varm polkagrismassa som kan tänjas ut och vridas till den form du för tillfället har inom dig, till det du först kommer att tänka på. Gör inte texten till din spegelbild. Fyll inte i orden med vad du redan tror dig veta, fyll inte i med de adjektiv du redan kan. Stanna kvar i det lästa och se vad som händer. Försök att hitta friheten i att inte behöva uppfinna den historia du ser formas där bland orden.

Läs om igen. Stanna kvar vid ytan. Händer något?

Detta sätt att läsa är utopiskt. Det är omöjligt. Men är inte utopin länken mellan det möjliga och det omöjliga? En fruktbar utopi kan ge oss svindel och få oss att hoppas inte bara på det vi redan ser, utan också på det vi inte ser. Ett annat sätt att läsa. Och om Flensmarck bjuder in till en sådan läsning, ja, då har han skrivit något stort och viktigt.

Similar Posts:

• Found poetry
• ”människorna föds med upplösta sömmar och spegelhjärtan”
• En dikt som vadar i vad
• Årets bästa poesi
• Längtan efter text och festival

Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir till. Blir mer

Efter två sidor blir jag tvungen att lägga ifrån mig boken i över en månad. Läser en fantasyroman istället. Jag orkar inte med det här nu. Det är för tungt, för ogenomträngligt. Efter ytterligare en månad gör jag ett nytt försök. Nu går det lättare. Textblocken krymper efter hand, luckras upp till stora luftiga utrymmen. Till slut ser det ut som haikudikter. Då händer något lustigt. Jag går tillbaka till textblocken i början och läser dem, motståndslöst. Det är som om de har förvandlats till vackraste sonetterna och språket känns alldeles ljuvligt. Plötsligt är jag trollbunden.

Det ska sägas på en gång: Det är en av de bästa diktsamlingarna jag har läst. Det är en magnifik metatext, en skapelseberättelse och en aktivistbok. Den är så rik att man kan läsa den om och om igen. I ena stunden för att njuta av formuleringarna, i nästa för att förstå dess uppbyggnad; Det är en bok som muterar sig och blir flera böcker, gång på gång. Samtidigt är den en stringent undersökning av språket, en slags vandring längs dess inhägnad i jakt på utgångar. Här, tycks den säga, här kan stängslet bändas upp. Ta dig ut!

Min värld är ett språk genom vatten
med sina lysande nerver förgrenade
når det solen i vattnet godtyckligt generöst

Det beskriver en värld av skönhet men under själva beskrivningen havererar språket. Det är som om dikten tappade modet, som om den slutligen upptäckte att språket inte kan behärskas. Orden, skriver Christensen, skapade en egen värld utav världen. Det blir ”Det”. Jag kommer att tänka på Jacques Lacan och hans påstående om att ordet är mordet på tinget. Det vet om det och den sörjer.

(En liten fotnot: Det skrevs 1969 då strukturalismen var som hippast. Det har satt sina tydliga spår. Det finns en uppdelning i Det som utgår från den danska strukturalisten Viggo Bröndals språkteori: avsnitten heter saker som ”transitiviteter”, ”konnexiteter” och ”variabiliteter” – sådana där medvetet tillkrånglade begrepp som strukturalisterna var så förtjusta i. I övrigt märks tydliga influenser från Roland Barthes och dennes idé om att all text är intertext, dvs. att vi talar med ett slags ready-made språk.)

Jag har länge varit förtjust i Christensen men inte kunnat sätta fingret på vad det är jag gillar. Det har någonting med hennes bredd att göra. Hon rör sig så fritt i dikten, skriver ett svindlande vackert poem i ena stunden för att i nästa låta som en språkmaterialist. Jag läser en essä av Marie Silkeberg, som för övrigt stått för den fina översättningen, och får en insikt:

Hennes diktning är en utmaning mot nästan vilken litteraturkritik som helst. Metanivån är så tydligt upptagen, inkorporerad i hennes dikter, i deras skarpt markerade form och lek med formen, att ansatsen att hitta en punkt utanför, där dikten skulle kunna behärskas, är omöjlig.

