Hon har den senaste tiden registrerat förändringar i den egna kroppen. Finnar har vuxit upp i pannan och från armhålorna känner hon fräna och obehagligt stickande dofter. Hon uppfattar inga ungdomliga fröjder – tvärtom – kroppen känns som en förrädare. Nu har sommarlovet börjat och mormor kastar ängsliga blickar på henne, eftersom det var så länge sedan hon såg sitt barnbarn hänga med kompisen Vilma.

Det är lättare för Sam att umgås med morfar, som är en pratkvarn och social begåvning. Det finns alltid något praktiskt göromål där Sam kan bidra med sina händer, om det så bara handlar om att hålla i en stege lutad mot väggen.

Men nog går tankarna i Sam – det är förståeligt. Hon är i precis samma ålder som hennes mamma var i när hon dog. Hon funderar på hur mamman kan ha uppträtt inför sina kompisar. Var hon ”tjejig” ? Vad intresserade henne förutom livet med kompisarna? Det faktum att hon blev gravid i så unga år har inte mormor eller morfar pratat något om.

Så här skulle en ungdomsbok kunna fortsätta och ställa barnbarn mot morföräldrar likt en traditionell frigörelse/uppgörelse mellan tonåring och föräldrar. Men redan efter några kapitel förs en fjärde person in i handlingen, nämligen en jämnårig person som morfar i sista stund erbjudit husrum i bostaden några sommarveckor. Tonåringen i fråga bor i Stockholm, är döpt till Laura men presenterar sig som hen och vill tilltalas med namnet Lau.

I alla år har ett rum i huset där Sam bor med mormor och morfar varit tillsluten med stängd dörr. Det är rummet till Sams mamma Lina. Nu får Lau flytta in där efter att morföräldrarna röjt undan de mest privata minnessakerna. Att Lau blir så självklar för morföräldrarna väcker stor irritation hos Sam. Tur att Lau har ett sommarjobb i en sommarservering när turisterna invaderar Marösund. Då slipper de ses så mycket, tänker Sam.

Sam försöker undvika Lau så mycket det går men hen lirkar fram en tråd som leder till en ny tråd att dra i. De har haft väldigt olika uppväxter, vilket kontrasteras med exempel från livet i kustsamhället och Laus uppväxt i större städer och andra länder. Ungdomarna har utvecklat olika strategier i sina familjer och texten rymmer väldigt fina detaljer som visar detta.

Det hela leder till en utvidgning i Sams sinne som är intelligent skildrad. Eftersom mormor och morfar valt att inte dela sin sorg över egna dottern Lina har Sam nu när hon själv är 16 funnit sig stå i en ensamhet som går att ta på.

I all stillsamhet växer lojaliteten mellan de jämnåriga och nyfunna vännerna. De fint mejslade personligheterna är fullt begripliga och faktiskt kan man också ana att morföräldrarnas 16 år långa sorg är ett tidsspann som upplevts som ett försvinnande kort ögonblick. Känslan av ömhet och välvilja varar i mig långt efter att läsningen tagit slut.

Livet är oberäkneligt, obegripligt, orättvist och oerhört. Alla adjektiv som börjar på o kan göras till en lång lista. I den här ungdomsboken har bråddjup och vardaglighet fått en mycket fin utformning. Varje familj har sin egen dynamik men den behöver inte stelna.

Similar Posts:

• Mat som kärlek
• Bladvändarspänning på västkusten
• På flykt under stjärnorna
• En resa mellan livet och döden
• Föräldraskap och förlust

Olycklig kärlek, brukar det sägas, är bra att öva sig på. Så kallad lycklig, besvarad, är ju mycket svårare. Det är så man kommer nära på riktigt.

Niko och Emmy kommer väldigt nära, väldigt snabbt. Alldeles för nära för att enkelt kunna göra slut och gå skilda vägar igen. De är beroende, inte minst av sexet, men de vill ju så olika saker.

Niko är ny student, i en ny stad. Hon vill lära känna nya människor, undersöka sin effekt på dem. Undersöka vem hon själv är, eller skulle kunna vara. Hon vill umgås, läsa, diskutera. Ta livet som det kommer. Hon vill dansa hela natten.

Emmy vet nog redan vem hon är, vad hon vill ha, och hon vill bli respekterad för det. Hon vill ha trygghet och ordning, ordentlig middag, matlådor och välskötta krukväxter. Hon vill inte sitta och vänta på att den hon älskar ska få lust att komma hem. Hon vill veta.

