Genom att gå, promenera dagligen tänker vi klarare, motar infektioner, depressioner, höjer immunförsvar och till och med lever längre (i alla fall friskare). Genom att gå ofta, varje dag, får vi de stora hälsoeffekterna. Författaren skriver att om vi är fysiskt aktiva kan vi se fram emot närmare tio år längre i livet.

Redan att röra på sig trettio minuter per dag gör stor skillnad. Ofta handlar det om de små valen, vanorna: resa sig upp för att hämta kaffe, ta trapporna i stället för hissen, promenera till affären eller gå ut en tur på lunchpausen. Forskningsbegreppet NEAT (non exercise activity thermogenesis, icke träningsrelaterad aktivitetstermogenes) beskriver den energi som vi därmed gör av med och som verkar vara nyckeln till att vissa förblir smala. En låg NEAT-nivå bäddar för fetma med välfärdssjukdomar och till och med förtida död som följd.

Författaren skriver om ”gåvänliga städer” såsom till exempel Rom eller New York. I Qatar eller Atlanta är infrastrukturen planerad så att gåendet är så gott som omöjligt. Det är också ställen i världen som slår rekord vad gäller fetma och diabets typ 2. Hon ser gärna att stadsplanerare och politiker skulle ta hänsyn till rörlighet vilket skulle synas i en friskare befolkning. Människor som vill leva sunt bosätter sig oftast i områden där de har möjlighet att röra sig i naturen. En omgivning med rekreationsområden och möjligheter att ta sig fram med sin kropp som transportmedel till skolor, matbutiker och arbetsplatser ger automatiskt sundare invånare. Och tvärtom.

Japan är ett land där man redan på 1960-talet började med stegräknare, begreppet 10 000 steg om dagen och intervallgång: 3 minuter gång med måttlig intensitet varvat med 3 minuter hårdare tempo under 30 minuter. Japanerna lever längre än andra folk. Överviktiga är få.

Vi får också läsa om hur nya hjärnceller föds när vi går. Steve Jobs höll promenadmöten och visste väl om hur kreativitet stärks av kroppslig aktivitet. Kognitiva funktioner utvecklas och vi blir bättre på koncentration, omdöme och problemlösning. Även minne och arbetsminne stärks. Biokemiskt utlöses stimuli i hjärnan som höjer serotoninhalter, noradrenalin- och dopaminnivåer som påverkar vakenhet, humör och sinnesstämning. Nyare forskning talar om hur hjärnan ”tvättas” med hjälp av det glymfatiska systemet, det vill säga rensar ut giftämnen ur hjärnan. Ju mera fysisk aktivitet under vakentid, desto bättre bryts hjärnans avfallsprodukter ner under sömnen.

Ovannämnda är endast smakprov på innehåll. Boken innehåller mycket mera. Layouten är inspirerande med kapitel på några sidor och välvalda citat. Vackra fotografier smyckar sidorna.

Just nu lever världen i Coronatider – en tid som förändrar mycket för oss – men genom att gå stärker vi oss själva. Ju starkare hälsa och immunförsvar vi har desto större är chanserna att vi hålls friska.

Boken innehåller som sagt många citat. Jag vill dela med mig några att göda hjärna (och kropp) för att vi ska göra det enklaste och naturligaste: att gå ut i friska luften och röra på oss. Varje dag!

En promenad är den bästa medicinen.
Hippokrates

Det är när man går som de stora tankarna kommer.
Friedrich Nietzsche

Om du inte har tid att promenera nu får du reservera tid för sjukdom längre fram.
E Stanley

Similar Posts:

• Lev längre och friskare
• Att gå är att leva
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Enkelt och svårt
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Similar Posts:

• #val1989
• En Lenin täckt av fågelskit
• Berättarkonst med skruv och klaustrofobiska övertoner
• Själslig slitning i katastrofens skugga
• Blod tjockare än gulasch

Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.

Karin Boyes Kris, här i en nyutgåva med två förord, några dikter och brev, är en upplevelse. När jag gör bokslut över 2017-året – vilket passande ord för övrigt! – räknar jag till åtminstone två litterära upplevelser som slår följe med mig: Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och så Kris. Där Trotzig fick mig att må dåligt slog Kris an två andra strängar i mig. Den ena är fåfängans: jag kände igen mig i vad jag läst tidigare, vilket fick mig att spinna som en självgod lurv. Den andra vibrationen kom sig av dess mänsklighet, att den är så enkel att knyta an till med dess ångest, skam, skuld och samvetskval.

Du måste finnas, du måste…

Jag vet inte om Karin var tydlig med att Kris är en skönlitterär bok med självbiografiskt innehåll, men det är idag vedertaget. Karin Boye är Malin Forst, en ung kvinna som genomlever och lever igenom en kris. 20 år gammal kommer osäkerheten kring Gud, sin framtid och hennes plats i samhället. I tvivlets spår följer skuld- och skamkänslor vilka mynnar ut i en lamslående ångest.

Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!

På ett vis är det en bok av samvetet om sig självt. Tvivel kring Gud eller åtminstone en föreskriven livsväg är kanske tröskelproblem som uppenbarar sig för de allra flesta. Karin visste att det gör ont när knoppar brister och Malin-Karins möte med den trånga verklighet som är förväntningar, oförstående, religiösa dogmer och skuldbeläggande från omgivningen, är fängslande. Jag är varken teolog eller psykolog och anar antagligen mindre än jag vill tro, men just skuldkänslorna över skuldkänslorna, skammen över skammen, hör kanske en mer konservativ kristendom och framförallt kvinnoskapet till. Malin fäktas genomgående med dessa destruktiva känslor för att till sist ändå förlösas.

Boken har ett snillrikt upplägg med inre dialoger, brevkorrespondens och andras dagboksanteckningar om Malin. Samtalen mellan svarta (drag) och vita (motdrag) schackpjäser, TEOLOGENS, MEDICINARENS och HUMANISTENS dispyter (tänk Hans Castorp i sällskap med de visserligen artigare motpolerna Peeperkorn och Naptha) och en mer konventionell vardagsbeskrivning. (Marginalanteckning: Bergtagen översattes visst av Boye!)