Ofta när poeter ska vara smarta nu för tiden och skriva metatext blir det knastertorrt och konstruerat. Det är som om språkexperimentet automatiskt tar bort humorn och det lekfulla. Ofta är det också det som är poängen, antar jag, men det blir så förbannat tråkigt att läsa. Hos Christensen är det annorlunda. Här finns inget experiment för experimentets skull utan bara hängivenhet och, med risk för att låta pretentiös, kärlek. Christensen rör sig så ömt mellan sina ord och bilder. Hon betraktar ett samlag och konstaterar att ”under könsakten är världen en smekning” för att i nästa mening befinna sig på ett mentalsjukhus där det är fångarna som är friska och läkarna som har ångest. Det finns en sådan medkänsla, en sådan varsamhet i Christensens blick utan att det på något sätt påverkar hennes kritiska distans. Så här skriver hon i diktsamlingens sista stycke:

det kunde vara ord
som förde nåd
in i världen
formulerade rädslan
så att varje rädd
person
visste att han nog
var ensam i världen
nog var ensam
med sin rädsla
men aldrig ensam
med sin egen medvetenhet
om rädslan
om världen

Det är något av det vackraste och mest hoppfulla jag har läst. Detta ”det kunde vara ord” är så utopiskt, så underbart, nästan som en bön. Samtidigt finns det inte ett spår av naivitet i stycket; Christensens röst är ogrumlad. Den berättar om det som kunde vara men som aldrig är. Om en potential som finns i mellanrummen, under och över orden. Ungefär som när vi hör ordet ”det” och världen för en kort sekund öppnar sig mot ett oändligt antal betydelser. ”Det. Det var det. Så har det börjat.”

Similar Posts:

• Tänk på döden
• ”Jag tänker ett ljus”
• September finns; dikten finns
• Roman om romaner
• Poesin i poesin vänd ut och in

Vad är hav
Vad är garn
Vad är film

Vågor, maskor, vågor.
Allt i ett, ingenstans att gripa tag. Ingen början, inget slut. Ett pågående. Ett fångstredskap. En oändlighet av valmöjligheter och frihet.

Vad är också en vad, ett ben. Vad är även en tävling där alla har en insats. Det är aldrig någon som vinner.

ett vad vadå
en titel, vad för slags produkt tematiskt
svårplacerad vad
håller tal i vad hon undrar garn i chefens
tassar,
spindelhane, liten luden vad
hon undrar över vadet vad som vinner,
ingen vinner,
jag är chefens vad.

Så var det det här med L=A=N=G=U=A=G=E. Ytterbom är en sådan poet, en language-poet. Hon intresserar sig för garnet, en berättelse av garn där varje tråd vävs in i nästa, i alla. Där skriften ligger som imman på ovanglaset och där tv-bilden visar en annan tv-bild. Hon intresserar sig inte för den raka linjen, den enkla kommunikationen, berättelsen med början och slut. Sista sidan i diktsamlingen är visserligen en svart ruta, men innan dess står det: fortsätt nu.

För en vän av ordning och reda är detta kaos. Det går inte att nysta upp denna dikt, hur mycket du än försöker. Lika lite som det går att se en film genom att titta på stillbilder, då är det ingen film. Det går inte heller att definiera vad vad är. Vad är vad.

Trots att Björling på en av sidorna uppmuntrar dig; läs uppmärksamt, så kommer du inte kunna fotografera filmen, fånga havsvågen eller stänga av det pågående. Det du kan göra är att zappa, byta riktning, följa en annan tråd, uppgå i nätet. Nya luftmaskor, nya tomma hål att stirra in i, nya djup.

Vad är det här för dikter egentligen, vad?
De är skummiga och skumma. Det sjuder och forsar om dem ena stunden och i nästa stund, ja då rinner de som ljummet strilregn i handflatan. Ligger som stillbilder och flyter på ett öppet hav. Är mjuka och ludna, är en spindel, är en omöjlig tävling.

En film om Firman och Hannas vad. Stillbilder etc. är en inte-dikt. Det går att säga allt den inte är, men inte vad. Ida Börjel skriver ett fångstredskap till dikterna i sitt efterord. Hon reder inte ut dikten, men för maskorna vidare till texter ur tidskriften Glänta, till litteraturkritikern Roland Barthes, till filmregissörer, till Freud och till Jung. Det gör frågorna ännu fler. Går det verkligen att läsa dikterna som en film? Är det ett stillbildsmontage? Vad vill dikten säga om den inte kan säga någonting? Är det bra? Är det dåligt? Vad?

