Syskonen Maria och Gabriel har för all del också trygghet, på sitt sätt. De har föräldrar som älskar dem, en snäll farmor som tar hand om dem och en mycket vänlig butiksinnehavare som tar stort ansvar för hela byn. Men pengar är det knappt om, och när sjukhusräkningar läggs till torka och arbetslöshet ser föräldrarna ingen annan råd. De måste åka till Sverige och försöka tjäna pengar.

Så blir Maria och Gabriel jordgubbsbarn, i praktiken föräldralösa barn vars närmaste rest utomlands för att ”plocka jordgubbar”. För är det verkligen plockar jordgubbar de gör? Plötsligt påstår fröken i skolan att det är kallt i Sverige, och en elak klasskamrat kallar syskonens föräldrar för ”smutsiga tiggare”.

När jag var barn, på 1980-talet, skulle man tänka på barnen i det något diffusa Afrika. Vi läste om gatubarn i Sydamerika som sniffade lim. Det var säkert ganska svårt att ta till sig och riktigt begripa, och min generation raljerar gärna över det där sociala samvetet som våra 70-talsinfluerade fröknar skulle pådyvla oss. Fast ärligt talat, varför inte? Barn är av naturen (jag tror faktiskt det) empatiska. Den empatin och frågvisheten är väl klokt att möta, innan avtrubbningen riktigt sätter in?

Människorna som tigger finns ju heller inte bara i berättelser om andra världsdelar. De sitter rakt framför oss, utanför butiker och köpcentrum i vårt vardagsliv (åtminstone tills vi förbjudit dem från att sitta där). Då kan nog både barn och vuxna behöva läsa om att dessa människor inte bara är en del av vår utemiljö numera, utan har anledningar att sitta där, och kanske barn som längtar efter dem hemma.

Nu hoppas jag att jag inte framställer Jordgubbsbarnen som någon eländesskildring, för det är det verkligen inte. Det är en hoppfull och charmig berättelse, full av barn och sommarlov, hundvalpar, kycklingar och kärlek. Fast saknaden efter mamma och pappa finns förstås där mest hela tiden, och en oro för pengar och grundläggande behov som man skulle önska att inga barn (eller någon alls) skulle behöva känna.

När jag kommer till treorna med mina Augustnominerade barnböcker vet de förresten mycket väl vad jordgubbsbarn är för något. Deras fröken har redan läst Olausson för dem, så nu ska de heja på boken inför prisutdelningen på måndag. Jag blir lite varm av sådana fröknar.

Similar Posts:

• Ö- och morfartryggheten
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Sommaren när pappa inte ville leva
• På jakt efter en familj

Fast kanske var detta en tveksam inledning till en recension av denna bok. För den som väntar sig att få läsa en skräckis i klassisk haunted house-stil, kommer att bli besviken. På andra sidan Fågelsången (som stavas med stort f eftersom huset kallas så. Det poetiska uttrycket förekommer dock även i boken med litet f, så jag hade föreslagit det som lösning) är en stundtals väldigt fin och hjärtlig ungdomsbok, som lyckas med blandningen av vardagligt tonårsgrubbel, krypande läskigheter och en medryckande handling som får mig att läsa i högt tempo. Ändå är jag inte riktigt nöjd.

Språkligt börjar det så bra. Stefan Casta vann Barnens romanpris 2011 för sin Den gröna cirkeln, och när jag läser den mycket dramatiska inledningsscenen, förstår jag verkligen det. Det är ett nära tilltal, med tillräckligt mycket mysterier begravda i undertexten för att fånga mig. En humoristisk touch utan att bli för mycket. Spännande karaktärer som utvecklas efterhand. Sedan tappar det dessvärre.

Jörgen heter Jörgen, inte pappa. Så till en början tror jag inte att han är Elinas biologiska pappa. Det förstår jag först en bra bit in i boken att han är. Då framgår det att det istället var Vanessa som inte var den biologiska föräldern. Detta är bara ett exempel på de förvirringar som jag inte riktigt ser fruktbarheten med. Och som boken tyvärr är full av. Det är oknutna trådar. Det är stundtals alltför tydliga paralleller till andra böcker (har Casta liksom jag läst Sven Nordqvists Rävjakten lite för många gånger?). Men framför allt tappar språket efterhand. Det känns förmätet att säga, men jag upplever inte den här boken som färdig. Ofta undrar jag över gestaltningen, ofta tänker jag att det kunde blivit bättre i de olika partierna. Det kunde ha bränt till mer, jag kunde ha känt mer. Stefan Casta har skrivit många populära barn- och ungdomsböcker, men just den här hade behövt några redigeringsrundor till innan utgivning.

Känslan av undervisning och förmedling av moral är något man får jobba med i ungdomslitteraturen. Det ska helst inte märkas, om det finns där. Jag kan till exempel uppskatta hur Casta vävt in poeten Pär Lagerkvist i handlingen. Samtidigt som det upprepas bara någon gång för mycket, och då genast blir sämre som grepp. Och det är sympatiskt och smart att låta invandrare och tiggare ta viktiga roller i handlingen. Samtidigt får inte författarens ambitioner med detta lysa igenom för mycket, så att genomgoda varelser skapas, istället för människor. En gräns jag tycker Casta är ute och svajar på.

Om jag hade varit 12-15 år? Hade jag då läst på och inte brytt mig så mycket? Uppskattat handlingen, fokuserat på den; som ju stundtals är väldigt medryckande och underhållande. För visst är det kul att Jörgen har en idé om att starta en pizzeria som bara serverar nyttiga pizzor? Pizzor med fisk på, pizzor med de underligaste smakkombinationer. Och visst är Elinas nattliga drömmar isande skräckfilmsaktiga i sin utformning? Med vatten som tränger upp genom golvet, och människor som är döda, men nu får liv och berättar saker, som Elina omöjligt kan veta. Ungdomsböcker klassas ibland som lite sämre än vuxenböcker. Och när jag läser denna håller jag tyvärr med. Men är det för att jag är kritiker som jag gör det? Säkert har På andra sidan Fågelsången många läsare att hitta. Slukare, som själva fyller i de luckor jag irriterat måste stanna vid och peka på. Kort och gott: jag är lite besviken. Men kanske hade inte mitt tolvåriga jag varit det.

Similar Posts:

• Långt ifrån lata maskar
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Mardrömsvarning
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Stor sorg och gränslös glädje

En enkel uppmaning? Ja, så enkelt är det förstås inte. För några veckor sedan gick till och med den svenska regeringen ut med en rekommendation att inte ge pengar direkt till tiggare, och flera oppositionspartier propsar på ett tiggeriförbud. Antologin Hjälp oss! befinner sig mer på det reella planet, den hukar sig ner och ser sina medmänniskor i ögonen. Ser att de faktiskt finns här och ställer frågor om hur vi kan hjälpa.

Trots titeln är emellertid perspektivet mer aktivisteras än tiggarnas eget. Roxana Fieraru är den enda av dem som direkt kommer till tals. Övriga medverkande är engagerade socialarbetare som Pertti Koistinen och Linnea Hanning, den tidigare nationelle hemlöshetssamordnaren Michael Anefur, och anställda på frivilligorganisationer som Ny Gemenskap (Magnus Helmner), Stockholms Stadsmission (Mircea Florin Budulean) och Frälsningsarmén (Larisa Lacatus). De är nästan alltid människor som möter tiggarna personligen, försöker ordna fram en sovplats, dusch, akut vård, ett mål mat eller en kopp te.

Lite synd är det att urvalet är så Stockholmscentrerat. Här finns redan ett stort nätverk av myndigheter och frivilligorganisationer som fått ställa om inför en ny grupp nödställda, vilket man får en ganska klar och intressant bild av, men hur är det på mindre orter och i kommuner där man knappast alls haft hemlösa och tiggare fram till för några år sedan? Vilka nätverk som kan hjälpa finns där? Är behoven desamma, fast i mindre skala, eller ser de annorlunda ut? Det hade jag velat höra mer om.

Med den större överblicken över romernas situation genom tiderna bidrar, vad jag förstår, redaktörerna själva. Det är ett indignerat och sympatiskt men ibland lite problematiskt efterord som inte precis väljer för stora och ibland väl sammanhangslösa ord. Romer har såväl historiskt som i nutid utsatts för enormt förtryck, diskriminering och fördomar. Det är en grym verklighet som knappast behöver bättras på retoriskt.

Så ja, det finns invändningar att göra mot den här antologin. Som ett både högaktuellt, pragmatiskt och angeläget inlägg i en pågående samhällsdebatt har den ändå inga problem med att berättiga sin existens. Människorna den handlar om finns ju där, mitt i vår vardag.

Similar Posts:

• Praktisk moralfilosofi
• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• När medborgarrätt heter pengar
• Verkligare än Göran Hägglund?
• Genom det sociala skyddsnätets allt större glipor

I den här boken följer Stefan Gurt några av hjälparna. De som inte bara lämnar en slant vid ingången till affären utan som lägger en stor del av sin tid och kraft på att försöka förändra tiggarnas livsvillkor. Vi får följa några aktivister i föreningen HEM (för hemlösa EU-migranter) på nära håll under ett år i såväl framgång som motgång.

Gurts främsta orsak att skriva boken handlar om godhet, om ”människans möjligheter att göra gott.” Hans egen utgångspunkt är neutralt avvaktande. Han har många personliga funderingar kring problemet, snarare moralfilosofiska än politiska och känner sig som nog de flesta, osäker på vad som är ”rätt” och ”fel”.

Vi brukar resa till Kina en månad varje sommar och inte ens på kinesiska landsbygden har jag stött på människor som har det så eländigt som tiggarna här. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det eller vad vi kan göra för att lösa situationen. Jag är heller inte säker på att Sverige är skyldigt att hjälpa ett annat lands medborgare.

Det finns uppskattningsvis mellan 2000-4000 EU-migranter i Sverige. De flesta är rumänska romer. De har rätt att vara i Sverige genom den så kallade ”fria rörligheten”. I Sverige är det inte olagligt att tigga, däremot att annektera mark och att bosätta sig var som helst. Därför är det ofta avhysningar från boplatser, en åtgärd som inte löser romernas problem, skriver Gurt. Att återvända till Rumänien är för de flesta inget alternativ, de har ju lämnat landet på grund av extrem fattigdom och marginalisering.

Det blir många politiska, ideologiska samtal med vännen Sven från föreningen HEM. Han vill engagera Gurt för romernas sak. De följs åt till möten, till bosättningar som varslats om avhysning, till stödinsatser som en tidningsförsäljning där romerna först får köpa ett antal tidningar som de sedan säljer vidare. Sven mår dåligt av stress, av att inte räcka till. Han tampas med myndigheter och ibland med romerna själva.

De följs också åt till Rumänien för att se hur en del återflyttare lever och för att försöka prata med lokala myndigheter. I de fattiga bosättningarna lever de flesta i skjul. Det är lerigt, kallt och smutsigt och människorna tycks sakna hopp. Någon har dock lyckats bygga ett hus med hjälp av insamlade pengar i Sverige. Folk är trötta på besökande journalister från väst. Många kommer för att göra reportage men ingenting blir bättre för det.

Den förre diktatorn Ceaușescus måttlöshet (bygget av ett mångmiljardpalats förstörde stora delar av det historiska Bukarest) har kostat landet dess välfärd och utveckling. Diktatorns ekonomiska politik resulterade i brist på mat, i förtryck och fattigdom. En delförklaring till tiggarna vi möter här hemma är den familjepolitik som fördes med förbjudna aborter samt höga skatter för familjer med färre än fem barn. Landet kunde inte föda befolkningen och många barn hamnade på undermåliga institutioner.

Ett positivt möte är med Romani Criss, en organisation som verkar för att förbättra romernas situation. Bland annat genom att utbilda kvinnor som ”medlare” mellan romer och olika samhällsinstitutioner. Organisationen driver också rättsfall kopplade till mänskliga rättigheter och rasism.

Gurt skriver detaljerat och personligt, ofta med ödmjukhet inför vad som kan anses sant eller falskt. Alla händelser återges liksom hans egna funderingar, stora som små. Det gör att de viktiga frågorna ibland skyms av triviala kommentarer om att någon har utstående öron eller att han misstar en grupp människor för gymnasister men senare förstår att de är lärare. Det sakliga registrerandet blir, eller kan verka vara, ett skydd mot en alltför pockande verklighet.

Ibland orkar jag inte med att människor har så bestämda åsikter om saker hela tiden, själv har jag alltid varit en som vacklar, agnostiker i allt. Länge skämdes jag över det, men jag gör det inte längre. Jag tror att en viss osäkerhet kan ha ett värde. Det finns något skrämmande i alla grupper som hamrar fast sina åsikter och sin grupptillhörighet tills de är blankt stål. För mig ligger det nära dumheten, en oförmåga att lyssna, man köper hela åsiktspaketet i stället för att tala med varandra.

Att se den uppenbara fattigdomen och utsattheten bland romerna upprör. Det är svårt att se och att förstå hela bilden bakom. För Gurt blir det en personlig inre resa som uppvisar hela skalan från tvivel och ifrågasättande till djupt engagemang. Vems är ansvaret? Statens, världens, har romerna själva något ansvar, vad är orsaken till att det ser ut som det gör? Frågorna är många och kräver komplexa svar.

Om en människa ständigt trycks ner av omgivningen äter det sig till slut in i henne, man behöver inte gå längre än till de som mobbades i grundskolan för att veta det, och detsamma måste väl gälla folkgrupper också. Om en grupp människor ständigt trycks ner, nekas arbete, föraktas, bedöms som mindervärdig eller kriminell på förhand – hur många är starka nog att stå emot?

Jag tror själv inte att det går att skriva neutralt om romernas situation och jag tycker det är skönt att Gurt tar ställning mot slutet av boken efter sin inledande ambivalens. Efter besöket i Rumänien föreslår han självförsörjande kooperativ som en väg att gå och att krångliga EU-regler som hindrar bidrag att betalas ut, ändras. Som den registrerande och analyserande författare han är, funderar han också över sitt eget bokprojekt, över svårigheten att skriva om goda människor eftersom berättelser drivs av konflikter.

Naturligtvis är konflikten själva kärnan i Gurts bok som ju också förmedlar godhet. Vi bör alla vara lite som hjälparna, menar han. Vi kan fortsätta våra vanliga liv ”men vi måste inge hopp till de människor som annars helt skulle vara utan.” En pedagogisk, lättläst bok som passar bra som diskussionsunderlag i studiecirklar.

Similar Posts:

• Att hjälpa här och nu
• Ständigt utestängda
• Romers historia i Stockholm
• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”