Inledningscitatet är Emilia Fogelklous och titeln har jag stulit av henne. För mig är det en påminnelse av men också en åminnelse till de glädjeämnen som ändå står att finna i egenskap av att vara vid liv. Jag ser för mig själv ett oändligt mörker när en röst plötsligt bryter igenom det tysta oväsendet: ljus finns, misströsta inte och anstränger du ögonen ytterligare lite skall de sedan få vila. Och se! där – - -

Det är ingen konst att romantisera ångest. Ur en krisdialog:

…lyckomoralen är en dålig moral och man bör inte vara rädd för prövningen och lidandet…

Men vad är ångest? Kierkegaards åtskillnad mellan ångest och rädsla är kanske riktig, där det sistnämnda har en tydlig orsak medan ångesten tycks finnas av egen kraft. Ändå har jag aldrig lyckats ringa in den ens i aldrig så lösa resonemang. Vi kan använda oss av olika handgrepp: Metafysiska, biologiska, medicinska och vi kan begagna oss av allehanda metaforer, tankelekar och andra krumbukter – den undflyr oss ändå. Kris ger oss ett uppslag eller åtminstone en beskrivning av ett ångesttillstånd:

Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!

Ångest är bland mycket en oförmåga att just handla bredvid ett tillstånd av likgiltighet inför tidens gång. Det finns ett släktskap mellan ångesten och självförebråelsen. Malin har ett övermått av samvetskval och frågar sig ständigt om hon har rätt att tvivla och lida när det finns de som både själsligt och köttsligt har det sämre.

Till slut skrider hon ändå över gränsen, överlever en smärtsam förlossning och får fast jord under fötterna, står med ”båda fötterna djupt på sin säkra grund”.

I natt gick Gud under…Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn…Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som än kommer skall jag möta med nakna, seende ögon.

Om den organiserade religionen vet hon sen att säga att

vad i all föraktad och förtrampad timlighets namn kan detta ha med sedlighet att göra? Jag skulle vilja kalla det: Lära om de Maktägandes Förbud mot Uppror. Och moral är något annat…

I ett av förorden nämns kort Karins relation till Nietzsche och visst finns där likheter:

Övertygelsens människor kommer inte ens i betraktande när det gäller det grundläggande i fråga om värde och icke-värde. Övertygelser är fängelser. De ser inte långt nog, de ser inte under sig (—). Friheten från alla slags övertygelser tillhör styrkan, förmågan att se fritt.

- Nietzsche i Ulf I. Eriksson – Ett liv efter födelsen.

Jag kan inte annat än konstatera att läsandet var att resa i mig själv. Och vem kan inte nicka gillande åt en rejäl skakning i självet; att uppleva någons avgrundsdjupa misstänksamhet mot det som stundar? Vem kan inte glädas med den som slutligen skönjer det ljus som ändå finns? Vi får varken svar eller tydlig vägledning, men finns det något mer otillfredsställande än en bok som ger visshet?

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Ångestboken
• Skrik, svek och elakt förtal
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Redan vid tolv års ålder visste han att han skulle bli predikant. Senare såg han Jesus röra sig från träd till träd i bakhuvudet, en vild raggig figur som vinkade åt honom att vända om och följa med in i mörkret där man inte kunde veta var man satte fötterna, där man kanske gick på vatten utan att veta om det men plötsligt insåg det och drunknande.

Hazel Motes, hemma från kriget där han antagligen sett inälvor, jord och rötter sammanblandade i någon typ av mörkbrun sörja, är rotlös. På ett vis i sig själv, men främst eftersom han varken har vänner eller familj att återvända till. Så han beger sig, varken logiskt eller ologiskt, till Taulkinham. Det bara blir så. Predikant blir han också, men inte den typiska predikanten som basunerar ut Jesu ord ni kanske föreställer er. Istället grundar han Kyrkan Utan Kristus vars idé han försöker förklara för folk och andra uppifrån motorhuven på sin gamla Essex. Det är en kyrka där

dom blinda inte ser och dom lama inte går och det som dör förblir dött [och] att Syndafallet aldrig fanns eftersom det inte fanns nåt att falla från, och ingen Frälsning eftersom det aldrig var nåt Syndafall och ingen Domens dag eftersom dom första två aldrig hände. Inget spelar nån roll förutom att Jesus var en lögnare.

Inget spelar någon roll. Hazel Motes är arketypen av en nihilist. Man kan säga, som Nikanor Teratologen (jag vet! förlåt) i Apsefiston, att Hazel gjort en ”vandring från fantasin om Gud och själen till sanningen om Satan och könet”.

Blodsviss är underhållande. Språket är rättframt, handlingen okomplicerad och den innehåller inga språkliga krumbukter. Inga konstigheter, försköningar får ni leta länge efter.

De två små pojkarna, i andra sidan av bassängen, dunkade huvudena i bassängkanten.

Antingen tänkte de att Gud skulle förlåta dem, eller, om de hade sådana böjelser, utgick från att Gud var död och att det var tysken som dräpt han. Men hur kul är inte scenariot? Erkänn!

Andreas Vesterlund har gjort en nyöversättning av denna Flannery O’Connors debutroman och så här kan det se ut när det förhandlas vid ett bilköp: ”Ja, vad skulle’ru själv vilja ge för’na?”. Jag gillar dialoger som försöker efterlikna dialekter och det känns rätt även här. Konversationer utan denna okonventionella grammatik hade tagit bort en stor del av behållningen med boken.

