2013 utkom en större samling med svenska nyöversättningar av Friedrich Hölderlins dikter. Översättare var då Aris Fioretos. Samlingen utkom på Ersatz förlag och hade titeln Kom nu, eld! På Ersatz hemsida finns en bra och tydlig presentation av Hölderlin, trots att den består av bara några rader. Därför stjäl jag här, eller snarare lånar, från Ersatz och citerar dem:

Hösten 1801 vandrade en ung poet mer än tusen kilometer från södra Tyskland till södra Frankrike. Han hette Friedrich Hölderlin och hade en uppslitande kärleksaffär bakom sig. Två år senare återvände han hem – »blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek avlidit. Fram till hösten 1806, då han insjuknade för gott och skulle vårdas andra hälften av sitt liv i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen, skrev han några av litteraturhistoriens berömdaste dikter.

I Elisabet Hermodssons bok finns, förutom Hölderlin-översättningar, även hennes egna dagboksblad från 1993. Dessa skrevs under en resa till Tübingen, då hon besökte det tornrum, där Hölderlin bodde från 1807 fram till sin död 1843. Hon besökte också Hölderlinsällskapets bibliotek och vandrade liksom Hölderlin längs floden Neckar. Boken är även (gåtfullt) illustrerad av Hermodsson. Det är känslosamma dagboksblad, skrivna mer som dikter om en betydelsefull resa Hermodsson gjort till Tübingen:

Nu är jag i Tübingen.
Hit har jag varit på väg
länge. Länge varit på väg.
En vandring i sekler och
föreställningar. Jag
föreställer mig Herrn
Dichter Hölderlin stående
i sitt fönster i det gula
tornet vid Neckar.

Jag är själv inte insatt i Hölderlins diktning och känner inte heller till övriga svenska översättningar. Förutom av Fioretos, finns det översättningar av Gösta Oswald (Hyperion) och Erik Blombergs urval dikter. Därför blir det inga jämförelser eller tankar kring översättningar. Istället blir det ett smakprov från Elisabet Hermodssons översättning av inledningen till Hölderlins längsta elegi Bröd och vin från 1800, ett av hans mest kända verk. Första strofen av dikten trycktes och utgavs 1807, men i sin helhet utkom dikten först 1884.

Runt om går staden till ro. Stilla den upplysta gränden
Och med facklor besmyckade rasslar vagnarna bort.
Hem att vila går mänskorna, mätta av dagens fröjder,
Och vinst och förlust balanserar ett klyftigt huvud
Därhemma tillfreds.
[...]
Nu blåser en vind upp, som rör lundarnas toppar,
Se! däruppe hur månen, en bild av vår jord,
Smyger sig fram; den svärmiska, natten är kommen,
Full av stjärnor och föga bekymrad av oss,
Glänser hon, den förunderliga, en främling bland mänskor
Högt över bergskrön frammanad, sorgsen och praktfull.

Elisabet Hermodssons bok är en kärleksförklaring till Friedrich Hölderlin och hans diktning. Han inspirerade henne. Och i sin tur inspirerar hon mig att läsa mer av det Hölderlin skrivit, och även mer av det hon själv skrivit.

Similar Posts:

• Nytänkarna vi tar för givet
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Romantisk rysk klassiker

Mary, huvudpersonen i Aris Fioretos roman med samma namn, läser till arkitekt på högskolan. Hon är 23 år och har precis fått veta att hon är gravid. Hennes pojkvän Dimos hör till protesternas ledare och hon är på väg till honom för att berätta när militären bestämmer sig för att sätta ned foten. Hårt.

Mary fängslas, men vägrar avslöja vem hon är eller vad hon vet om proteströrelsen. Vägrar att använda det efternamn som knyter henne till högt uppsatta inom säkerhetstjänsten, en familj hon brutit med. Vägrar att svika Dimos och rörelsen.

