I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Det här var en trend som skulle visa sig bli mycket livaktig och som tog sin början på allvar på 1990-talet. Åtminstone argumenterar Lennart Bernhardtson övertygande för det i sin bok Skallism. Den kom ut 2007 då man började kunna betrakta 1990-talet med viss distans. Och fortfarande så här 18 år senare består trenden.

Detta är i själva verket en dramatisk förändring av mannens utseende, en förändring som växt fram sakta under många år. Det är en smygande förändring som inte märktes när den pågick och togs för given i efterhand.

Berättelsen om det som Bernhardtson valt att kalla skallism är mycket märklig. Att hårlösa huvuden skulle bli så allmänt accepterade, ja till och med beundrade, var väldigt otippat. Sedan urminnes tider har en rejäl lejonman varit symbolen för styrka, vitalitet och framgång. Tänk bara Simson i Domarboken i Gamla testamentet. Flintskallighet har omvänt stått för åldrande, sjukdom, svaghet och ibland även ondska (tänk James Bond-skurken eller skinnskallen).

Författaren bar själv länge ”Hylandkrans”. Men så i början av 2000-talet kom han till en punkt. Han köpte trimmer och började klippa bort allt hår. Då hade helt kala hjässor blivit mainstream. Modet har bestått trots att det inte är drivet av kommersiella krafter. Tvärtom är skallismen sannolikt en förlustaffär för frisörer, schampootillverkare och stylister.

Hur kunde det bli så här? Hur växer mer permanenta modeförändringar fram? På ett förtjänstfullt sätt tar Lennart Bernhardtson med läsaren på en resa genom historien.

1951 fick Yul Brynner rollen som kungen av Siam i Broadwayproduktionen Kungen och jag. Skådespelaren var trots sin ungdom tunnhårig och fick rådet att raka bort allt hår då rollkaraktären har en bakgrund som buddistmunk. Det blev succé och film och Bernhardtson betraktar Brynner som skallismens urfader. Men det skulle dröja flera decennier till ett verkligt genombrott och den grad av acceptans som råder idag. Både hippietrenden och den ondskefulla skinheadstrenden behövde först passeras innan David Beckham år 2000 rakade huvudet och, som Bernhardtson uttrycker det ”bröt det sista motståndet mot rakade skallar”. Här är inte platsen att spoliera nöjet av den resan.

Mode säger mycket om oss motsägelsefulla människor som både vill ”uttrycka oss själva” och samtidigt smälta in i gruppen med likadana kläder och frisyrer. Bernhardtson har skrivit ett stycke samtida kulturhistoria av det slag som radioprogrammet Stil också gör så bra.

Similar Posts:

• Ubi leones
• Banbrytande mode
• Kläder är så mycket mer än kläder
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

I boken Promenerandets historia ges en översikt över promenerandets historia i Stockholm. Tidsramen omfattar början av 1700-talet med inhägnade parker för adeln till början av 1900-talet med arbetarrörelsens marscher den första maj.

För att leva mig in i 1700- och 1800-talets tänkesätt behöver jag förstå vilken betydelse ordet promenad haft tidigare. Dels kunde en promenad ske med häst och vagn – att sitta elegant klädd i exempelvis en landå(!). Dels innebar aktiviteten utanför bostadens väggar en sorts uppvisning – att bekräfta sin plats på samhällsstegen och klä upp sig för andra i omgivningen.

Promenader var under lång tid något som bara de sysslolösa klasserna hade möjlighet att ägna sig åt. 1600-talets kungligheter och aristokrater promenerade i Kungsträdgården, som låg närmast slottet och var en inhägnad lustgård med beväpnade vakter vid grindarna. Under senare delen av 1700-talet tilläts övriga stadsbor besöka parken liksom Humlegården. Med den nya stadsplaneringen under andra halvan av 1800-talet byggdes bredare gator med alléer och trottoarer, vilket gjorde att promenaderna spreds till andra stadsdelar. Också arbetande samhällsklasser började göra promenader, i synnerhet på söndagarna.

