Döda löv är en bok om att hitta tillbaka hem, skriven med lätt och varm hand. Skildringen av By och människorna där står i centrum; berättelsen slingrar sig fram genom Nils möten med dem och sina minnen av dem och platsen. Det är tydligt att Malmquist har velat behandla tidens gång och påverkan på människoliv i en historia med märkliga sammanträffanden och ständiga musikreferenser – hela tiden med den svenska, grönskande sommaren som kuliss.

Som en anekdotisk, lättsam och många gånger dråplig historia fungerar Döda löv fint. Den når dock inte riktigt in på djupet. Kanske beror det på att intentionen att beskriva tidens obarmhärtiga gång skiner igenom för mycket – texten vill något som den inte riktigt lyckas med – eller att historien i sig är så pass lik en uttjatad countrylåt att något mer extraordinärt hade krävts för att texten skulle kännas på riktigt.

Malmquist ger i alla fall tillträde till ett litet samhälle som rymmer mycket, och när Nils åker ifrån By på sin kvadricykel är jag nöjd att han verkar ha hittat viktiga saker där, och att jag fick vara där med honom.

Similar Posts:

• Poeckey
• Där förväntad lycka blir till katastrof
• Manskroppen läcker
• Män som slår – eller inte
• Själslig smärta som går i arv

Tom Malmquist är poet med två utgivna diktsamlingar och temat för hans prosadebut, livet och döden skilda genom en steril underjordisk sjukhuskulvert, har onekligen en poetisk lyster över sig. Som ett tankeexperiment över någonting lika obegripligt som begripligt, skriven med en detaljrik närvaro där läkarna citeras ordagrant när de förklarar de medicinska termerna. Men, och det är ett stort men: Tom, Karin och Livia är inte fiktiva karaktärer i ett tankeexperiment utan Tom är författaren Tom och Karin var hans sambo och Livia är deras dotter som Tom är ensamstående förälder till.

Händelserna i romanen ligger några år tillbaka i tiden och utan att försöka vara för mycket amatörpsykolog är det nog ett rimligt antagande att skrivandet haft som teurapeutiskt syfte att bearbeta den förlust som drabbar författaren exakt samtidigt som han får ansvaret för sin för tidigt födda dotter. Han tilldelas en livsuppgift, och som ensam förälder en krävande sådan. Kanske ger en sådan uppgift, kompromisslös och oförhandlingsbar, en möjlighet att klara prövningen bättre. Den ger i vart fall inget utrymme till att hantera sorgen på ett självdestruktivt sätt. Berättandet är osentimentalt samtidigt som sorgen är påtaglig i en kombination som jag inte tror skulle fungera om det var en icke självupplevd roman. Tom antecknar, han antecknar allt som läkarna säger och frågar om det rent medicinsktekniska men inte utan att han ändå med den totala desperationen över situationen nämner att de ju satt hemma och såg på film tillsammans i onsdags.

Efter dygnen på sjukhuset, efter att Karin dödsförklaras och Tom sätter sig i en taxi hem med sin dotter börjar nästa mardröm. Eller ja, i jämförelse kanske det är petitesser men det är ingenting som en person i hans situation ska behöva utstå, tvärtom är det väl just sådant som skulle kunna få saker och ting att spåra ur ordentligt. I det lagliga glapp som inträffar då föräldrarna endast är sambos men inte gifta adresseras Livia som Flickebarnet okänd Lagerlöf. Det fyra veckor gamla flickebarnet har en överförmyndare för att tillgodose sina ekonomiska rättigheter, men ingen vårdnadshavare eftersom Tom saknar officiell ställning och egentligen bara är skriven på samma adress som sin dotter. Inte heller får han någon föräldraersättning eller för den delen juridiska rättigheter att fatta beslut som rör barnet. Att det finns luckor i ett rättssystem är väl inte orimligt, men att statens olika tjänare drar så hårt åt den del som är inom deras ämbetsområde blir onekligen lite chockartat. För både läsaren och Tom. Under en konversation ger Tom upp och ställer frågan: Har du själv barn (svaret blir: det tänker jag inte svara på) och uppföljningsfrågan: Har du läst Kafka (svaret blir: jag tycker du ska ringa till skatteverket).

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som släpptes 2015, har mottagit en rad utmärkelser och översatts till ett tiotal språk. En berättelse om hur självupplevd sorg hanteras när det beskrivs så öppet, men samtidigt med en så stark integritet inför sin avlidna sambo, så osentimentalt men ändå så emotionellt har tveklöst potential att bli en modern klassiker eller i vart fall en roman som kan läsas med lika stor behållning om tio eller tjugo år. Liv, död och sorg är ju onekligen några av de mest universella ämnena och det här är ju den typ av roman som alla kan ta till sig av. Även om gravida par kanske gör bäst att låta denna vara något år eller två.

Similar Posts:

• Lite för lätt
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• Med ömhet inför varandet
• ”Min bror är död”
• En bildhuggares dotter, en författares familj

Vi måste kunna prata om det här för att kunna förändra något, löd Alakoskis uppmaning. Men om det var svårt att hitta kvinnor som vågade berätta om sina erfarenheter av våld, så tycks det ha varit ännu svårare att hitta män som kan och vill berätta.

Vad nu skälet är så blir det väldigt spretigt, och det tar en lång stunds läsning att riktigt bli klok på vad det är författarna velat göra här. Där Lyckliga slut erbjöd en mångfald av röster, men med en röd tråd, drar Våld till vardags väl mycket åt alla möjliga håll.

Tom Malmquist och Niclas Nilsson bidrar med dikter, Ulf Krook med en novell om en vedervärdig gymnasielärare som ligger med sina elever, René Vázquez Díaz skriver någon sorts kvinnoföraktets litteraturhistoria och Jens Liljestrand gör en fantasiintervju med Jan Guillou som slutar i blodbad. Inga dåliga texter i sig, men en lite märklig blandning.

Nationalekonomen Stefan de Vylder sticker ut med en diskussion kring kostnaderna för mäns våld – män står ju, som säkert ingen missat, för ungefär 90 procent av allt våld i världen – och räknar på både vardagsvåldet och på krig och försvarskostnader. Jag vet inte hur man ska ta det – att till exempel de offentliga kostnaderna, i en studie från Umeå universitet, för en enda kvinna som i 20 års tid misshandlats av sin man har beräknats till 2,5 miljoner kronor. Eller att vi världen över lägger 1 300 miljarder dollar per år på ”försvarsutgifter” och 80 miljarder på att försöka lösa världsfattigdomen. Är det bara bisarrt att sätta prislappar på lidandet, eller kan siffror, som när Sternrapporten beräknade vad klimatkrisen kan komma att kosta oss, leda till att frågorna äntligen tas på allvar?

I alla fall kommer de där vardagliga, personliga erfarenheterna ofta i skymundan. Ändå är det ofta dem jag vill veta mer om, de som berör mest. Stefan Villkatt skriver till exempel om att som ung kille blir förödmjukad av en tjej och om planen på att straffa henne, Mats Söderlund om att ingå i ett gäng osäkra tonårskillar som trissar upp varandra, men också om hur manligheten blir en roll att spela för att ta sig fram, för att vinna godkännande och respekt. Lars Jalmert skriver om strukturer och mansroller, med utgångspunkt i kvinnors vardagsrädsla, om att råka gå av vid samma busshållsplats och känna att man uppfattas som ett hot. Lars Einar Engström lyssnar in och funderar kring hur män i företagsvärlden talar om sina kvinnliga kollegor och Zanyar Adami hör sin pappa berätta om sina upplevelser av krig och tortyr i kurdiska Iran.

Först ut är Rickard Flinga, som suttit tjugo år i amerikanskt fängelse för överlagt mord på någon som förgripit sig på hans dotter. ”Män är våldsbenägna från födseln”, förklarar han. ”Det är ett medfött beteende som vi har begränsad kontroll över.” Andra skribenter skulle nog knappast känna igen sig i det.

Birger Östberg talar istället om ”en slags känslomässig plattform”, om det som brukar kallas könsmaktsordningen, ”känslan av att jag på något sätt är – eller rätteligen borde vara – mer självklar, riktigare, viktigare eller bättre än du”. Kanske är det där, i hierarkierna, som våldet blir begripligt? När Manlighet är lika med Överlägsenhet blir ju allt som ifrågasätter Manligheten ett hot att petas ned, något att försvara sig emot? Det är en manlighet som bygger på just hot och som därför blir bräcklig, en sårbarhet förklädd till osårbarhet och, med Klas Hyllingers ord, ”en trång och riskabel bur för alla män”.

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Röster och möjligheter
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• Slå inte ned blicken!