Hon hamnar så småningom på ”Råttön”, en fängelseö som stängts efter internationella påtryckningar men som regimen nu bestämt sig för att ta i bruk igen. Mary och de andra kvinnliga fångarna får i uppdrag att ställa anläggningen i ordning, men i takt med att barnet, solen, frukten, växer inom henne och blir allt svårare att dölja inser hennes fångvaktare hur mycket hon ännu har att förlora.

Mary är en roman om omöjliga, omänskliga val och om diktaturens brutalitet, men också om livskraft, hopp och lojalitet. Kvinnorna på fängelseön tar hand om varandra så gott de förmår, sammansvetsade av en utsatthet där inte ens språket är neutralt, där till exempel ”tebjudning” och ”kakor” innebär tortyr och våldtäkter.

Förmodligen låter det underligt att säga att det är en oerhört vacker, om än smärtsam roman. Lika vacker, närgången och stilren som omslagsbilden, granatäpplet, en symbol som återkommer genom berättelsen, lika laddad som huvudpersonens namn. Frukten är på en gång sårbar – den kan krossas i en hand – och tålig, en kärna utan centrum, där ”mittpunkten finns överallt”.

Det är slutet av 1973 och början av 1974, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss.

Similar Posts:

• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Läses mellan raderna
• Ett intressant lapptäcke
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2015

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

Och på något vis, precis som i den fantastiska Orbitór, blir det något mer än bara det Pastor Janssonande det låter som när jag skriver ner det här. Mircea Cărtărescu är i stan för att prata om sina dagböcker, som han skrivit på sedan 15 september 1973 och där ett urval nu släppts på svenska, om att skriva sig själv. Hans dagböcker är ocensurerade, oredigerade, oreviderade; nu är dagboken en ventil, här skriver han ner både funderingar om sig själv och sitt skrivande (eller oförmåga därtill), han provar ut historier han vill stoppa in i sina romaner, han tecknar ner drömmar och erfarenheter, han vågar vara orättvis och avslöja sin inre skitstövel. ”Everybody’s got something to hide except for me and my monkey”, citerar han Lennon. Samtidigt är det (inte olikt, och samtidigt en hel värld ifrån, Knausgård) inte en torr, faktabaserad uppradning av vad som hänt honom – som författare sysslar man med trosfrågor, och tro (religiös eller litterär) kan vara starkare än verkligheten. Syftet med allt hans skrivande, och speciellt med dagboken, är att liksom idolen Kafka förstå sig själv och sin situation, både inåt och utåt. ”Dröm och verklighet är del av samma möbiusremsa”, menar han.

Tjugo minuter senare är han en termit, när han får frågan om hur han skriver; termiten vet inte hur den bygger ett sex meter högt bo, den bara gör det, boet är en förlängning av termiten. Det han försöker göra är hela tiden att skriva i fraktaler, där varje detalj innehåller helheten, precis som ett insektsbo (där har vi fjärilarna från Orbitór igen) och plötsligt sitter han där med ett gigantiskt romanverk eller tusentals sidor dagböcker som på något vis är samma historia.

I en värld som blir alltmer fascinerad av autencitet och Based On A True Story (ni såg väl Babel häromveckan?) är det härligt, om ibland lite frustrerande, med författare som Cărtărescu. Han har skrivit en stor romancykel om sin uppväxt i det kommunistiska Rumänien (ett land byggt på drömmar, följt av en påstådd revolution som en motdröm), där socialrealistiska skildringar av matbrist och uppror och barndomslekar övergår sömlöst i science fiction och sagoberättande; nu släpper han dagböckerna han skrev medan han skrev den självbiografiska romanen, och bland det första han säger om dem för den händelse någon skulle inbilla sig att de nu får den verkliga historien är att autencitet bara är ett litterärt grepp bland andra. De är sanna, ocensurerade, oavkortade, men därmed inte sagt att allt som står i dem faktiskt hänt eller att allt som hänt står i dem. Han är författare, hans jobb är att skapa en historia och skapa sammanhang, att skapa hyperlänkar mellan alla de intryck och drömmar och upplevelser som är han själv. ”Konsten är den slutgiltiga redutten mot snuttifikation och det moderna livets distraktioner.”

