Jag brukade sjunga för min lillebror. Han älskade det. Först sjöng jag Du ska inte tro det bli sommar och sedan Tipp, tapp, tipp, tapp. Han satt och småstudsade i stolen av glädje.

Så inleds Ensam mullvad på en scen. Men det är ingen modig ensam mullvad som ställer sig på en scen. Det är en mullvad med scenskräck. Ensam mullvad på en scen är något jag sällan stöter på, en bilderbok berättad i jagform. Därför får vi inte veta den lilla mullvadens namn. Givetvis är han ingen mullvad på riktigt, det är bara en dräkt han ska ha på sig under klassens vårfest, med föreställning för alla föräldrar och släktingar. Mullvaden vågar inte sjunga när det är så många som tittar och lyssnar. Fröken föreslår att han bara ska gå upp på scenen och tala om för publiken när föreställningen är slut.

Så är det då dags för dagen D. Den lilla mullvaden får glada tillrop från familjen men han vill inte äta frukost, och släpar sig till skolan.

Under föreställningen får han, såklart, kalla fötter och gömmer sig i kapprummet. Så kommer hans lillebror ropandes ”Lilla mullvaden!”. Lillebror som tycker att mullvaden är bäst på att sjunga sånger tar sin storebror i handen. När lillebror uppmanar mullvaden att sjunga för honom kan han inte motstå längre. Tillsammans går de upp på scenen…

Det här är en helt bedårande berättelse om scenskräck. Eva Erikssons bleka blyertsteckningar korrelerar väl med temat i Ulf Nilssons text. Minspelet och det tydliga kroppsspråket i hennes teckningar är underbart, särskilt i de scener där den lilla mullvaden ser så modfälld ut, att man som läsare kan känna hur ont det gör i magen, för det gör det ju när man ska göra något som är riktigt obehagligt.

För den som inte har en lillebror att hålla i handen som sällskap när det är så läskigt att man bara vill gömma sig, kan det kanske vara lika fint att ha en bok om en ensam mullvad på en scen.

Det här är ofta riktigt roligt och väldigt, väldigt sött.

Similar Posts:

• Sex fot under jorden
• Tam barnbok
• Nostalgiska illustrationer med tveksam sensmoral
• Fint om längtan, ensamhet och död
• Rädsla inför det nya

Hemma i flickrummet i Åkersberga stod en späd Billybokhylla inramad av en flera meter lång gullranka. När jag tröttnade köpte jag istället flera Ivarhyllor (också en Ikeastorsäljare) som farsan hjälpte mig att måla lindblomsgröna. Med tiden flyttade jag hemifrån och efter ett par år målades mina Ivar sälgrå. Men saker och ting har en förmåga att upprepa sig, och nu bor jag återigen ihop med Billy. Dock behöver jag utöka samlingen för trots att jag byggt på uppåt taket så bågnar Billysarna som ni ser. Nu bor de flesta böckerna i dubbla rader och det finns ingen som helst möjlighet att förvara dem i färgskalor, såsom jag tidigare gjort och fortfarande önskar. Mina vackra poesiböcker täcks av kioskdeckare och de där tunga filosofiböckerna som får mig att verka intelligent döljs bakom nyrecenserat.

Mina böcker har en tendens att vandra. De jag för tillfället läser, eller strax ska hugga in på, bor på nattygsbordet. Ibland åker de ner på golvet, men jag försöker vara snäll och varsam.

På byrån ligger böckerna jag bläddrar i och snart ska ta tag i. De där jag behöver se för att ha en bra framförhållning.

Och på bordet brukar de nyinköpta böckerna hänga. De där jag kastar längtansfulla blickar mot, och tänker att snart, snart.

Jag vill särskilt lyfta ut böckerna som gör ont men ändå gör mig stark. Jag har alltid tänkt mycket på döden och ett par av mina böcker i ämnet är jag extra varsam om. Johan Nordbeck, min lärare från Skrivarakademin, har skrivit en otroligt gripande diktsamling om sin son Love som levde med cancer i hela sitt korta liv, Ska ni också få åka hem? Min bästa Charlotte Qvandt har skrivit om sin mammas sjukdom och död i samma skitsjukdom i sin bok Du ser draken genom fönstret. Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm får mitt hjärta att svämma över av längtan efter min döda hund. När en av mina bästa vänner valde att inte leva längre marathonläste jag Udo Grashoffs Nu måste jag sluta. Det är en samling autentiska självmordsbrev som ger en inblick i vad människor kände och tänkte omedelbart före döden. Boken manar oss till att inte bli skrämda av självmordet, inte heller vända bort blicken eller försöka undvika att ta ställning.

