Det var ett samtal om 80-talet, barndom, Malmös gator, människor, fascism och litteratur.

På Kulturhusets hemsida har man i presentationen skrivit Karl Ove Knausgård, Norge. Lite överflödig information kanske, han är nog Sveriges mest kända norrman vid det här laget och numera bosatt på Österlen i Skåne. En del av samtalet kom att kretsa kring gatorna i Malmö där Per Svensson bor och arbetar och Karl Ove tidigare bodde med sin familj. Det numera berömda men anonymiserade dagis-kooperativet som Karl Ove skrev (rätt ogillande) om i nummer tre i sviten Min kamp har de båda haft barn på. Det utlägget är enligt Karl Ove troligtvis orsaken till att Åsa Linderborg en gång kallade honom för en fascistisk författare. Detta sa han smått skämtsamt efter en fråga om varför han i den sjätte boken som kommer på svenska i vår har skrivit flera hundra sidor om Adolf Hitler.

Samtidigt sa han att den tredje boken nog är den enda av hans böcker som skulle klara sig undan en politiskt korrekt rensning av litteraturen. Politiskt korrekt och tillrättalagd litteratur finner han totalt ointressant. Det han intresserar sig för är den litteratur som lyckas komma nära inpå livet och så nära sanningen om människan som möjligt. En favorit han nämner är Knut Hamsun, en allt annat än tillrättalagd författare.

Karl Ove berättar att han alltid har flytt in i litteraturen. Att skriva Min kamp var ett sätt för honom att hitta tillbaka till sig själv och till livet. Det var också ett sätt att hitta tillbaka till skrivandet efter en lång period av skrivkramp. Han insåg att det han behövde göra var att ösa ur sig allt, alla ord. Ta sig bort från den minimalistiska prosan där varje ord läggs på guldvåg.

När Anders Behring Breivik hade sprängt bomberna i regeringskvarteren i Oslo och skjutit ungdomarna på AUF:s läger på Utöya skrev Karl Ove mycket om händelserna och om Behring Breivik. Han har försökt förstå hur någon människa kan göra så och han har försökt förstå Norge innan och efter traumat. När han skrev upptäckte han också att det finns likheter mellan honom och Behring Breivik. Båda har valt att vända sig bort från människorna, det sociala livet. För Behring Breiviks del slutade det i en tragedi, för Karl Ove Knausgårds del har det lett till en litterär succé.

Det var fullsatt i hörsalen på Kulturhuset, det märks att intresset för Karl Ove Knausgård är stort. Han har en speciell dragningskraft. Damerna bredvid mig bättrade på sminket innan samtalet började, medan lamporna i taket fortfarande var tända. Vi visste ju att det skulle bli signering efter samtalet.

Ni vet väl att ni kan gå in på Kulturhuset Play och lyssna på samtalet? Gör det! Det är en timme, 46 minuter och 17 sekunder med världens mest charmanta norrman. Och luras inte av bilden på hemsidan. Den fåfänge Karl Ove har låtit håret växa ut igen till litteratursveriges stora förtjusning.

Similar Posts:

• En ärelös jävel
• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Troll, vær deg selv – nok!
• The proof is in the padding
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober

Men när jag såg SVT:s information om Babel pockade det där samtalet och 80-talet på igen. Jag kan inte låta bli att skriva om den färgstarka Rosa Liksom.

Kupé nr 6 är den första av hennes romaner som översätts på 20 år. Samtalet på Kulturhuset kom därför att handla om romanen och Rosa Liksoms egna upplevelser i Sovjetunionen under 80-talet. 1981 flyttade hon från Helsingfors till Moskva för att studera. 1986 gjorde hon en resa längs Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator, samma resa som den namnlösa flickan i romanen gör. Rosa berättar att det var en speciell resa av många anledningar och hon har länge tänkt skriva om den men andra skrivprojekt har kommit i vägen. Hon bestämde sig för att skriva ned berättelsen när hennes dotter började ställa frågor om hennes liv i Sovjetunionen.

Då på 80-talet fanns det få bilar i Moskva, tunnelbanan gick bra och det var lätt att få tag på en taxi (dem behövde man dessutom inte alltid betala för, berättar hon). Då var det billigt att leva där, numera är det dyrt att vara utlänning i Ryssland. Då 1981 gick det att leva billigt och samtidigt ha roligt, det är en kunskap som har gått förlorad nu, säger hon. Men, tillägger hon, det är såklart inte hela bilden. Det fanns många problem då som nu, men hon vill minnas sin tid i Moskva som bra och rolig.

