I Varat och varan undersöker frilansskribenten Ekis Ekman de människobilder som lurar bakom debatten i dessa två brännande ämnen. Hon läser Susanne Dodillet och Petra Östergren likaväl som förslag från Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund, artiklar i Veckorevyn och torsktips på nätet. Det här kan mycket väl vara höstens mest intressanta debattbok.

De senaste åren har båda fenomenen, prostitution och surrogatmödraskap, hyllats av diverse postmoderna, postfeministiska och nyliberala krafter. Att ”sälja sex” eller ”hyra ut sin livmoder” framställs romantiserat som att ta makten över den egna kroppen, som en välförtjänt känga i rumpan på den traditionella kvinnorollen eller kärnfamiljsnormen.

De föreställningarna plockar Ekis Ekman ned i sina beståndsdelar, och idealen hon hittar är ofta allt annat än progressiva. Att det är mamma, pappa och genetisk avkomma som krävs för att bli en lycklig familj är närmast en dogm i surrogatmödraindustrin. Om det nu krävs en tredje part för att få till det där barnet – ja, då ska hon gärna hållas helt utan rättigheter i en annan världsdel. Allt för att inte störa familjelyckan.

Att prostitutionen följer uråldriga makt- och könsstrukturer är knappast heller något nytt. Nästintill alla prostituerade är kvinnor, ännu större del av ”kunderna” är män – och sex fortsätter att framställas som något kvinnor besitter och män vill åt, till nästan vilket pris som helst. Pengar och våld. Vad är det egentligen som är så radikalt med det?

Den nyliberala retoriken bygger på den urgamla uppdelningen i kropp och själ, där det ena skulle vara mer äkta, mer ”jag” än det andra. Först då kan man sälja sin kropp, först då blir den ”varan”, skild från ”varat”. För prostituerade är det ett sätt att överleva, att säga ”jag säljer bara min kropp, mig kan de inte nå”. Som att vi inte lika mycket är också våra kroppar.

En annan beståndsdel är nyliberalismens tabu framför andra, att människor skulle begränsas av några som helst sociala och ekonomiska strukturer. Prostitutionsförespråkare beskyller ofta och gärna sina motståndare för att ur ett hycklande ovanifrånperspektiv vilja ta ifrån de prostituerade rätten att välja och handla fritt. Att vilja göra dem till passiva offer.

I den gängse retoriken, visar Ekis Ekman, har offer nämligen blivit ett karaktärsdrag. Ett offer är inte bara någon som faktiskt utsätts för något – det är en svag människa och motsatsen till ”subjekt”, nyliberalismens autonoma, osårbara människa. Förövare blir feminister och politiker som ”vill göra sexarbetare till offer” och de verkliga förövarna glider undan. De ifrågasätts sällan alls.

Så kan det som föregår i prostitutionen abstraheras till det kliniska ”sexarbete”, till aktiva subjekt som frivilligt ”säljer sex”. Som om sex – liksom graviditeter i bokens andra del – är en vara, vilken som helst. Ekis Ekman iakttar den här varufieringen i mängder av rapporter där ”sex” utan problem skulle kunnas byta ut mot vilket substantiv som helst:

visste man inte att det var människor inblandade skulle vi kunna tro att detta ”sex” är något som tillverkades i fabrik. Faktum är att talet om att ”sälja sex” får en att tänka på något man faktiskt kan gå och bära på, lämna över eller ställa i ett hörn om mottagaren inte är hemma. ”Här, fem kilo sex, varsågod, jag skickar faktura.”

Prostitutionsförespråkarna menar förstås att en legalisering skulle leda till att de prostituerade slipper skambeläggas och istället kan bevaka sina intressen i bland annat fackföreningar. Mycket konkret går Ekis Ekman igenom dessa påstådda fackföreningar – och hittar ytterst få prostituerade i dem. Istället visar sig ”fackföreningarna” bestå av marknadsliberala lobbyister, av hallickar och bordellägare. Ingen av föreningarna har någonsin drivit några typiska fack- eller arbetsmiljöfrågor, inga krav på högre ”löner” eller säkrare arbetsmiljö. Den enda fråga de driver är den om legalisering.

Och det där med skambeläggningen då? Nja. Var finns de respekterade yrkeshororna egentligen, annat än möjligen i populärkulturen? För torskarna verkar det däremot fungera fint. Betydligt fler går ju till prostituerade om det är lagligt och därmed socialt accepterat. Prostitutionen ökar ordentligt där den legaliseras. Och med efterfrågan ökar också trafficking, människohandel och direkt tvångsprostitution. Oavsett legalisering eller inte, är dödligheten bland prostituerade 40 gånger högre än bland andra kvinnor. Risken att bli mördad är 18 gånger större. En stor majoritet prostituerade utsätts för våld och våldtäkter. Lika många visar symptom på posttraumatisk stress och nio av tio skulle vilja sluta.

Utsatta, om än på ett annat sätt, är också kvinnorna i surrogatmödraindustrin. Också där vill förespråkarna gärna lyfta fram starka kvinnor som frivilligt upplåter sin kropp för en stund. I verkligheten är mönstren av underordning hjärtskärande. Surrogatmödralandet framför andra är Indien. Där finns nämligen ingen lagstiftning som lägger sig i, och här kan västerländska par, som av en eller annan anledning inte kan eller vill föda barn själva, få sin biologiska avkomma framodlad i en fattig indisk bondkvinnas livmoder.

Kvinnorna, som inte sällan valt mellan att sälja ett organ eller bli surrogatmödrar, genomgår en påfrestande hormonbehandling och bevakas noga. Naturligtvis får de inte ha sex, ta någon form av droger eller utsätta sig för andra risker medan deras kropp står till förfogande. Skulle de exempelvis få missfall får de ingen ersättning alls och när barnet väl är fött har de förstås ingenting att säga till om.

Alla de här situationerna är komplicerade och Ekis Ekman är ingen neutral part. Det är inte hennes roll. Hon genomskådar och ifrågasätter. Skarpt. Hon avtäcker de ideologiska strukturerna i svårhanterliga debatter och framför allt ställer hon frågorna. Är sex en mänsklig rättighet? Är att få biologiska barn det? För vem? För den som kan betala? Och på vems bekostnad?

Oavsett vad man tycker så finns de här fenomenen där ute. Hur ska vi hantera dem?

Similar Posts:

• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Lång väg kvar
• En slavhandel större än någonsin?

Ullén vaskar ur pornografin fram någon sorts aktiv ingrediens som han kallar pornograficitet. Det är pornografins antiberättande – det utopiska här och nu, där tolkning, orsaker och konsekvenser för en liten stund är utsuddade. Där bara lusten och det direkta tilltalet – ”jag finns här för just dig” – existerar. Detta drag menar han sedan genomsyrar hela vårt samhälle; det finns inte bara i porr utan lika mycket i reklam och konsumtionsdyrkan. Vi köper inte saker, vi köper löftet om omedelbar tillfredställelse. Pornograficitet.

Det sägs ofta att utopiernas tid är förbi, att 1900-talet istället tillhör dystopierna. Det är Boyes Kallocain och Orwells 1984. 1900-talets försök att skapa verkliga utopier, himmelriken på jorden, har lämnat en bitter eftersmak – från Nazitysklands Tredje rike till, om vi törs vara självkritiska ett ögonblick, ett svenskt folkhemsbygge med mycket lite tålamod för dem som inte passade in. Och efter att precis ha lagt ifrån mig Kjell Sundstedts Till Gertrud, om varför så många av författarens släktingar tvångssteriliserades på 1940-talet, helt enkelt därför att de var fattiga och en smula besvärliga, känner i alla fall jag mig en smula självkritisk.

Men där har vi den alltså, utopin i det tidiga tjugoförsta århundradet. Shoppingögonblickets löfte om konsekvensbefriad tillfredställe. Det ekar av Fagervik i Östgötateaterns uppsättning av Strindbergs Drömspel, av glädjedansen med shoppingpåsar och den ständiga jakten på mer. Och det är förstås en ohållbar utopi, en som bär på sin egen undergång. En dystopi i vardande, helt enkelt.

Även Susanne Dodillets prostitutionsbok har en viss koppling till det dystopiska. Åtminstone är det väl så vi svenskar gärna ser på den tyska, mycket marknadsliberala prostitutionspolitiken. Kanske är också den svenska politiken mer utopisk: vi tycker inte att någon ska behöva sälja sin kropp – ja, utom, ni vet, i normalt kroppsarbete – i det ideala samhället och därför utgår lagstiftningen från att prostitution inte borde finnas. Den tyska lagen däremot utgår helt krasst från att den finns (och dessutom från premissen att all ickefrivillig prostitution, allt missbruk, tvång och utsatthet, hör till undantagen), vilket i sin tur möjligen leder till att den också fortsätter att finnas.

Dodillets bok är redan åtskilligt både hyllad och hatat, men oavsett vad man tycker om hennes egna ställningstaganden, så leder själva jämförelsen till en mängd intressanta frågor. Det är också poängen med både utopier och dystopier – att vi måste ha något att jämföra med. Hur ska vi annars kunna veta om vi lever i den bästa av världar eller ej?

Similar Posts:

• Kan man köpa sex i det ideala samhället?
• Vi lever i den pornografiskaste av världar
• Världen som trevlig?
• Horan och madonnan på marknaden
• Bland kufar och drömmar

Bland annat har Dodillet kritiserats för att gå alltför tendensiöst fram med sina källor. Det är naturligtvis inte lätt för utomstående att avgöra, men personligen skulle jag nästan hoppas att så är fallet – jag vill nämligen gärna tro att den svenska debatten, som ju ledde fram till kriminaliseringen av köp men inte försäljning av sexuella tjänster 1999, fördes i ett mindre affekterat och betydligt mer lyhört tonläge än det som framträder i Dodillets diskussioner.

Vad mera är väljer Dodillet att avsluta sin avhandling med ett politiskt förslag: ”För en ny prostitutionspolitik”. Detta förslag ligger betydligt mer åt det tyska hållet – även om Dodillet kritiserar även den tyska marknadsliberala politiken för att i slutänden ha tappat bort de prostituerades gräsrotsinitiativ – och det är förstås en problematisk vändning som gör det bara alltför lätt att helt enkelt avfärda avhandlingen som vinklad.

