Vi får även följa en ung Agnes. En tonårstjej som jobbar med att hantera en knepig, annorlunda mamma. En kedjerökande mamma som en dag kliver ut genom dörren och försvinner. En dödförklarad mor som tjugofem år senare har mage att vilja ha kontakt igen. Men sveket gör det svårt för Agnes att förlåta sin mamma.

Sommarsorger är en berättelse som till en början verkar vara rätt enkel. Men det är en chimär. Under den glossiga ytan döljer sig så många lager att en lök skulle bli avundsjuk. Agnes kämpar med tillvaron och även sitt förflutna, som ständigt kommer ikapp henne.

Ibland händer det lite för mycket och jag måste gå tillbaka i texten för att hänga med i handlingen. Andra gånger läser jag vidare och hoppas att jag ska hitta tillbaka till tråden. Och det gör jag.

Jag tycker mycket om den här boken. Det är en modig debut som behandlar tabun, svek och andra svåra saker. Karaktärerna är noga utmejslade och känns levande med alla sina fel och brister. Trots mycket mörker och misär finns det ett hopp om att allting kommer att ordna sig. Även om vägen dit är snårig och full av tvivel.

Similar Posts:

• Uppslukande roman i Österlensk miljö
• Att bli en ”mamma”
• Hur mycket kan man ta ansvar för?
• Sorg ur barnperspektiv
• Olika som bär

Eros riktar sig till den i emfatisk bemärkelse andre, som inte låter sig inordnas under jagets regim. I det sammas helvete, som dagens samhälle alltmer liknar, finns därför ingen erotisk erfarenhet. Denna förutsätter den andres asymmetri och exterioritet.

Han menar att det narcissistiska samhället av idag berövar den andre på sin annanhet för att istället bli till en spegel som skall bekräfta subjektet. Den negativitet som det innebär att vara en annan ges inget utrymme. Han refererar till Eva Illouz sociologiska studier om kärlek som landar i att valet av kärlekspartner kan härledas till historiska och sociologiska effekter. Det är ett intressant resonemang, och jag kan tycka att han sätter tummen i ett av samhällets öppna sår. Utbudet av porr, sex och partners har ökat dramatiskt i och med nya tekniska möjligheter, samtidigt som nätets enorma distanslöshet och oändliga valmöjligheter försätter människan i en ovan situation. Det kan bli svårt att förhålla sig till detta smörgåsbord, och sökandet efter kärlek och intimitet kan präglas av rastlöshet och ångest över att ha valt fel. Men jag kan inte låta bli att fråga mig: när har det någonsin varit bättre?

Boken är ganska tunn och jag har läst den flera gånger. Främst för att se om det jag saknar i hans resonemang kanske finns där ändå någonstans. Lite inbäddat. Men jag kan inte hitta det.

För det första blir jag besviken på att även en författare av denna akademiska dignitet slarvar med begreppet det nyliberala samhället. Jag tycker att det är lite slött av Han att inte lägga något krut på att etablera samförstånd med läsaren och förvissa sig om att denne delar hans utgångspunkt. Det är väldigt mycket ledarsideretorik över hans sätt att hänvisa allt som är fel i samhället till en diffus nyliberalism.

Sedan tycker jag att det blir ofrivilligt roligt när Han citerar Heidegger när denne beskriver hur Eros vingslag rör vid honom varje gång han tar ett väsentligt steg i sitt tänkande. Det blir roligt därför att Heideggers idéer om samhället i mitt tycke är snäppet mer oattraktiva än någonsin det nyliberala samhället. Nazismen och det där.

För det andra så tycker jag att han använder sig av ett jämförande förhållande där det inte finns någon reell jämförelsepunkt. Eros funktion i det nyliberala samhället har eroderats sedan när? Vilken epok är det han jämför med? Sextiotalet? 1700-talet? Antikens Grekland? Tiden innan kvinnans frigörelse i västvärlden? Förutom referenserna till Illouz och den italienska filosofen Giorgio Agamben så refererar han till litterära och konstnärliga gestaltningar av passion, tänkande och erotik. Är Hans referenspunkt en konstnärligt gestaltad sådan? Det verkar nästan så. Och han glömmer att nämna att de gamla grekerna hade slavar och kvinnor som gjorde allt jobb så att dessa fantastiska manliga tänkare gavs möjligheten att gå omkring och tänka hela dagarna. På viket sätt var det bättre för kvinnorna och slavarna?

Och detta stör mig. Där Han idealiserar eros som en livgivande kraft ser jag ett idealiserande av myter om passion kopplat till galenskap. Och främst till myten om den galna kvinnan som ständigt upprätthålls som något vackert och erotiskt. När Han pratar om att det är det nyliberala samhället som har dödat eros ser jag det från mitt eget perspektiv och är väldigt glad att kvinnor i detta samhälle faktiskt ofta kan ta beslutet att lämna ett dysfunktionellt förhållande och leva sitt eget liv. Samhället må vara nyliberalt, men denna möjlighet har inte fullt ut erbjudits kvinnor historiskt. Han pratar om kärlekens feminisering som att det vore något tråkigt och dåligt. Det tar bort eros ur situationen. Själv tycker jag att denna förskjutning är positiv, och efter att ha läst boken är jag inte alls säker på att jag ens gillar det där eros.

Jag tycker att Han är ute och cyklar på en ganska smal skogsstig i denna bok. Men jag gillade ändå att läsa den. Hans språk är formidabelt, och hans tankar bör reflekteras över. Jag förhåller mig tveksam till hans analys, men jag uppskattar att han skapar de här funderingarna hos mig. Boken är tunn, du har tid att läsa den.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Negativ Nein
• Kärlek har ändrat karaktär?
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Det var bättre förr

Men så finns det en annan sida av myntet än den strikt biologiska. Från svenskundervisningens litteraturhistoria var det nästan alltid berättelser om kärlek och sex som gjorde intryck, som faktiskt för alltid är sammanlänkade (på gott och ont) med tonårens första förälskelser. Med Amor och Psyke, Dido och Aeneas, Romeo och Juliet.

Så det är klart att Daniel Möllers bok Kärlek, kropp, sex. Att arbeta med erotisk litteratur i klassrummet fångar min uppmärksamhet. Möller är författare, föreläsare och skrivkursledare och har uppenbarligen arbetat med den här typen av litteratur ute på skolor. I bokens förord berättar han om hur han och en kollega läser ”en erotisk passage” ur Alina Reyes Slaktaren för en vanligtvis stökig grupp 13-åriga killar i Malmöförorten Rosengård och därefter låter dem skriva egna sexnoveller.

De skrev långa historier som sjöd av inspiration och berättarlusta; snabba men personliga utforskanden av kåthet och sexualitet. Den språkliga kreativiteten firade triumfer. Att några hade tittat på porrfilmer och nu fick chansen att bearbeta dessa upplevelser var uppenbart. Språket var ojämnt i berättelserna, dramaturgin också. Men vi trodde på att låta både rödpennan och censuren vila; ämnen förbjöds inte, ordval och motiv fick också total frihet. Mycket var förvånansvärt bra pornografi även om en del berättelser påminde om tråkig porrfilm. Några texter var direkt genialiska och väldigt lite var ens i närheten av att signalera något slags problematisk inställning till tjejer, sexualitet och kroppslighet. Killarna läste gärna upp berättelserna spontant för varandra medan de skrev. Efteråt tackade de och sa att det hade varit behagligt med en så tyst lektion.

Tyvärr är det här en av få berättelser om konkreta klassrumserfarenheter i Möllers bok. Sådana hade jag velat veta betydligt mer om. Istället är Kärlek, kropp, sex till största delen en ganska traditionell boktipsbok (och kan förstås vara användbar som det) med tips på olika typer av fackböcker och skönlitteratur – romaner, noveller, dikter, sagor och serier – böcker som är uttalat erotiska eller pornografiska och mer ”vanlig” skönlitteratur som tar upp sexualitet. Här finns både ny och äldre litteratur, ursprungligen riktad både till ungdomar och vuxna, och samtliga titlar finns på svenska.