Det var konsumtionskritiken som drev henne till Ryssland. Där slapp hon konsumtionshets och val i affären. Då fanns det två sorters tandkräm, två sorters tvättmedel, etc. etc. Nu är landet fullt av bilar, varor och reklam men, säger hon. Det ryska folket är detsamma. ”Ryssar är varma och brutala”, berättar hon.

Enligt Rosa är ryska människor känslosamma, färgstarka och stora figurer. Precis som Vadim i romanen (mannen som den namnlösa flickan delar kupé med på tåget till Ulan Bator). ”Vadim är ett hopkok av alla ryska män jag känner” berättar Rosa och skrattar, för vid första anblicken är det en inte helt positiv bild av den ryska mannen som hon målar i romanen. Hon har byggt honom som en levande människa, en människa med alla färger, inte helt god och inte heller helt ond.

Trots att hon tillbringade så pass många år i Moskva skriver hon inte mycket om det i romanen, det materialet har hon kvar i sin dator berättar hon.

Titel på romanen Kupé nr 6 anspelar på Tjechovs Avdelning nummer 6 som enligt Rosa är det bästa Tjechov har skrivit. Romanerna liknar varandra till viss del, hans utspelar sig på ett sinnesjukhus, hennes på en tågresa i en kupé som kan liknas vid en avdelning på ett sinnessjukhus. Rysk litteratur, kultur och politik är hennes hobby säger hon. Hon berättar att hon inte bara läser gammal klassisk rysk litteratur, utan även samtida rysk litteratur. Den bästa nu levande ryska författaren är enligt Rosa Viktor Jerofejev. Hon säger att det är lätt för finnar att läsa rysk litteratur eftersom finnar och ryssar delar melankolin, något hon tillägger är dock att melankolin i Finland leder till depressioner medan den i Ryssland leder till fest och eufori.

Kanske har det sin förklaring i att man i Ryssland är mer fri, och när man kan struntar i att vara effektiv och föredrar att äta, dricka, dansa, lyssna på musik och ta det lugnt som hon säger. Rosa har alltid känt en dragning till Ryssland och hon hoppas att förhållandet mellan Ryssland och Finland i framtiden ska bli bättre och mer avslappnat, när de såriga minnena från andra världskriget bleknar bort.

Ni kan läsa min recension av Kupé nr 6 här och som Ingemar Fasth, producent för Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm gjorde i presentationen av samtalet vill jag kyssa boken och uppmana alla att läsa den. Och så länge avsnittet av Babel finns kvar på SVTplay tycker jag ni ska titta på Jessika Gedins intervju med norra Europas mest färgstarka författare.

Similar Posts:

• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• Lång resa mot öst
• Politik och litteraturkritik
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Nytt ryskt

På kvällen den 25 oktober var den norska författaren Linn Ullmann inbjuden. Det var fjärde gången hon pratade på Internationell författarscen i Stockholm, denna gång med anledning av sin femte roman Det dyrbara. Det var journalisten och författaren Helena von Zweigbergk som intervjuade. Jag ska här återge en del av vad de pratade om.

Foto: Agnete Brun

Det var långt ifrån fullsatt i Hörsalen. Jag tänkte att det måste bero på att Linn Ullmann varit där så många gånger förut. Det var ingen enstaka, unik händelse att hon var där. Medan vi i publiken väntade på att författaren skulle dyka upp, fick vi lyssna på Bob Dylan, och vi som hade läst hennes roman noterade att Dylan hördes sjunga den sång som en av huvudpersonerna i romanen gillar: ”Sweetheart like You”, från albumet Infidels från 1983.

Linn Ullmans roman har varit följetong i Dagens Nyheter under sommaren, berättade Ingemar Fasth i sin presentation, och han läste ett stycke högt ur boken, innan Helena von Zweigbergk och Linn Ullman intog sina platser på scenen.

Helena tycker att Linn skriver rika romaner, och att denna hennes nya roman Det dyrbara är lite som en släktkrönika, den handlar om tre generationer kvinnor. Men den handlar också mycket om Jon, pappan i familjen, som är författare, men som drabbats av skrivkramp. Tillsammas med sin fru Siri har han två döttrar, som utgör en av generationerna. Den tredje generationen representeras av Jenny, Siris mor, som är 75 år. Romanen innehåller också ett försvinnande och ett mord, det är familjens unga barnflicka Mille som drabbas, men främst handlar det om kärleks- och relationsproblem. Romanen utspelar sig främst under en sommar.

Linn (hon pratar mycket bra svenska) förklarar att alla i romanen ställer sig frågan: när började det att gå fel? Vem är jag i den här berättelsen? Det handlar också om otrohet. Och när Jon, Siris man är otrogen mot henne, känner hon att han har skrivit ut henne ur berättelsen.

Linn har velat skildra ett uppvaknande hos personerna i romanen, att de kommer till insikt om sanningen. Hon har lyssnat på operan King Arthur av Purcell och särskilt arian, som kallas ”The Cold Song”, som handlar om någon som vaknar upp från de döda. Linn har velat undersöka om man kan skildra uppvaknandet i en roman, och hon har försökt överföra känslan i den sången till sin roman. Detta att man vaknar upp, och kommer till insikt. Siri i romanen tjuvläser sin man Jons mejl, och hennes man tjuvläser hennes dagbok, och på så sätt kommer de till insikt om hur saker och ting verkligen förhåller sig. Men det är skrämmande att komma till insikt om hur allt verkligen är.

Linn leker inte bara med kriminalgenren (mordet på barnflickan), utan med många genrer. Romanskrivandet ger stor frihet, tycker hon. Man kan blanda in film, bilder, musik.

Helena anser att romanen mest handlar om ett äktenskap i förfall. Linn menar att hon ville skriva en kärleksberättelse och gå in i två liv, eller flera liv, där allt håller på och undersöka hur det ser ut där – gå in i såret, tragiken, komiken.

Helena: – Du har sagt att du tycker att det är för mycket psykologiserande när det gäller relationer. Du gillar till exempel inte Dr Phil.

Linn: – Man riskerar att tappa något i allt detta psykologiserande. Människor är så mystiska, det är omöjligt att tränga in i det mänskliga hjärtat. Det är ett mysterium.

De pratar om skrivkramp, vilket drabbar Jon, författaren i romanen. Lite skrivkramp måste finnas, menar Linn. Hon hade själv skrivkramp när hon skrev Det dyrbara. Hon städade huset, inredde, möblerade om.

Helena tycker det är sorgligt att Jon skrivit samma saker till sin älskarinna i ett mejl, som han tidigare skrivit till sin fru. Beror det på lättja att han gör så?

Linn: – Han kan inte uppfinna ett nytt språk varje gång han träffar en kvinna, dessutom har han skrivkramp.

Helena: – Är du arg på dina karaktärer?

Linn: – Nä, jag blir inte arg på Jon, men vreden finns som en väldig drivkraft när jag skriver.

Helena: – Ja, romanen handlar egentligen om tre generationer kvinnor som är arga på varandra, mor kontra dotter, medan mormodern och ett av barnbarnen är vänner.

Helena: – Du har varit litteraturkritiker.

Linn: – Jag slutade, även om de bästa kritikerna själva är författare. Det går inte att hålla på med kritik medan man samtidigt går in i romanskrivandet. När jag inte är kritiker läser jag på ett annat sätt. När jag läser nu tänker jag istället på vad jag kan ha nytta av i mitt eget skrivande.

Vidare pratar de om inspiration, men Linn tror inte på inspirationen:
- Det är inte bra att vänta på inspiration, det är bara skit att tro det. Däremot kan det inträffa en nåd.

Linn undervisar i skrivande och har upptäckt att människor har en väldig förmåga att hitta på saker för att slippa skriva. De skapar stora scenerier och skuggverksamheter, för att inte behöva skriva.

Linn: – Att skriva en roman är att hitta på en hel värld, men det är också att inleda en relation med fiaskot. Att skriva är hybris och fiasko i växelverkan. Hybris är det ju att tro att någon vill lägga tid på att läsa det man skrivit. Fiasko att man inte får till det man ville.

Helena: Är du författare för att gå ut ur dig själv?

Linn: – Ja, att skriva och läsa är att inte bara vara i sitt eget surr, det är ett gränsöverskridande till en annan tillvaro.

Foto: Agnete Brun

Helena: – Hur har din familjekultur präglat ditt skrivande? Detta med dina två kända föräldrar och allt de gjorde, har det påverkat dig?

Linn: – Ja, jag har blivit mycket påverkad. Familjen är som ett miniatyrsamhälle, som man växer upp i. Man får sitt eget språk i familjen, det är som ett litet land, och man är ju präglad av det land man växer upp i. När jag växte upp fanns det en fiktiv värld parallellt med den verkliga världen. Mamma och pappa var som i sagorna, de vajade fram och tillbaka mellan en fiktiv och en verklig värld. Och jag kände att berättelsen var mycket viktig; de var stora berättare.

Helena: – Du skriver ofta om graviditeter i dina böcker.

Liv: – Ja, det är så existentiellt.

Det blir också prat om hundar. Linn har själv en hund och hunden Leopold i hennes roman är lite som hennes hund. Hennes pappa Ingmar hade också hund, en tax. Hans hund brukade vara med och titta på film. En hund kan vara som en seismograf, och visa på hur saker funkar i familjen och vardagen, tycker Linn.

Mot slutet av intervjun frågar Helena om skuld, som ofta är ett ämne i Linns böcker. Det kan handla om vuxenförsumlighet.
Linn bekräftar detta och menar att det bra kan illustreras av det textmeddelande som den försvunna barnflickans mor skickar till Jons mobiltelefon:

”Allt du gör får konsekvenser.”

Men det är svårt att veta när exakt detta händer, när konsekvensen av ett handlande gör att något blir förstört, tillägger hon.

Efter intervjun är jag ivrig att ta reda på vad det är för aria av Henry Purcell som Linn Ullmann lyssnat på. Jag hittar naturligtvis denna magiska ”The Cold Song” på nätet. Och i databasen Mediearkivet hittar jag en intervju som gjordes med Ullmann i februari i år av den norska tidningen Adresseavisen. Där fick hon bland annat denna fråga:

”Er det en spesiell kulturbegivenhet du har til gode?”

Linn: ”Jeg skulle gjerne opplevd Pina Bausch danse eller Klaus Nomi synge ”The Cold Song”, men begge deler er for sent.”

Men man kan naturligtvis höra Klaus Nomi sjunga sången på YouTube, i en legendarisk liveinspelning i München från 1982, året innan han gick bort i AIDS. (Länken finns här, längst upp till höger.) Missa den inte!

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Vackert om livet och döden
• Norskt på bokmässan
• Lovvärt, men inte nog
• Frånvaron och den farlige fadern

Hjärta gråter.
Huvud försöker hjälpa hjärta.
Huvud talar än en gång om för hjärta hur det lig-
ger till:
Du kommer att förlora dem du älskar. Alla kom-
mer de att lämna oss. Men till och med jorden kom-
mer att vara borta, en dag.
Då mår hjärta bättre.
Men huvuds ord stannar inte kvar länge i hjärtas
öron.
Det här är så nytt för hjärta.
Jag vill ha dem tillbaka, säger hjärta.
Huvud är allt hjärta har.
Hjälp, huvud! Hjälp hjärta.

Daniel Sjölin inleder samtalet med amerikanska Lydia Davis genom att citera en av hennes mest karakteristiska noveller, Huvud hjärta(Head heart) på engelska. Det är en snygg upptakt, en upptakt som säger något om vilken sorts författare Lydia Davis är. Hon är novellförfattaren som pendlar mellan hjärta och hjärna. Den som för fram hjärtats bedrövelser via en hjärnas mycket precisa, finurliga, till synes svala och ibland akademiskt avståndsskapande språk.

I distansen mellan intellekt och känsla har Lydia Davis hittat ett spänningsfält att utgå från i sina noveller. Hon berättar att hon först skrev mer traditionella noveller i Tjechov-stil, att hon arbetade hårt med att få till de där traditionella novellerna ända till en dag då det slog henne att hon faktiskt inte behövde skriva så. Det experimentella novellskrivandet blev förlösande för Lydia Davis och vägen fram till bland annat de egensinniga prosatexterna i samlingen Samarbete med fluga.

Båda föräldrarna Davis var författare och Lydia växte upp i närvaro av kreativitet och språkdiskussioner. Ett samtal om hur språket används var ständigt pågående i hemmet och gjorde att Lydia Davis och hennes bror tidigt blev medvetna om sin språkliga ”stil”. Medan andra föräldrar kritiserade barnens grammatik blev syskonen Davis istället ifrågasatta för vilka ord de använde och i vilka sammanhang. Samtidigt kände Lydia pressen från föräldrarna att fortsätta i samma spår, vilket gjorde att hon under många år inte alls tyckte om att skriva. I stället höll hon på med musik och spenderade timmar vid pianot. Det egna språket, lättheten och lekfullheten kring skrivandet, kom först senare.