Jag fastnade i Ytterboms nät, trasslade in mig mer och mer. Men som Börjel skriver kan ett nät vara både att bäddas in och få mjuk kant, lika väl som att bli stypt. Vad är vad?

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• En suggestiv skräckis
• Förlusternas alfabet
• Förbryllande myllrande

Låt mig svara direkt på frågan: ja, han har täckning. För Ärret efter drömmen är en underbar liten essäsamling som visar kritiskt tänkande när det är som bäst. Den fungerar som kokain: skärper tanken under några sekunder och lämnar en sedan med en oändlig saknad. Man längtar genast efter mera men är samtidigt glad att man inget har, för den här typen av essäer ska avnjutas i små doser. De är koncentrat eller, för att tala med Engdahls egna ord, språngbrädor ut i oändligheten.

Men först något om upplägget. Det är egentligen ganska enkelt: Engdahl presenterar en författare (vanligtvis en bortglömd sådan), skissar en mikrobiografi och säger något knivskarpt på en rad eller två. Så slutar essäerna med en poetisk reflektion – Engdahl är mästare på avslut – och oftast handlar det bara om några sidors läsning. Till formen är därför Engdahl något av en klassicist och till skillnad från sina idoler – en Barthes, en Derrida – ligger hans styrka på ett annat plan. Oftast har essäerna också något anspråkslöst över sitt ämnesval: ljudens betydelse i Atterboms lyrik, Runebergs syn på fäderneslandet och begreppet ”det demoniska” hos Almqvist för att bara nämna några. Det känns liksom nedtonat, nästan lite nördigt, som om Engdahl bara skrev för de redan förhäxade.

Men självklart är anspråkslösheten bara skenbar. För bakom motiven och den traditionella formen döljer sig dessa ”språngbrädor”. Plötsligt förvandlas texten från det partikulära till det universella: Engdahl kan gå från att diskutera en enskild essä till essän med stort E. Så här kan han skriva:

För essäisten är de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vägrar lystra till, eftersom han har rivit av sig gradbeteckningarna.

Är det inte en underbar beskrivning av vad essän kan vara? En röst som vill tala till alla, även om de svårbegripliga sakerna som vetenskapen vill ha för sig själv. Jag läser citatet och tänker att det där, det är ju på pricken vad Engdahls essäer gör. De låter inte Atterbom och Moritz vara ifred utan stiger ner i gravkryptan med läsaren på rygg. De säger ”titta här, det här är faktiskt bra och nu ska jag förklara varför”. Samtidigt väjer de inte för det svåra. I en fantastisk essä om Runeberg förklarar Engdahl att det knappast är någon idé att söka det aktuella hos författaren. Söker man något sådant blir man besviken. Istället handlar allt om inlevelse:

Runeberg ger oss tillbaka en oblandad hänförelse som inte längre är möjlig, men om detta är dikten i sin oskuld omedveten. Den sänder oss på själavandring.

Dikten kan få oss att ”gråta fädernas tårar”, skriver Engdahl lite senare, den kan få oss att förstå det vi inte kan förstå, att känna det omöjliga. Så lyder hans idé om konsten och själv sitter jag och nickar med tårar i ögonen. Jag tror också på konstens kraft. Jag gillar också Runeberg.

Men så inser jag plötsligt att jag blivit utsatt för diplomaten som gradvis övertalat mig till det här och att jag borde ha kommit ihåg att Engdahl redan lyft på masken. Jag tycker ju inte alls att Runeberg är spännande. Och att han skulle sända oss på ”själavandring” är ju ytterst tveksamt. Plötsligt inser jag att jag har blivit inlurad i romantikens absoluta värdehierarki av en Engdahl som sedan länge övergett poststrukturalismen.

Så trots att Engdahls essäer är så fantastiska och vackra vill jag göra en liten reservation just för att de är fantastiska och vackra. Engdahl skriver alltid i lyrisk hänförelse över de stora, gärna slumrande mästerverken. Han rycker med läsaren. Det gör att man riskerar att missa att han aldrig problematiserar sin egen smak, som är idel finkultur, eller tar ett steg utanför kanon (eller det som varit kanon). Engdahls styrka är därför också hans svaghet: hans enorma självförtroende och försäkran om den egna förmågan.

Similar Posts:

• Horace på bästa humör
• Språkets ofrånkomliga rasslande
• På Dödens ö spelas Mahlers sexa
• Fel form
• Litteratur är att vilja?