Bakom allt detta ligger familjens historia och ruvar. Något hände med pappas farmor och det påverkar släkten två generationer senare. Är det anledningen till att lillasyster Mai är sjuk? Är det en förbannelses fel att Adis äldre syskon hamnar mitt i Kinshasas inbördeskrig? Och i så fall, hur tar man bort en förbannelse?

Kayo Mpoyis debutroman är en suggestiv berättelse med många bottnar. Den handlar om mycket men säger inget rakt ut. Där visar Mpoyi en otrolig kraft i sitt språk – hur hon lyckas balansera det enkla med det djupa. Detta hjälps av att huvudpersonen Adi, som är jaget i boken, är ett barn och därför ofta observerar sin omgivning utan att riktigt förstå den. Det gör att Mpoyi kan hinta om mycket till läsaren utan att behöva säga det rakt ut – vi får själva koppla ihop sakerna Adi är med om och dra egna slutsatser utifrån dem. Mpoyi är skicklig i sitt skrivande och lämnar tillräckligt med hintar för att läsaren ska hänga med i handlingen ändå.

Boken utspelar sig i Tanzania under 90-talet och händelser både i Tanzania och grannländer blir bakgrund till handlingen. Böcker som utspelar sig i afrikanska länder har blivit alltmer populära de senaste åren och många läsare uppskattar att få nya perspektiv och att lära sig lite om en annan kultur. Jag upplever dock att Mai betyder vatten inte är fokuserad på kultur och land på det sätt som till exempel bästsäljaren Vända Hem av Yaa Gyasi. Det är mycket mer en allmängiltig historia om att vara barn och växa upp, oavsett var man råkar bo.

Jag lämnade den här boken med en nästan melankolisk känsla. Trots att den är skriven så vagt och att mycket som händer inte riktigt går att ta på blev jag fångad av berättelsen. Det där flyktiga i barndomen och försöken att förstå sin omgivning är lätt att relatera till. Jag hade lite svårt för stilen till att börja med och vet fortfarande inte riktigt om jag gillade den. Men. Ändå är det något som drar i boken, som fick mig att vilja fortsätta läsa, och som får mig att fortsätta tänka på den veckor efter att jag lagt ner den.

P.S. För den som är intresserad av att läsa mer om förbannelser i samtida böcker med koppling till Afrika kan jag rekommendera essän ”Turning the ’Curse of Ham’ Into a Blessing”.

Similar Posts:

• Hockey och meth
• Bokstäver som inte behöver vara tysta
• Betydelsen av en familj
• Att fara till en bror
• Ingen sommar utan nordic noir?

En del konst har en unik förmåga att vidga mina föreställningar. För att förklara mig närmare kan jag ta följande exempel: Jag bär inom mig en uppfattning om att människors viktigaste egenskaper i mångt och mycket har varit desamma genom århundradena. Men om jag rannsakar mig själv, måste jag nog erkänna att jag av ren bekvämlighet låtit bilden bestå. Kanske för att det känns obekvämt att notera avvikande beteenden eller värderingar hos någon som jag vill ska ingå bland mina kulisser. Jag bestämde mig därför en dag för att kasta mig ur bekvämlighetens fåtölj för att låta en konstnär skaka om mig lite grann.

I Carl Johan De Geers bok Släkten och slavarna ges utrymme åt frågandet och undersökandet av det förflutna. Konstnären undersöker något som han suddat ut tidigare i sitt liv, nämligen den egna adelssläktens historia. I det här fallet Louis de Geer, som levde 1587 – 1652 och som i skolböcker beskrivs som Sveriges industrifader. Men det är i ett helt annat ljus konstnären placerar sin adliga släkting.

De Geer har tidigare undersökt obekväma saker i sin familjehistoria, vilket återges i självbiografin Jakten mot nollpunkten. Där berättar han bland annat om sin mormor som var nazist. Relationen var likväl viktig under uppväxten, eftersom hon visade omsorg och skapade en trygg bas när den egna mammans dysfunktionella liv rent ut sagt var ett helvete för honom och hans syskon.

I konstnärens väg kom på kort tid två olika män som hade kopplingar till en slavstation i Ghana, som grundats av Louis De Geer. Deras vittnesmål om sina släktträd gjorde att Carl Johan De Geer började nysta bakåt i sin egen historia. De samlade intrycken påverkade honom så att han fann mod att omvandla sina fynd till ett konstnärligt projekt.

Grävandet innebar att De Geer läste böcker av författare som beskrivit slaveriet; exempelvis Janne Lundströms serialbum om Johan Vilde samt Yaa Gyasis roman Vända hem. Men han tror sig inte kunna klara ett besök på slavstationen i Ghana – han är rädd för vad ett sådant besök kan göra med honom.

I boken varvas berättande text och fotografier av de handfasta konstverken. Bland annat pryds en stol med bilden av kedjade slavar och ett porträtt av en adelsman. Det ser uppkäftigt ut. Konstnären som var ung 1968 är fortfarande rebellisk och han visar med sitt grepp hur allt har ett pris. Bearbetningen ska påminna om att vi aldrig får glömma den omänskliga slavhandeln.

Undersökningen och konstarbetet var till en viss del terapeutisk, gissar jag, även om det gått lång tid sedan slavarna tillfångatogs i familjens regi. Konstskapandet väckte för De Geer även frågan om vi med nutidens värderingar överhuvudtaget kan döma de människor som levde med helt andra föreställningar och en helt annan samhällskonstruktion? Troligen går frågan djupare i honom än vad som egentligen kommer fram i texten.

Ibland fantiserar De Geer om att gravera en mässingsskylt som han ska sätta upp på det vackra palatset vid Götgatan i Stockholm och som är uppfört av hans förfader. En textidé är ett citat från serieböckerna om Johan Vilde och en annan textidé är kortare: ”Detta hus är byggt med slavpengar?” Men samtidigt vidgar sig hans perspektiv till nutiden, eftersom många av de omgivande klädbutikerna säljer varor som enligt uppgift tillverkats under slavliknande förhållanden. Också den kollektivtrafik som rullar i Stockholm har bakomliggande företag med intressen som kränker mänskliga rättigheter.
Jag önskar nästan att han omsatte sin idé om mässingsskylten i praktisk handling, av omsorg om vår nutid och framtid.

Similar Posts:

• Smutsiga pengar och hemliga konsthallar
• På spaning efter ett adligt förflutet
• Äventyr och förtryck i svenska Västindien
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Konstifik Konstig Konst = Kul!

Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig.

Och ändå: eh.

Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på sistone; Gyasi, Selasi, Bulawayo, Adichie … Utmärkta författare hela bunten, och böcker med både viktiga teman och gripande handlingar, men någonstans känns det som om de lärt sig Skriva Romaner på samma skrivarkurser på amerikanska universitet. Det ska vara Teman, det ska vara Budskap, det ska vara Problematiserande, och det måste finnas en Hook.

I Memorys bok är hooken denna: Memory sitter i fängelse för ett mord hon kanske eller kanske inte begått – hon vet nog mer än hon talar om för oss, men hon tänker berätta hela historien så vi får vänta lite. Och hennes historia är komplicerad, inte minst av det faktum att hon, med föräldrar uppväxta i apartheidens Rhodesia och själv uppvuxen i Mugabes Zimbabwe, är svart men albino. Inte riktigt svart, inte riktigt vit. Uppvuxen i en svart familj, men uppfostrad av en rik vit man som adopterade henne … eller köpte henne, om vi ska säga det rent ut. (Inte av det skälet.) Nu är det han som är död, och samma statsmakt som aktivt uppmuntrat till förföljelser av de återstående rika vita landägarna ska nu ställa henne, som går i två världar men inte är välkommen i någon, till svars för det.

Det är ett upplägg som borde kunna öppna upp för allt möjligt, och det gör det också. Gappah tar i från tårna och väver in mängder här; manligt vs kvinnligt, traditioner vs modernitet, europeiskt vs afrikanskt, samhälleliga vs personliga brister … det förmätna i att en vit man tror sig kunna ge en svart flicka (om hon nu kan kalla sig det) ett bättre liv än hennes föräldrar, det faktum att pengar och stabilitet faktiskt har enorma fördelar. Sexualitet, identitet, allting ska in, och Gappah är en tillräckligt god berättare för att smyga in det utan att skriva oss på näsan, väver in lagom många ord på sina karaktärers icke-engelska språk för att vi ska få lokalfärg … Och alltihop känns bara lite för perfekt, lite för mycket som om hon bockar av teman på en checklista och använder det gamla greppet att hålla inne med viktig information till slutet för att skapa spänning. Här finns gott om ögonblick och iakttagelser som är väl så starka som i Sorgesång, men handlingen som håller ihop dem går på konstgjord andning. Det är en roman som vill få jorden att gunga men spelar på alldeles för säkra kort.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Under fattigdomsstrecket
• Kartan, kroppen, språket
• Allt går sönder, allt gror
• Priset man betalade för rytmen

Här möts – nästan – två av huvudpersonerna i Yaa Gyasis roman Vända hem, två halvsystrar som vuxit upp på olika håll och utan kännedom om varandra. Effia är nygift med den brittiske kommendanten på fästningen – eller gift och gift, hans riktiga, vita hustru finns förstås hemma i England – och Esi trängs under omänskliga förhållanden nere i fängelsehålorna. Effia hör gråten därnerifrån och frågar sin man vad som finns där. ”Fraktgods”, svarar han.

Från den punkten lever släktträdets båda grenar i olika världsdelar i generationer. Den ena i ett Afrika präglat av stam- och kolonialkrig, den andra i USA som slavar och undertryckta av rasism, fattigdom, polisbrutalitet och droger. Båda miljöerna går långsamt mot någon form av frigörelse, men Gyasi åskådliggör verkligen vilken långt, snårig och smärtsam process detta är, gestaltat i konkreta människoöden.

Det finns förstås paralleller att dra till Alex Haleys släktepos Rötter som, tillsammans med teveserien baserad på romanen, slog ner som en bomb i amerikanskt historiemedvetande i mitten av 1970-talet. Båda är klart läsvärda, men Gyasis berättelse något mer sparsmakad och formmedveten. Hur hon lyckats paketera denna enorma berättelse – åtta generationer på två kontinenter – i ett ganska blygsamt format, genom att göra nedslag i varje specifikt livsöde, är vansinnigt imponerande.

Genom att placera sina karaktärer på båda sidor av slavhandeln, de förslavade och de förslavande, berör Gyasi också det såriga faktum att afrikaner i denna smutsiga handel var såväl offer som förövare. De kontrollerade kanske inte villkoren för den transatlantiska slavhandeln, men tagandet av fångar i olika typer av stamkonflikter var kanske en förutsättning för den, och det växte och blev alltmer absolut som en konsekvens av den.

Varhelst det finns mänskligt lidande och ojämställdhet tycks där också finnas människor som är beredda att på olika sätt tjäna på det. I Yaa Gyasis förkrossande släktberättelse utforskas konsekvenserna av detta generation för generation.

Similar Posts:

• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Svenska Afrikakompaniet och De Geer
• De som blev kvar
• Att bli till
• Moral mot historiskt storkapital