Med promenaderna som utgångspunkt lyckas Kekke Stadin också återge hur Sverige organiserade sig som ämbetsmannastat. Ämbetsmännen promenerade på Riddarhustorget (på Riddarholmen) och nätverkade och skvallrade på ett sätt som vi idag betraktar som lobbyverksamhet. Under 1800-talet tog fler plats i offentligheten, såsom tidningsmän och litteratörer. Nu var det förändringens tid. Stånd och status var inte längre avgörande i offentligheten, utan i stället förmågan att formulera sina argument. Ofta minglade sagda personer på Norrbro.

Promenerandet som handling för att visa upp sig själv – vad handlade det om egentligen? En aspekt visas i brev som skrivits av representanter från samhällets övre skikt. Vem man mötte och vem som hälsat enligt normen, vilket ofta skedde med återhållsamma gester. Tillhörde man vissa kretsar, granskades också ens klädsel.

När promenader till fots blev vanligare blev kläderna viktiga även ur en kommersiell synvinkel. Annonser uppmärksammade det senaste promenadmodet och etikettsböcker förklarade hur man skulle hantera en promenadkäpp.

Promenadkäppen var elegant, den kunde inte användas vid kroppsarbete och markerade mannens sociala status. En käpp ansågs hjälpa mannen att röra sig elegant. Den fick inte användas som stöd, som om ägaren vore en gammal gubbe, utan den skulle bäras som en leksak. Men de som sprätte för mycket med den var illa ute. De kallades sprättar eller snobbar och var ett tacksamt ämne i både skönlitteratur och skämtspalter.

Snittet hos kvinnornas promenaddräkter präglades inledningsvis av aristokratins elegans. Med det följde synnerligen opraktiska plagg under 1800-talets första hälft. Korsetter snördes hårt, och krinolinställningar tyngde dräkten. Det är lätt att förstå att det var enklare att ta en promenad i vagn (för den som ingick i borgarklassen). Först i slutet av 1800-talet blev dräkterna bekvämare att gå i. Stadin drar en parallell till förbättrade reformer som rör kvinnors juridiska och ekonomiska ställning i samhället.

Faktabokens lättillgängliga språk är ett plus och all information har sitt värde. Den röda tråden är helt enkelt att förklara vad promenader inneburit för stockholmarna under tidigare århundraden och hur samhällsutvecklingen återspeglas i promenadkulturen. Den avslutande litteraturförteckningen tipsar rikligt om fördjupningsmaterial och det i sig visar hur kunnig författaren verkligen är inom sitt gebit.

Similar Posts:

• Med hjärtat hos gubbarna i skogsbrynet och kärringarna mot strömmen
• Stockholmskonst för dig och mig
• Folkhemmet deluxe
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Överdriven exploatering krossade drömmen

På omslaget blir den västgötske småbonden Tor Torsson kärvänligt slickad på skulten av en ”utdöd” kossa av rasen Väneko. Det visar sig att Torsson på 1990-talet med stigande förvåning hörde ett radioprogram om dessa krullhornade, tåliga fyrbenta varelser, som enligt uppgift försvunnit redan på 1930-talet, men som icke desto mindre trängdes i hans egen ladugård. Han kontaktade Radiotjänst för att rätta till uppgiften – och blev berömd på kuppen. När jag läser om mannen med Vänekorna blir jag över måttan stärkt i tron att det är bra att vara en riktig bakåtsträvare i vissa avseenden. Med tiden kan det visa sig att man i själva verket varit framsynt! Tack vare det finns ju rasen kvar. Gissar att gårdens marker också har fått behålla en ålderdomlig prägel till båtnad för fåglar och insekter.