Daniel Sjölin läser upp ett stycke ur en av de längre översatta novellerna i Samarbete med fluga – Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass. Det här en novell, menar Lydia Davis, som man antingen förstår eller inte förstår. Uppskattar eller inte uppskattar alls. Under min läsning av Samarbete med fluga i våras hörde jag troligen till den senare delen. I novellen utnyttjar Davis återigen mycket skickligt spänningsfältet mellan det torra akademiska och det hjärtskärande känslofyllda genom att ingående studera och dissekera en fjärdeklass brev till en kamrat som ligger på sjukhuset. Tidigare har jag upplevt denna novell som tröttsam och alltför finurlig, trots att jag annars brukar uppskatta språklekar och grammatiska undersökningar. Men med Sjölins läsning får den nytt liv. Nu kan jag höra tonen, skrattar åt det underfundiga och får en bild av den knastertorra person, som skulle kunna ligga bakom texten.

Liksom novellerna blir en spegel mot den person vars röst hörs i texten, blir de också ofta en spegel mot en själv, mot läsaren. Är det något speciellt med noveller som gör att de har den effekten, frågar Daniel Sjölin? På den frågan har Lydia Davis inget bra svar, men hon tror att varje försök att förstå någon annan återspeglas i en själv. Hon menar själv att hon är en väldigt tråkig person, en sådan som tycker om att undersöka detaljer. Som en flugas sätt att gnugga sina ben mot varandra, till exempel. I försöket att förstå flugan, och att beskriva detta med klinisk precision kommer hon åt det intressanta även i det allra mest tråkiga. Hon kommer ett steg närmare att förstå sig själv och andra, och låter till slut hjärtat lyssna på hjärnan.

Foto: Top-bild David Ignaszewski/KOBOY Bild th Theo Cote

Similar Posts:

• Brokigt och experimentellt
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• Ett samtida Italien på gränsen till det offentliga
• Ojämnt från Auster

Caitlin Moran skämtar om hur vräker sig ner i fåtöljen likt Lady Gaga, när publiken får möjlighet att fotografera. Att Lady Gaga är någon som Caitlin Moran beundrar är svårt att missa. Dels är det som sagt hennes musik som spelas under kvällen och Lady Gaga är ett återkommande namn i Caitlins bok Konsten att vara kvinna och ett återkommande namn under samtalet.

(c) foto: Chris Floyd

Caitlin Moran säger att hon beundrar och avgudar Madonna (enligt henne bör alla kvinnor tacka Madonna för att vi idag kan ha de kläder vi har och för alla sköna onanistunder vi har haft). Men än mer än hon beundrar Madonna beundrar Caitlin Moran Lady Gaga. Det för att hon är en förebild för kvinnor, skapar en fristad för sina (kvinnliga) fans där de kan uttrycka sig fritt. Framför allt är hon en förebild för att hon inte är ute efter att behaga män. Caitlin Moran säger själv att hon tvivlar på att det finns en enda man som har runkat till en bild av Lady Gaga.

Att Caitlin Moran är frispråkig går knappast att undvika. Det här är inget för den pryda och humorbefriade. Skämten haglar och till skillnad från i boken där det blir lite irriterande att allt ska ha en rolig poäng blir det aldrig tråkigt under samtalet. Men lika ofta som publiken skrattar för att hon säger något roligt applåderar de för att hon säger något smart.

Jag kallar Konsten att vara kvinna ”En motorväg av tankar” och liknar samtalet vid en kapplöpning av tankar. Det går snabbt och det tar aldrig slut och båda är lika yviga.

Egentligen är det självklarheter det hon säger. De främsta tips hon ger till kvinnor när Jan Gradvall frågar är att vi ska sluta se oss själva som en lista av problem och bara göra det vi vill, samt att vi ska vara snälla mot oss själva till våra inre röster (men endast om den inre rösten inte låter som våra tjatande mammor). Samtalet och boken är fulla av självklarheter för någon som har vuxit upp i en feministisk tradition eller läst sig till den. Men så är boken inte skriven för de kvinnorna. Boken är skriven för kvinnor som Caitlin Morans lillasyster (en av dem, hon har sju syskon) som aldrig har läst en bok eller ens sett en hel film. De kvinnor som bara läser skvallertidningar. Även de ska få veta vad feminism verkligen är, att den angår även dem.

Jag tillhör de som har läst mig till en feministisk livssyn, ändå känner jag mig frälst på nytt efter att ha lyssnat på Caitlin Moran. Hon är makalös! Imorgon är det jag som går till biblioteket (en institution som Caitlin Moran hyllar) och lånar en bok av Germaine Greer (den feminist som Caitlin Moran läste som ung).

Jan Gradvall undrar om hon inte har några råd till männen, han skulle vilja läsa boken ”Konsten att vara man”. Caitlin Moran har inget svar åt honom utan ber honom skriva boken själv om det är något han undrar över. Jag har dock ett råd till alla män. Läs Konsten att vara kvinna!

För de som missade samtalet igår finns det inspelat och går att lyssna på via soundcloud. Gör det, det blir en dryg timme av pur visdom. Då får ni höra diskussioner om Game of Thrones och 50 shades of Grey, porrindustrin och Caitlin Morans bakfylla. Ni får höra hur hur Kathryn Moran blev Caitlin Moran, skrev en bok vid 15 års ålder och fick en egen kolumn i The Times vid 18 års ålder. Och ni får höra varför Twitter är så bra, i synnerhet för kvinnor.

Och oavsett vilken övertygelse ni hade innan kommer ni inse att även ni är feminister.

Similar Posts:

• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• Maries bokmässa 2013
• Vecka 35 på Dagensbok: Välkommen kära höst!
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Stallet – en kvinnofälla?

Foto: Randi Beach

Till USA kom hon för att studera immunologi, men hamnade i Iowa där en av USA:s mest kända författarutbildningar finns och där någon tidigt sa till henne: ”alla i den här staden skriver på en roman”. Yiyun Li började också skriva och upptäckte att det passade henne. Hon upptäckte som sagt också engelskan, och hennes böcker finns inte översatta till kinesiska. Förutom det rent personliga i att skriva på ett språk som hennes mamma inte förstår och den frihet det ger henne, så tror hon inte heller att landet Kina är redo för hennes böcker. Men de finns på engelska, och många kineser får säkert tag i dem ändå, via oauktoriserade översättningar. Li berättar också att när hon intervjuades för Time Asia, och texten innehöll ett utdrag ur hennes bok som kunde vara kontroversiellt, var sedan den sidan bortriven ur alla exemplar av tidningen som såldes i Kina. Ett bevis så gott som något på att dagens Kina, trots stora skillnader med det samhälle som Yiyun Li beskriver, fortfarande lider under ett bisarrt politisk styre.

De hemlösa är en roman som handlar om ett antal människor och händelser i en mindre stad i Kina i samband med en avrättning av en kontrarevolutionär ung kvinna. Den är baserad på en verklig händelse som Li läst om, där just en avrättning gav upphov till antikommunistiska tendenser i en stad. Li hittar ofta sina historier på det sättet, hon läser kinesiska tidningar på nätet och letar efter berättelser om enskilda människoöden som hon också kan använda för att säga något om samhället i stort. Sedan skriver hon, och hon växlar mellan noveller och romaner. Hennes första novellsamling, Be för mig i tusen år, har också nyligen kommit ut på svenska, och även den skildrar människoöden i Kina, men framför allt i nutid.

Det är helt skilda saker att skriva en roman och en novell säger hon, och beskriver romanskrivande som att köra bil i mörker: man vet var man kommer ifrån och vart man är på väg, men medan man kör så ser man bara det som för tillfället syns i strålkastarna, och upptäcker det som sker längs vägen. Novellskrivande är mer strukturerat. När man skriver en roman lever man också med sina karaktärer under en längre tid, och man följer så att säga deras öde till slutet, medan en person i en novell bara är någon man träffar under ett kort möte. Yiyun Li berättar att hon brukar se sina karaktärer ibland i människor på stan, och ”då blir jag alltid glad och tänker på hur det har gått för dem”.

Hennes egna förebilder är inte direkt helt okända: Det är författare som Tolstoj, Dostojevskij och Flaubert hon nämner som skrivande idoler. Måttet på att lyckas är ”att skriva en enda mening som man skulle kunna visa upp för Tolstoj eller Tjechov”. Hon beskriver det hon kallar för ”a Tolstoj moment”: när den ryske författaren i Krig och fred visar på vinterns ankomst inte i klartext utan genom en liten pojke som plötsligt fryser och stoppar ner sina händer i fickorna – en vinter som sedan visar sig avgörande för utgången i kriget mellan Frankrike och Ryssland. Om hon själv har lyckats med det vill hon inte riktigt svara på, men nämner ett stycke som hon ser som ett försök i De hemlösa: vid ett torgmöte står en liten pojke i skuggan av den stora Maos staty – men han fryser och flyttar sig ut i solen. Onekligen en detalj som man vid de flesta läsningar missar, men som kan ses som en symbol för hela det i boken skildrade upprorets kärna.