Karaktärerna är vid en första åsyn av enkelt slag, med tydliga personligheter som vaggar in läsaren i en visshet om att de aldrig kommer bjuda på några överraskningar. Så är det nu inte riktigt. Vi har kaxiga Enoch Emery som inte är så lite ful i mun. Eller polisen som knuffar ned en bil från en klippa och lakoniskt konstaterar att har man ingen bil så behövs inget körkort. Vilket Hazel inte har. De polisiära metoderna som användes i den amerikanska södern 1918 verkar ha varit fattig på dialog men desto rikare på kreativa lösningar. Och så har vi Hazel.

Det finns mycket att ta fasta på, olika aspekter det går att grunna på och skriva om. Flannery var katolik och Hazel är hennes motsats, åtminstone teologiskt. Detta faktum gör Hazel till en mer intressant karaktär, för går det inte att ana sig till ett djup som måste finnas i motsättningen mellan skapare och skapelse? Religionskritiken i sig är inte unik, men en bägare med lite frätande syra blandat med religiösa dogmer är alltid uppfriskande att sippa på. Särskilt om det handlar om en kritik av psykologisk och sociologisk art. Och dogmer fascinerar oavsett dess natur.

Hazel är ateist och närmast anti-gud i sin hållning. Jag har vissa svårigheter med att förstå ateister, om man nu definierar ateism som i att veta att det inte finns någon Gud eller annat transcendent väsen. Det kan finnas och det kan inte finnas och för mig är det på ett personligt plan inte särskilt relevant. Uppenbarligen är det ur ett samhällsperspektiv högst relevant, men nu är inte tidpunkten för resonemang kring slikt.

Vem är då Hazel egentligen? Svårt att säga. Mer än ateist är han en dogmatiker och alla gånger en predikant – mot predikandet. Han förespråkar någon typ av hyperindividualitet där var och en är sin egen olyckas smed. Gott så. Idén är åtminstone livsbejakande och det gillar jag. Flera religioner är tvärtom livsförnekande i och med sitt fokus på livet bortom tiden på jorden. Det blir upp till var och en att förbereda sig inför efterlivet och inte nödvändigtvis fokusera på livet nu. Vilken smak och temperatur livets efterbörd kommer ha avgörs strängt taget av ens handlingar och hur väl de faller inom en bestämd mall.

Nietzsches fria ande

betraktar offret – för religioner, staten, rikedom eller fattigdom, för hälsa och ras, han kunde tillagt: kvinnooffret, för man och samhällen – som det stora hindret för människors sammansmältning.
– Ulf I Eriksson

Redan bokens baksida avslöjar vilket slut som är att vänta, men jag tror sättet handlingen byggs upp hade fått läsaren att se varthän det barkar oavsett. Upplösningen är en upplösning av ögon i ett ansiktsbad med kalk i. Bland annat. Det känns som om det slutar med något som kriget hade kunnat hjälpa honom med från första början. Om han lyckats så ett frö till insikt hos någon låter jag vara osagt, men kanske påverkar han åtminstone en person som finner mening i medmänniskan och inte enbart i något abstrakt.

Boken innehåller två blinda personer – där den ena inte är blind medan Hazel blir det först i slutet. Jag misstänker, om man kan se, att det går att läsa in en del i det; att det går att tolka det som något symboliskt i att vilja eller inte vilja se. Och alla 666-skyltar! Rör det sig om något rent satanistiskt? Eller varför inte det faktum att människorna i boken hela tiden verkar prata förbi, över eller under varandra. De för monologer, knappast dialoger, och vill framföra något helt annorlunda än lyssnaren vill höra.

Emil Cioran skriver i Sammanfattning av sönderfallet att vi inte skulle

kunna existera en sekund utan att lura oss själva: profeten i var och en av oss är just den smula av vansinne som får oss att frodas i vår tomhet.

Slutar det så för den som inte tror på något: självmord? Fast en självmördare tror att det inte kommer bli bättre och det i sig är något att hålla fast i. En som inte tror på något, hur det nu skulle gå till, håller just denna tanke kär. Men nog kan vi sluta oss till att människor ofta behöver ett sammanhang att leva och verka i för inte gå under. Hur detta sammanhang är utformat är inte heller avhängigt enbart personliga val.

Hur som haver, ut och synda med er, för synden är, som avfällingen Olof Helmersson i Norrlands akvavit lakoniskt konstaterar, ”förvånansvärt billig”. Och lite synd har ingen dött av.

Similar Posts:

• Inget ljus i sikte
• From India with hate
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• En promenad vid vansinnets rand
• En dialog

- Vad är det här för skit?!

Orden är min sambos efter att ha läst en valfri sida ur boken. Ett rimligt yttrande, här förklätt till fråga.

Denna recension är av en bok vars historia återberättas av en okänd som passivt återger vad Karrer menar enligt Oehler. Karrer, som jag finner vara både pessimistisk och misantropisk, hade, anser Oehler, som denne okände alltså berättar om, ett intellekt och en tankeskärpa som förde honom till ett gränsöverskridande, vilket, enligt Oehler, kom sig av att Karrer, med sitt intellekt och sin tankeskärpa, nådde höjden av sitt intellekt och sin tankeförmåga, något som förde honom förbi gränsen, menar Oehler, enligt den okände, enligt mig, in i galenskapen, alltså in i Steinhof där den galne hamnar, enligt Oehler, för att ha överskridit gränsen in i förnuftet, alltså övergått från att ha ett subförnuft till ett förnuft, och det förnuftiga är att inse det är oförnuftigt att vara förnuftig, säger Karrer, enligt Oehler, som blev galen och hamnade på Steinhof, där de galna hamnar, enligt Oehler, enligt den okände, enligt mig med mitt subförnuft.

Ett taffligt, inte särskilt talande och absolut inte i närheten lika underfundigt försök att återanvända stilen i boken på den själv. Nedan istället ett genuint exempel:

Medan jag, innan Karrer blev galen, bara var ute och gick tillsammans med Oehler på onsdagar, är jag numera, efter att Karrer blev galen, ute och går med Oehler även på måndagar. Eftersom Karrer var ute och gick med mig på måndagar, går ni, när Karrer nu inte längre är ute och går med mig, ut och går med mig även på måndagar, säger Oehler, när Karrer blev galen och omgående hamnat på Steinhof. Och utan att tveka sade jag till Oehler, bra, vi går ut och går även på måndagar när Karrer nu blivit galen och är på Steinhof.