Innehållet i Svenska original visar i sig dock mer varierat än hos Dan Korn. Här trängs texter om allsköns svenskar från olika tider (men främst från 1800-talet till mitten av 1900-talet) med gamla och nytagna fotografier och teckningar. Författaren presenterar därtill rent häpnadsväckande mängder av förbryllande uppgifter.

Svenska original är uppföljare till Det svunna Sverige: Sällsamma berättelser, som utkom 2022. Båda böckerna är fyllda till bristningsgränsen av bondfångare, äventyrare, backstustittare, kolare, missionärer, lurendrejare, visdiktare, författare, svenskamerikanare, uppfinnare, statare med flera. Ibland inkluderas flera porträtt i ett och samma kapitel, som det med kluriga ingenjörer och uppfinnare. Dragspelet (”den fattiges piano”) och dess utövare har också fått ett eget kapitel. Ett instrument som fick den goda smakens väktare att i likhet med Musikfrågans programledare Sten Bromanspy galla.

Jag kan inte få nog av Petter Karlssons rafflande berättelser, vilka huller om buller inkluderar hårfrisörskan från Uppsala som gifte sig med en kung i Söderhavet och kom att inspirera Astrid Lindgren när hon skrev Pippi Långstrump i Söderhavet, greven som vägrade låtsas om att tiderna förändras, mannen som mätte hela 242 cm i strumplästen och försörjde sig på att visa upp sig på marknader, det äkta paret som firade jul 365 dagar om året samt fotbolls-supportern som övertalade sin fru att gravera in AIK i sin vigselring.

Vidare ryser jag när jag läser om hur Sveriges första kvinnliga pilot 1922 tragiskt omkom under ett fatalt fallskärmshopp inför publik, bara 24 år gammal och lider med Vilhelm Moberg, vars strängt religiösa mamma Ida, förebilden för Kristina från Duvemåla, ansåg romanläsning ogudaktigt och därför vägrade läsa sonens böcker (eller kanske läste hon dem ändå i all hemlighet, bakom fasaden av religiositet, undrar jag?).

Mest klappar mitt hjärta – likt författarens – för ”gubbarna vid skogsbrynet och kärringarna mot strömmen”. Därför uppskattar jag nog den första boken mest, den som tydligast har inriktning på folklivsskildring. För egen del skulle jag därtill kunna avvara bland andra Moa Martinson, Dan Andersson och Fritiof Nilsson Piraten. Dem känner jag utan och innan sen förut.

Eftersom utrymmet för vart och ett av porträtten är begränsat blir de av förklarliga skäl tämligen ytliga. Syftet är framför allt att underhålla och författaren behärskar sannerligen konsten att skriva humoristiskt. Böckerna är smockfulla av anekdoter, kuriosa och dråpliga formuleringar. Det är färgstarkt och stundtals spretigt. Möjligen kunde man önska sig en något jämnare könsfördelning, åtminstone beträffande urvalet till den andra boken.

För egen del har jag fått ammunition i form av en skattkammare av onyttigt vetande att ”plåga” min närmaste omgivning med. Tack för det!

Similar Posts:

• De visade upp sig på promenaden
• Stöld och fosterfördrivning
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• För semesterns naturutflykter
• Barbie presenterar arkitektur

Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Riktigt. Svart. Bröd.

Dottern förvaltar ett arv, vilket gläder mitt modershjärta. Hon, liksom jag, är mer förtjust i rågbrödet från andra sidan Östersjön än de övriga i familjen som glufsar i sig mjuk sötad limpa.

Något glufsande inträffar inte i boken Rågen – en spretig historia, skriven av Annika Luther. Boken lyfter fram människans relation till ett sädesslag som fick fäste på nordliga breddgrader i Europa, i synnerhet i Finland. Rågen och människan visar sig ha en relation som går långt tillbaka i historien.