Varje bok ägnas någon eller några sidor och ofta får man veta exakt var i boken man kan hitta sexskildringarna. Ibland finns också vidare lästips och ibland finns förslag på diskussionsfrågor eller skrivövningar att arbeta vidare med. Här blir det nästan väl konkret, för det kan ju vara lurigt att gå in i ett klassrum med en färdig bild av vad som ska diskuteras. Hellre då lyssna in vad just de här eleverna reagerar på i texten, kanske?

Sexualitet kan säkert vara en superspännande ingång till lästlust och skrivande, till självkännedom och samhällsdebatt. Det är så i grunden mänskligt – på en gång evigt och mycket föränderligt – och berör så många angelägna frågor kring vilka vi är, görs till eller tillåts vara. Men det är också laddat och personligt, och inte minst unga människor kan ha oerhört olika föreställningar, erfarenheter och funderingar med sig in i ett sådant litteraturarbete.

Jag tänker till exempel på elever som Christina Wahldén berättat om i anslutning till sin nya ungdomsbok om våldtäkt, Villig, på flickor som blivit våldtagna av klasskamrater och är tacksamma för att de slipper göra grupparbeten ihop med sina förövare. Har man en sådan klass är de här frågorna kanske inte minst viktiga att arbeta med – men hur?

Är det inte också skillnad på att arbeta med sådana här texterna om man kommer in en eller ett par lektioner som utomstående och spännande gäst, som Möller tycks göra, och att göra det som ordinarie (och betygssättande) lärare? Hur hanterar man alla olika föreställningar och attityder ens elever (och deras föräldrar) kan ha? Vad kan bli knepigt och hur ska man i så fall hantera det?

Jag hade velat veta betydligt mer om själva arbetet med de här böckerna för att känna mig helt bekväm med att fullt ut ta Möllers bok till inspiration i klassrummet. Han kastar ut den här intressanta idén, men han ger den liksom inte riktigt kropp.

Similar Posts:

• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• Kärlek i coronans tid
• En senkommen väntjänst
• Unga relationer

Pornografin äter oss. Antipornografin spottar ut oss. Ingen av dem älskar oss.

Carl-Michael Edenborg, idéhistoriker, författare och förläggare, ställer i Det parapornografiska manifestet dessa båda – pornografin och antipornografin – inte emot varandra, utan bredvid varandra för att påvisa att de delar samma gemensamma utgångspunkt. Där pornografin vill klä av människan och strävar efter att blotta det hemliga och illusoriskt sanna (driften, kroppen, könet), vill antipornografin det motsatta, d.v.s. skyla och skydda just samma essentiella mänsklighet. Att det finns något sådant som en i sexualiteten åtråvärd, dold mänsklighet, en sann kärna, blir grunden för dem båda.

Pornografin avslöjar själv denna felaktiga grund, menar Edenborg, genom att ständigt behöva klä av nya kroppar – försöken att avkläda den mänskliga sanningen genom bokstavlig avklädning leder bara till en känsla av tomhet. Inbyggd i idén om att verkligheten kan avslöjas finns dess egen omöjlighet – så snart man närmar sig detta avslöjande förlorar den sin dragningskraft och sin egenskap som begär, och för att inte förinta sig själv måste pornografin oavbrutet tillföra nya kroppar.

Parapornografin föreslår något annat. Den förespråkar ett måttlöst och omättligt begär: dess hunger efter evigt liv och oändliga njutningar leder den till att intressera sig för andra saker än deras förment dolda insida.

