Så får Noras pappa jobb i huvudstaden Mogadishu. Det är samma tid som Nora ska börja gymnasiet, så hon får nya vänner som visar henne verkligheten och gör henne medveten om sina privilegier. Främst är det Ahmed som hon möter. Ahmed som tillhör en annan klan, en som inte är lika mäktig som Noras. Ahmed är modig, han visar Nora flyktinglägrena utanför Mogadishu.  Visar henne svälten och misären hennes landsmän lever i. Ahmed och Nora gifter sig och får en dotter. Fast att en läkardotter inte borde gifta sig med någon från Ahmeds klan. Kanske hade Noras föräldrar varit ännu mer kritiska till giftemålet om de visste att Ahmed drev en regimkritisk tidning. En tidning där han uppmanade till revolution, till att avsätta regimen.

Så kommer plötsligt revolutionen. Eller inte revolutionen, men inbördeskriget. Kaoset kommer, inte freden. Ahmed har ett pris på sitt huvud och på gatorna i Mogadishu ligger döda kroppar. Mardrömmen är verklighet. Nora med sin läkarpappa, med sitt klanskydd och med den stora villan, plötsligt är inte ens hon säker och de måste fly.

Det är så många som dör men Nora och hennes dotter överlever. De klarar den livsfarliga flykten och de hamnar i Sverige. Och där någonstans så inser Nora hur allting som förut var hennes liv nu är borta. Hon är så ensam. Hon som förut var en respekterad lärare på ett av Somalias finaste gymnasium kan nu bara få arbete som städare. Det fina huset och de lyxiga möblerna är utbytt mot en trång lägenhet i Sandviken med de billigaste av secondhand möbler. Och mitt i allt detta förväntas Nora vara tacksam över sitt liv. Hon vet att hennes fattigdom i Sverige, inte är något mot fattigdomen i Somalia. Hon tvingas försöka hitta en balans och prioritera mellan att lägga sin lilla lön på täckbyxor till sin dotter eller skicka hem pengar till den familj som fortfarande lever i Somalia och som inte överlever utan de pengarna.

Suad Alis romandebut är tung men samtidigt otroligt spännande. Det händer så mycket hela tiden att det inte går att sluta läsa. Så helt plötsligt var boken slut och den där fantastiska känslan om att nu finns ännu en historia i mitt huvud som jag aldrig kommer glömma. Och känslan över tacksamhet, att jag lever tryggt. Att jag inte behövt kliva över lik på en flykt. Och ännu en påminnelse över hur trasig vår värld är och vi måste göra vad vi kan för att den ska bli rättvisare. Åh vad jag hoppas Ali kommer skriva mer böcker, jag tänker läsa dem alla!

Similar Posts:

• Helvetesvandring som hemkomst
• En somalisk sorgesång
• Om livet på ett HVB-hem
• Ett dockhem i romanform
• En oumbärlig röst

Man kan tro eller inte tro på regimen. Filsan, en ung kvinnlig soldat, tror. Hon är dotter till en general och minns dagarna när regimen var yngre och sände ut henne och andra ungdomar från staden för att lära fattiga människor på landsbygden läsa och skriva. Hennes liv är vigt åt systemet, och just därför kan hon inte ifrågasätta: tänk om allt hon offrat för det varit meningslöst? Kawsar, en äldre kvinna vars make och dotter är döda, ser istället igenom allt bländverk och förtryck. Hon är ingen rebell, men när hon tillfrågas om regimen så skräder hon inte orden. Det kommer att straffa sig.

Boken tredje huvudperson är Deqo, en nioårig flicka som växt upp i ett flyktingläger, utan föräldrar eller annan släkt. Hon är ensam i världen men överlever, också när den dansuppvisning hon ska delta i där på stadion misslyckas och hon tvingas fly. Därefter lever hon av det hon hittar, sover i en tunna och säljer grönsaker hon stjäl från fälten utanför staden. Regimen vet hon lite om, men hon noterar den ökade närvaron av oppositionella i Hargeisa, de nyckfulla arresteringarna och misshandeln som polisen utsätter människor för. Hon ser Somalias undergång närma sig, men hon vet inte att det är den hon ser.