Efteråt gör jag fanboygrejen och ber honom signera mitt ex av Orbitór: Höger vinge. Det gör han så gärna, och sen snor han min kulspetspenna. Det är inte en metafor. Tror jag.

Similar Posts:

• Fascinerande dagböcker
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Nytt år på dagensbok.com
• Lidandets lagomhet

2. Zombieporträttet
Om man köpte seriealbumet The walking dead i förlaget Aparts monter fick man ett zombieporträtt av sig själv på köpet, signerat förlagets eminente Jimmy Wallin. Måste säga att det lätt var mässans bästa deal.

3. Aris Fioretos
Var moderatorernas moderator. Under en dag pratade han först med tre tyska författare om brott och våld i litteraturen, därefter med giganterna Herta Müller och Peter Nádas om språk och hemhörighet, sedan med mässans egen husgud Karl Ove Knausgård. Dessutom hade han egna programpunkter, och rakt igenom var den ytterst njutbara tyskan lika perfekt som de välavvägda svenska meningarna. Att följa Aris genom mässan var en njutning.

4. Nora Gomringer
Tysk estradpoet med en sällan skådad lyskraft. Med fantastisk karisma och scennärvaro framförde hon sina texter om allt från språk över förintelsen till hundar. Hon har arbetat mycket med video och flera av hennes dikter finns på Youtube, bland annat den här, Du baust einen Tisch. Det är förstås allra bäst om man förstår tyska, men kraften känner man ändå. I skriven form finns dikterna ute på svenska nu i samlingen Men säg något om natten då.

5. Folk
Bokmässan är platsen där du träffar dina kusiner och dina kollegor, författare och förlagsfolk, gamla skolkamrater och framtida kärlekar. Och det mest fantastiska av allt – alla är överens om att böcker och läsning är det viktigaste av allt i hela världen, och att just här och nu är himmelriket.

6. Baby´s in black
Snyggaste omslaget hade Arne Bellstorfs serieroman om kärleken mellan Stuart Sutcliffe, Beatles femte medlem, och fotografen Astrid Kirchherr, i Hamburg på sextiotalet. Liksom Astrid var är boken starkt inspirerad av den franska existentialismen och det svartvita modet som gällde då.

7. Åren runt sekelskiftet
Sedan jag nyligen läste Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan har jag blivit fascinerad av det Europa som en gång fanns, den kosmopolitiska världsdel där folkgrupper levde sida vid sida, gränserna verkar ha varit öppna och folk reste mellan Paris och Berlin men också till Bukarest och Vilnius. Fick några fascinerande tillägg till det intresset på seminarier både om rumänska Ioana Pârvulescus roman Livet börjar på fredag (recension kommer snart) och österrikiska Bettina Balàkas Eisflüstern (finns inte på svenska än tyvärr). Känns lite som om en hel värld gömdes bakom järnridån, inte svårt att bli nostalgisk när man tänker på den idag.

8. Knausgård
Nej, jag har inte läst boken och jag lyssnade inte på honom på mässan heller. Men hans ande vilade över mässan, människor pratade om honom som om han vore mytisk, och dragningskraften verkade närmast andlig den med. Vet just nu inte om jag ska ta detta som ett tecken på att jag bör läsa honom, eller på att jag bör strunta i det.

9. Stå i monter
I år åkte jag med jobbet och tillbringade därför en del av mässan i Regionbibliotek Stockholms monter. Intensivt men roligt var det. Vi delade ut Stadsbibliotekets fina skrift med boktips, och alla ville ha!

10. Alla böcker man har med sig hem.
Alltid lika kul att kolla igenom bokskörden när man väl är hemma igen, ofta blir man glatt överraskad. Bland det roligare i år de antikvariska fynden The mask of Cthulhu (eller som det står på baksidan ”Six stories of sheer terror from the gruesome lore of Cthulhu”) av Lovecrafts kompis August Derleth, och The living world of Audobon, en bok med fågelmålningar i en genre jag nyligen blivit väldigt förtjust i: handmålade illustrationer av växter och djur.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här
• Poetry slam på papper
• Stor special om tyskspråkiga författare och deras böcker inför bokmässan
• Camillas 10 i topp på bokmässan

Eva Gabrielsson 3 juli
Var livskamrat till Stieg Larsson och delaktig i den uppmärksammade arvstvisten om rättigheterna till Milleniumtrilogin. Jag tänker lyssna för att få höra henne själv berätta.

Ulf Malmros 4 juli
Guldbaggebelönad regissör och manusförfattare. ”Jag tänker berätta om när jag missade att ringa ett samtal och därför förlorade tvåhundra miljoner kronor, och hur jag en morgon höll på att bli skjuten i huvudet.” Säger han till Sveriges Radio, just därför tänker jag lyssna.

Micael Bindefeldt 9 juli
Är eventarrangör och PR-konsult och en sommarpratare med ett fascinerande liv.

Mats Sundin 11 juli
Professionell ishockeyspelare och min idol när jag var 10 år.

Elisabeth Asbrink 13 juli
Författare som skrivit om sambanden mellan Malexandermorden och Lars Noréns pjäs 7:3. För att det var ett brott som vände upp och ner på hela Sverige, för att det var på riktigt, för att det är sånt som man borde skämmas för att man tycker är spännande.

Aris Fioretos 17 juli
Är författare och översättare med blick och röst att beundra.

Andres Lokko 20 juli
Är skribent och manusförfattare, jag förväntar mig vuxen självdistans, själv säger han att det bla kommer att handla om saknad som man låtsas inte existerar. Kanske är det samma sak?

Karin Johannisson 26 juli
Är professor i idé- och lärdomshistoria och ska prata om tårar.

Johanna Koljonen 1 augusti
Är programledare och filmkritiker. Jag kommer att sitta redo framför radion utan något annat som möjligt störningsmoment, för att hon har den finaste rösten och är den smartaste och nördigaste människan jag lyssnat till. Förväntar mig ett program ett lyssna på om och om igen.

Therese Alshammar 6 augusti
Är världsmästare i simning och jag kommer att lyssna för att jag alltid får höra att hon är så lik min syster och mig, för att hon brukar handla skor av mig och alltid är världens trevligaste.

Björn af Kleen 9 augusti
Skribent och författare som har skrivit Jorden de ärvde om den svenska adeln.

Darin Zanyar 13 augusti
Är sångare och artist och jag kommer att lyssna bara för att han är ung, har vackra bruna ögon och den finaste blomsterkransen av alla på presskonferensen när Sveriges Radio presenterade sommarvärdarna.

Monika Fagerholm 14 augusti
Är författare till underbara och magiska böcker. Skulle jag välja bara ett sommarprogram att lyssna på den här sommaren skulle jag välja hennes. Hon ska prata om ”klänningar, tyger och om vikten av att dagdrömma. Om mode som dröm, kropp och död”. Kan det bli mer fantastiskt?

Johannes Anyuru 16 augusti
Är poet och författare och jag hoppas att han kan motarbeta den där poesiskräcken som det talas så mycket om just nu. Att poesi inte behöver vara obegriplig och farlig.

Anna Odell 19 augusti
Är konstnären som iscensatte en psykos på Liljeholmsbron, som väckte en debatt om vad konst egentligen är och ska göra. Jag vill höra henne berätta sin historia, från början till slut utan att bli avbruten en endaste gång.

Men som så ofta så hittar man guldkornen bland dom där rösterna man inte alls hade tänkt att lyssna på, dom som det visar sig ha en alldeles egen historia att berätta eller en röst som det bara är att följa. Så jag kommer att slå på Sommar i P1 många gånger i sommar. Sändningstiden är som vanligt 13.00 men som tur är sänds programen i repris 22.00 samma kväll. Jag brukar lyssna innan jag somnar, med fönstret öppet och sommaren utanför. Och så finns dom såklart på webben också, att ladda ner och ta med ut i sommaren, på stranden, i skogen, i skydd från solen.

Similar Posts:

• Forever sommar och pojkstreck
• Sommar av konsekvenser
• En mellanrummens sommar
• En sommar av allt och inget
• Ingen sommar utan nordic noir?

Men vad är egentligen ett spöke? Många tänker nog på rasslande kedjor, ektoplasma och dallrande kristallkronor när de hör ordet men låt oss göra en mera generell definition. Den kan lyda ungefär så här: ett spöke är en varelse som fastnat mellan de levandes och de dödas värld p.g.a. att den vill de levande något men saknar möjlighet att meddela sig direkt. Den äger ingen kropp men kan ändå påverka materien genom att exempelvis välta stolar eller slå upp fönster med hjälp av vinden. Detta blir därför dess sätt att tala: genom att hemsöka istället för att tala rakt ut. Den låter oss tolka sina gester, avläsa sina fysiska och konkreta tecken till ett språk och på så sätt få oss att begripa den djupare innebörden av sitt meddelande.

Låt mig nu ställa ännu en fråga: är inte metaforen i sig ganska spöklik? Är inte dess sätt att meddela sig indirekt med konkreta bilder (gester) snarare än abstrakta ord en form av ”hemsökelse”? Jo, tycks Dahlberg mena, för spöklikheten är inte något unikt för spöket. Spöklikheten är nämligen den struktur som präglar hela vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss. Den är, för att tala postmodernska, de diskurser som hemsöker det dagliga talet och får innebörderna att förskjutas. Den gör att ”oskyldiga” ord aldrig fungerar som de ska utan ständigt får politiska implikationer och laddas med inte så oskyldiga betydelser. På så sätt är språket aldrig ”under kontroll”; det kan aldrig ”talas entydigt” och inte heller vara neutralt – eller ”berättande”, som vissa manifestförfattare tycks tro. För språkets spöklikhet är lika omöjlig att undvika som det är omöjligt att hålla fast en vålnad. Man får helt enkelt inget grepp om det.

Klassisk postmodernism således? Jodå, Dahlberg kan både sin Derrida och sin Butler. Men att reducera Att umgås med spöken till en uppvisning i svår filosofi vore orättvist. Dahlbergs texter är nämligen intressanta på flera sätt, inte minst stilistiskt. I korta, lyriska texter, ofta placerade mitt på sidan skapar Dahlberg en gränszon mellan essän och skönlitteraturen, lyriken och facktexten. I ena stunden läser man på ett sätt, i nästa på ett annat. Det är en balansgång som påminner lite om den man gör när man läser Horace Engdahls hårt kondenserade Meteoriter – en utmärkt bok att fortsätta med för övrigt. Liksom där är språket och aderssen flertydiga på ett sätt som skapar en inre såväl som yttre dynamik i texten. Dahlberg är dock inte lika anspråksfull som Engdahl. För medan den sistnämndes texter präglas av en fullkomlig koncentration pendlar Dahlbergs mellan fokus och förströddhet. Mellan allvar och humor. Så här kan han skriva till exempel:

Bilmänniskan tar risker som ingen annan, kör om i kurvor, i backkrön, i kilometerlånga köer. Bara för att kunna vara på den andra sidan i några sekunder, med det föregivna motivet att vinna tid

Visst, det är fånigt och egentligen är det väl inte särskilt roligt. Men i en krävande text som denna kan jag inte låta bli att charmas av detta harmlösa spöke och dess lite tafatta rasslande med bokstäverna.

Similar Posts:

• På kartans vita fläckar
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Engdahl lyfter på masken
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Horace på bästa humör