En styrka i Elin Bengtssons Rosenregimen är att det är så lätt att förstå och identifiera sig med både Niko och Emmy. De gör varandra illa, men deras frihetslängtan, trygghetstörst, är samtidigt helt legitima. De hade kanske nästan kunnat vara samma person, fast vid olika tidpunkter i livet.

Nästan, fast inte riktigt. För Niko har ett annat ursprung, hon är inte självklar på studieorten, i klassen.

På kursen har de flesta kort hår och termosar. Först tänkte jag att jag skulle kunna bli vän med dem. De har ju också läst böckerna, vi skulle kunna dricka öl och prata på ett sätt som man inte gör på seminarierna. Men det går inte, det måste vara färgen på läppstiftet, revan i strumpbyxorna, att de kanske sett mig på dansgolven med de där männen. De vänder sig inte mot mig som de vänder sig mot varandra. Redan på första seminariet var det som om de kände igen något hos varandra. Ett särskilt sätt att klä sig och uttala orden som jag inte vet hur jag ska härma.

Inte heller som kärlekspar får Niko och Emmy vara helt självklara, och även om jag främst skulle beskriva Rosenregimen som en träffsäker och drabbande roman om en relation, om två människor som är kära i varandra men har så olika behov, så blir det också svårare av att deras förhållande osynliggörs bland andra människor. Att de tolkas som väninnor när de vill äta romantisk middag på restaurang. Att Nikos mamma ringer och frågar ”Har du träffat några snygga killar?”

Ska det vara så svårt att få känna sig lite självklar någon gång?

Similar Posts:

• Från olika sidor
• Så lätt och svårt som kärlek
• Uppfriskande triangeldrama
• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?

Noveller för ungdomar är rätt sällsynta överlag. Oftast kommer de i form av spin-offs till stora serier, till exempel Cassandra Clares eller Veronica Roths böcker. Inte för att novellen är så stor som form inom andra genrer heller, men det gör att Novellix ungdomsbox är extra efterlängtad. Dessutom är de också ursnygga, med ramar av växter längs kanterna, en för var årstid.

Juan-les-Pins är skriven av Sandra Beijer, och handlar om ett gäng tjejer på högstadiet som räknar ner dagarna tills skolan slutar, och de får fly vardagstristessen, och killarnas makt, för att börja gymnasiet i Frankrike under ett utbytesår. Först och främst är Beijers språk, som vanligt, uppslukande – samtidigt vackert och påtagligt realistiskt. Flickornas desperation över att få komma iväg blir så påtaglig, och relaterbar, att det är svårt att värja sig. Killarnas makt i skolan, och över dem, gör en arg. Novellen ger oss en inblick i en tid mellan att vara barn och bli vuxen, där barndomens lekar eftersträvar vuxna ideal och blir förvirrande. Juan-les-Pins är stark, sann och sorglig. Den säger för mycket om vår samtid för att vara bekväm.

Elin Bengtsson har skrivit novellen En vinterlek, en rätt obehaglig historia om hur huvudpersonen möter sitt förflutna på en nattklubb, i form av ett manipulativt nästan-ex och sitt egna forna fjortonåriga jag. Det handlar om samtycke, hur man förhåller sig till den person man var förut, vad man säger till den som utnyttjat en, eller kanske hur man skulle vilja hämnas. Det finns igenkänning på flera plan, men framför allt är det svårt att läsa. Både killen som dyker upp, de plattityder han bräker ur sig, och hur det hela dras ihop ger en dålig smak i munnen. Novellen visar på ett, kanske flera, samhällsproblem, men den förhåller sig argt till dem. Ilska kan vara bra, och är ofta avgörande för förändring, även om man i verkligen kanske inte ska gå riktigt lika långt som i den här berättelsen.

Till varje pris är också jobbig, men på ett hela annat sätt. Den är skriven av Sara Kadefors. Här ser vi också en något äldre karaktär, som tagit studenten och jobbar i någon slags dygnet runt-kiosk för att ha råd med hyran. Problemet är bara hennes arbetskamrat, och chef, Jenny. Jenny är bestämd, och följer reglerna till punkt och pricka. Jennys dröm är att bli förflyttad till den bästa butiken inne i stan, och för att hon ska bli det måste den hon driver vinna en tävling. Hon är villig att göra nästan vad som helst för att komma dit. Den här novellen var den jag tyckte minst om, mest för att jag inte riktigt förstår den. Kanske handlar den om dåliga arbetsvillkor, kanske om förväntningar på arbetslivet. Kanske handlar den om maktmissbruk, eller om psykisk sjukdom. En novell för den som gillar att grubbla.