Similar Posts:

• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• I Mittemellans Rike
• Staten knådar medborgarna
• På luffen i Kina

Och på något vis, precis som i den fantastiska Orbitór, blir det något mer än bara det Pastor Janssonande det låter som när jag skriver ner det här. Mircea Cărtărescu är i stan för att prata om sina dagböcker, som han skrivit på sedan 15 september 1973 och där ett urval nu släppts på svenska, om att skriva sig själv. Hans dagböcker är ocensurerade, oredigerade, oreviderade; nu är dagboken en ventil, här skriver han ner både funderingar om sig själv och sitt skrivande (eller oförmåga därtill), han provar ut historier han vill stoppa in i sina romaner, han tecknar ner drömmar och erfarenheter, han vågar vara orättvis och avslöja sin inre skitstövel. ”Everybody’s got something to hide except for me and my monkey”, citerar han Lennon. Samtidigt är det (inte olikt, och samtidigt en hel värld ifrån, Knausgård) inte en torr, faktabaserad uppradning av vad som hänt honom – som författare sysslar man med trosfrågor, och tro (religiös eller litterär) kan vara starkare än verkligheten. Syftet med allt hans skrivande, och speciellt med dagboken, är att liksom idolen Kafka förstå sig själv och sin situation, både inåt och utåt. ”Dröm och verklighet är del av samma möbiusremsa”, menar han.

Tjugo minuter senare är han en termit, när han får frågan om hur han skriver; termiten vet inte hur den bygger ett sex meter högt bo, den bara gör det, boet är en förlängning av termiten. Det han försöker göra är hela tiden att skriva i fraktaler, där varje detalj innehåller helheten, precis som ett insektsbo (där har vi fjärilarna från Orbitór igen) och plötsligt sitter han där med ett gigantiskt romanverk eller tusentals sidor dagböcker som på något vis är samma historia.

I en värld som blir alltmer fascinerad av autencitet och Based On A True Story (ni såg väl Babel häromveckan?) är det härligt, om ibland lite frustrerande, med författare som Cărtărescu. Han har skrivit en stor romancykel om sin uppväxt i det kommunistiska Rumänien (ett land byggt på drömmar, följt av en påstådd revolution som en motdröm), där socialrealistiska skildringar av matbrist och uppror och barndomslekar övergår sömlöst i science fiction och sagoberättande; nu släpper han dagböckerna han skrev medan han skrev den självbiografiska romanen, och bland det första han säger om dem för den händelse någon skulle inbilla sig att de nu får den verkliga historien är att autencitet bara är ett litterärt grepp bland andra. De är sanna, ocensurerade, oavkortade, men därmed inte sagt att allt som står i dem faktiskt hänt eller att allt som hänt står i dem. Han är författare, hans jobb är att skapa en historia och skapa sammanhang, att skapa hyperlänkar mellan alla de intryck och drömmar och upplevelser som är han själv. ”Konsten är den slutgiltiga redutten mot snuttifikation och det moderna livets distraktioner.”

Efteråt gör jag fanboygrejen och ber honom signera mitt ex av Orbitór: Höger vinge. Det gör han så gärna, och sen snor han min kulspetspenna. Det är inte en metafor. Tror jag.

Similar Posts:

• Fascinerande dagböcker
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Nytt år på dagensbok.com
• Lidandets lagomhet

Jag har alltid fått intrycket att Herta Müller är blyg eller nervös, eller för den delen båda delarna, vilket hon bekräftar innan samtalet påbörjas. Hennes tolk har först glömt pennan och tvingas låna en av en snäll man i publiken och när hon ska sätta sig igen tappar hon anteckningsblocket. Herta Müller säger ”skönt att se att andra också är nervösa” och alla skrattar förlösande. Trots att det är tuffa ämnen Herta Müller skriver om och som de pratar om skrattar hon också ofta under samtalet.

De pratar om censuren och Herta Müller berättar att det inte var något hon tänkte på när hon levde i det, hade hon tänkt på att hennes ord censurerades hade hon inte börjat skriva. Självklart visste hon att det var så det låg till, hela livet censurerades.

Människorna censurerade också sig själva. I Flackland skriver hon om en del okyska händelser. Det var inget man pratade om, förutom i bikten. Att över huvud taget prata om sina känslor eller sig själv var inget man gjorde i byn. Livet i byn var inrutat, de kollektiva ritualerna var ett substitut för känslor så att människorna slapp exponera sig själva berättar Herta Müller och tillägger att i dagens västdemokratier pratar vi för mycket om oss själva. Frågan är vad som är bäst för oss?