Det vore oerhört synd att göra det. För oavsett vad man tycker om Dodillets ställningstaganden, så är jämförelserna hon gör mellan svenskt och tyskt minst sagt fruktsamma. De både belyser strukturella skillnader i de båda ländernas historiska utgångspunkter och sätt att resonera och ställer en mängd relevanta frågor kring hur vi tänker om sexualitet, jämställdhet och frihet – och i slutänden om hur idealistisk eller realpolitisk lagstiftning egentligen bör vara.

I Sverige har vi diskuterat prostitution framför allt i förhållande till förtryckande sexistiska och/eller kapitalistiska strukturer. Där har Dodillet onekligen en irriterande vana att tolka varje svensk antydan om utsatthet som omyndigförklarande offerstämpling. I Tyskland är man efter världskrigserfarenheterna oerhört skeptiska till statlig inblandning, samtidigt som kristdemokratiska partiers mycket mer tongivande roll har gjort sexuell frihet från gammaldags moralism till en både bred och radikal fråga för vänsterpartier och diverseliberaler att samlas kring. Om svenskarna på 1960- och 70-talen flirtade med sexuell frihet lite så där i allmänhet, så tyckte tyska 70-talsdebattörer tydligen att prostitution var rena avantgarde-feminismen.

Kanske är också den svenska politiken mer idealistisk: vi tycker inte att någon ska behöva sälja sin kropp – ja, utom, ni vet, i normalt kroppsarbete – i det ideala samhället och därför utgår lagstiftningen från att prostitution inte borde finnas. Den tyska lagen däremot utgår helt krasst från att den finns. Dessutom utgår den från premissen att all ickefrivillig prostitution, allt missbruk, tvång och utsatthet, hör till undantagen. Och frågan är ju i vilken utsträckning den inställningen bevarar, för att inte säga främjar, prostitutionen.

Similar Posts:

• Hur skulle det annars se ut?
• Horan och madonnan på marknaden
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti

Den text som verkligen borde kunna rucka till invanda feministiska tankebanor är journalisten Anna Svenssons text om våldtäkt. Hon berättar av egen erfarenhet om hur samhället reducerar våldtagna kvinnor till handlingsförlamade offer som själva inte kan återta makten över sitt liv. Svensson menar att det här synsättet belyser att kvinnans självförtroende och värdighet sitter mellan hennes ben. Det här leder i sin tur till att våldtagna kvinnor inte ges plats i den offentliga debatten då de inte tas för fungerande människor utan som "skadade-för-livet"-offer.

Skribenten Anna Ekelunds text om abort sätter fingret på något som borde skava till i det feministiska upphöjandet av kvinnans självständighet. Hon menar att den aborterande kvinnan stämmer bra överens med en modern syn på kvinnan som självständig vilket mörklägger alternativ som adoption eller "extra stöd" åt kvinnan. Ekelund ser en pekpinnemoral växa fram, där det är nästintill omoraliskt för en kvinna att behålla sitt barn om hon inte har ett fast jobb och en fast partner som är redo att ta ut full föräldraledighet.

Men de flesta av bidragen har tyvärr inte lika hög argumentskvalité och tydlighet som Svenssons och Ekelunds. Ett av antologins svagaste bidrag är texten om fuck-off pengar. Maria Rankka, VD på tankesmedjan Timbro hävdar att varje kvinna bör lägga undan pengar för att i framtiden kunna göra självständiga val såsom att gå ur en relation eller att sluta på ett dåligt jobb. Vad hon helt tycks förbise är alla de kvinnor som helt enkelt inte har möjligheten att sticka undan den där tusenlappen varje månad, ganska många skulle jag tro.

Och krönikören Boris Benulic är bara pinsam när han påstår att de flesta kvinnor egentligen vill ha gymtränande machomän. Han motsätter sig feminiserandet av mannen med argumentet att om mannnen abdikerar från sin roll som samhällets "förändrare och skapare" så minskar också kvinnans utrymme i samhället(?) Vad han menar med det lämnas åt läsarens förbryllade hjärna. Frågan är om han ens själv har svaret.

När jag långt senare slår igen boken efter att ha läst de 13 texterna och ser tjejen på framsidan, med hyttad näve uppsträckt i luften, så undrar jag hur stort steg den här boken egentligen har tagit mot en "ny" feminism.

Jag tror inte att en samling texter skrivna av 13 vitt skilda skribenter, med olika politisk härkomst, kan bära så långt mot en "ny" feminism. Det blir för splittrat och ofokuserat. Som det är nu fungerar antologin mest som en plattform för diskussion, vilken i sin tur skulle kunna vara det första steget mot en "ny" feminism. Frågan är bara hur livlig den här diskussionen som Östergren efterlyser kan bli med tanke på att de flesta texter i antologin inte är speciellt provocerande.

Similar Posts:

• Feminism für alle
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• En affirmation om dagen
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Kampen är din, min, vår, allas