Den sista novellen heter Levande läppar rekommenderas, skriven av Johanna Nilsson. Här samsas lögner, skulder och svindlande risker i en vild sida av Uppsalas studentliv. Det är dekadens och framtidstvivel, vårdslöshet och tveksamhet. Allt tillsammans blir omöjligt att sätta ner. Det är inte en text som ”försöker säga” någonting, utan det är fartfyllt och energiskt historieberättande. Jag vet knappt vad den handlade om, men bra var det.

Jag är inte säker på att alla novellerna verkligen berättar så mycket om hur det är att vara ung, men kanske är det min egen erfarenhet som är begränsad. De olika texterna är också rätt olika varandra, och fungerar kanske för olika läsare. Samtidigt tror jag det är en fördel att läsa dem tillsammans, och jämföra dem. Om man ändå vill köpa dem styckvis, så rekommenderar jag Beijer och Nilsson. Gemensamt för dem alla är i alla fall att de alla rör vid något obekvämt, och det är också deras största styrka.

Similar Posts:

• Komprimerade noveller
• Jordskredsseger i Lissabon
• Ojämnt men sött
• Tonårsutopi
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier

Om den älskade också var ens bror?

Det är ett minst sagt knepigt ämne Elin Bengtsson tagit sig an i Ormbunkslandet. Incest. Det hade kunnat bli förfärligt på nästan oändligt många olika sätt. Ändå blir det inte det.

Ormbunkslandet är så stilsäkert, så vackert och skickligt skriven. Elin Bengtsson skriver inkännande och med enorm fingertoppskänsla så att det blir möjligt att förstå och faktiskt till och med känna igen sig i detta okända, otänkbara. När man bryter ner det består kanske ändå detta otänkbara av så många olika känslor som alla har känt, av den förlamande förlusten av det välbekanta, älskade och den långsamt växande möjligheten till någonting annat?

När romanen tar sin början är allting redan slut. Mika har rest sig upp från deras gömställe i redskapsskjulet och sagt att de måste komma ifrån varandra. Åkt iväg för att göra lumpen. Lämnat Margit ensam kvar, en ensam halva av en tvillingsjäl. Är det inte det hon är?

Så istället för att ta studenten, istället för att bli ensam kvar och halv, sätter sig Margit på första bästa tåg till Malmö. Till vart som helst egentligen, men Malmö. En stad med ett hav.

En stad, visar det sig, med Ina och Paco som har ett rum över men som snart blir bostadslösa och vill protestera mot bostadsbristen, mot prioriteringen av vinster framför människor. En stad med ett myllrande, politiskt liv, helt annorlunda än de fantasilekar hemma i skogen, i ormbunkslandet, som bara hade plats för två. Ett liv där man kan gå i demonstrationståg och skandera att all kärlek är fin – men inte gäller det också Margits och Mikas kärlek?

Hur ska hon kunna skära bort Mika ur sitt liv? Vad blir det kvar av hela hennes liv utan honom? Finns där alls något normalt, något man kan berätta om utan att hela tiden behöva vara på sin vakt? Hur ska man kunna bli ny, komma nära andra och nya personer, när man har så mycket att tiga om?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Så lätt och så svårt som kärlek
• Metallfjärilar från gitarren och en modig fantasidubbelgångare
• Tröstande medicin
• På andra sidan Möllan

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

I växlande perspektiv möter vi gitarrspelande, svårmodiga och alltid bortvända Martin, som försöker spela bort sorg och skuld över sin lillebrors annalkande bortgång, och Andreas, som är döende och har en hemlighet i det att han egentligen har en dubbelgångare som lever ut sina sista månader i livet precis på det sättet som passiva Andreas tänker att han vill göra framför tv:n och inne på sitt rum. Vi möter också Martins flickvän: vackrast-i-världen-Sara, som både är självsäker – hon vet ju att hon är vackrast i världen – och osjälvständig, eftersom hon hängt upp hela sin tillvaro på Martins axlar. Till sist får även Mari, Andreas läkare, en viktig roll i berättelsen.

Romanen är en skildring av döden och kärlek, men också om identitet och olika strategier för att hantera livet. Genom de växlande perspektiven får läsaren insikt i de olika individernas upplevelser av ett gemensamt samlat händelseförlopp, vilket är ett lyckat grepp som gör texten dynamisk. Möjligen har de olika strategierna att hantera tillvaron med delats ut till karaktärerna på ett sätt som för den känslige läsaren kan upplevas som aningen förenklat, men det är inte nödvändigtvis en negativ kritik. Kanske är det tvärtom just det som krävs för att göra den här berättelsen träffande.