Prefixet para i parapornografi ska enligt Edenborg inte läsas som ’bortom’ i betydelsen ’på insidan’, han förkastar varje idé om en endimensionell mänsklighet. Istället ska prefixet förstås som ’på andra sidan’, ”eller ännu hellre ”på de andra sidorna”, i en överdrifternas kroppsliga oändlighet”. Just denna mångfacetterade förståelse av såväl samhälle som mänsklighet är återkommande för Edenborgs resonemang kring sexualitet, censur och njutning. Inget är svart eller vitt, ingenting är ursprungligt utan allt reflekteras i ett prisma.

Parapornografin väjer inte för smuts och våld. Den utforskar gränserna för vad som kan åtrås. Mekanisk upprepning leder till att distinktionen mellan människa och maskin upphävs, och den humanistiska illusionen om ett fritt jag avslöjas. Ja, Edenborg menar rent av att parapornografin fungerar som ett vaccin mot dylika villfarelser.

Med kunnig och kritisk blick för Edenborg en diskussion så väl om censurens betydelse för pornografins dragningskraft, som om den betydelseförskjutning som begreppet pornografi genomgick i samband med fotografikonstens utveckling. Han gör likaså en idémässig genomgång av ett flertal (i hans läsning) parapornografiska verk, och bland dess upphovsmän finner vi bl.a. Markis de Sade, Guillaume Apollinaire, J.G. Ballard och Gabrielle Wittkop (vars roman Nekrofilen jag recenserar här). I en kort stridsskrift som denna blir detta parti lite tunt, och även om jag blir sugen på att själv förkovra mig i flera av de verk han åberopar har jag svårt att i dessa korta nedslag få en stabil kunskapsgrund att stå på. Däremot fungerar de effektivt som exemplifiering av ”den parapornografiska teknologin”, och det är även på detta sätt som författaren ämnat använda sig av dem.

Så vad kännetecknar ett parapornografiskt verk? Edenborg sammanfattar det i sex punkter; den mekaniska upprepningen, blottandets bottenlöshet, den sprängda affektläran, den kritiska makthungern, den våldsamma nedsmutsningen och protesologin och förskjutningen. Parapornografin utmanar oss och våra diskursivt begränsade tankesätt kring njutning. Den är stilistiskt och estetiskt vågad, samtidigt som den är kroppslig, våldsam, smutsig, upphetsande och därför, enligt Edenborg, frälsningen ur den tristess och likriktning som vi lever inom.

Det parapornografiska manifestet är både lättläst och svårläst. Det är övertygande och kunnigt utan att vara tyngt av akademisk formalitet i form av referenser, men den självklarhet med vilken idéhistorikern Edenborg använder en mängd vetenskapliga begrepp kan kanske avskräcka den ovane. Så skriver han förvisso även att denna parapornografiska frälsning å ena sidan kommer att vara en elit förunnad, samtidigt som den kommer att ”äga rum i alla människors njutningar”. En frälsning tvetydig både när det gäller (insikten av?) behovet av den och vem den är ämnad för. Men så är det ju ett av parapornografins kännetecken; den eftersträvansvärda tvetydigheten, frigörelse genom prismatisk mångtydighet.

Ett välkommet och viktigt bidrag i diskussionen om pornografi, och en härlig utmaning av invanda sätt att tänka kring kroppslig njutning. Läs den!

Similar Posts:

• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Från Lindemann Till Dig
• Textmässan 2011
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Det som är boskap i andra…

I Hella nation skriver Wright om amerikanerna som lever i samhällets utkant eller i en del av samhället som gemene man sällan stöter på. Allt från porrstjärnor och internetbedragare till utkastade femtonåringar som krossar skyltfönster i ”the battle of Seattle”. På många sätt sköra och sorgliga varelser som många gånger om hamnar fel och väljer vägar som oftast leder i fel riktning.