Som ni märker graviterar handlingen kring åtminstone gående, galenskap och ett evinnerligt upprepande av trivialiteter. Det är, kommer jag på mig själv att tänka, underhållande, kanske intetsägande, lätt svårföljt och antagligen inte helt nödvändigt. Det krävs ibland otaliga sidor för att klargöra en slutsats. Först ett påstående, sedan ett annat som bekräftar det första påståendet genom att kasta om orden, och argumentationen som sådan makar sig framåt med hjälp av ytterligare några påståenden. Dessa påståenden bildar tillsammans en, vad kan jag kalla det, cirkelliknande men ändå inte fullständigt cirkelliknande tankegång som till slut, kan en hoppas, landar i en slutsats. För att följa med i de oändliga och undflyende meningarna krävs en koncentrationsförmåga av Guds nåde. Det är en rörelse framåt, men den märks knappt.

Handgreppet i sig är inte unikt. Borsch skrev Vergilii död med liknande stil. Vergilii död är en lika utdragen bok, ungefär som för lite smör på en alltför stor brödbit som Bilbo en gång uttryckte sig. Den är inte alls lika repetitiv, men dess ordsvada är likväl svårforcerad. Jag själv gav upp efter några hundra sidor i brist på läskondition. Gå är lite styvt hundra sidor och upplägget och stilen är i sig en upplevelse. Hundra sidor klarar man om man ger sig hän.

Misantropi var det. Nietzsche skrev något i stil med att ”alla stora tankar har man gått sig till”. Tar man det bokstavligen är denna bok antagligen en av dess främsta manifestationer. Herrarna i boken ansåg sig antagligen ha gått sig till mången storartad idé. Även jag kan ibland tycka att födseln är som att få en oönskad gåva där man resten av livet med falska leenden och äkta lögner försöker bibehålla någon sorts anständig uppsyn. Förtvivlans krön lurar alltid där borta, nära eller långt bort beroende på – ja, vad?

Oehler tycks hur som helst inte vilja, naturligtvis i samförstånd med Karrer, något annat än att mänskligheten, genom att man förlägger barnalstrandet med det strängaste av straff, långsamt skall förtvina och lämna efter sig en ”människofri jord” som förmodligen skulle ”vara det vackraste”. Sade Oehler, såklart.

Ingen människa vill ha sitt liv, säger Oehler, alla måste förlika sig med sitt liv, men ha det vill hon inte, har hon en gång sitt liv, säger Oehler, måste hon låtsas att hennes liv är något för henne, men i verkligheten och i själva verket är det inget annat än förfärligt för henne.

Jag kan inte göra annat än häxmixa ihop lite texter ur Ciorans Sammanfattning av sönderfallet och Teratologens Apsefiston. Kanske blir det en gnutta mindre rumsrent, men andemeningen är den samma och en lösning eller åtminstone ett mål erbjuds till och med!

När man avskyr denna skabb som kallas liv … ett hämningslöst övergrepp, en beklagansvärd urartning … en kränkande skändlighet, en underbart förförisk iscensättning av en egenkärlek och ett självhat bortom mänsklig föreställningsförmåga … så blir dårens säkerhet mitt i hans förkrosselse en frestelse och en förebild … ingen utväg så länge intellektet förblir uppmärksamt på hjärtats rörelser, så länge det inte vant sig av med det!

Nog om tillståndens meningslöshet.

Bernhard var inte imponerad av det Österrike han levde och verkade i. Inte Europa heller för den delen. Den österrikiska staten tycks ha varit Satans ställföreträdare på jorden. Den bidrog till ett intellektuellt och vetenskapligt klimat som i sin syrefattighet kvävde intelligentian och rentav renrasiga genier – vad det nu skulle vara. Nå. I boken blir i alla fall ett så kallat geni vid namn Hollensteiner så att säga vid sin läst enbart av kärlek till den österrikiska naturen. Just vyerna, klimatet tycks vara det som håller dessa avancerade förnuft kvar i landet. Även om det frammanar galenskap, alltså Steinhof, enligt Oehler, som för Karrer, som blev galen och hamnade på Steinhof.

Boken snuddar, trots dess oerhörda långrandighet kring exempelvis något så enkelt som att gå in i en butik, vid både abstraktioner och filosofiska spörsmål. Jag uppfattar det som att boken vill undergräva idén om en fri vilja (som jag själv har svårt att föreställa mig då jag inte vet vad en fri vilja skulle innebära) för att slutgiltigt förkasta den. Oehler (eller möjligen Karrer) har en utläggning om att vi, för att förstå en situation och dess orsaker, har en fallenhet för att söka i dess omedelbara närhet. Detta är att göra det alldeles för enkelt för sig, menar kanske Karrer, enligt Oehler, enligt återberättaren, enligt mig. Vad som föranleder en händelse är en oöverskådlig härva av skeenden vilket vi gärna undviker att tänka på. Montaigne gör det enkelt för sig när han svarar på frågan varför människor faller för varandra: ”- För att du var du och för att jag var jag”.

Jag älskar det banala och skarpsinniga i det, men vilka konsekvenser får det i slutändan om man löper linan ut och försöker reda ut orsakssamband? Det blir en sörja av radikal fatalism och ändlös determinism. Om vi söker oss bakåt för att förstå både personerna och miljön tappar vi snart bort oss själva bland alla möjligheter. Om vi antar att det ena leder till det andra och att detta ena och detta andra interagerar med andra ”ena” och ”andra” – anländer vi inte då, om vi förmår och vågar, till Universums tillkomst? Svindlande och helt oanvändbart.

Boken är kanske just det – både svindlande och oanvändbar. Men jag gillar hur som helst den i sin avancerade enkelhet, med dess observationer och sina tankar. Jag rekommenderar den och rekommenderar den inte. Elitism och ett förakt för vad de kanske skulle kalla pöbeln genomsyrar texten och jag skulle inte bli förvånad om det återspeglade Bernhards egen åsikt. Smaklöst, men en tanke som kanske föresvävar de flesta någon gång: ”Alla andra är så korkade! Hur kan de göra si och så? Varför kan de inte tänka ett steg längre?”.

Hur som haver får den ändå nöja sig med en sexa. Inte alls förnuftigt. Och tur är väl det.

Similar Posts:

• Känslan och förnuftet
• En kyrka utan Kristus
• From India with hate
• Morfar tämjd av Bibeln
• Dragkamp mellan det apolliniska och dionysiska

I stället handlar det uttryckligen om den livsmening som varje enskild människa måste skapa sig genom att medvetet reflekterande förhålla sig till sitt liv som helhet med alla dess tankar, känslor, relationer, projekt och ambitioner.

Om livets mening består av åtta essäer där Mazzarella kretsar kring några av de fundamentala frågorna i våra liv. Det handlar bland annat om vår världsbild, om slumpen, det onda, förlåtelse, sorg etc. Mazzarella skriver underhållande om svåra ämnen och illustrerar sin text med anekdoter ur det egna livet, skönlitterära episoder och karaktärer, myter, forskningsresultat, lärda citat och mycket mer. Här finns garanterat något för alla och jag tappar snart räkningen på hur många ställen i texten jag markerat med de där praktiska små färggranna lapparna som är speciellt avsedda för detta ändamål. Här är ett sådant.

När människor väl tagit ställning i en fråga är de benägna att bara ta in information som bekräftar deras åsikt. Och vidare: det är inte bara ens värderingar som påverkar ens handlingar utan också ens handlingar som påverkar ens värderingar. Den som har börjat förfölja – eller döda – andra människor blir mer och mer styrkt i sitt hat mot dem de förföljer eller dödar.

Mazzarella är påläst, klok och spirituell men jag saknar tempoväxlingar och pauser. Jag önskar också att hon ibland kunde ha dröjt sig kvar vid en fråga lite längre, strukit några av sina referenser och istället lämnat mer plats för egna reflektioner. Nu får jag upprepade gånger känslan av att nudda vid något riktigt intressant som jag tyvärr inte hinner utforska innan texten hastar iväg igen, med mig i släptåg.  Möjligen kan mitt intryck ha blivit lidande av att jag läste alla essäerna i ett svep. Essäerna i Om livets mening förtjänar att läsas var och en för sig, men läs dem gärna tillsammans med någon annan. Mazzarellas prosa gör högläsningen till en njutning och här finns mycket att diskutera. Hur skulle vi reagera om vi försattes i en situation som krävde att vi gjorde ett svårt moraliskt val? Vad menade egentligen Friedrich Nietzsche med begreppet ”amor fati”? Läser du essäerna i din ensamhet går det förstås utmärkt väl att diskutera dem med författaren. Det är svårt att hitta en samtalspartner som är mer kultiverad och välformulerad än Mazzarella. Men jag håller inte med henne om allt. Särskilt inte att Sonja, i Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, skulle vara misslyckad som karaktär. Tvärtom.

I den sista essän, ”(credo)”, redovisar Mazzarella några av de teser som hon själv följer i sitt liv. Vi får bland annat veta att hon tror på: vänskap, konversation, hoppet, på att undvika bitterhet och på vardagen. Medan jag läser tänker jag att de flesta nog skulle må bra av att göra en liknande skrivövning. Genom att med jämna mellanrum försöka granska de sanningar som styr våra liv kan vi kanske undvika att leva det på autopilot. Det var bättre förr är ett credo som många bär på idag. En annan populär sanning verkar vara att alla samhällsproblem beror på att vi tagit emot för många invandrare. Vilka av dina credon vill du ha kvar och vilka behöver bytas ut? Frågorna som Mazzarella ställer i Om livets mening kan hjälpa dig att komma igång med ett sådant tankearbete.

Similar Posts:

• Resans sköna konst
• De tomma almanackornas år
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?
• I åldrandets stund
• En fruktansvärd dragning till drömmerier och huvudet fullt av overklighet

Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till lägenhet sent en kväll, rädd för sin egen skugga efter att ha tvingats beblanda sig med allt möjligt folk på tåget som aldrig går i tid – så kommer också cirkusen till stan. Det är inte en cirkus från nostalgiska barndomsskildringar, med akrobater och elefanter. Om du tänker dig Ray Bradburys cirkus är du på väg åt rätt håll, men ändå helt fel. Det här är den sortens cirkus som anländer som en naturlig slutpunkt i en värld där gatorna blir skitigare, skyltarna aldrig fylls i, träden ramlar omkull och städas inte upp, klockorna stannar och alla färger går mot svartvitt. Cirkusen har två attraktioner: En gigantisk uppstoppad val, Bibelns Leviathan, en en gång levande varelse utställd som en monstrositet eller underverk; och en bisarr cirkusdvärg kallad Fursten. Med cirkusen följer, eller skapas, folkmassan; grå män som samlas och står där i grupp, som dricker tyst ur medhavda flaskor, som följer ensamma nattvandrare med blicken och får dem att skynda lite extra från gatlykta till gatlykta, som Väntar. Något håller på att koka upp ur gatstenarna, ett våld som ingen sett förut men som efteråt alltid kommer att ha varit där, och det kommer inte att sluta väl för den som är på andra sidan om det.

