I min bokhylla står böckerna i genreordning, och de rör sällan på sig. De böcker jag läser för tillfället eller planerar att läsa snart står inte här. Här finns sånt som jag läst och vill ha kvar, men också en del olästa böcker i kategorin ”sånt jag tror jag kommer att läsa någon gång i framtiden”. Med jämna mellanrum (= när utrymmesbrist uppstår) förändras statusen på några av de böckerna till ”sånt jag aldrig kommer att läsa”, och då åker de till Stadsmissionen. Fackböcker, kurslitteratur, en del på nåder kvarlämnade CD-skivor samt några Nintendo DS-spel står också här. Och så gillar jag böcker på andra språk. Lite oavsett om jag kan dem eller inte tycker jag att det är kul att ha dem, så i hyllan finns böcker på danska, norska, engelska, tyska, italienska, spanska, tjeckiska och japanska.

P:s hylla har fina avdelningar som en halv hylla H P Lovecraft och en hel sektion gamla Deltaböcker. För att inte tala om en samling William Burroughs, eller världens bästa manga: Nausicaa of the Valley of the Wind av Hayao Miyazaki. Här finns också min för tillfället hopträngda ugglesamling, och ett litet tittskåp bredvid några av samlingens snyggare böcker: Jaromir av Alexander Ahndoril och Den förälskade djävulen av Jacques Cazotte.

I sovrummet finns en pockethylla med mitt i särklass snyggaste bokstöd: motivet är stadsbiblioteket i Stockholm.

I sovrummet ligger också högarna med recensionsex, nyligen införskaffade böcker, och låneböcker, tillsammans med alla tidskrifter som jag aldrig hinner med.

Och ovanpå öppna spisen ligger en hög med böcker jag för ungeför två år sedan utsett till de jag helst vill läsa av alla jag har. Sedan dess har några lästs och andra tillkommit i högen, och nu står där dessutom det stolta beviset på mitt lags tredjeplats i Bibliotek Plattans litteraturquiz i våras!

Favoritböcker – tja, när jag försökte plocka ut ett antal lite snabbt så blev det nästan bara ungdomsböcker. Det är de som har betytt mest för mig och de jag fortfarande har starkast läsupplevelseminnen av, så är det bara. Här ett urval (Förvandlingen av Margaret Mahy, Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder, Den fjortonde bruden av Meredith Anne Pierce, Den oändliga historien av Michael Ende och Jackaroo av Cynthia Voigt) tillsammans med några andra finingar: Tim Burtons The melancholy death of Oyster boy and other stories och en japansk pekbok, samt den livsomdanande Under det rosa täcket av Nina Björk. Mina favoritromaner de senaste åren har varit Jag är allt du drömt av Ali Smith och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, men just nu hittar jag ingen av dem: ett gott teckan tror jag och räknar kallt med att de är utlånade och att någon annan just nu också älskar dem.

Similar Posts:

• Tema: Bokhyllor
• Vecka 42 på dagensbok.com Nya tag på redaktionen!
• Marias bokhylla
• Ingrids bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla

… med mera, med mera, med mera. Rikki Ducornet sparar inte på krutet när det är till att ornamentera och surrealisera. Fosfor i drömlandet är en karibisk-gotisk 1600-talsdjungelroadtrip med en kärlekskrank och vanställd uppfinnare i huvudrollen. Denne och ett gäng andra pikareskt tillspetsade karikatyrer heter saker som ”Fantasma”, ”Yahoo Clay” och ”Nuño Alfa y Omega”. Här uppmålas en värld som skälver av magisk-exotisk detaljrikedom och välfunna groteskerier, och i just det avseendet är Ducornet verkligen mästerlig. Men i övriga avseenden – njae. Problemet kan sammanfattas som att en filmatisering skulle högintressera scenografer och cgi-nördar, men knappast en manusförfattare eller dramaturg (än mindre en psykolog). För exempel kan hänvisas till senare Tim Burton-filmer.

”Som en Calvino på absinth” skrev Björn, och den komplimangen kan säkert anstå debutromanen Fläcken. Så kan substanserna för Fosfor i drömlandet istället ha varit Ipren och Resorb.

Similar Posts:

• Haren har sin gång
• Åttital
• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Världens bästa bok
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen, del 5

Into the Woods är en inte särskilt svårtillgänglig saga – eller kanske snarare alla sagor. Den är Rödluvan möter Askungen möter Jack och bönstjälken, där är Rapunzel och häxan och vargen och jättar och ett barnlöst bagarpar och flera prinsar … och så slutar det ju lyckligt förstås.

Eller, ja, det slutar lyckligt efter första akten. Och sen går det så att säga käpprätt. För när man fått det man önskade sig mest, då lever man ju faktiskt inte lycklig i alla sina dagar, utan då börjar man helt enkelt önska sig något annat.

Into the Woods är en saga som måste bli vuxen. För charmarande prinsar är ju just charmerande prinsar och inte till exempel trogna makar, döda jättar kan ha hämndlystna fruar och att bli svald hel av en varg, ja, det medför ju rimligen en viss posttraumatisk stress.

Om jag skulle sätta betyg på musikalen i sig vore den nog en solklar tia. Nu är det emellertid någon som gjort bilderbok av musikalen och det är förstås ett vanskligt företag. Det är för all del en fin bok, med ganska klassiska sagoillustrationer, men den lämnar, inte helt oväntat, en del att önska.

Hudson Talbott följer originaltexten väl. Ibland för väl. Här och var har han gjort ett mycket bra jobb med att införliva Sondheim/Lapines text i berättandet; ofta låter han den stå oförändrad. Men det är nu inte så att allt som låter genialt, vist och roligt i sång nödvändigtvis också gör det på papper (fast det är väldigt svårt att låta bli att sjunga med, om man nu kan musikalen). Och det som är fina sångrader är inte nödvändigtvis rimliga repliker.

Säga vad man vill om rader som ”It’s your father’s fault that the curse got placed and the place got cursed in the first place!” – helt naturligt talspråk är de ju inte.

Ofta blir det helt enkelt för mycket text. Jag saknar visserligen framför allt en fantastiskt rolig episod där karaktärerna bestämmer sig för att offra berättaren och hela Askungens resonemang kring varför det är smart att lämna efter sig en sko, men här borde ändå gjorts en och annan strykning ytterligare. Framför allt borde det finnas mer luft. De snabba scenbytena borde förärats en blankrad och frågan är om inte repliker som helt behållit sin versform hade tjänat på att få stå versuppställda på sidan.

Som berättelse är Into the Woods emellertid en historia att lägga på minnet, en saga som löser upp sig i kanterna och tar mer och mer mänskligt nyanserade former. En lekfull påminnelse om att livet tenderar vara utan finalnummer, lyckliga slut, renodlad ondska och drömprinsar av substans.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Souvenirprogram de luxe
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Massiv musikalkunskap
• Världens bästa bok

Det här är en fantastisk bilderbok. Den påminner i sin detaljrikedom och lätta drag av gotiskhet om såväl Tim Burtons dockfilmer som >Hans Arnolds skruvade sagobilder. Förutom huvudhistorien finns i bilderna på varje uppslag mängder av detaljer att titta på, bland annat små svarta figurer som ägnar sig åt olika aktiviteter: i den underbara delen sitter de och spelar kort, i den fruktansvärda delen håller de begravning! När Monstret kommer är det riktig skräckfilmsuppbyggnad och överraskningseffekt som gäller, men sensmoralen finns här såklart också: man ska våga se det farliga i ögonen, och allt farligt kanske inte heller är så farligt som man tror.

Anknytningen till huvudhistorien behålls boken igenom, men utan att tappa den tillåter sig Jonna Björnstjerna ibland också att gå loss i fantasier. Som när Lillebror åker hem på metron som går igenom skogen, körd av en liten bäver på en ranglig träbana. I fantasifullhet närmar det sig då Tove Janssons klassiska Vem ska trösta knyttet? och det är verkligen inte illa.

Similar Posts:

• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap
• Snäll kanin med onda ögon
• Livet efter tillplattandet
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Heja Benny

Jag har en mycket mjuk punkt för Tim Burton. Jag har väntat på en bok i tusen år. Jag läste innehållsförteckning i flera minuter… ”Kvistpojken 11, Stirrande flickan 21, Fläckpojken 36, Giftpojken Pelle 73, Nåldynsdrottningen 103, Jimmy den vedervärdige pingvinpojken 111″…Â…slutligen börjde jag mycket fort läsa hela innehållet men jag hade fått en ond aning i magen.

Mina vänner Stare Girl, Stain Boy och Toxic Boy var sig inte lika längre, de såg likadana ut men de var förändrade i grunden på ett sätt jag inte vill kännas vid. Världens bästa bok är på svenska. Illustrationerna andas Tim Burtons ande men texterna gör det inte, hans språk finns där bakom, det lurar mellan raderna och vill komma fram men en ogenomtränglig svensk hinna vägrar att släppa greppet. Det är en bra översättning men jag vill ha mina gamla vänner tillbaka, de jag lärt känna i cyberrymden, och fram till dess är jag hjärtekrossad.

Jag hoppas att någon annan kan älska Voodooflickan för vad hon är, för det är ett riktigt vackert stycke poesi. Det är nog nu man kan säga: – ”Det är inte du, det är jag”, och verkligen mena det.

Similar Posts:

• Det var en gång Â…
• Magiska berättelser
• Alices bokhyllor
• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Tunna väggar i luftslottet