Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• En lysande släktkrönika

Det är en av novellerna i Årsboken av Sven-Olov Karlsson. Far och son som känt varandra så länge lyckas inte gräva fram en renodlad känsla att sätta ord på. Frustration och olikheter ställer sig i vägen.

Alla tolv noveller i samlingen berättar om minst ett missförstånd. Eller ohjälpliga tillkortakommanden. Omgivningarna de rör sig i är ett Sverige med vardagliga händelser. En del känns igen, såsom decembermånaden med trängsel i stormarknaden och hur svettigt det kan vara att hitta den egna bilen på den gigantiska parkeringen. Mörkt är det också.

Brustna relationer är en del av livet för de flesta. Det berättas i en novell om hur nuet uppfyller den ensamstående pappan som ska återfinna livsglädjen med barnen när de åker ut till fritidshuset. Eller scenen med änkan som kämpar i lantbruket. Hon personifierar den märkliga men starka olusten att be om hjälp. Och när hon väl kommer över sitt eget motstånd är hennes granne är inte alls villig att låna ut den maskin hon behöver låna.

Man kan inte anklaga Sven-Erik Karlssons berättelser för att vara lättsamma tips från coachen. Människorna han berättar om bärs inte av sina framgångar. Det Sverige han skildrar är ett samhälle som lider av stora orättvisor. Det finns hemlöshet. Det finns högerpropaganda med syfte att öka oviljan att betala skatt. Därtill gör den globala ekonomin att personal importeras från det land som bjuder lägst.

De här novellerna har fångat både tragikomiska och dråpliga händelser i vardagen. Men tonen som berättelsen domineras av är aldrig raljerande. Författarens känsla för värdighet gör att alla människor träder fram med sina hyggliga och välmenande sidor. Ändå hoppas jag att det som står mellan raderna väcker alla läsares lust att göra revolution mot hyperkapitalismen utan konsekvenstänk.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• ”Nej, Västmanland var det alls inget särskilt med”
• Dekadent om människans komplexitet
• Kontraster i novellform 

Byn ligger en bit ifrån Sala och till en början var det lätt att tro att den inte alls berördes, åtminstone från min skånska horisont. Men folk hemifrån lade upp bilder på förkolnade granbarr som regnade ner i deras trädgårdar och bilder med brandgula horisonter och mer och ner panikartade statusar: var gör vi av våra hästar?

Att jag, sittandes i Malmö, långt ifrån både rök och brandlukt länge kunde tro att läget var under kontroll är väl sin sak. Men när jag läser Sven Olov Karlssons bok om brandförloppet inser jag att det länge kändes så även för dem som bodde i området. Det är ju ingen som säger något annat, så det är väl lugnt? Men till slut måste man ändå ta saken i egna händer och lämna.

Man mår illa av att fly, om ni inte redan visste det. Man är splittrad: uppslukad av orolig undran eller dyster visshet om platsen man övergett. Av en adrenalinkrävande vaksamhet, som om hotet när som helst kan komma ifatt en.
Man är förorättad och betryckt. Stark och klen. Tjatig, bitter, enformig.
Man har flytt och räddat sig. Men det räcker inte. Ingenstans.

Karlssons hem klarade sig, men större delen av hans ärvda skog brann ned. Han sätter sig ned och skriver en bok om det, om denna brand, om bränder i allmänhet och om människans förhållande till skogen. Och om en slags samhällskollaps där det egentligen inte går att skylla på någon för de misstag som begicks eftersom förutsättningarna att göra rätt för längesedan rationaliserats bort.

Att personalstyrkan minskar gör det med största sannolikhet svårt att åka bort på en lång kurs. Eller för en arbetsledare att prioritera anställdas fortbildning.
Och även om ett sådant utrymme finns, kanske man ändå inte förmår att ta sig tid. För snålheten har blivit ett kroniskt tillstånd.

Ett lock som legat på så länge att man vant sig. Så att man inte protesterar mot ännu en reducering.
Så att man är för få redan från första stund.
Så att man låter bli att utbilda sig.
Så att en brand får brinna för att den verkar ligga på fel sida om linjen på kartan.

Karlsson intervjuar ett flertal personer med olika relation till branden. Han åker till Italien och talar med piloterna som i slutet av branden kom flygande, som hjältar, i sina vattenbombsplan. Jag minns dem. Lättnaden. I Italien är skogsbränder vanligare än här och de har därför betydligt mer genomarbetade rutiner för brandsläckning. Men till Västmanland kom de egentligen för sent. Sanningen är att branden fick sitt slut främst för att vinden vände.

Karlsson skriver att skogsbränder nästan aldrig är naturliga. Visst kan blixten skapa något med jämna mellanrum men de allra flesta bränder är frivilligt eller ofrivilligt startade av människan. Skog bränns ner för att få mer jordbruksmark, skog brinner bättre och mer effektivt när vi har huggit ned blandskog och ersatt den med monokulturer av mer lättantändliga arter. Som i Portugal tidigare i år. Och skog brinner ner för att tiden är så snålt tilltagen för skogsarbeten att man inte kan pausa arbetet på grund av svår torka. Som i Västmanland.

Skogsbränderna står för en ohyggligt stor andel av koldioxidutsläppen i världen, samtidigt som förlust av stora skogar spär på växthuseffekten ytterligare. För ett land som Sverige är skogen ekonomiskt väldigt viktig och Karlsson gör stor sak av att vi måste skydda den bättre. Det är tydligt att han önskar sig ett samhälle bättre anpassat till den natur som finns här.

Det gör jag också.

Similar Posts:

• Se skogen!
• Sverige bortom storstäderna
• ”Nej, Västmanland var det alls inget särskilt med”
• Där industri och myndighet växt samman
• I gammelskogen hänger allt samman?

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

För människorna här definierades främst genom allt de inte var. De var inte frejdigt storsvenska eller folkdräktsstiliga som dalmasarna. Inte bildade och hövligt självsäkra som de lärda upplänningarna. Inte ironiskt gnälliga som närkingarna. Inte grovhugget glada som värmlänningarna. Inte spydigt världsvana som stockholmsjävlarna.

Nej, Västmanland var det alls inget särskilt med. Precis detta var det speciella, som var folkets stolthet att akta och vårda.

Platsen spelar huvudrollen i den här novellsamlingen där varje västmanländsk ort får en egen novell. Upptakten till samlingen är ett förord där Västmanlands historia berättas i en förtrollande vacker sagoform. Om slit och släp för att få ihop till brödfödan. Om hur hela innanmätet exploaterats i gruvnäringen. Om hur allt plötsligt bara tar stopp och står still och hela länet står där alldeles rådvillt och undrar vad som hände. Undrar vart det bär av nu?

Novellerna som följer utspelar sig företrädesvis i nutid, med lukt och spår av den stora skogsbranden 2014. Branden som stal avskildheten som sökts mellan trädridåerna. Trädridåerna som agerar både vän och fiende, i novellen ”Byanätet” råkar en erfaren skogshuggare ut för en svår olycka när han skall röja skog för att göra det möjligt att gräva ned det så nödvändiga bredbandsnätet. I novellen ”Butiksdöden” möter vi en näringsidkare som får kombinera ett flertal verksamheter på sin f-skattsedel för att få det att gå runt. Kiropraktik, samtalsterapi och tatueringar i samma lokal, vad gör man inte för att få ihop till hyra och mat? Så blir landsbygdsproblematiken tydlig, vad skall man egentligen leva av när allt lagt ned och alla flyttat till storstaden? Men man får inte ge upp, i novellen ”Bildernas klagan” möter vi författaren som gör ett slags konstverk i excelformat över sina refuseringsbrev.

Allt i allt blir det en både vacker och dråplig berättelse om en plats som fortsätter värna sin stolthet över att vara en plats som det just inte är något särskilt med.

Similar Posts:

• ”Om skogens land hade varit ordnat för skogens skull”
• Betraktelse över den tid som flytt
• Misslyckade människor? Nä. Misslyckat samhällsbygge.
• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Om en by vid Klarälvens strand

Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte jag mig efter mobilen för att ringa polisen.

När den första signalen gick fram hade mannen på balkongen gett upp, släppt handtaget, och nu såg han uppfordrande på mig. Jag hörde en röst i mobilen och lade på.

Jag kände igen honom på något sätt, de där svarta skuggande ögonbrynen och den mörka blicken. Det där spetsiga fågelansiktet. Då gick det upp för mig. Det är Fahlström, tänkte jag. Det är Fahlström som kommit tillbaka.

I samma sekund som jag med tummen tryckte upp låsknappen slet Fahlström upp dörren och trängde sig förbi mig in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet, tog min skål och fyllde på med flingor, tuggade dem hårt med öppen mun, medan han blängde på mig.

”Vilka är egentligen de här Jerker Virdborg, Susanne Axmacher, och Jesper Högström?” frågade han och tippade skålen, sörplade i sig mjölken.

”Axmacher har jag inte läst”, svarade jag och försökte samla mig. ”Jesper Höglund – ”

”Högström”, rättade Fahlström.

”Förlåt”, sade jag, ”Högström. Högström har mest gjort sig känd som litteraturkritiker. I en debatt kring samtidslitteraturen för ett par år sedan efterlyste han mer stilkänsla, psykologisk inlevelse, realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt… hantverksskicklighet. Sådana saker.”

”Fy fan.”

”Han menar att ingen svensk författare under femtio har de här egenskaperna”, fortsatte jag.

”Tack gode gud”, väste Fahlström och såg uppriktigt lättad ut med skeden i munnen.

”Och så älskar han Ian McEwan”, slank det ur mig. Jag tittade bort men kunde ändå inte undgå att skymta Fahlströms orörliga ansikte i ögonvrån. Han stirrade på mig.

”Och Jerker Virdborg”, fortsatte jag hastigt och låtsades som ingenting ”är en av de unga, hyllade författarna. Han skriver suggestiva – ”

”Mystifierande menar du”, sade Fahlström.

”Suggestiva, stämningsmättade berättelser”, fortsatte jag.

”Jag kallar honom ‘Vidrigborg’”, sade Fahlström. ”Låt mig veta mer.”

Jag hämtade datorn. Fahlström sträckte på sin seniga hals och sneglade nyfiket på den. Det var antagligen första gången han såg en dator mindre än ett hus, men han sade ingenting om det. Kanske hade han redan för mycket att tänka på.

Jag googlade fram en ganska ny intervju med Virdborg. Fahlström ryckte åt sig datorn och glodde på skärmen. Efter ett tag läste han högt med hånfull röst:

”‘Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion’. Ha! Det är femtiotalet all over again”, sade han. ”Du var förstås inte med då, men det var ett helvete, det kan jag försäkra. Volanger, fjärilar, förtrollning, Setterlind. Vilket jävla jönsande.”

Han fortsatte att följa raderna med blicken, och efter en stund läste han igen, den här gången myndigt som en magister i en svensk fyrtiotalsfilm:

”‘Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt, för den klassiska realismen rymmer ju enormt olika möjligheter också den. Ett av få bra exempel på senare tid är Sven Olov Karlsson.”

Fahlström räckte mig datorn.

”Ta den”, sade han bara.

Han såg oroväckande blek ut.

”Jag vill inte ha mer flingor”, sade han sedan och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vi satt tysta ett par minuter. Fahlström verkade samla kraft. Till slut kom det:

”Vad står det egentligen i det här manifestet alla pratar om?”

Jag bara tittade på honom, försökte vinna tid. Men Fahlström nickade menande mot datorn. Motvilligt googlade jag fram det.

”Läs du”, sade Fahlström, och rösten skar sig.

Jag lät blicken svepa över skärmen, men hittade ingenstans att gömma mig, inga kryphål. På måfå valde jag en rad och så läste jag högt:

”Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen.”

Fahlström såg ut genom fönstret, han verkade försvunnen i denna tidiga höstmorgon. Så öppnade han plötsligt munnen och talade, utan pauser, rabblande som om han läste ifrån en osynlig bok:

”Det har talats om vår tids längtan efter fasta normer. Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet både det beskrivna och dettas idéinnehåll, men bäst är om form och innehåll verkar som helhet.”

Sedan blev han tyst igen.

Jag kände igen orden. De var från hans eget manifest för konkret poesi, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”, från mitten av femtiotalet.

När han inte fortsatte läste jag vidare:

”Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar.”

Efter en stund svarade Fahlström, mer dämpat den här gången, fortfarande med blicken någonstans i fjärran:

”Tacka adjö till all slags ordnad eller oordnad privatpsykologisk samtidskulturell eller universell problematik. Dostojevskijproblematik framstår inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas.”

Och jag:

”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.”

Ett vagt ljus tändes plötsligt i Fahlströms svarta korpögon, och för första gången på flera minuter mötte han min blick.

”Vem har gjort det?”, frågade han.

”De syftar på Lotta Lotass”, svarade jag.

”Osorterade texter i en pappkartong”, upprepade han och sög på orden.

Men snart slocknade den lilla livslågan och blicken blev på nytt sorgsen.

”Nej, det är dags för mig att gå”, sade han.

Han reste sig ifrån stolen, och jag fick hjälpa honom upp. Han var svag nu. Borta var den rastlösa demon som för bara en halvtimme sedan slitit upp balkongdörren och satt sig vid mitt köksbord.

”Men Bengt Emil då?”, frågade han med vädjande blick. Jag bara ryckte på axlarna.

”Och Hodell?”

”Död”, svarade jag.

Jag öppnade balkongdörren, men han tog den vanliga vägen ut. Medan han hasade sig nedför trapporna ropade jag efter honom:

”Men det finns andra Öyvind! Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Hallberg, Raattamaa, Joar Tiberg!”

Han reagerade inte.

Jag tyckte jag hörde honom svära över Vidrigborg, men jag är inte säker. Kanske var det bara ett slags avsked.

Jag satte på en kanna kaffe och kände mig nedstämd.

Similar Posts:

• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• En avväpnande studie i samtidspoesin
• Manifest för 2010-talet
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• I en liten fiskehamn

Tidsperspektiven växlar, nutid och dåtid, och till en början liknar det nästan spänningsroman: vem är mannen som släpps ur fängelset och vad var det egentligen som hände 20 år tidigare? Fast det listar man snart ut som läsare, och inte så långt efteråt får man det bekräftat.

Nej, det är inte själva historien jag funderar på när jag har läst ut Amerikahuset. Jag funderar på heltäckningsmattor. Heltäckningsmattorna som symbol för det som är riktigt, riktigt passé och gammalt, men också en symbol för ett åttiotal då tron på framtiden fanns. På åttiotalet lades snygga bruna heltäckningsmattor in i amerikahuset och när de rivs ut tjugo år senare tittar vår fängelsekund beklämt på dem. Han, som har levt bortanför samhället och på tryggt avstånd från mode och trender, ser fortfarande mattan som tecken på stil. På åttiotalet var det ekonomisk tillväxt, den lilla orten och bruket blommade och Sverige var oövervinnerligt. Tjugo år senare är mattorna allergiframkallande skräp och den gamla framtidstron är för längesedan försvunnen. Framtiden är inte vad den var.

Det är så jag ser den här romanen: som en betraktelse över den tid som flytt, och hur det går för den som inte hänger med. Och jo, också vad motgångar kan göra med en människa.

Undrar någon över det modesta betyget? Jo, i slutet spårar det ur lite, och jag inser att jag har tappat engagemanget. Jag tänker på heltäckningsmattor istället.

Similar Posts:

• Humoristisk landsbygdsroman med dödlig utgång
• Om en by vid Klarälvens strand
• Misslyckade människor? Nä. Misslyckat samhällsbygge.
• ”Nej, Västmanland var det alls inget särskilt med”
• ”Om skogens land hade varit ordnat för skogens skull”

Namnet fick han redan i folkskolan. Vallonblodet i ådrorna gav honom ett exotiskt utseende. Flickorna i Örbäcks folkskola tilltalades av hans svarta oljiga hår som växte som ogräs och den dominanta näsan. En stark karl, månskensbonde tillika mekaniker i Västmanlands länstrafiks bussgarage. Stark och stilig.

Men något är fel med Italienaren. Vid ett läkarbesök upptäcks en tumör. Förmodligen ingenting alls att bry sig om. Tok heller. Han har varit frisk som en nötkärna hela sitt liv.

Tyvärr har arbetet i bussgaraget satt sina spår. Att inandas avgaser, asbest och annat skit dagarna i ända visar sig till sist på röntgenplåtarna. Cancern har slagit rot i hans kropp.

Sakta börjar familjen förstå hur det är ställt. Sonen Peter känner en tyngd läggas på sina skuldror. På något sätt förväntas han ta över gården, precis som hans far förväntades ta över gården från farmor och farfar. Vem är det som förväntar sig det av honom? Är det han själv, eller är det fadern? Farmodern är död sedan flera år, men kanske känner han hennes vilja ändå.

Men Peter vill inte. Han vill inte bli kvar i Ålsvartas mörker, han vill ut i världen, kanske flytta till Stockholm. Samtidigt som han känner dragningen till barndomens hemtrakter. Hans familjs hemtrakter. Hela hans ursprung. Han vill inte svika, samtidigt som han vill skriva sina egna blad.

Historien leds framåt genom tillbakablickar. Lite i taget anförtros vi varför Italienaren och hans familj är de de är. Farmor Anna skötte gården med järnhand. Hon och farfar bodde nere, och Karl-Erik med fru och två barn bodde på ovanvåningen i släktgården. Att farmor bestämde var självklart.

Peter och hans bror Sören behandlades med fast hand av farmor. Hon hade alltid ett varningens ord till sonsönerna. Som när Peter flyttat hemifrån, till en etta i ett närliggande samhälle. Helt borti tok tyckte farmor, som redan förberett för Peters återkomst till gården.

Under snedtaket finns en smal bädd åt Peter när han flyttar hem igen. Det väntas ske så snart han inte klarar att Bo Själv. Han stack hemifrån under hot och mörka förutsägelser från farmor.
Han skulle inte klara att sköta mat och hyra. Han skulle börja Ta Sprit, han skulle inte få vänner, antagligen skulle han slutligen Ta Knark och bli en Stackare som Låg I Portar. Alldeles åt helvete skulle det gå.
Som kommentar till detta utbrott av kärv farmoderlighet teg Italienaren i tre veckor och fyra dagar. Kanske ägnade han tystnaden åt att minnas hur han själv hållits kvar. Det var det bästa han någonsin tigit. Sedan hjälpte han Peter att köra möbler. Det är fyra år sedan nu.

En tydlig illustration av hur äldre generationer gärna vill hålla greppet om de yngre. Den som lever i ett mindre samhälle, med en gård någonstans i omgivningarna, kan säkert känna igen sig, än idag. Ska ens egna intressen styra, så att man försummar eller överger det ens föräldrar och tidigare generationer under stor möda har byggt upp?

Det är med stor trovärdighet, suverän humor och djupt allvar som Sven Olov Karlsson bygger upp historien. Om man, som jag själv, är uppväxt i ett mindre samhälle med rötterna i det som skogen och jordbruket gett, finns det mycket att känna igen sig i. Som synen på arbete och studier. Hur skulle det bli för farmor Anna om sonen Karl-Erik fortsatte att läsa efter grundskolan?

Hon kunde redan känna skammen. Hennes son – en läsare. I värsta fall skulle han bli läst också. Alldeles läst, han kanske aldrig mer skulle kunna bete sig som folk.

Och arbetet sen. En bra karl reder sig själv. Och håller kostnaderna nere. Fattas bara annat. Annars kan det börja talas på byn. Som när Karl-Erik ska sätta bo med sin fru och börjar stega upp för nybygget på tomten.

- Bygga NYTT? Är ni inte kloka!
Mor Anna darrade inför blotta tanken på slikt storhetsvansinne. Begrep de inte att de reste livsfarliga luftslott? Hon visste många som gjort konkurs och mistat allt, husbyggen var farliga saker, utgifterna kunde växa utom kontroll, byggenskap och galenskap går hand i hand, nån måtta får det allt vara! [Â…]
Många bättre karlar än hennes lilla Karl-Erik hade stupat på husbyggen. Och det skulle se ut i byn det, bygga nytt.

Men allra mest handlar det om vad som händer då den – i det här fallet fadern – som alltid varit starkast och den som lett arbetet inte längre klarar av det. När en sjukdom gör att det aldrig mer kommer att bli som det varit. Hur familjen reagerar, hur vännerna försvinner som i ett trollslag, och hur den sjuke själv tacklar det.

Det är en oerhört fin skildring av en svår tid i livet. Man blir varse om att även en enkel mans liv är viktigt, hans strävanden och värderingar. Att de spår han har satt, inte minst i sin familj, är värdefulla.

I stort är det en hyllning till livet. Och en imponerande debut.

Similar Posts:

• Misslyckade människor? Nä. Misslyckat samhällsbygge.
• Förvridna, förtvivlade, förvirrade
• Betraktelse över den tid som flytt
• ”Om skogens land hade varit ordnat för skogens skull”
• Hur skulle dina actionfigurer sälja?