Kapitlen består av essäliknande texter som ger utrymme åt författarens kunskaper att växa fram organiskt. Hela upplägget startar med tiden när gräsen vajade tätt över jordklotets stäpper och savanner. Hur grässorter utvecklar starka rotsystem i samspel med betande djur. De första fröna som samlades in av människor ledde årtusendena senare till ett jordbrukssamhälle. Vad beträffar rågen bedömer forskare att den vandrade in i Europa som en sorts åkerogräs och blev kvar i de trakter där vete och korn dukade under.

Våra nordliga breddgrader har inte varit något hinder för rågen, som duktigt anpassat sig efter omgivningen. Rågsådd på sommaren, övervintring och slutligen skörd nästa sommar. Rågsorterna som klarat de nordiska förhållandena behöver nämligen frost för att gro. Lägg därtill att glest befolkade bygder gett plats för svedjebruk – ett arbetssätt som varit som gjort för rågen.

I början av 1900-talet började vetenskapare att eftersträva mer överlevnadsdugliga sädesslag med hjälp av genteknik. Det som skett de senaste femtio åren är tyvärr en nackdel – även om avkastningen är god och odlingsmetoder effektiviserats. Författarens källor påtalar att allt färre sorter ger en monokultur och därtill en ökad sårbarhet för angrepp. För att klara framtiden måste människorna satsa på artrikedom.

Medan jag läser boken minns jag skoltidens lärare som berättat medryckande om sitt ämne oavsett om det handlat om franska revolutionen eller matematiska formler. Luther har ett genuint intresse för rågen men också för alla människor som dyker upp i arkiven. Den sovjetiske agronomen, botanisten och växtgenetikern Nikolai Vavilov tror jag sänder författaren ett särskilt tack från andra sidan.

Personligen upplever jag ibland att arkeologiska fynd ställer mig bredvid män och kvinnor i det förgångna. Hänvisningen till forskares upptäckter i samband med utgrävningar gör mig till en tidsresenär på ett häpnadsväckande sätt:

[---] över tiotusen malstenar och nästan 650 stenfat och kärl, av vilka en del rymmer 200 liter vätska, till exempel gröt. I och för sig är detta inget konstigt, det är bara det att stenarna och kärlen är över 12 000 år gamla [---].

Luther har inte bara det rent vetenskapliga för ögonen, och jag blir glad över allehanda citat från litteraturen som hon strösslat med i kapitlen. Här förs mina tankar till ett liv där människan lever nära djur och växter. Dagens förädlade råg är knappt midjehög men för bara några årtionden sedan växte den manshög och kunde vara skydd för ungfolk när de stämde träff under sommarnatten. Wow! Det hade jag gärna velat fråga ifall min mormor upplevt om vi hade kunnat träffas idag! Morfar hade inte svarat, gentlemannamässig som han var.

Den här typen av böcker som rör sig inom de vetenskapliga, social- och kulturhistoriska områdena blir ibland akademiskt tungfotade. Men i det här fallet är texterna personliga och då och då ges plats åt författarjagets kärva kommentarer:

Under ett kritiskt skede av kriget drabbades rågfälten kring staden Astrakhan, där den ryska armén var stationerad, av mjöldryga som förgiftade både soldaternas bröd och hästarnas hö. Sjuka soldater slåss dåligt och hästar som tappat sina hovar är inte heller så stridsdugliga.

Rågen – en spretig historia har gett mig synnerligen intressanta lässtunder och hoppeligen har andra läsare lika stort nöje av den som jag. Den passar också bra att ha i knät när man tuggar i sig en skiva riktigt svart bröd.

Similar Posts:

• Vårt dagliga bröd
• Hår som speglas i tiden
• Resans sköna konst
• Om döden
• Kom lite närmare din inre bonde

Men än så länge lever tidens intellektuella livets glada dagar. Författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, arkitekter med flera trängs på kaféernas uteserveringar, krogar, kabaréer, teatrar, gaybarer, biografer och bordeller i Berlin, Paris och Wien. Tiden kännetecknas av rastlöshet, vilsenhet, dekadens, kreativitet och nöjeslystnad kombinerat med mycket alkohol och droger. Det påstås att det i metropolen Berlin finns något att hämta för alla erotiska smakriktningar.

