De två tidsplanen flyter in i varandra, vilket vid första läsningen kan göra historien komplicerad, men också tydliggör hur nära de två tillstånden ligger varandra. I ena stunden skräck, i andra stunden beundran. Ondskan går från att vara ett externt hot till att internaliseras i människorna, på ett till synes smidigt sätt. En människa vaknar ju inte plötsligt upp en dag och har bytt tankesätt eller värderingar. Kultur är en process som sakta, sakta händer runtom och förändrar oss. De flesta skulle nog hålla med om att beundran och tillhörighet är en härligare känsla än att vara rädd och utsatt. Till slut kan det vara bättre att vara en del av ondskan än att utsättas av den.

Nu ges Bödeln ut i en ny snygg utgåva, och jag tänker att behovet av att diskutera och förstå ondskan är precis lika aktuellt idag som 1933. Återigen ökar högerextremismen över hela Europa. Sverigedemokraterna är vårt lands tredje största parti och nazister röstas in på deras mandat, bland annat i staden där jag själv växte upp. Det är otäckt, men plötsligt något som inte längre är otänkbart. Hur kan något i ena stunden vara hatat och fruktat för att i nästa vara accepterat av en stor del av befolkningen, och dessutom politiskt gångbart?

I förordet beskriver Jonas Gardell hur Lagerkvist i sin text visar sympati för bödeln, ”människans bödel vars yxa har fläckats av sekler och sekler av blod”. Är ondskan en mänsklig egenskap? Har vi alla ondskan inom oss? Är det människan själv som är bödeln? Efter andra världskriget var nazismen och förintelsen något som ”aldrig fick hända igen”. Tyvärr verkar kulturen och historien gå i cykler. Människan glömmer, och likheterna mellan nu och då är slående. Filosofen Theodor W. Adorno menade att det vore barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz. Hur är det möjligt att beskriva något med poesi när det finns så mycket ondska i världen? Men litteraturen visar gång på gång sin ställning som politisk kraft, en kraft som aldrig bör glömmas eller förminskas. I sitt sommarprat använde Athena Farrokhzad poesi för att kunna tala om rasismen, fascismen och den antirasistiska kampen. Jag tror att Pär Lagerkvist hade applåderat detta, och Bödeln fortsätter vara ett viktigt inlägg i samma kamp.

Similar Posts:

• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Bödelns svenska historia
• Fel form
• Historien som är nu
• Vikten av att bekämpa ondskan

Nu är Johansson tillbaka med ännu en intressant och modig bok som den här gången har ett sammanhållande tema. Den heter Göra ont och handlar om litteratur och ondska. Eller rättare sagt: om litteratur och godhet och ondska. För förutsättningen, skriver Johansson, för att en bok ska kunna vara god är att den härbärgerar ondskan. Gör ett litet test, föreslår han. Försök nämna en roman som inte kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont? Nej, trodde väl inte det: det är nästintill omöjligt. Problemet är att det ligger i själva berättandet. Kampen mellan gott och ont är så att säga inristad i vårat sätt att strukturera världen, att inordna tillvaron och göra den meningsfull.

Intressant? Jo, förvisso. Men också ganska självklart. Detta är ju en iakttagelse man knappast behöver vara litteraturvetare för att göra. Men, jag ska inte vara orättvis, detta är ju bara upptakten till boken som utlovar essäer om allt möjligt. Bland annat om Saddam Hussein som författare, om Josef Fritzls källare och om Leif Silberskys hänvisningar till Dagerman under Ekelundrättegången. Spännande? Ja, i alla fall på pappret.

För tyvärr håller inte Göra ont vad den lovar. Det underliggande löfte jag uppfattade i bokens inledning – om hur texten bortom gott och ont skulle kunna skrivas – infrias nämligen aldrig. Istället trasslar Johansson in sig i mera allmänna resonemang om Kants förhållande till moralen (ett trassligt ämne i sig), om Baudrillards och Adornos upplysningskritik och om hur bilden av ondska ändrats efter elfte september. Slutligen brakar Göra ont samman under sin egen tyngd. Istället för en essäsamling förvandlas den till en hög av essäer, lagda på varandra. Det är synd.

För jag har svårt att tänka mig en bättre författare än Johansson till att skriva om ett sådant här ämne. Johansson har den där förmågan att vrida på perspektivet och verkligen överraska läsaren. Dessutom är han ihärdig som få. Så sitter jag och tänker och kommer plötsligt på att det måste vara formen det är fel på. Göra ont består av ett antal korta essäer som på ett Nietzscheanskt vis kretsar runt sitt ämne och gör språkliga poänger snarare än vetenskapliga. Kanske hade boken tjänat på att vara mera sammanhängande och att i högre grad driva resonemang än göra iakttagelser. Men då hade det såklart blivit en helt annan bok.

Similar Posts:

• Ut ur det reaktiva
• Ondskan är ständigt aktuell
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Problem med sanningen
• Vikten av att bekämpa ondskan

Varför beskriver jag detta egentligen? Behöver man verkligen veta sådana här detaljer? Det tycks i alla fall Eva Ström mena som i sin senaste bok undersöker bland annat kvinnlig omskärelse men även kroppsliga ingrepp i stort. Här beskrivs allt från obduktioner till förlossningar, omväxlande sakligt och lyriskt. I ena studen handlar det om merozoiter som invaderar de röda blodkropparna, i nästa om ”kälträdets kablar” och ”navelsträngens tvinnade kätting”. Det är emellanåt vackert, emellanåt distanserat. Ström själv tycks ha stenkoll på båda tonfallen vilket säkerligen har med hennes långa erfarenhet som såväl läkare som lyriker att göra. Allra bäst är hon dock när hon låter dessa roller smälta samman. Då kan vackra uttryck som ”livmoderns blå, anoxiska hjärta” eller ”de kontraktila mörkröda musklerna” uppstå. Ur dikten utvinns en slags klinisk skönhet och som läsare sitter man där med gåshud på armarna.

Kniv och flod är alltså en tvåhövdad diktsamling med både brutala och vackra inslag. Här finns både resorna i kroppen och skildringarna av övergreppen, det medicinska och det lyriska men också något tredje som närmast kan beskrivas som ett linneanskt inslag. Mellan de kroppsliga dikterna, eller ska vi kalla dem essädikterna, skildras nämligen naturen runt Sudans floder med en oändlig fascination för det stora i det lilla. Som exempel kan nämnas det långa stycke som ägnas den gracila honmyggan eller bäraren av malariaparasiten, som med ett enda litet stick kan skapa förödelse i människokroppen. ”Vem ser Gud i ryggen när en infesterad Anophelesmygga nästa gång sticker till” frågar Ström retoriskt och vänder sig på så sätt direkt till läromästaren och dennes idé om det sköna.

Låter allt detta rörigt? Ja, förmodligen. För det är knappast enkelt att se en röd tråd i Kniv och flod och inte förrän den tredje genomläsningen får jag något grepp om samlingen. Inte för att essädikterna i sig är svåra eller för att det är oklart vad de vill säga men själva kopplingen mellan könsstympningarna, floderna och sökandet efter skönhet känns emellanåt vag. Men så händer det som sagt något tredje gången jag läser boken. Plötsligt förstår jag att den inte utgör en färdig produkt utan en undersökning (därav benämningen essädikter). Kniv och flod handlar nämligen inte bara om kroppsliga dissektioner utan även om språkliga. Den tycks fråga: vad är baksidan av att skriva vackert? Är priset av att skildra ett rikt flodliv och kroppslig skönhet att man också måste beskriva sjukdomar och övergrepp? Ja, tycks dikten svara, för ingenting kan frikopplas från den politiska verkligheten. På så sätt aktualiserar den Susan Sontags frågeställning om skönhet i själva verket är fascism i sin brist på ofullkomlighet och sitt uteslutande av kroppslig svaghet.

Och plötsligt går det upp för mig varför Ström skildrar den faraoniska stympningen så i detalj. Plötsligt förstår jag att det handlar om diktens logik, om historiens obönhörliga gång och om litteraturens ständiga förändring. Det handlar helt enkelt om en uppoffring från författarens sida, ett ja till verkligheten – men också till dikten. På så sätt är det en mycket stark bok som Ström har skrivit. Den påminner mig om att Theodor Adornos påstående om att det inte går att skriva poesi efter Auschwitz – men att det ändå måste göras, fortfarande äger giltighet.

Similar Posts:

• Att sprida ordförmörkelse eller offra sig
• Att beskriva floden
• Okonstlat om livet
• Söndagsapelsin med Tafdrup
• Kommunalt Äventyrsbad och andra titlar

Så lyder första meningen i Dödens nycker, José Saramagos senaste roman. Döden, less på sin situation, bestämmer sig för att det får vara nog – från och med årsskiftet tänker hon upphöra med sitt otacksamma arbete. Så. Innanför gränsen av detta centraleuropeiska land där romanen utspelar sig, är det från och med den första januari ingen som dör. De som vid tolvslaget legat döende och plågade förblir döende och plågade.

Första delen av romanen skildrar, i munter skadeglädje och med barnslig entusiasm inför en spännande tankelek, vad som i praktiken händer när människans dröm om odödlighet blir verklighet. Nationens kollektiva glädjeutbrott dämpas snabbt, och i nykterhetens ljus reser sig några frågor av praktisk karaktär: Vem ska ta hand om alla halvdöda? Hur ska samhället hantera den växande gruppen improduktiva? Vad ska hända med den stackars kåren av begravningsentreprenörer? Det uppstår också vissa ideologiska problem. Hur ska kyrkan bete sig när dess främsta existensberättigande, drömmen om livet efter detta, berövats den? Och hur ska regeringen agera när allt fler människor, i skydd av nattens mörker, smugglar sina halvdöda närstående över riksgränsen för att där låta dem dö? Regeringen måste, för att blidka de konservativa krafterna, utåt förkasta det moraliska haveri som den tilltagande dödshjälpen innebär, samtidigt som klockan klämtar för samhället och regeringen om man inte snarast hittar ett sätt att i hemlighet eliminera den snabbt växande svulsten ifrån samhällskroppen.

Medveten om det väldiga kaos hon ställt till med, bestämmer sig Döden efter ett års time out för att återvända till sitt arbete. Men istället för att oanmäld dyka upp, som hon alltid tidigare gjort, tänker hon nu förvarna offren genom ett violett brev, exakt en vecka innan det är dags. Det fungerar tillfredsställande, ändå tills hon en dag återfår ett av breven.

José Saramago tillhör inte den författartyp som ständigt söker nya vägar, driven av drömmen att skriva det oskrivbara. Det har blivit tydligt att Saramago aldrig kommer att åstadkomma ett sådant hyperboliskt misslyckande som t.ex. Finnegans wake eller Cantos, dessa misslyckanden som ingen läser men som i auktoritet av att bara finnas till överglänser det mesta. För är inte all litteratur egentligen misslyckande, ju större desto bättre? Med den synen på litteratur är Saramago inte en verkligt stor författare. Han undergräver aldrig premisserna för sitt eget språk och berättande, och han ifrågasätter inte sitt kommunikativa universum. Därmed inte sagt att han skulle vara konventionell, tvärtom, den stil Saramago hittade redan i Baltasar och Blimunda är högst originell, och modig in absurdum. Men den är lika oföränderlig som vore den ristad i sten.

Dödens nycker innebär inte något nytt under solen. Berättelsen är med sin ironi och mix av allegoriskt och realistiskt typiskt Saramago. Som alltid hos den portugisiske nobelpristagaren är den allvetande berättaren den verkliga huvudpersonen. Han har full makt över historien och läsaren och kan när helst han behagar frysa bilden, spola tillbaks berättelsen, ta upp en ny tråd, belysa en ny aspekt, diskutera karaktärerna med läsaren; eller måla upp en alternativ framtid för berättelsen: så här hade det kanske blivit om huvudpersonen istället hade valt den här vägen, om hon hade sagt så här till den här personen, och den då hade svarat såhär etc. Ibland återges alltså dialoger som aldrig ägt rum och heller inte kommer att göra det. Det fungerar som en form av romantisk ironi, eller kanske snarare en ”verfremdung” i Brechts anda. Illusionen bryts genom att verkets karaktär av konstprodukt betonas.

Dessa egenheter tillsammans med de beryktade, svindlande, ibland oöverblickbara, meningarna, borde innebära att läsarens syretillförsel stryps och att bilden grumlas; att hon blir överflödig i berättarens totala hegemoni och självtillräcklighet. Men av någon outgrundlig anledning blir resultatet det motsatta. Man hittar under alla lager av ord den sortens tystnad som kan bli skrikig i en alltför koncentrerad och subtilt antydande prosa. I det barocka myllret av vinklar, symboler och ord, skärps läsarens blick för den praktiska och absurda verklighet vi lever i. Det har politiska konnotationer; det mångtydiga verket blir, som Theodor Adorno visade, en motkraft mot marknadens standardiserade sanningar. Hos Saramago erbjuds inga djupdyk ned i människosjälens irrationella nattsida, snarare vidgas perspektivet, kameran placeras en bit ifrån och Samhället träder fram med alla skikt och inre konflikter blottlagda.

Detta nyktra, distanserade perspektiv fungerar bäst när det kombineras med en närmare skildring av en eller ett par huvudkaraktärer. Klarsynen, Saramagos senaste roman innan denna, föll på en alltför svepande gestaltning. Där drogs den marxistiskt pluralistiska metoden ett steg för långt, huvudpersoner saknades helt, och resultatet blev en ovanligt oangelägen Saramago-roman. Dödens nycker däremot är en stark come back. Döden och en medelmåttig cellospelare bildar här ett osannolikt och lika vackert par, ett varmt och väl gestaltat centrum utifrån vilket berättelsen om samhällets sorgliga, eller tragikomiska, inre mekanismer blir möjlig att engagera sig i.

Dödens nycker är en roman på ovanligt gott humör, till och med för att vara skriven av José Saramago. Den direkta politiska polemiken har fått lämna plats för det som föregår politiken och alltid utgör dess yttersta horisont: döden, eller snarare, undvikandet av densamma. Den slutsats som Saramagos roman mynnar ut i kan stå som ett motto för hela hans författarskap.

Vad?

Någonting om människans fåfänga, inneboende komik, men kanske framför allt – hennes okränkbarhet trots alla omständigheter. Saramagos humanistiska patos, hans lite anakronistiska men aldrig fnoskiga försvar för den ”obetydliga” människan, tillåter sällan någon allvarlig problematisering. Hur paradoxalt det än låter är det just detta som gör honom till en stor författare.

Similar Posts:

• José Saramago död
• Nobelpristagstagare som sparkar uppåt
• När blindheten slår till
• There ain’t no devil, there’s just God when He’s drunk
• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel

att göra poesi
på fientligt språk

Så skriver Johan Jönson i sin senaste diktsamling Monomtrl (uttalas ”monomaterial”). Jönson kom att räknas till den andra generationens svenska språkmaterialister efter sin förra bok Virus (OEI Editör år 2004) tillsammans med författare som Anna Hallberg, Johannes Heldén, Lars Mikael Raattamaa och Ida Börjel. Termen ”språkmaterialism” kan kännas olycklig och begränsande när författare med uppenbarligen olika projekt (som de ovan nämnda) buntas samman till en homogen enhet. I Virus härjade den språkliga sjukdomen likt datavirus och Jönson fungerade som språksampler och textmaskin. Med Monomtrl knyter Jönson an till den svit av böcker som är, i mitt tycke, det absolut främsta han skrivit, nämligen I krigsmaskinen (Maskinen förlag).

Att läsa Johan Jönson är som att lyssna till en domedagsprofet som talar från den definitiva dystopin; Hades på jorden. Det är stundtals som filosofi på amfetamin. Försonelsen står ingenstans att finna. Människan är handikappad kreatur vars meningslösa existens långsamt förs framåt men inte uppåt; på sjukhussalarna, i krigszoner, i det svenska samhället, i världsekonomin, i sömnlösheten om natten. Poeten Mara Lee har i en intervju träffsäkert beskrivit Jönsons poesi som litteratur som gör dig sjuk. Ändå tycker jag om den och slutar inte tänka på den. Johan Jönson är i mitt tycke Sveriges modigaste författare och hans texter är en angenäm plåga som jag ständigt återkommer till.

Nod noll; beskärningspunkt; nollpunkt. Det är i denna mittpunkt, i denna icke-förlåtande tillvaro människor existerar, i en förintande men samtidigt upprätthållen cirkelrörelse; en pacemaker som håller kroppen vid liv: ”[...] havet förstår inte / varför det inte kan dö av sina vågor.” Dagbokspoetiska anteckningar och reflektioner varvas med apokalyptiska skildringar av krigsdrabbade platser. Jönson beskriver nollpunkten som ett tillstånd och den plats människan för närvarande tvingas befinna sig; i ett ständigt pågående krig.

Gick inte ut. Vi befinner oss troligen fortfarande i noll-
punktens kretsar; dess transparenta bestrålande har
muterat tingen, rörelserna och mellanrummen. När det
inte finns någon utväg tvingas man vara stilla.

Texten är skoningslös och den rymmer ingen tröst. Människan är sitt eget fängelse och sin egen fångvaktare. Jönson frammanar illusionen av ett fullständigt uppriktigt bekännande diktjag som inte värjer sig för att skriva om sin fetma och livets monotoni. Människan är här en liten och nästintill betydelselös kugge i ett passiviserande förintande civilisationsmaskineri bestående av krig, materialism, ekonomiskt förtryck, disciplin, kroppskontroll, våld, sexuella övergrepp, sjukdomar och såväl kroppslig som mental invalidisering. Det är ett motsägelsefullt och splittrat diktjag läsaren möter, ett diktjag i ständig polemik med sig själv. I dikterna upprepas och omvärderas bokens teman om och om igen i omtagningar som påminner om mantra som uttalas vid meditation. Monomaterial med stereoeffekt. Dikten pekar ut världens och kapitalismens orättvisor med engagerat raseri. Men en dikt hos Jönson kan också se ut så här (i all sin uppgivenhet), där kroppen utgör en gräns mot omvärlden:

Jag ska inte bli en bättre människa.
Jag ska bli fetare.
Mer sluten.
Tystare.
Inte lyssna alls.

På diktsamlingens nästa sida står att läsa (som ett exempel på textens ombytlighet):

du kan inte
vara en tystnad

innanför
avspärrningarna
kommer du
inte att kunna
se någonting

Diktjagets direkta och personliga tilltal påminner om det berättande jaget i Lars Noréns poesi. I Noréns diktsamling Dagbok augusti – oktober 1975 (som utkom år 1976 på Albert Bonniers förlag) läser jag:

Väcker du mig
efter utplåningen
Kommer du att finna mig
efteråt och tar du
fram mig som jag försvann
sover du inom mig utan
förintelse med tystnadens
andra ansikte

Raderna kunde vara skrivna av Jönson. Se här:

Jag ber om att få vakna när det är dags att dö.
Jag vill erfara den obönhörliga utplåningen.
Jord.
Småkryp.
Mikrober som pågår.

Livet är ingen åtkomlig dröm.

Raderna kunde vara skrivna av Norén. Hos de båda poeterna blir texten ett lugnet-före-stormen, eller kanske hellre, ett efter-katastrofen-tillstånd. I Monomtrl återfinns också, liksom i Noréns dikter, bildfragment från förintelseläger som projiceras på boksidorna; bildserier flimrar förbi som film och självantänder i projektorn, flammar upp och brinner ut framför läsarens ögon. Det är en rasande prosa.

Jönson producerar en i många stycken ”lärd” text som indirekt refererar till Wittgenstein, Nietzsche, Foucault, Hegel och Marx men som också hänvisar till ”populärkulturella” företeelser som på sidan 140:

Meshuggah pågår

Autechre pågår

Merzbow pågår

Textens layout förändras genom boken. Här är det alltså inte frågan om prydligt uppställda dikter. Vissa stycken beskriver sammanhängande berättelser medan andra passager ligger närmare dikts traditionella utseende. Den sista avdelningen i boken består av enradingar som verkar skurna ur större sammanhang genom cut up-teknik. Såväl form som innehåll är under ständig metamorfos och det är detta muterande tillstånd som läsaren möter. Det våldsamma innehållet innefattat av en likaledes våldsam typografisk struktur.

Textvåld; våldet härjar i texten. Historiens krig och oförrätter befläckar litteraturen. Diktjaget görs till förrövare och offer i en skoningslös textmixer; ingen går fri. Det är en utmanande text att läsa, utmattande. Poesi som blivit skriven efter Auschwitz. Frågan är om en författare som Johan Jönson någonsin kommer att skriva en roman och i så fall om den kan skrivas med samma självförbrännande text som i hans dikter? Jag hoppas det. Det önskar jag mig i julklapp. Texten är en bödel.

Europa går inte att försvara. Någon annanstans mosas
kroppar för att jag ska kunna fortsätta bo kvar i min
privilegierade skit jag sitter och svettas vid datorn
böckerna och anteckningsblocket med metaforer montage
och komposition före klasskamp. Vi är radikalt ofria.
Det finns ingen väg tillbaka. Alla kända identiteter
måste utplånas. Ljustvånget Europa måste fortsätta vi
är dömda till upplyst upplysning vårt enda hopp. Jag
vill vara en maskin slippa tänka köttet som plågar.

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• ”platsen där man får gråta utan att avbrytas av tröst”
• Ja, men vad är det som är queer?
• Augustprisnomineringar 2010