Det är kortare reportage där en del av dem tidigare publicerats i Rolling Stone och det är i de flesta fall väldigt intressanta betraktelser, med ett språk och en stil som för tankarna till den något mer kände Chuck Klosterman. Det är lättläst och överlag en underhållande läsning, som gång på gång får en att fundera kring människors val här i livet. Exempelvis berättas det om Jasmine St Claire, som inget annat vill än att bli en erkänd och världskänd porrstjärna. Detta uppnår hon genom att medverka i filmen The world´s biggest gang bang 2. Lägg märke till att det var del två av detta verk! Författaren själv har även han dabblat i porrbraschen genom att jobba för Larry Flynts Hustler och dessutom skrivit manus till Psycho sexuals 2. Det är smutsigt, snuskigt och inte så vackert, men ändå fascinerande på något konstigt sätt.

I ett annat kapitel berättas det om Wingnut, en 26-åring som medverkade i vad som kommit att kallas ”the battle of Seattle”. 1999 var det WTO-möte i den nordvästliga staden och det hela utmynnade i ett fyra dagar långt upplopp i stil med det som hände i Göteborg 2001. Från början en fredlig demonstration och protest, som snabbt övergick i galenskap. Wingnut är klädd i svart hoodie och anser det vara fullt logiskt och självklart att krossa fönster på Starbucks och McDonalds. Dessutom är det helt ok att skita ner i staden för då blir den oattraktiv och hyrorna sänks. Wingnut umgås med ett gäng mindre lyckliga individer, som antingen rymt hemifrån eller blivit utkastade av föräldrarna. Överlag trasiga människor, som så många andra i boken.

Hella nation ger läsaren en inblick i det dunkel som många människor lever i. Världar som är främmande för många, men som ändå finns där parallellt med den mer ”civiliserade” världen. Wright skriver bra och enkelt, men det är ändå som om något fattas. Det är väldigt svårt att sätta fingret på det dock. Varje reportage är som en kortare film eller ett foto av olika händelser. En ren betraktelse utan några förklaringar och utan några egentliga för- eller emot-tankar. Och givetvis är inte allt lika givande och spännande att läsa och detta gör att nerven inte håller rakt igenom.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• Att gå hela vägen
• USA:s undre värld i närbild
• Stranger than fiction. Way.
• Galenskap i kändisvärlden

Denna bok är både lättsmält och svårsmält. Lättsmält för att det handlar om saker som vi alla har en uppfattning om: kärlek, sex och knark. Svårsmält för att man både behöver vara intresserad av antiken, helst antik poesi, och känna till ett antal moderna populärkulturreferenser, vilka författaren för all del försöker förklara, men där man ändå känner sig utanför om man inte är med på precis vad han menar.

Syftet är til syvende og sidst ändå utmärkt: Iordanoglou vill visa oss delar av antiken som sällan eller aldrig publiceras, och visa på att man levde helt vanliga liv, med alla de mänskliga fel, brister och laster, lika väl som alla mänskliga dygder och goda sidor som vi har idag. Däremot ska vi inte läsa in för mycket varken av vårt eget eller nyligen gångna seklers liv och kultur i dessa texter, för samhället styrdes av delvis andra lagar och seder. Detta är i viss mån provocerande, eftersom många än idag vill höja upp de gamla klassikerna och sätta dem på en dygdens piedestal, och att skriva en sådan här bok som tar ner folk på jorden (eller rentav ner i sänghalmen) är inget vem som helst gör. Som författaren själv skriver i förordet: om inte han redan hade disputerat så skulle han nog inte skrivit boken.

Han analyserar kritiskt och genomtänkt (utdrag ur) ett antal texter från klassisk grekisk tid – i den första essän ett epigram från hellenistisk tid, i den andra bland andra Platons dialog Faidros, romerske författaren Plinius den äldres Naturhistoria och Odysséen och i den tredje framför allt en papyrus från 200-talet före vår tideräkning av Herondas – och associerar till såväl dåtida kulturer som moderna kulturyttringar, vilket jag ändå tycker är högeligen fascinerande. Det är både kritisk läsning av befintliga översättningar till svenska och en del egna översättningar, men han förlorar sig inte i språkvetenskapliga dimmor. I en av de tre essäerna försöker han reda ut hur folk faktiskt knarkade under antiken, med ett inte så säkert svar som resultat, och denna känns också som den minst genomarbetade av de tre. Över lag känns boken relativt oredigerad, eller snarare så att författaren fått helt fria händer, vilket kanske inte alltid är optimalt. Diskussionen är ändå intressant, i och med det faktum att så många försökt censurera eller ”mildra” det som faktiskt står i originaltexterna – vilket alltså även hänt med snusket som behandlas i de andra två essäerna.

Allt som allt kanske inte en bok för alla, men en intressant vinkel på delar av antiken som inte nämnts så ofta förr, men som kanske kommer upp i ljuset mer och mer.

Similar Posts:

• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Snusk!
• Mitt liv som roman
• Vattnets historia under antiken
• D’oh

För den brittiske författaren och journalisten Francis Spufford är fallet snarast det sistnämnda. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva – trots Rebecca Alsbergs fina översättning har jag svårt att låta bli originaltiteln The Child That Books Built – beskriver Spufford ömsint sin utveckling som läsare, från den tidiga barndomens vuxenlästa sagor till de sena tonårens kultböcker, metafiktion och, faktiskt, pornografi. (Det sista spelar ingen framträdande roll i texten, men det är symptomatiskt att Spufford inte sopar under mattan detta inte helt obetydliga inflytande på litteratururvalet man gör i en viss ålder.) Han hyllar, men idealiserar aldrig läsningen. Han skriver om en passion på gott och ont, om ett beroende och en intim och ständig livskamrat.

Böckerna är en källa till djup tillfredställelse, men också ibland stagnerad frustration. De speglar verkligheten och längtan efter något annorlunda. De erbjuder verklighetsflykt och vad som närmast måste betecknas som någon form av egenterapi. Här, som hela tiden, är Spufford djupt personlig (utan att för den skull sakna allmänvärde). Han tecknar sin familjebakgrund, med den kroniskt döende lillasystern i centrum, och de tabubelagda känslor och behov som får plats bara inom böckernas pärmar och ibland knappt ens där. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva är läsaren oupplösligt förbunden med böckerna och tvärtom, men framförallt är det en kärleksförklaring till barn- och ungdomens litteratur och läsning.

Alla böcker som Spufford tar upp är förmodligen inte bekanta för en svensk läsare, men det stora flertalet är nog lika folkkära för svenskar som för engelsmän, för Spuffords generation som för senare generationer. I de fem mycket brett hållna avsnitten – det här är sådan där klassiskt frodig, essäistisk prosa full av tankvärda associationer och njutbara formuleringar – stöter vi på mängder av välbekant litteratur. Spufford diskuterar folksagornas motiv, psykoanalysen, Piagets utvecklingsstadier och hur vi egentligen formulerar politiska idéer. Han lär sig läsa med Tolkiens Bilbo, går vilse med Alice i Underlandet och möter A A Milnes Nasse på en vinterpromenad. Han rider ut snöstormen på prärien med familjen Wilder och samlar sig för den sista striden i C S Lewis Narnia.

På något underbart sätt lyckas Spufford vara precis lika närvarande i barnets uppslukade läsning som i den vuxnes spännande resonemang om till exempel barn och realism, Lewis religiösa världsbild eller Wilders politiska idealism. Från pekböcker till Borges, från James Bond till Jane Austen till science fiction till Koranen – Spufford behandlar dem alla lika varsamt poetiskt, dråpligt och allvarligt, med stor intelligens och med alldeles oändlig kärlek.

Similar Posts:

• Omläsningens glädje
• Att tänka på en björn…
• Naivt och synnerligen korkat
• Pornografin i klassrummet
• Kungen av kioskvältarna

Och kanske, kanske såg pornografin, åtminstone delvis, annorlunda ut då. Om man ser till exempel den lekfulla blandningen av naket och politik i filmer som Jag är nyfiken gul kan man faktiskt få det intrycket.

I denna den sexuella frigörelsens anda gjordes antologierna Kärlek. Hela fjorton stycken hann komma ut under åren 1965 till 1970 och bara den första delen såldes, enligt redaktören Leif Erikssons förord, i imponerande dryga 300 000 ex. Sex skulle in i finrummen och upp på dagordningen med hjälp av litterärt högstående erotiska skildringar och det är förstås historiskt intressant att se en del av det där i nytryck.

När Eriksson nu samlar ”de bästa” av de fjorton volymernas berättelser svarar han själv retoriskt på ifall dessa har ”något att ge nutida läsare annat än kanske bara en svagt kittlande fläkt av nostalgi? Har de ännu i dag förmågan att uppröra sinnena och stimulera lusten? I det första fallet: nej, i det andra: ja.”

Alldeles bortsett från den lite knöliga språkliga logiken, måste man nog ifrågasätta även sakinnehållet i detta. Det är ganska svårt att se vare sig den litterära kvaliteten – särskilt som det här ska föreställa det bästa ur så många böcker – eller någon rent tematisk fräschör. Här och var finns riktigt obehagliga stråk, som där kvinnors lust snarast framstår som något som uppstår först efter att man tvingat sig på dem. Överlag är dock effekterna omedvetet – och i något fall, tror jag faktiskt, även medvetet – komiska, vare sig det gäller det lätt diskbänksrealistiska i de mer samtidsnära skildringarna eller det burleska i de historiska. Något kitschigare än en titel som ”När det gick för kyrkoherden” får man nog leta efter.

Ändå finns det förmodligen en anledning till att just det heliga ståndet – bokens humor mer än min, ska påpekas – så gärna placeras i komprometterande situationer i flera av de här berättelserna. Att plocka ner kyrkfolk till det fysiskt mänskliga hade fortfarande sina rent politiska poänger. I det här sättet att rent bokstavligt klä av auktoriteter kan man faktiskt ana den där påstått subversiva kraften. Det inser jag i samlingens sista berättelse, Gottfried Grafströms ”Själ i flamma, blod i dans”, en erotisk dröm kring förra sekelskiftets litterära elit. Den är tydligt inspirerad av sedlighetsbråket kring ”En morgondröm” och i de skamlösa huvudrollerna återfinns såväl Gustaf Fröding som Verner von Heidenstam. Det är fortfarande inte särskilt sexigt, men lite kul är det faktiskt.

Similar Posts:

• 6
• Hägg i högform
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”
• Pornografin i klassrummet

Ullén vaskar ur pornografin fram någon sorts aktiv ingrediens som han kallar pornograficitet. Det är pornografins antiberättande – det utopiska här och nu, där tolkning, orsaker och konsekvenser för en liten stund är utsuddade. Där bara lusten och det direkta tilltalet – ”jag finns här för just dig” – existerar. Detta drag menar han sedan genomsyrar hela vårt samhälle; det finns inte bara i porr utan lika mycket i reklam och konsumtionsdyrkan. Vi köper inte saker, vi köper löftet om omedelbar tillfredställelse. Pornograficitet.

Det sägs ofta att utopiernas tid är förbi, att 1900-talet istället tillhör dystopierna. Det är Boyes Kallocain och Orwells 1984. 1900-talets försök att skapa verkliga utopier, himmelriken på jorden, har lämnat en bitter eftersmak – från Nazitysklands Tredje rike till, om vi törs vara självkritiska ett ögonblick, ett svenskt folkhemsbygge med mycket lite tålamod för dem som inte passade in. Och efter att precis ha lagt ifrån mig Kjell Sundstedts Till Gertrud, om varför så många av författarens släktingar tvångssteriliserades på 1940-talet, helt enkelt därför att de var fattiga och en smula besvärliga, känner i alla fall jag mig en smula självkritisk.

Men där har vi den alltså, utopin i det tidiga tjugoförsta århundradet. Shoppingögonblickets löfte om konsekvensbefriad tillfredställe. Det ekar av Fagervik i Östgötateaterns uppsättning av Strindbergs Drömspel, av glädjedansen med shoppingpåsar och den ständiga jakten på mer. Och det är förstås en ohållbar utopi, en som bär på sin egen undergång. En dystopi i vardande, helt enkelt.

Även Susanne Dodillets prostitutionsbok har en viss koppling till det dystopiska. Åtminstone är det väl så vi svenskar gärna ser på den tyska, mycket marknadsliberala prostitutionspolitiken. Kanske är också den svenska politiken mer utopisk: vi tycker inte att någon ska behöva sälja sin kropp – ja, utom, ni vet, i normalt kroppsarbete – i det ideala samhället och därför utgår lagstiftningen från att prostitution inte borde finnas. Den tyska lagen däremot utgår helt krasst från att den finns (och dessutom från premissen att all ickefrivillig prostitution, allt missbruk, tvång och utsatthet, hör till undantagen), vilket i sin tur möjligen leder till att den också fortsätter att finnas.

Dodillets bok är redan åtskilligt både hyllad och hatat, men oavsett vad man tycker om hennes egna ställningstaganden, så leder själva jämförelsen till en mängd intressanta frågor. Det är också poängen med både utopier och dystopier – att vi måste ha något att jämföra med. Hur ska vi annars kunna veta om vi lever i den bästa av världar eller ej?

Similar Posts:

• Kan man köpa sex i det ideala samhället?
• Vi lever i den pornografiskaste av världar
• Världen som trevlig?
• Horan och madonnan på marknaden
• Bland kufar och drömmar

Ullén diskuterar nämligen porren både som företeelse i sin egen rätt och som möjligt symptom. Han ger en grundläggande överblick och analys av pornografins historia och berättande som i sig är både intressant och underhållande. Han belyser porren ur idéhistoriska, produktionstekniska, genusteoretiska, bokhistoriska och berättartekniska perspektiv; han diskuterar den falliska blicken och vad som egentligen kännetecknar pornografin.

Ur detta vaskar han så fram ett slags pornografins aktiva ingrediens, som han kallar pornograficitet. Det är pornografins antiberättande – det utopiska här och nu, där tolkning, orsaker och konsekvenser för en stund är utsuddade. Där bara lusten och det direkta tilltalet – ”jag finns här för just dig” – existerar. Detta drag menar han sedan genomsyrar hela vårt samhälle; det finns inte bara i porr utan lika mycket i reklam och konsumtionsdyrkan. Vi köper inte saker, vi köper löftet om omedelbar tillfredställelse. Pornograficitet.

Det sägs ofta att utopiernas tid är förbi. Sedan andra världskriget råder dystopiernas herravälde och klimathotets era lovar inga ändringar på den fronten. Det Ullén beskriver skulle alltså vara det närmaste vi kommer utopin i det tidiga tjugoförsta århundradet: shoppingögonblickets löfte om konsekvensbefriad tillfredställe. Och det är förstås en ohållbar utopi, en som bär på sin egen undergång. En dystopi i vardande, helt enkelt.

Från en hel genre till kritik av hela det moderna samhället – Bara för dig greppar som synes efter en hel del. En och annan nyans försvinner förstås i processen, men vinsterna är onekligen större. Här finns nästan oändligt med fenomen att fundera vidare över, från världsbilder till berättande, från nätporr till dokusåpor, från 1700-talets politiska pornografi till 1800-talets onanihysteri. Inte mycket är skrivet i sten när det gäller människor, vare sig hur vi lever eller ligger. Mycket skulle kunna vara annorlunda, om vi vill.

Det är väl också poängen med både utopier och dystopier – att vi måste ha något att jämföra med. Hur ska vi annars kunna veta om vi lever i den bästa av världar eller ej?

Similar Posts:

• Hur skulle det annars se ut?
• Den lättvindiga porren
• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Poet i ständig förändring
• Den omöjliga friheten