I Florian Illies nyutkomna bok Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 får vi så gott som ingenting veta om författarnas böcker eller konstnärernas tavlor, men desto mer om deras utsvävande kärleksliv – otrohetsaffärerna, lidelserna och vanvettet.

Med stigande förundran tar jag del av dramatikern Bertholt Brechts solkiga romanser och författaren Kurt Tucholskys bedrifter som hjärtekrossare.

Filmstjärnan Marlene Dietrich ligger inte herrarna långt efter. Om nätterna för hon ett utsvävande sexliv med älskare av båda könen. Dietrich beslutar att lämna det tyska filmbolaget UFA – och man och dotter – till förmån för konkurrenten Hollywood. Ett påfrestande pendlande fram och tillbaka över Atlanten blir följden.

Det är på en av dessa resor som hon stöter ihop med författaren och karlakarlen Ernest Hemingway. Båda drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Dessvärre rör det sig, enligt Hemingway, om ”en osynkroniserad passion”, då båda är upptagna på annat håll. De håller emellertid kontakten i decennier via brev. De flesta kärleksförbindelser i boken tycks mig för övrigt osynkroniserade – utan att någon nämnvärt bryr sig. Harmoniska relationer är nästintill obefintliga.

Adolf Hitlers maktövertagande 1933 sätter definitivt punkt för den så kallade Weimarrepubliken, som föddes ur det krigshärjade Tyskland efter första världskriget. Den brittiske författaren Christopher Isherwood blir vittne till nazisternas och kommunisternas brutala slagsmål på gatorna i Berlin. När de homosexuellas barer bommas igen och kunderna trakasseras av Gestapo inser han vad klockan är slagen. Det är hög tid att ge sig av!

Med Hitler vid ratten blir de judiska intellektuella fråntagna sina befattningar, sina medborgarskap och tvingas gå i exil. Många är förutseende nog att packa sina väskor redan medan riksdagshuset brinner den 27 februari 1933. Siktet är i första hand inställt på Paris, London, franska rivieran samt Schweiz.

I exilen kastar man sig förstås in i nya kärleksaffärer!

Jag fick upp ögonen för den tyske kulturjournalisten Florian Illies redan för tio år sedan, då jag charmades av hans underbara Århundradets sommar – 1913. Illies använder sig av samma koncept i sin nya bok: ett underhållande hopkok av skandaler, osämjor och trassliga kärleksaffärer – allt på ett särdeles tilltalande, emellanåt ironiskt och rakt igenom elegant språk. Men resultatet tycks mig mindre lyckat, kanske på grund av det större formatet. Det blir en smula tjatigt med alla dessa otrohetsaffärer i längden. Relationerna är också invecklade till den grad att det inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Faktauppgifterna har Illies enligt bokens omfattande bibliografi hämtat ur biografier, dagböcker, brevsamlingar med mera.

Det stora antalet personer (de flesta med tyskklingande namn) som fyller boksidorna överväldigar läsaren. De försvinner och återkommer x antal sidor senare. Författaren själv hyser stor medkänsla med de porträtterade och har överseende med deras otaliga brister.

När jag långt om länge slår ihop bokpärmarna har jag i ett anteckningsblock klottrat ned författare, som jag blivit nyfiken på under läsningen. Å andra sidan har jag blivit avskräckt när det gäller vissa andra på grund av deras motbjudande uppträdande.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Om kulmen på dårskapen
• Jag är en syltmunk!
• Er ist ein Berliner
• Ser inte skogen för alla träd

Resultatet har blivit bilder, en utställning och en bok där historien om moderns liv berättas genom plaggen hon har burit och gestaltas i ögonblicksbilder av tillfällen då de funderas ut, klipps till, sys samman och slutligen visas upp.