Om du som läser detta tycker handlingen låter lite bekant så gör jag en kvalificerad gissning att du också är en sådan som ser konstiga filmer med undertexter, för Motståndets melankoli filmades 2000 av Krasznahorkais vän Bela Tarr under titeln Werckmeisterharmonierna. Det är en väldigt sevärd film om man har tålamodet för långsamma, svartvita filmer med väldigt lite dialog – tänk INLAND EMPIRE fast helt annorlunda. Krasznahorkai och Tarr har samarbetat flera gånger – senast Turinhästen, som gick på svenska biografer i fjol – men deras språk är helt olika; där Tarr i första hand låter kameran göra jobbet och utmanar tittaren att tolka släpper Krasznahorkai inte ut oss ur karaktärernas huvuden. Alla får de komma till tals utom möjligen då de där zombieliknande skarorna som står samlade runt valurn… förlåt, valutställningen och väntar på klartecken. Ingen är ju sådan efteråt.

Så det pratas och det pratas och det pratas, långa snirklande monologer som löper över sida efter sida utan punkt, hoppar från det ena ideologiska, filosofiska, astronomiska, lingvistiska, populistiska isflaket till det andra; man får känslan av att alla vet någonting som de inte vågar erkänna för sig själva, att historien (och Historien) är ett tunt gungfly som man trampa igenom om man inte fortsätter dividera (intressant ord) om hur stabilt det är. När våldet väl bryter ut (för det gör det ju, naturligtvis) går det så plötsligt, så fullständigt frånkopplat från allt att alla bara kan prata om varför just jag inte hade något med det att göra, jag stod för det andra, vad det nu är. Jag kan rättfärdiga allt jag gjort, låt mig bara först säga att, vilket förresten påminner mig om den gången då jag, och med ”jag” menar jag alltså utifrån min centrala plats i den kosmiska ordningens perfekta, ja, som Nietzsche sade, katastrofen som helt utan någon förskyllning, och med någon menar jag då specifikt min, drabbar –

”En katastrof! Javisst! Yttersta domen! Hästballe heller! Det är ni själva som är katastrofen, det är ni som är yttersta domen, ni nuddar ju inte ens vid marken där ni går, era sömngångare. Och jag kan se”, och han tog herr Nadabán i axlarna och ruskade om honom, ”att ni inte förstår ett ord av vad jag pratar om!!! För ni pratar inte, nej, ni ’viskar’ ni, eller ’exklamerar’, ni går inte bara omkring på gatan, utan ni ’skyndar febrigt’, och inte kliver ni in någonstans, utan ni, ni ’stiger över tröskeln’, ni fryser inte, eller svettas, utan ’skakar’ och ’vattnet forsar’ från er! Jag har inte hört ett normalt ord på flera timmar, för det enda ni kan är att gny hjälplöst och börja yra om yttersta domen när en huligan slår in fönstret hos er, ni är hjärnslöa allihop, som ligger där och krälar i gruset och bara stirrar och glor och mumlar ’Magi!’ ”

- slänger både historien och Krasznahorkai in när det någon gång börjar bli för bisarrt självförhärligande; romanen slutar aldrig samtidigt bygga upp sig själv och plocka sönder sig. Och som läsare applåderar man, sätt dit de där självupptagna teoretikerna som inte får något gjort, givetvis står de goda för lag och ordning, för det Vanliga Folket, för den tuffa kärleken som folket behöver när det blir för förvirrat. Ingen mänska blir väl för fan en bättre medborgare av filosofi, abstrakta tonskalor och översatt litteratur. Vi vill ha harmoni, vi vill höra låtar vi redan kan. Och då får vi förr eller senare det.

Motståndets melankoli är en zombieroman där ingen efteråt har varit zombie trots att gatorna är fulla med lik. Krasznahorkai är mästerlig; han skriver med stora skopor svart humor, intelligent och invecklat, men mynnar gång på gång ut i scener så drömska, vackra och fruktansvärda att jag inte vågar lägga ifrån mig den, för det finns något mörkt och krypande som inte kan sättas ord på därinne, och så fort man tittar åt något annat håll händer saker i den. Det har tagit 25 år för en svensk förläggare att få ut den; vänta inte lika länge med nästa. Nån jävla ordning får det ju vara.

Similar Posts:

• Hejdlöst vackert
• Berättarkonst med skruv och klaustrofobiska övertoner
• I förskingringen
• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning

Jag är förtjust i ren och skär rättmätig ilska i textform och kardinalsatserna är en  explosion av ilska mot religionen, samhället och särskilt mot männen. Von Druskowitz såg sig som politisk fånge under sina år på anstalt. Så här långt i efterhand är det svårt att veta om hon verkligen var vansinnig eller om hon bara var obekväm för samhället (troligtvis en kombination, hon hörde trots allt röster). Men säkert är att efter att kardinalsatserna publicerats, blev hon (av anstaltsledningen och sin förmyndare) tvingad att skriva på ett papper om att hon aldrig skulle skriva eller publicera fler texter.

Det första kapitlet är i mina ögon ren ordmönja om teosofin, översfären, monader och annat svårbegripligt. Som exempel:

 Översfären tiger i all evighet. Den är till sina inre beståndsdelar för alltid oigenkännlig och utgör en strikt motsats till de gängse teistiska föreställningarna.

Men sen blixtrar det till och hennes pessimistiska filosofi får fritt spelrum i en brinnande attack på mannen som företeelse:

Pessimismens tyngdpunkt ligger i åskådningen av mannen. Den enda sanna och riktiga belysningen av världen kulminerar i en förintande kritik av mannen.

När hon skrev boken hade kvinnor i de flesta länder inte rätt att rösta. Att skriva böcker istället för att föda barn och sköta hemmet sågs inte med så blida ögon av vare sig män eller kvinnor. Hennes ilska och frustration känns ganska begriplig, även om formuleringarna ibland är lite skrattretande.

Naturen har genom en omåttligt påfallande utveckling av mannens genitalier påtvingat honom ett bakslag, ett brännmärke utan dess like.

Ty han är gräsligt beskaffad och bär sitt slams-flams-aktiga könstecken där framme likt en brottsling.

