Så uppfriskande då att Minaret är en opolitisk bok skriven av en muslimsk kvinna. Den är inte skriven för att formulera levnadsregler för muslimer i Europa, vilket kan verka motsägelsefullt då den faktiskt handlar om en muslim som får sitt religiösa uppvaknande i europeisk exil. Men den handlar mer om allmänmänsklig levnadsinställning än överlevnadsstrategier i den kristna världen.

Najwa växer upp i Khartoum, Sudan. Hennes far är minister och familjen är mycket rik. Najwa behöver aldrig oroa sig för sitt materiella välmående, det finns alltid en betjänt i bakgrunden och mer fickpengar att hämta hos föräldrarna. Hon lever ett i huvudsak västerländskt liv och den religiösa medvetenheten kan sammanfattas i ett mycket världsligt konstaterande: Ramadan är ett bra tillfälle att banta.

Allting förändras då Sudan drabbas av en kupp. Fadern arresteras och familjen tvingas fly till London. Genom den ena tragiska händelsen efter den andra står Najwa till slut ensam. Berövad sin ekonomiska trygghet och en säker framtid som societetsdam i Khartoum. Efter den brutala klassresan nedåt är hon inte längre intressant att gifta sig med. Hon är bara ännu en utlänning i London som tvingas försörja sig som hembiträde. Sakta växer en ny medvetenhet fram hos henne, hon börjar omvärdera det mesta runt omkring sig och med långsam målmedvetenhet når hon en ny förståelse för sin religion. Hon blir en rättroende muslim.

Mot slutet av Minaret är det tydligt att allt som hänt Najwa, hela hennes tragiska levnadsöde och människorna på vägen, bara varit kulisser kring romankonstruktionens centrum; det religiösa uppvaknandet. Hon utstår nederlag efter nederlag ändå in i det sista och ändå står islam där som det som hon trots allt vunnit. Det lyckliga slutet är inte en man och familj. Det är att göra pilgrimsfärd till Mecka. Ändå är det inte nödvändigtvis religionen i sig som är det verkligt viktiga i Najwas nya liv. Den kanske bara är en väg till den ödmjukhet som hon måste finna för att uthärda situationen. Man måste inte vara muslim eller kristen för att inse att vi inte har någon kontroll över många av de livsavgörande händelserna. Det kanske bara krävs lite livserfarenhet för att förstå att det långa fallet ned är en risk inbyggd i den mänskliga upplevelsen.

Similar Posts:

• Islam i ett nötskal
• Allahu akbar – Gud är större
• Tolkningar vs. tolkningar
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Islams upphovsman i närbild

Hennes ögon glänste och hon utropade upphetsat:
- Nilen?
- Ja, Nilen.
- Då bodde ni alltså på Nilens strand.
- Ja, vårt hus låg precis vid floden, så att jag, när jag vaknade i min säng på natten, kunde sträcka ut handen genom fönstret och leka med Nilens vatten tills jag blev sömnig igen.

Det där är, givetvis, en lögn. Ingen människa kan bo så nära Nilen med dess översvämningar, men det är en romantisk bild. Och det är den som Mustafa Sa'id använder för att charma engelskor när han som den, för att tala med Jonas Hassen Khemiri, ultimata revolutionsblatten anländer till London och Oxford för att som förste afrikan tillkräva sig västerlandets kunskap. Kolonisera kolonialisterna. Han drar lögner, han lägrar kvinnor, han blir berömd som det perfekta beviset på att en afrikan nästan kan bli en riktig engelsman.

Men någonting går fel. En rättegång och många år senare dyker han upp incognito i en liten by i det nu självständiga Sudan, där han blir vän med en ung man som precis återvänt från sin engelska utbildning. Bit för bit får vi reda på vad som hände Mustafa, allt medan samtiden fortsätter rulla fram i det postkoloniala Afrika med religiösa konflikter och korrupta politiker. Han efterlämnar ett låst rum med hemligheter, kunskaper han tillägnat sig och inte kan förlika med verkligheten.

Utvandringens tid är en mycket vacker roman; språket glittrar som Nilens vatten i månsken höll jag på att skriva, men det vore en lögn; jag har aldrig sett Nilen. Den är kort, något för kort, dels eftersom jag vill läsa mer och dels eftersom den känns nästan lite väl skissartad. Men det vi får är starkt. Ifrån två personers horisont målas en bild av ett samhälle till synes vilse mellan nytt och gammalt, tradition och modernitet, religion och vetenskap. När man inte längre kan göra som man alltid gjort, men inte heller kan kopiera sina före detta förtryckare rakt av – vad återstår då? Vem är man då? Vad nytt kan man skapa?

Boken är 40 år gammal. Det vore skönt att kunna säga att den inte är aktuell idag. Men det vore nog, tyvärr, en lögn.

Similar Posts:

• Et voit rien
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• Mellanförskapets mästarinna
• Religion som väg till ödmjukhet
• Skräcken! Skräcken!

Ensam och utan kontakt med omvärlden har den lilla flickan inte många alternativ. Familjen hon är slav i styrs med järnhand av kvinnan i familjen, som misshandlar Mende om hon gör något fel – eller bara om kvinnan är på det humöret. Mende har – i deras ögon – inte ens ett namn, utan kallas enbart ”jebit”, en flicka som inte värd att ha ett namn.

Efter sex år skickas hon över till London. Familjefruns syster är i behov av ett hembiträde, och hon börjar själv bli orolig för att Mende – som nu är en ung och vacker kvinna – kan börja fresta männen i sin närhet på ett otillbörligt sätt. Familjen hon kommer till i London visar sig vara högt uppsatta på den sudanesiska ambassaden.

Resan ska dock bli det första steget mot frihet. När hon väl är i London lyckas hon komma i kontakt med sudaneser från sin egen stam, som lyckas hjälpa henne att fly. Efter flera års kamp mot byråkratin – med ivrigt stöd av massmedia – lyckas hon slutligen också få asyl i England.

Källkritiskt förvånas jag över att Mende – som ju bara var omkring 12 år gammal när hon togs tillfånga – minns allt så tydligt. Minsta lilla diskussion, även från tio år tillbaka i tiden, återges som just citat. Journalisten Damien Lewis, som spökskrivit boken tillsammans med Mende, förklarar det i ett efterord med att hon kommer från en muntlig tradition där minnet är centralt.

Det är också förvånande att beskrivningen av barndomen är något motsägelsefull; å ena sidan beskriver Mende det övergrepp hon blev utsatt för av sina föräldrar då hon blev könsstympad, det arrangerade bröllop som väntade henne redan sedan barnsben etc. Samtidigt beskriver hon sin barndom som fullkomligt lycklig och problemfri. Önsketänkande?

Litterärt är det kanske inte någon lysande bok, men det är självklart fruktansvärd läsning om en förlorad barndom. Det som främst sysselsätter mina tankar är hur somliga – snuskigt rika – personer kan tänka sig att behandla sina medmänniskor på det sätt som slavägarna visar prov på i Mendes beskrivning. Det är en unik fallstudie av grymt klassförakt och rasism, som den sudanesiska diktaturen inte gjort mycket för att motarbeta.

Similar Posts:

• Religion som väg till ödmjukhet
• Mistah Sa’id, he dead
• Inför galgen
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp