Långt från min far är, åtminstone på ytan, en helt annan berättelse. Nina lever mitt i 2000-talet, hon är ingen drottning, hon har inget att offra, hon tänker inte ens på sig själv som afrikan; som barn till en västutbildad ivoriansk läkare och en rebellisk fransyska har hon aldrig ens lärt sig sin släkts språk utan klarar sig fint med kolonialistspråket franska, hon har en framgångsrik karriär i Paris … och så en dag dör hennes far därhemma i byn, och hon måste återvända till ett korrumperat land mitt i ett inbördeskrig för att i egenskap av äkta barn anordna en traditionell begravning.

”Äkta” barn eftersom det snart visar sig att den familjen hon trodde hon hade – mamma, pappa, syster, löst definierade släktingar i kanten – inte alls stämmer med hur de ser på saken. Och den roll hennes far hade i hennes liv var ju inte alls den han var gentemot alla andra, precis som den barndom hon minns att hon hade inte alls var den som andra såg henne som. Så vem är hon då, och vilka är de andra i hennes liv? 2000-talets Elfenbenskusten är ju ett modernt land, precis som hennes far var en modern människa, en medlem av den där första postkoloniala generationen som skulle bygga det där nya Afrika; här finns e-post och mobiltäckning, hon springer ihop med gamla bekanta och sitter och diskuterar konst över ett glas vin, exilboende familjemedlemmar kan flyga in med kort varsel och hämtas i bil på den luftkonditionerade flygplatsen. Det är nästan som hemma … äh, Paris. Men är det verkligen så enkelt? Samtidigt är traditionerna fortfarande där, lojaliteterna fortfarande på familjenivå, vapnen och mutorna överallt …

För att återgå till ditt problem ska du veta att var och en av oss har sin egen väg att gå. Vänd dig gärna till andra, men gör som i flygplanet när det tappar höjd. Glöm inte att sätta på dig syrgasmasken själv innan du hjälper andra.

Tadjo är poet också, och det märks i hur hon skriver; solen lyser ogenerat, hennes mors piano hörs fortfarande i det länge övergivna musikrummet, hon vill väva in gott om underströmmar i en kort roman som mest består av Ninas sökande efter vem hennes far egentligen var, i hans papper, i hans nedskrivna minnen, i hans oäkta barn, i hans kollegor och fiender … Det blir en roman om svårigheten att ställa det förflutna till svars, att vänta sig tydliga svar. Och därmed också tyvärr en lite platt roman när den efter bara 170 sidor rinner ut i en handfull jord. Det finns stora frågor att ställa i den nya afrikanska litteraturen, inte minst i det att så många av dess ungdom och dess författare kommit att leva i förskingringen. Vem är Nina? Vem är hennes far? Vartåt går vägen härifrån? Långt från min far gräver tyvärr sällan djupt nog eller höjer blicken tillräckligt för att vi ska komma något närmare. Det förblir en ganska välskriven familjeberättelse i det mindre formatet, men det kunde blivit mer.

Similar Posts:

• En brutal och verklig saga
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• Mäktigt om omvälvande tid
• Nedslag i konflikt

Vilket sammanträffande. Eller la jag helt enkelt märke till rörelsen för att jag var mitt inne i en bok som synliggör beteenden som pekar mot fattigdom? Vilka klassperspektiv har jag missat innan jag läste boken undrar jag, både när det gäller böcker jag läst och människor jag träffat. Vad har jag INTE sett eller uppfattat? Vad ser jag nu som en följd av läsningen? Vad kommer jag nu kunna ta till mig i nästa bok jag läser?

Jag hoppas att någon av veckans böcker på dagensbok.com kan fungera som en ögonöppnare för dig.

På tisdag skriver Björn om Véronique Tadjos Långt från min far, en roman om återkomster till ett hem och ett hemland man trodde man visste allt om; en välgjord roman med många bottnar även om ytan blir lite enkel.

På onsdag skriver Ella om efterkrigstidens RUT: tyska kvinnor som kom till Sverige efter andra världskriget och var tvungna att arbeta som hembiträden i två år för att kunna få uppehållstillstånd. Så löste man behovet av billig arbetskraft då – och det är svårt att inte dra nutida paralleller. Boken heter Det städade folkhemmet och är genusvetaren Emma Strollos doktorsavhandling.

På torsdag skriver Christina om en fin ungdomsroman av Katarina Kieri som får högsta betyg.

På fredag skriver Håkan om diktsamlingarna Vägg i vägg och Landskap. En blir hyllad, en blir sågad.

Similar Posts:

• Oändliga litterära äventyr
• Et voit rien
• En brutal och verklig saga
• Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck
• Poängen med kvinnor och barn

I åtta olika prosastycken gör Tadjo tolkningar av hur det egentligen kan ha gått till. En större berättelse om makt, sorg och förpliktelser ritas upp. Inte ett sökande efter sanningen, men ett sökande efter alternativ. Under tiden förflyttas jag in i en sagovärld med vackra, aningen högtidliga beskrivningar, för att plötsligt och brutalt kastas ut i slavskeppens verklighet, och tillbaka in i sagan igen.

Det här är ingen tung roman på 500 sidor. Det här är en liten tunn bok i grönt på knappt hundra blad. Alltså: jag måste läsa långsammare. Jag måste läsa igen. Jag borde läsa på. Afrikansk litteratur är något jag bara har nosat på, afrikansk kultur likaså. Men jag kan inte göra annat än att läsa med mina västerlandsglasögon. För moderskapets mystik känner jag igen. Liksom kvinnans lott i livet. Så här skrivs det:

Efter att ha varit föremål för skämt väckte Pokou nu rädsla. Att bryta livscykeln. Fanns det någon större förbannelse för en kvinna?

Drottning Pokou lever nämligen länge utan barn. Hon ber till gudarna. Men när inget händer, accepterar hon situationen och hennes kropp förändras. Den blir muskulös, fyrkantig och har ingen skymt av en kvinnas mjuka, runda former. Hon är listig och hårdhudad, imponerar på männen med planer att vinna över fienden i kriget.

Men så anländer en officer och en gentleman. Han tycker om hennes former, han ser vem hon verkligen är. Jo, man kan sucka. Man kan tänka, åh, så Julia Roberts. Och man kan bestämma sig för att det inte gör något. Legenden rymmer så många ingångar att den simpla ytan inte spelar någon roll.

Och det gör att jag inte riktigt kan greppa Drottning Pokou. Concerto för ett offer. Jag funderar jättemycket på den, men mitt huvud är så fyllt av bilder, olika känslor och scenarion. Den lilla boken ligger på skrivbordet, i väskan, bredvid sängen. Pockar på min uppmärksamhet och viskar: läs mig nu då. En gång till, så kommer du förstå, även den sista berättelsen om fågelpojken.

Jag viskar tillbaka: ja, om en liten stund. Då ska jag förstå. Om det är nödvändigt.

Similar Posts:

• Et voit rien
• Stick!
• Nya vägar
• Mellanförskapets mästarinna
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram