Det visar sig att hans farmor i själva verket redan var gravid när hon gifte sig och att Nicolas förmente farfar adopterat barnet. Det här är uppskakande nyheter för Nicolas. Chocken leder till att han skriver en roman som bygger på hans sökande efter den okända fjärdedelen av sitt ursprung. Romanen säljer internationellt i 30 miljoner exemplar, hollywood-filmatiseras med Robin Wright i huvudrollen, och gör Nicolas till en litterär fixstjärna, praktiskt taget över en natt.

Allt det här har skett innan boken som vi läser har tagit sin början. För nu har Nicolas och hans nuvarande flickvän Malvina checkat in på ett lyxhotell vid Toscanas kust. Under tre dagar berättar Nicolas för oss om hur sökandet efter den biologiske farfadern gick till och om hur han skrev sin roman.

Samtidigt har han att ta hand om efterdyningarna av succén. Hans förläggare förväntar sig att han ska ha kommit rejält på väg i skrivandet av uppföljaren, hans förra flickvän som är den han egentligen älskar har gjort slut med honom eftersom hon tycker att han blivit en dryg skitstövel och hans bästa vän tycker detsamma. Samtidigt har han upparbetat ett svårt facebook- och twitterberoende och sexchattar med en tysk hemmafru. Inte oväntat frestar allt det här på förhållandet med den nya flickvännen.

Inget fel på det upplägget i sig. Det skulle kunna vara en intressant historia om en one-hit-wonder som upplever sig som en bluff och drivs av självdestruktivitet. Tyvärr är inte den här boken intressant. Texten är till största delen platt och klichéfylld. Vi rör oss hela tiden på ytan. Det berättas att personerna har olika känslor, men läsaren bjuds inte in att känna och uppleva något tillsammans med gestalterna.

När personerna aldrig får liv så får inte heller historien det. Det blir ganska tråkigt och jag skyndar mig igenom den. Eftersom den är lättläst så går det ändå ganska fort.

När Nicolas och hans bestseller blir verbalt avrättade av en elak litteraturkrönikör låter det precis som om det är ett omdöme om boken vi just läser:

Den är vare sig uppseendeväckande bra eller uppseendeväckande dålig. Den berättar historien om en mörk familjehemlighet på ett nöjaktigt sätt. Den slår an de rätta strängarna. Den är en effektiv snyfthistoria som din mormor kommer att älska, och kanske din unge brorson också.

Kanske har Tatiana de Rosnay självironi? Vad som tyder på det är att det vid enstaka tillfällen glimtar till av lite liv och lyster vilket tyder på att hon kan skriva med inlevelse om hon vill. Till exempel när två amerikanska turister får sig en elak beskrivning:

De hette Sherry och Mimi. Sherry var från Palm Springs och Mimi från Houston. De var änkor. Efter varje mening fnittrade de och slängde med håret som headbangande hårdrockare. Nicolas kunde först inte begripa varför, men så förstod han att det var deras sätt att visa känslor. De kunde inte göra det på annat sätt eftersom deras hy var så hårt spänd över kindbenen och ögonlocken praktiskt taget fastsydda, som Alex DeLarges i Clockwork Orange, vilket gav dem samma stela, stirrande uttryck som ett par förtorkade mumier.

De här två bifigurerna (de förekommer bara på någon enstaka sida) blir mer levande och trovärdiga än huvudpersonen som brer ut sig på fyrahundra sidor och det illustrerar väl bokens problem. Med det sagt så måste jag ändå medge att om man är ute efter att slå ihjäl lite tid på en flygplats och nöjer sig med att bläddra igenom vad som ändå är habil bruksprosa istället för att kolla in några gulliga youtube-klipp på sin iPad så fungerar Ryskt bläck ändå fint.

Similar Posts:

• Spännande grannfejd
• Kommer minnet tillbaka?
• Metall och heta känslor
• Nyckel? Det är vidöppet!
• Ny ungdomstrilogi från Rudberg

Så vad gör vi nu? Hur går vi vidare?

Kan läsning vara en väg framåt?

Litteraturmagazinet presenterade häromdagen en lista med 100 antirasistiska boktips. På dagensbok.com har vi också gott om fina tips på antirastiskt litteratur. Läs till exempel Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land eller Athena Farrokhzads Vitsvit. Litteraturen kan inte ändra det rådande parlamentariska läget, men den kan göra skillnad för den enskilde väljaren.

För att se framåt; nästa vecka stundar årets bokmässa i Göteborg, som i år bland annat har temat brasiliansk litteratur. Därför har vi på lördag en minispecial med brasiliansk och annan litteratur från Syd- och Latinamerika.

Tidigare i veckan skrev Annika om barnboken Åh nej, Bruno! av Chris Haughton, som hon blev väldigt charmad av. Boken handlar om att vilja vara duktig fast det ibland är svårt.

Anna Liv skrev om Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig är sant. En roman som utspelar sig på en folkhögskola i Skåne och handlar om destruktiv kärlek samt stark vänskap. Det är som två skilda berättelser i en bok som möts lite för sent.

Daniel recenserar Ingrid Linds Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. En intressant djupdykning i primitivismen som redskap för skapandet av en ny människa och värld.

Tomas har läst Tatiana de Rosnays Ryskt bläck. Enligt förlaget ” en meditation över identitet och skrivande, författad av drottningen av dolda hemligheter”. Den lämnar mig dock ganska oberörd eftersom karaktärerna aldrig riktigt får liv och man blir inte heller särskilt intresserad av att ta del av dolda hemlighetera.

Och på söndag skriver Marcus om Jag är skapad för stormen och striden och regnet av Chris Forsne. En biografi om utrikeskorrespondenten Christina Lilliestierna som Marcus uppskattar både för innehållet men också för den lite ovanliga formen den är skriven på.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Vecka 28: Fly undan med en bok
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Personlig biografi om bortglömd legend
• Flera författare bland årets sommarpratare

Den nya lägenheten är förutom tvillingarna det enda hon gläds åt i livet när hon en natt plötsligt vaknar av ett fruktansvärt oljud från våningen ovanför. Kvart över tre varje natt drar han igång och spelar musik på högsta volym. Det är inte hennes favoritmusik men hon känner väl igen låtarna från Rolling stones bästa hits. Musiken driver henne till vansinne natt efter natt. Det värsta är att det bara sker när hon är ensam hemma.

I lägenheten ovanför deras bor det en ensam läkare. Alla grannar intygar att han är en trevlig charmant man men Colombe är övertygad om att det är han som torterar henne om nätterna, att han rent utav är ute efter henne. Hon övertygar sig om att hon måste hämnas på honom. Det går så långt att omgivningen (och även jag i vissa stunder) tror att hon är galen. Jag tänker på Marie Hermanssons Mannen under trappan, där en man är helt övertygad om att det bor en liten man under familjens trappa som vill förstöra hans liv.

Colombe har alltid varit den vänliga flickan som aldrig har tagit några risker. Doktorn på våningen ovanför utmanar henne när han tränger sig in i hennes liv och tankar.

Det är stundtals en riktigt obehaglig bok att läsa, särskilt om man bor i ett hus med ständig nattaktivitet. Jag tyckte mycket om Huset du älskade, en nostalgisk roman om rivningarna av 1800-talets Paris. Colombes granne är inte lika intressant att läsa. Colombe är till en början en riktigt mjäkig person, vilket jag irriterar mig på, men berättelsen växer sig starkare mot slutet, liksom hon utvecklas. Tatiana de Rosnay håller spänningen på topp hela tiden ända till den sista sidan.

Similar Posts:

• En bestsellerförfattares vedermödor
• Nyckel? Det är vidöppet!
• Kommer minnet tillbaka?
• Allt blir mer spännande på månen
• Silkesfjärilar, blommor och död

Det här är en berättelse vävd kring Baron Haussmanns stora omplanering och modernisering av Paris när mörka, trånga kvarter ödelades och demolerades och breda, ljusa boulevarder drogs fram. Det här är ett populärt tema i litteraturen som det har skrivits om av bl.a. stora författare som Èmile Zola och Charles Baudelaire.

I sitt efterord skriver Tatiana de Rosnay, själv född och uppvuxen i Paris, om sin kärlek för staden som hon delar med de flesta andra parisare. Dagens parisare har Baron Haussmann att tacka för sin stad, en modernisering av Paris under åren 1853-1870 var nödvändig. Tatiana de Rosnay har däremot inte kunnat sluta tänka på vad dåtidens invånare i staden måste ha känt när Paris som de kände till staden förändrades i en rasande takt och tusentals tvingades överge sina hus och flytta.

Romanens karaktärer är uppdiktade, men händelseförloppet är med undantag av vissa detaljer i det stora verkligt och skulle kunna vara så även i det lilla. Det enda som stör läsningen lite grann är att årtalen som de nämns i romanen inte helt och hållet stämmer med det verkliga händelseförloppet, särskilt som det inte nämns förrän i efterordet att författaren medvetet har valt att ändra årtal i romanen.

Romanens händelser drivs fram av huvudkaraktären Rose Bazelets brevskrivning till sin döde make Armand. Hon väntar på att rivningarna ska nå hennes gata. Hon har lovat sin make att inte överge huset. Hon skriver ner de minnen hon har från huset, både glada och sorgsna, det hus Armand har vuxit upp i och innan han själv även hans far och farfar. Hon skriver också om vad som har hänt med henne, huset och staden under de 10 år som han har varit död. Brevskrivandet ger ett bra driv i berättelsen. Rose berättar också för sin make om grannarna på Rue Childebert och livet på den lilla gatan.

Rose Bazelet avslöjar i brevet en hemlighet till sin make, en hemlighet hon har burit på i 30 år. Författaren försöker anlägga en dramatisk ton genom att låta Rose nämna att hon ska berätta en hemlighet flera gånger vilket till slut känns lite löjligt. Upplägget med ett tidsligt panorama där berättelsen börjar och slutar i samma ände och däremellan böjer ut sig i tid och minnen är väldigt snyggt gjort.

Viktigt är att komma ihåg att begreppet hem är föränderligt. Paris har inte alltid sett ut som Paris gör och Stockholm har heller inte alltid sett ut som det gör. Huset du älskade har aktualiserat mina egna tankar på rivningen av Klara-kvarteren i Stockholm som gjordes drygt 100 år senare på 1960-talet. Även den ombyggnationen var nödvändig då mörka, ohygieniska kvarter och förfallande hus revs. Jag kan däremot inte låta bli att tänka på hur det hade varit om Klara-kvarteren än idag varit fyllda av tidningsredaktioner, små hotell och bostäder istället för som idag, shoppingkvarter som på dagtid myllrar av stressade människor och nattetid är det tristaste området i Stockholm eftersom alldeles för få människor bor i hjärtat av staden.

Rose och Armands hus låg på Rue Childebert, där Boulevard Saint-Germaine nu breder ut sig. Den medeltida kyrkan Èglise Saint-Germain-des-Prés som ligger ett stenkast ifrån Rose och Armands älskade hus och som dessutom nämns i romanen står kvar än idag.

I efterordet, eller författarens kommentar som det kallas, skriver Tatiana de Rosney om resterna av dåtidens Paris.

Nästa gång du promenerar längs Boulevard Saint-Germain, gå till tvärgatan Rue du Dragon, snett emot Café de Flore. Där kommer du att upptäcka en hel rad gamla hus som mirakulöst nog står kvar mellan de byggnader som uppfördes under baron Haussmanns tid. De utgör återstoden av den ena sidan av Rue Taranne, där den uppdiktade baronessan de Vresse bodde. En berömd amerikansk designer har en exklusive butik där, som skulle ha kunnat vara baronessans hem. Gå in och ta en titt.

Det här är inte ”den stora romanen” men det är riktigt bra läsning med varma känslor. Ämnet är också viktigt. Den lilla människan och hennes vilja måste synas och uppmärksammas även när någon har bestämt att världen runt henne ska förändras.

Similar Posts:

• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• Spännande grannfejd
• Djupdykning i Paris förflutna
• Spår efter en familj
• Årets bästa utländska skönlitteratur

Idag recenserar Ella Lena Anderssons textsamling Förnuft och högmod. Andersson granskar vårt förhållande till religiösa gestalter och religiös tro. Oavsett form skrapar Andersson på ytan av både gamla och nya konflikter och blottlägger deras yttersta konsekvenser skriver Ella.

I morgon skriver Camilla om Tatiana de Rosnays bok Huset du älskade. Boken bjuder på varm läsning fylld av kärlek men också stor sorg. Camilla varnar för tårar under kollektivtrafikläsning.

Detta och mycket mer fyller vi årets sista litterära vecka med. Slutligen vill vi återigen gratulera vinnaren i vår adventskalender. Våra varmaste gratulationer till Kurt Werner. Hoppas att det maffiga bokpaketet kommer väl till pass.

En synnerligen god avslutning på detta år önskar vi på redaktionen.

Similar Posts:

• Varmt och känslosamt om förändringen av en stad och ödeläggelsen av ett hem
• Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck
• Spännande grannfejd
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt
• Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson

Mélanie och huvudpersonen Antoine kommer från en parisisk överklassfamilj av det slag där man håller känslor för sig själv och inte talar om saker. Saker som att deras mor dog när de båda var väldigt unga och att hon allt sedan dess är ett tabuämne i familjen. De båda har vid tillfället för olyckan tillbringat ett veckoslut tillsammans genom att fira Mélanies fyrtioårsdag på samma hotell på Noirmoutier som de tillbringade sina somrar på då deras mor fortfarande var i livet. Men ingen av dem har besökt ön på trettio år.

Ja, själva grundhistorien är faktiskt ganska fånig. Men även om den för tankarna till någon amerikansk 25-minuterssåpa av det slag där utomhusbegreppet inte existerar och vikarier är vanligare än de var på din högstadieskola, så är det inte en helt rättvis beskrivning av boken. För trots den lyckas de Rosnay ändå skapa ett intresse hos läsaren. Något som till stor del beror på att hon berättar historien med en vardaglig lågmäldhet snarare än att centrera romanen kring det stora mysteriet. Hennes karaktärer är också väl beskrivna och inte minst lyckas hon skapa intressanta relationer mellan dem.

Huvudpersonen Antonie är till exempel ingen lycklig man. Han trånar fortfarande efter ex-hustru Astrid som precis lämnat honom för den yngre Serge, som dessutom flyttat in i det hus som Antonie både köpt och rustat upp. Som en följd av skilsmässan bor hans tre tonårsbarn bara varannan vecka med honom i hans nya, betydligt dystrare lägenhet. Hans desperata metoder att få dem att gilla honom genom att ge dem fria tyglar resulterar ändå mest i tysta middagar där de lyssnar på Ipodar eller spelar Gameboy och att de tillbringar all övrig tid i sina rum. Men hans slagna stolthet är ändå aldrig så svag som när han ställs inför sin far, den tidigare stjärnadvokaten som trots ålder och sjukdom fortfarande är en stark auktoritet för sin vuxne son och som heller inte kan acceptera skilsmässan. Det är svårt att inte känna sympati för en person med Antoines utgångspunkt, som utan dramatiska gester eller allmän självdestruktivitet bara vill att saker och ting skall fungera. Att han lockas till att börja gräva i familjegåtan är trots allt inte särskilt konstigt.

Bumerang har som sagt en del att ge läsaren. Berättelsen flyter sakta på i ett angenämt tempo och de Rosnay lyckas väl med att fånga något som i alla fall jag upplever som genuint franskt. Detta inte minst när det gäller de underliggande konflikterna inom familjen, där de gamla idealen från det högborgerliga Paris representerat av fadern och farmodern ställs mot den moderna 2000-talsfamiljen. För det är just familjedramat i nutid som intresserar snarare än mysteriet från förr. Precis som i föregående romanen Sarahs nyckel alltså, fast tvärt om.

Similar Posts:

• En bestsellerförfattares vedermödor
• Spännande grannfejd
• Nyckel? Det är vidöppet!
• Varmt och känslosamt om förändringen av en stad och ödeläggelsen av ett hem
• Duras gör minnet till en mötesplats

Julia, en amerikanska bosatt i Paris, blir besatt av att ta reda på vad som hände med ett av alla de barn som fördes till arenan. Samtidigt får vi följa Sarah i hennes desperata kamp för att undfly nazisterna och rädda sin lillebror, som lämnats inlåst i ett hemligt rum i familjens lägenhet.

Så. Den gamla goda dubbeltidstekniken. Här fungerar den inte särskilt bra, mest för att nutidshistorien inte är särskilt bra. Amerikanskan Julia passar inte in i sin franske makes familj (sin otrogne, snygge, romantiske, men inte särskilt jämställde, franske makes familj, givetvis). Hon börjar rota i det förflutna, i Vel' d'Hiv. Varför förblir en smula oklart. En artikel ska skrivas för att uppmärksamma årsdagen av denna skammens dag i Frankrike … men … På något sätt ska det höra ihop med hennes graviditet och självförverkligande, men nja, det blir mest virrigt. Författaren slänger sedan in en oerhört förutsägbar kärlekshistoria och avslutar med romanslut 1A: alla blir lyckliga och får varandra.

Historien om Sarah är mycket bättre, men bristen på sammanhang gör att helhetsintrycket blir mest rörigt, klichéartat. Som om nutidshistorien slängts på i efterhand, som något slags eftergift till förläggare eller liknande, som velat ha en roman att sälja till bokslukande kvinnor. För det här är en bok riktad till en viss målgrupp, och det är också tråkigt, och lite cyniskt. Sarah hade förtjänat ett bättre öde.

Similar Posts:

• Spännande grannfejd
• Kommer minnet tillbaka?
• Varmt och känslosamt om förändringen av en stad och ödeläggelsen av ett hem
• En bestsellerförfattares vedermödor
• Porträtt av modern som ung