Martin använder gitarren som en ventil och verklighetsflykt, hans musik blir lika mycket en ordlös kommunikation om tillvaron som en distraktion från den. Andreas kan stirra in i tv-apparaten eller sovrumsväggen och tänka sig bort någon annanstans. Han använder fantasin för att skapa det liv åt sig själv som han inte orkar eller vågar leva, och denna egenskapade alternativa verklighet blir hans sätt att reagera på och förhålla sig till livet och varat. Sara bygger upp sig själv utifrån med röda spetstrosor, smink och hårspray, för att hjälpa omvärlden att bekräfta att hon är den hon tror hon är. På så vis får vi följa tre ungdomar med tre skilda sätt att hantera tillvaron, och sitt eget förhållande till den.

Berättandestilen är försiktig och aktar sig för kliché och sentimentalitet, vilket (nästan) alltid är ett klokt drag. Texten påminner i viss mån om Johanna Nilssons mjuka metaforiska berättande i till exempel Hon går genom tavlan ut ur bilden och Gå din väg men stanna, men där Nilssons språk är omedelbart och rinnande knyter Bengtssons metaforik an till den realistiska scenen. De är som invävda i realism, på ett sätt som gör Mellan vinter och himmel mindre stilistisk, mer intrigbetonad på bekostnad av skildring av karaktärernas mentalitet och inre. Man kan också jämföra Bengtssons roman med Katarina von Bredows ungdomsromaner, för här finns samma genuina skildringar ur unga människors perspektiv. Men där von Bredow ofta förgyller sina berättelser och avslut på ett eller annat sätt är den aktuella romanen svårmodigare, och framförallt ärligare i sina skildringar och slutscener. Också I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell och Bengtssons roman har gemensamma nämnare, då de båda vågar skildra bortgång, och på ett skickligt sätt gör det ur unga karaktärers ögon.

Detta är Elin Bengtssons debutroman, och av Mellan vinter och himmel att döma har vi mycket gott att vänta från författarskapet.

Similar Posts:

• Vecka 26 på dagensbok – Lärare, soldater och dagarna med farmor
• Hur blir man självklar?
• Hur olik får man vara?
• Upp, upp – och sen då?
• Så lätt och så svårt som kärlek

Tills imorgon har Christina läst Elin Bengtssons debutroman Mellan vinter och himmel. En ungdomsbok som handlar om två tonårsbröder där den ena är döende. Vad Christina tyckte om boken får ni veta imorgon.

Håkan har läst Sara Sum Jenssons prosadiktsvit Ur mörkret över axeln – en bok han är tveksam till. Sviten är en skriven läsning av Victoria Benedictssons efterlämnade skrifter – främst då hennes ofullständiga Ur mörkret, som Benedictsson skrev på under sitt sista år i livet. Och då givetvis fokus på hennes självmord.

Marie skriver om Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt. En roman om en kvinna som först i 30-årsåldern på riktigt lär känna sin farmor, och om deras gemensamma kärlek till litteratur. Enligt Marie är den tyvärr väldigt styltigt och platt berättad, vilket blir en märklig kontrast till det litterära samtalet i romanen.

På lördag gästar Sergej Kotov. Han har läst Soldater, av Sönke Neitzel och Harald Welzer, där de analyserar avlyssnade samtal mellan tyska soldater i fångenskap. Det är en bok om hur dessa män förhåller sig till allt våld de upplevt och själva utövat under kriget. En bok som har en välgörande humaniserande effekt, tycker recensenten.

Och på söndag skriver Anna Liv om Hennes iskalla ögon av Carin Gerhardsen. Det är den sjätte boken om Hammarbypolisen. Två kvinnor försvinner och när polisen kopplas in ser de likheter mellan de båda fallen. Bägge kvinnor har levt under mental press, och det vore inte osannolikt om de frivilligt flydde. Men så dyker ett lik upp… Det här är en spännande och obehaglig historia om fysisk- och psykisk misshandel. Om kontroll långt bortom det normala. En perfekt bladvändare på semestern, menar Anna Liv.

Similar Posts:

• Till dig som talar, över axeln
• Guldgruva för nya lärare
• En märklig kontrast mellan handling och utförande
• Midsommarveckan på dagensbok.com
• I solen med dagensbok.com – vecka 26