De pratar mycket om lögn. Som barn i byn lärde sig Herta snabbt att en så kallad statslögn var bra och rent utav kunde skydda en. En privat lögn däremot var något mycket dåligt. Många i publiken skruvade på sig när hon berättade om hur hennes pappa slog en kalv på klövarna för att skada den och sen ljög för veterinären som kom för att nödslakta den att kon hade trampat på kalven. Om inte kalven hade nödslaktats skulle den ha givits till staten.

Hon berättade också om hur kvinnor i hemlighet gjorde abort trots att det var förbjudet eftersom de flesta familjer på grund av ransoneringar inte hade råd att föda fler än 2-3 barn. Kvinnor tvingades regelbundet till gynekologiska undersökningar och den som upptäcktes ha gjort en abort blev fängslad.

Statslögner och privata lögner. Ingrid Elam berättar om det svenska uttrycket en vit lögn. Det tycker Herta Müller är ett vackert uttryck.

Om det finns någon kritik som kan riktas till Herta Müller är det att hon alltid skriver om det som inte längre finns. Den kritiken möter hon genom att säga att det finns ett behov att fortfarande tala om det som har varit. Demokratin lever nu i Rumänien men som hon säger går den i barnskor om inte barfota. Många barn som föddes under abortförbudet är idag vuxna men lever fortfarande med vetskapen och känslan av att inte vara önskade. Historien lever vidare.

De pratar om så mycket och Herta Müller berättar så mycket, outtröttlig syns det som. Hur mycket jag än vill återge allt som sägs, alla nyanser i samtalet och alla skratt kan jag inte göra det.

Jag avslutar den här krönikan som Herta Müller och Ingrid Elam avslutade sitt samtal genom att tala om litteraturens makt att förändra. Herta Müller säger att hon varje bok man ägnar tid åt kan förändra ens liv, men böcker har ingen makt om man inte ger dem den. Hon avslutar med att säga: ”Det fina med litteratur är att man bestämmer själv vad man vill läsa. Det är lyckan i livet.”

Av publiken fick Herta Müller många varma applåder och skratt. Efter samtalet ringlade kön lång, många ville få en eller flera böcker signerade och passade på att byta ett par ord med henne. Även i min bokhylla ligger två speciella böcker nu.

Similar Posts:

• Herta Müller besöker Internationell författarscen
• Internationell författarscen – Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall
• Herta Müller Nobelföreläser ikväll
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober

Det var torsdag, jag var förkyld, hade migrän och jag skulle se Jonathan Franzén på Kulturhuset Stockholms ”Internationell författarscen”. Några dagar tidigare hade jag fått hem hans bok Frihet på svenska, men jag hade inte hunnit läsa, hade legat sjuk istället. Nu var jag på benen igen, men knappast frisk nog att gå på författarsamtal. Av någon orsak hade jag ändå släpat mig dit och en kvart innan det börjar lämnade jag min halvätna soppa, åkte rulltrappan ner en våning, och tog plats längst bak i den fullsatta aulan.

Efter en stund dämpades ljuset, gröna ljuspelare tonade fram i bakgrunden och in på scen kom Jonathan Franzén tillsammans med sin samtalspartner för kvällen, Daniel Sandström från Sydsvenskan. De slog sig ned och så påbörjades ett samtal om boken Frihet och därigenom också ett samtal om samhället vi lever i och hur vi lever i det. Och så om Sverige då, förstås (för vem har inte varit nyfiken på Jonathan Franzéns Sverigekoppling?).

Det var ett trevande samtal som utspelade sig på scenen. Inte sällan blev det tyst. De flesta pratar inte så sakta som Jonathan Franzén, de flesta är inte så eftertänksamma, de flesta låter inte tystnaden breda ut sig så. Ganska snart vande jag mig dock och tyckte det var befriande att lyssna på någon som inte vill få in så många ord som möjligt under en sekund

Det blev ett fint samtal. Och det gjorde inte så mycket att jag inte hade hunnit läsa Frihet. Att höra någon prata om en bok innan man själv läst kan ha två effekter: det kan vara alltför klargörande och få det att kännas som att man redan läst boken miljoner gånger förut, eller så kan det göra en ännu mer nyfiken.

I detta fall blev jag mer nyfiken och på tunnelbanan på vägen hem trotsade jag mitt trötta, värkande huvud och öppnade boken.

Similar Posts:

• Lina Forss läser “Frihet” av Jonathan Franzen. Del 4
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 2
• Den outtröttliga Herta Müller på Internationell författarscen
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen, del 5

Similar Posts:

• Den outtröttliga Herta Müller på Internationell författarscen
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Internationell författarscen – Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• Ett trevande samtal – Internationell författarscen med Jonathan Franzén