Fadersmjölken är Malmquists andra diktsamling och i mångt och mycket en uppföljare på hans första, Sudden death. Där behandlade författaren något så udda som hockey. Tänk er ett gäng killar i övre tonåren, som crosscheckar varandra och skriker ”din lilla fitta” medan de sliter av sig handskarna för ett slagsmål. Så tänker ni er Katarina Frostensson med sitt fragmentariska språk och sina skarpa, skavande konsonanter. Blanda dessa och ni har Sudden death i ett nötskal; en smått genial diktsamling om hur pojkar förvandlas till män genom våld, mobbning och förakt för svaghet.

Även i Fadersmjölken står manligheten i centrum fast ur ett något annorlunda perspektiv. Här handlar det snarare om arv och biologi än värderingar och tonen är betydligt lugnare och mera filosofisk. Dessutom är formen mera traditionell: i Sudden death kunde raderna plötsligt förvandlas till skridskoskär eller sprickor för att illustrera en kluvenhet i medvetandet medan de här är uppställda i strofer med rak vänstermarginal. Dock ska man inte låta sig luras för under dem puttrar ett svårtytt, surrealistiskt bildspråk:

Kall, blöt väv över pannan
kvarkarna inuti partiklarna, jag förnimmer dem
paralyserande or, pulsande i migränens lösa bergart
min fältstrålning, elektrisk aktivitet
sprakande helgonskimmer

Jag kommer närmast att tänka på Federico Garcia Lorca och dennes Poet i New York med sin blandning av poetiska visioner och groteska bilder. Skillnaden är dock att Lorca alltid förankrar sina bilder i en konkret plats medan Malmquist låter dem sväva fritt, som om de vore en mental restprodukt eller språklig avlagring. Det gör det effektfullt men också svårgreppbart och mångtydigt.

Fadersmjölken är dock inte bara surrealistisk och svårtydd utan även konkret och sinnlig, särskilt då den beskriver manskroppen. Inte sällan svävar dikten ut i långa, lyriska beskrivningar, som ofta har något obehagligt över sig. Här finns bilder av faderns halsgrop, där bebishuvudet lutas och hans håriga bröst med bröstvårtan som ”en liten skruv”. Här finns också den hårda magen med rutorna och lite under den testiklarna som två ”avknipsade snokskallar”. Man läser och ryser, och upptäcker plötsligt att man inte vet vad man ryser av. Beror det på de obehagliga liknelserna eller bara helt enkelt på en ovana att läsa om manskroppen som objekt? Vad skulle hända om man beskrev kvinnokroppen på samma sätt? Skulle det verkligen vara lika obehagligt då? Här har diktsamlingen sin styrka: den provocerar läsaren genom att vända upp och ned på invanda föreställningar.

Så slutintrycket av Fadersmjölken är mycket positivt. Det är en komplex diktsamling om manlighet som snarare ställer frågor än ger svar. Allra bäst är den i sina mest förtvivlade stunder som när den vänder sig till Richard Dawkins (Den själviska genen) och utbrister: ”Föddes verkligen mitt barn till en förslavad skyddsängel / för denna oförgängliga höljda parasit?”. Då ryser jag, ända in i märgen.

Similar Posts:

• Poeckey
• New York i en poet
• Glipor
• Förhållandens dödsdrift
• Alltings återvinning

Det handlar om att vinna, att slå sig fram. Aldrig, aldrig visa svaghet. Och hur svårt det är att ta sig ur den mansroll som alldeles för tidigt pådyvlas en. Att inte vilja bli det pappas pappa ville att pappa skulle bli.

min stödkrage, hans hand
skruvar sig in

nu

i nacken, hans arm är ett skaft i mig, jag lyfts
upp,

han slår ned en väldig
spik

genom urminnes

tider.

Tom Malmquist dikter växlar ofta i tempo, de är råa och rasande snabba, mjuka och sorgliga, stilistiska och rena. Överklyvningarna mellan strofer och dikter är oväntade och skickligt gjorda, om än ibland överarbetade i klar modernistisk typ. Tyvärr är boken för svår för barn och är inte heller skriven ur ett barns perspektiv. Det är en tillbakablickande berättaröst som delger oss bilderna. Annars borde hockeyförbunden ha som regel att dela ut "Sudden death" till alla nyinskrivna knattar. Fast framförallt är det de skrikande läktarpapporna och prestationsinriktade idrottstränarna som borde läsa den och ta lärdom. Lära sig att barn är barn och låta dem vara det.

Similar Posts:

• Manskroppen läcker
• Att hitta tillbaka hem
• Där förväntad lycka blir till katastrof
• Män som slår – eller inte
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”