Men vare sig man roas eller oroas av sådana påståenden så har hon en hel del vettigt att säga, hon kräver bland annat att kvinnor ska vara representerade i samhället.

Alla församlingar och representationer från stad och land måste kunna uppvisa en skälig andel kvinnor.

Ett inte orimligt krav kan tyckas, men fortfarande inte uppfyllt såhär nittionio år senare.

Att hon tycker att städer ska delas upp i en manlig och en kvinnlig del är väl något märkligare. Dessutom tycks hon ha varit för ett avskaffande av hela människosläktet. En troligtvis utmärkt – men svårgenomförd idé.

Boken är också delvis ett angrepp på Nietzsche, som hon först hade varit vän med (säkert inte det lättaste) och sedan blev otroligt ovän med (troligtvis inte så svårt). Att berätta hela den historien har jag inte utrymme till, men bokens andra del Promenad med störningar är en utmärkt essä av Peter Handberg som förklarar och tydliggör det mesta i det sammanhanget.

Jag gillade den här boken, man får mycket att fundera på, en del är riktigt kul och hela historien samtidigt djupt tragisk. Jag rekommenderar absolut en genomläsning och plats i bokhyllan.

P.S. Om du är en vit, privilegierad medelålders man och känner dig ilsken och oroad av dessa pessimistiska kardinalsatser kan det säkert bero på att:

 Mannen är det stökigaste och mest grälsjuka subjektet i hela naturen.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan
• Noooooo fuuuuuture
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Mellan Zarathustra och psyket
• Skål för jämställdheten!

Hon ställer ifrån sig den tomma tallriken, böjer sig fram och sätter fötterna i golvet, hon reser sig och vet bara en sak, hon ska in i köket och rosta sig en brödskiva till.

Detta! Tillståndet där allt annat är bortrensat. Där allt runtomkring är tomt. Där till synes små handlingar blir de viktigaste och mest omvälvande. Att resa sig från soffan. Att gå in i köket. Att rosta en skiva bröd. Att den där brödskivan kanske sätter igång någonting inom en som sakta, sakta börjar förändra allt.

Jag har alltid tyckt om den sidan av Hanne Ørstaviks romaner. Inte så mycket händer rent intrigmässigt, och inte heller rent fysiskt för karaktärerna. Den stora dramatiken sker inombords, i tankarna. Paradoxalt nog har jag ändå känt att jag inte kommer nära personerna Ørstavik skildrar. Hon målar upp ett kargt landskap, både ut- och invändigt. På bloggen Bokhora har Johanna Lindbäck beskrivit hur hon upplever att Ørstaviks kvinnliga karaktärer alltid är ”svala”.

De svettas inte som vi andra, för det första, och sen är de alltid svala i sinnet för det andra. De är som när man själv har den där korta perfekta stunden när ens hem är städat, allt är undanplockat och sorterat, räkningarna är betalda, man är mätt, nyduschad, har inte bråkat med någon, saknar ingen och inget, man är tillfreds med allt i hela världen och allt är på rätt plats. Välkommen till Hanne Örstavik[sic]-kvinnans grundtillstånd!

Nu håller jag inte med Lindbäck fullt ut. Det som kan tolkas som svalt och perfekt har jag ofta upplevt som kusligt olycksbådande. Och i Hyenorna är långt ifrån allt på rätt plats.

Efter att författaren Siv avslutat sitt förhållande med Rudolf känner hon sig tom. Kan inte skriva, vet inte hur hon ska gå vidare och behöver komma bort. När kollegan och vännen Sally åker till Rom erbjuder hon Siv att låna hennes lägenhet som ligger i en liten stad på Englands södra kust. Siv reser dit och tar ett ströjobb i en butik. Men mest av allt ”bara är” hon. Vandrar längs havet, ligger bakom en sten och ser upp i himlen. Försöker lyssna inåt, funderar.

Innan hon åkte har Siv hittat ett klipp med hyenor på Youtube. Hon läser på och fascineras över djuret. Detta att honorna är mer aggressiva än hannarna. Att mammorna jagar iväg sina söner medan döttrarna får stanna. Att honornas könsorgan är svåra att skilja från hannarnas, att de har ett penisliknande rör som de parar sig, kissar och föder genom.

Siv börjar fantisera om att vara ett djur. Hon känner det som att hon har ett djur i sin mage. Hon associerar människorna i sin närhet till djur. Hon blir genom detta alltmer kroppslig. Fantiserar om sex. Vad hon saknar hos Rudolf. Vad hon vill göra med honom. Med hans kuk.

Vaknar hon medan det fortfarande är mörkt, och är ett djur? Har fått päls, reser sig, tar några steg på alla fyra, det lyser på henne från lyktorna så att tänderna glänser, de stora vassa tänderna med det mörka tandköttet, det grova gomseglet hängande ned. Könet, som en hylsa under magen. Rasande och skrämd, med förvirrade rörelser springer hon snett bortåt, svansen hängande, innan hon försvinner.

Och alla dessa män! Lord Byron, Nietzsche, Kafka, Rilke. Alla skriver om hur de avskärmar sig från mat för att kunna skapa. Siv inser att även hon struntat i att lyssna på kroppen och istället låtit tanken styra. Nu börjar kroppen göra sig påmind. Nu börjar den bli hungrig igen.

Hyenorna är definitivt den mest fysiska Ørstavik-romanen jag läst. Texten är full av kropp, en kropp av kött och blod, en kropp med åtrå och begär. Visst är Siv introvert och för tillfället känslomässigt nedbruten, men det är knappast någon sval och vän liten kvinna Ørstavik skildrar.

Även bifigurerna hjälper till att ge liv åt Siv. Beskrivningen av vännen Sallys tillvaro i Rom fungerar som en kontrast till känslan Siv har av o-produktivitet och stillastående.

… Sally, som sitter på mopeden och kör på stadsgatorna i Rom, för henne är tankarna linjer som sträcks ut intill varandra och bildar ett nät, som om hon är en liten fjärilsflicka som kan hoppa från den ena klara strängen till den andra, och att linjerna har klang, och så kan hon röra sig mellan tankarna, hoppa, mycket lätt, och höra dem klinga. Så är det för Sally att skriva, så är det för Sally att leva…

Sivs kollegor i butiken är karismatiska och bidrar med en frisk fläkt både i hennes liv och i romanen. Den magra och kedjerökande Pip. Homosexuella Leo i sin gröna kostym. Jag tycker dock att deras egna historier ibland får onödigt stort utrymme. De fungerar bäst när de upplevs ur Sivs synvinkel. Då blir de något hon kan bygga sin tillvaro runt. En tillvaro som inte är beroende av en mans kärlek. En tillvaro bland hyenor. Bland mammor, döttrar och systrar.

Similar Posts:

• Den öppna platsen finns varsomhelst
• Terapistycke utan fördjupning
• Vardagsrealistisk roman med nerv
• En sagolik apa
• Svältandet som konst

Tänker och säger den unge August Engelhardt i det tidiga 1900-talets Tyskland. Han är ju en fritänkare i ett samhälle av kadaverdisciplinerade preussare; vegetarian, nudist, långhårig, en hippie 65 år för tidigt. Och han har en plan: Tyskland har ju, praktiskt nog, en liten bortglömd koloni borta i det som idag är Papua Nya Guinea. Dit ska han åka, leva i samklang med naturen och de idealiska urinvånarna (som naturligtvis kommer att hylla honom som en Vit Man), och odla kokosnötter. Kokosnötter? Kokosnötter. Kokosnöten är ju den perfekta frukten, man kan leva helt och hållet av den, dricka och äta och bygga med den, och genom att leva helt och hållet på perfektion kan man, i sann Nietszcheansk anda, äta Gud och själv upphöjas till gud. Så fort han etablerat sig därute ska han inte bara själv leva uteslutande på den, utan också exportera den till hela den civiliserade världen (dvs hela Tyska riket).

Nu får ni tre gissningar hur lätt det är för en bekväm europeisk stadsbo att förvandla sig till nybyggare och kolonialherre, hur nyttigt det är att enbart leva på kokosnötter, och vilken slags misslyckade lärjungar han drar till sig. Och ju galnare och sjukare han blir därute, desto mer övertygad blir han om att han har rätt, desto mer besatt blir han av tanken att leva utan andra ideologiska förtecken än det rätta, det rena, det enkla, det jämlika (för vita män som är villiga att handla, vill säga).

Så, en lekfull, svart satir över en idealist för hundra år sedan, en twist på den klassiska äventyrsromanen om den vite mannen som går bort sig i djungeln, komplett med sarkastiska kommentarer från infödingarna som låter honom hållas och frustration från de svettiga, tropikklädda, försupna tyskarna i kolonin som inte fattar varför en vit man vill leva som ett djur. Conrad, Céline, hela den biten. Harmlöst och kul… och då blir Imperium alltså beskylld för att vara en smygfascistisk roman. Vafan? Man kan visst inte säga någonting utan att bli kallad fascist nuförtiden, etc. Men jo, Kracht har en rejäl småelak glimt i ögat här; han hänvisar till det som komma skall, inte bara i Tyskland, genom att inte låtsas om det – en ung Hitler skymtar visserligen förbi, men det gör också flera andra historiska personer som är i full färd med att bygga en ny, renare, starkare värld, från Lovecraft till Vegemitens skapare. Vart det kommer att leda vet ju vi, på säkert avstånd från 1945, men än så länge är vi ju inte framme vid första kriget ens, än så länge är ju det här vackra tankar som fanns överallt, som vi fortfarande hyllar och sympatiserar med; har ni läst Nyårsklockorna i det ljuset? ”bättre syften, mera rena lagar (…) seklets krankhet vike: det dagas, släktet fram i styrka går (…) Ring in den tusenåra fredens rike…” Tusenåriga riken, hmmm? (Paradoxalt nog hyllade ju nazisterna naturfolken som ideal, de rena, oförstörda som levde enligt den starkes rätt. Och därmed också gav andra rätt att underkuva dem genom att vara ännu starkare och ännu renare.)

Men genom att sätta det i det här sammanhanget, låta Engelhardts väl så beundransvärda men dödsdömda sökande efter en bättre värld utspela sig mot bakgrunden av ett dekadent, aningslöst, Europa på väg huvudstupa in i en galenskap, gör Kracht det omöjligt att inte få olustiga krypningar längs ryggraden. Han fiskar, eller låter sina karaktärer, fiska i mörka vatten men låtsas inte om något av det i berättelsen. ”Vadå, jag?” säger han med stora, oskyldiga ögon. ”Jag berättar bara en historia om en tokig hippie som tar sig vatten över huvudet. Det är väl inget märkligt med det?”

Jag blir inte riktig klok på den här romanen, trots att jag asgarvar åt den flera gånger. Den går så lätt att läsa både som subtil satir och som ärkekonservativt förlöjligande av alla som tror sig kunna förbättra världen. Den får mig att undra varför Pressbyrån år 2014 har drickakylen full med kokosvatten och löpsedlarna har krigsrubriker om detox och 5:2-dieter, och sedan undra över varför jag undrar över det. Om budskapet är att människans bästa föresatser leder till hennes värsta slutsatser, ska vi börja dra alla idealister över en kam nu, upphöja cynicismen och den självgoda neutraliteten till … inte ens ideal, utan fakta? Tro fan att Kracht är schweizare …

Det sagt: det är en satir, en tänkvärd och rolig sådan. Verklighetens Engelhardt dog av undernäring 1919. Jag ska inte spoila vad som händer honom i romanen, men som romanfigur kan han ju leva för evigt. Precis som en idé, vart den än pekar.

Similar Posts:

• På spaning efter en bättre värld
• Utflykt med mamma i taxin
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• De ä vi som ä morfar nu.
• En alltigenom fasansfull värld?