Det finns böcker jag bara behöver titta på för att få igång kreativiteten. Yoko Onos Grapefruit och Lyckad nedfrysning av herr Moro är mina pärlor och jag rekommenderar dem starkt till alla er som behöver inspiration i ert skrivande, eller för den delen bara behöver få en kick. Yoko fyller sin bok med stycken som alla inbjuder till agerande. Typ: POSTSTYCKE II Skicka ljudet av hundra soluppgångar på en gång. I antologin Herr Moro läser jag bland annat: Ingenting är grymt. Allting är grymt. Ingenting är komiskt. Allting är tragiskt. Ingenting är tragiskt. Allting är komiskt. Allting är verkligt, overkligt, möjligt, omöjligt, fattbart, ofattbart. Allting är tungt. Allting är lätt. Det var Eugène Ionesco som skrev så klokt 1962. Och för mig öppnas det lyriska dörrar.

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Ger dig tid att stanna upp
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Alla minns vi Lennon
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Den här boken är faktiskt ganska underbar. Medan den lilla musen upptäcker Klein River Cheese Farm där han bor, försöker prata med kor och människor, lär sig skriva och upptäcker ost, så resonerar han sig fram till förnuftiga svar på de frågor han har. ”Vem är jag?” till exempel:

”Jag” började vid de två öronen som satt överst, fortsatte nedåt, svällde ut lite över magen och slutade vid bakfötterna. Allt innanför det var ”jag”. Jag hade en liten nos, en liten mage, fyra små ben och två små stora öron.
Nej, sedan var där visst en svans. En liten lång svans. Jag kände på den och klämde på den. Jag drog i den. Är den här svansen min? Aj! Ja, svansen var min!

När han sedan prövar dra i sin mammas svans och inte känner något inser han att hon är en annan. Ost till alla möss är full av den här sortens filosofiska slutsatser och upptäckter av hur världen fungerar. Den lilla musen inser snart att hans uppgift i världen är att hjälpa andra, även om den insikten sätts på prov när han står inför valet att rädda en katt från att drunkna. En annan viktig lärdom man kan dra av den här boken är att man inte gärna dödar andra varelser om man känner dem, alltså: att samtala och vara social är viktigt.

Boken förmedlar starkt känslan av hur roligt det är att upptäcka saker och förstå samband. Det är igenkänning som kan glädja såväl stora som små.

Similar Posts:

• Vardagsskildring med humor och värme
• Bedårande om scenskräck
• Sex fot under jorden
• Mysrys – fast mest rys
• Anna Livs Billybokhyllor bågnar

Skämt åsido – det har funnits föräldrar, och andra, som har upprörts av detta. Liksom det alltid finns när barnböcker tar upp svåra ämnen. Vi vuxna vill helst stoppa undan sådant som är svårt och låta bli att prata om det. För vi vill ju inte att våra barn ska råka ut för död och elände och om vi låtsas som ingenting så löser det sig säkert på något sätt.

Fast det gör det ju inte. Och sorg är ju inget farligt, om än sorgligt.

Ulf Nilsson är alltså nu tillbaka med en ny bok om djur och döden, denna gång med Eva Eriksson som tecknare. Alla döda små djur handlar om lille Ulf, Ester och Esters lillebror Putte som har fasligt tråkigt. Så hittar Ester en död humla och blir glad för att det äntligen händer något! Den modiga, och mycket förslagna, Ester bestämmer att de ska begrava humlan. Så görs och sedan har barnen fått blodat tand. Här ska begravas! De börjar leta efter döda djur och begraver dem en efter en. De startar en firma, Begravningar AB, och ringer runt till grannar och släktingar för att höra om inte någon har ett husdjur som har dött och behöver begravas. Varje begravning tas på yttersta allvar: lille Ulf läser en nyskriven dikt om döden och lillebror Putte gråter.

Sedan blir det en ny dag och de hittar på något annat.

Alla små döda djur är alltså ingen lika tårdrypande historia som Adjö, herr Muffin. Den är snarare ganska lättsam, utan att på något sätt förlöjliga döden. I stället behandlas döden för vad den är: sorglig, visst, men också oundviklig. Djur dör (och det gör människor med) men det är en del av livet. Och de riter vi har för att kunna hantera döden är nog så viktiga.

Similar Posts:

• Bedårande om scenskräck
• Liten verklighetsfantasi
• Harmlös julsaga
• Hundhäng med hundgäng
• Heja Benny