Och så småningom även författaren och hennes kläder, plaggen hon lånar från moderns garderob, plaggen hon införskaffar som protest och revolt. Plaggen hon bär efteråt, hur hon klär sig i sin mors kläder och på så sätt ikläder sig en del av hennes liv.

Det är kvinnohistoria, klädhistoria, hantverks- och konsumtionshistoria. Det fina livet i småstaden, middagar, representation. Plagg som klipps till på ett ställe och sys upp hos någon av stadens sömmerskor. Här finns de med, människorna som bidragit med sin kunskap och kompetens, liksom källan till de första idéerna: inspirationen från tidskrifterna och till en början Värdinnans ABC som en livlina.

Den borgerliga drömmen som också blir till en tvångströja och mardröm av ofrihet och konventioner. Var det detta hon utbildade sig vid Uppsala universitet för? För att vara en fru och en -inna, för att leva upp till stadens förväntningar och vaka över en make med alkoholproblem. Ingela petar på såren hos sina föräldrar men lämnar dem utan att riva upp dem mer än nödvändigt. Där finns besvikelser men inte visshet.

Boken är indelad i kapitel efter decennium och varje kapitel inleds med en genomgång av en modehistoriker av vad som sker under decenniet vad gäller kläder, skor, hattar, accessoarer och frisyrer. Därtill en kort beskrivning av hur Ruth förhåller sig till detta, vilket förändras genom åren.

De inledande sidornas fotograferade överflöd förtrollar mig. Ett hörn av ett rum belamrat med tavlor, prylar och plagg. Väskor fyllda med skor. Böcker, tidskrifter, häften, sybehör. Tygblommor, fjädrar och andra dekorationer. Ställningar packade med kappor och klänningar. Välkommen in i en skattkammare, en drömmarnas och minnenas garderob.

Det är så mycket som är bekant, även om jag tillhör nästa generation. Jag har lagt beslag på min mors klänningar och min farmors nattlinnen. Kappan min mor bar när hon var gravid med mig är min standardvinterkappa sedan ett kvarts sekel. Men det är en helt annan nivå på det som beskrivs här, tyger, snitt, typer av plagg. Ändå får det mig att fundera extra på mina egna och andras garderobsmemoarer.

En av de första böckerna om modehistoria jag skaffade heter Klädd i drömmar. Den här får mig hela tiden att tänka: klädd i minnen.

Similar Posts:

• Kläder är så mycket mer än kläder
• Från kall till profession
• Omodigt mode
• Att välja och skriva sitt liv
• Kvinnoliv vs. författarliv

Citationstecknen är ett uttryck för att den bild som spreds var en anpassning till västerländsk smak och västerländska idéer om det fjärran östern men det Monica Braw beskriver i sin bok Geisha eller samuraj? Japan och japonismen är att det inte var så enkelt som att den helt uppstod på avstånd från ursprungslandet som en form av kulturell appropriering. I stället handlade det delvis om resultatet av Japans sätt att marknadsföra sig. För att motverka bilden av ett u-land visade man upp högtstående konst och konsthantverk på världsutställningarna men man började också tillverka stora mängder föremål som skulle tilltala européer och amerikaner. Och i den explosionen var det många som inspirerades till egna verk med inslag av det ”japanska”.

Här myllrar det av främst män som saluförde den japanska stilen och det blir lite plottrigt med alla namn och kortbiografier över de som var inblandade, såväl i Japan som utomlands, som rådgivare, tillverkare, importörer, försäljare, köpare och samlare, ofta i flera roller samtidigt. Det myllrar också av konstnärer som inspireras till egna verk med exotiska inslag eller till att göra något helt nytt. Ett antal illustrationer finns med för att visa läsaren bl.a. såväl ”genuina” föremål och sådana som producerats för export som de västerländska konstverken. Jag hade gärna sett ännu fler illustrationer av det som beskrivs i texten men urvalet är bra.

Det är ett bredare område än ursprunget till konstriktningen som omfattas – här finns fler aspekter av den inhemska synen på den egna konsten och kulturen som en del av den nationella identiteten. I den stängda tillvaron fanns inte heller ett behov av att samla och befästa en sådan identitet på samma sätt. När populariteten ökade och många familjer såg sin försörjning hotas genom politiska omvälvningar såldes en mängd föremål till utländska samlare och så uppstod ett behov av att bevara konstverk på ett nationalmuseum.

Det var inte heller så att japonismen uteslutande gällde konst och konsthantverk utan även inom skönlitteratur, teater och opera förekom inslagen från Japan men där framstod stereotyperna redan tidigt som just stereotyper och mycket har fallit i glömska med Puccinis Madama Butterfly som det största undantaget.

Geisha eller Samuraj? är en till formatet liten bok men den innehåller mycket, någon gång kanske lite för mycket då det dyker upp anekdoter som inte riktigt hör hemma i tematiken. Samtidigt är det svårt att begränsa på det sättet – konst och kultur har ju en tendens att inte riktigt hålla sig inom givna gränser och den stängda världen som öppnas upp blir en möjlig projektionsyta för vitt skilda saker.

Similar Posts:

• Färgsprakande och tankeväckande
• Århundradenas fördomar
• Bilder att leva med
• Nya vindar i Japan
• Ovanligt livsöde i smaklös förpackning

Efter att han publicerat sin essä i SvD fick han flera brev som påstod att han helt hade missat påskharens koppling till en antik grekisk myt om Orion och Ostara där en fågel förvandlas till en hare. Klintberg vederlägger även denna myt som ett relativt sent påhitt.

När jag nu googlar på påskharen så ser man att Klintbergs sakliga genomgång i SvD har fått stort genomslag och de artiklar jag får upp om påskharens ursprung är just den som Klintberg för fram, att påskharen har sitt ursprung i Tyskland på 1600-talet.

Ägg har alltid varit viktiga under påsken eftersom man inte fick äta ägg under fastan samtidigt som det var under den här ljusare tiden som hönsen började värpa igen efter att inte ha gjort det under vintern. Föräldrar skojade med sina barn och lade ut ägg med godsaker som de sa att haren värpt. På andra ställen var det tranan, räven eller tuppen som värpt äggen, allt som en lustig lek. Till Sverige kom påskharen sent, i slutet på 1800-talet och har egentligen aldrig haft ett så särskilt stort genomslag.

Påskharen är en sammanställning av artiklar Bengt af Klintberg skrivit om olika folkliga berättelsers ursprung. Några har publicerats tidigare i andra sammanhang, och några är nyskrivna för den här boken.

Som en röd tråd genom boken går metodbeskrivningen om hur man arbetar med och belägger folkminnen och några av artiklarna är hyllningar till personer som arbetat med att uppteckna folkminnen.

En av de artiklar som stannar kvar längst hos mig är ”Folkloristen Linné”. När Linné gjorde sina vetenskapliga resor beskrev han också ofta folkminnen och myter som han stötte på. Som vetenskapsman, i en tid då vetenskapliga metoder var rätt nya, så avfärdade han de flesta av folks idéer som dumheter. Men inte allt, en del tror han han själv på lika mycket som folk omkring honom. Han tror, till exempel, att det en gravid kvinna ser under sin graviditet kan påverka fostret och vara anledningen till sjukdomar som epilepsi.

Den artikeln tycker jag så tydligt visar att det inte är så himla enkelt det där med rationalitet. Det man tror på, tror man på och det är inte alltid så enkelt att sluta med det trots att det finns bevis för motsatsen och trots att man är rationell när det gäller annat.

Similar Posts:

• Blandat under bokstaven H
• Poesi med en räv bakom örat
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Hör du hur Näcken spelar