Nadifa Mohamed lyckas i sin roman fånga lugnet före stormen och på ett lågmält sätt skildra de små tecken på förestående konflikt och kaos som finns, som kanske kunde leda till onda aningar, men som oftast inte gör det. I tillbakablickar berättar Kawsar om hur hennes bostadsområde förändrats: först byggts upp av nyinflyttade, etablerats, blomstrat, och sedan nu långsamt förfallit sedan militärregimen som tagit över efter den sista demokratiska presidenten blivit alltmer paranoid och sedan motståndsrörelsen NFM som länge haft sitt högkvarter i London nu närmar sig gränsen från Etiopien. Spår dras längre bakåt i tiden, till kolonialmakterna, till översvämningskatastrofer, och utvecklingen tycks som så ofta både ofrånkomlig och väldigt slumpartad. Visst kunde det ha gått på ett annat sätt? Men nu är det våldet som härskar, och det som då framför allt står klart är att när makten talar med våld mot sina undersåtar, landet mot sina invånare, då kommer invånarna också att använda våldet när de talar med varandra.

Förlorade själar är sorglig läsning, men den är inte tung rent språkmässigt. Tvärtom flyter språket nästan motståndslöst, och till en början upplever jag det nästan alltför lätt. Men Mohamed nyanserar sin berättelse och hon skriver vackert, inte minst i vissa av skildringarna av platsen Hargeisa. Som bilden av Kawsars trädgård där hon begravt de många barn hon fött som dött vid födseln. Kanske är ett lågmält och ödmjukt språk en motståndshandling i sig när ens motståndare är en som hävdar sin rätt att förtrycka andra?

Hon tar ett djupt andetag och drar in dofterna som hennes barn ger i från sig: tamarinden, guavan, granatäpplet, bougainvillean och jasminen som hon har drömt liv i. Om hennes kvarter, med de gamla bungalowerna och breda gatorna med finkornig, gyllene sand, är olikt alla andra platser i Hargeisa, tvivlar hon på att det finns någon annan fruktträdgård som den här i hela världen. Det är en plats där tiden rör sig på ett annat sätt; den forsar bakåt mot hennes barndom i stället för att streta på framåt mot slutet.

Förlorade själar är ingen politisk roman. Individerna kan visserligen vara starka eller svaga men de är utelämnade åt en värld av godtycke, och någon tilltro till en regim som skulle kunna göra rätt finns egentligen inte. Här finns ingen sentimentalitet eller nostalgi, även om här finns sorg. Men här finns heller ingen direkt kampvilja – det är som om kvinnorna har sett för mycket av världen för att tro på möjligheten att med en sådan förändra något. Det förhoppning som kan skönjas handlar istället om tanken att en annan linje – inte den som drivs med vapen i hand utan den som handlar av omsorg – skulle kunna tillåtas styra. Tyvärr tycks den framtiden ännu avlägsen i Somalia.

Similar Posts:

• Om flykten och framtiden som försvann
• Helvetesvandring som hemkomst
• En oumbärlig röst
• Mörk berättelse om en farlig framtid
• En flyktingflicka är alltid en flyktingflicka

Jeebleh har kommit hem för att hitta och ställa i ordning sin mors grav och för att om möjligt hjälpa Bile att hitta hans älskade systerdotter som blivit kidnappad. Men också andra frågor kommer upp till ytan. Varför tilläts Jeebleh lämna landet för tjugo år sedan? Vilken roll spelade Biles sadistiske halvbror i vännernas fängslande då – och vilken roll spelar han nu, i kidnappningen av den hoppingivande lilla flickan? Kan man utkräva rättmätig hämnd utan att själv dras in i våldspiralen?

Farah lotsar läsaren in i en verklighet som de flesta av oss bara sett på nyhetsbilder, men som blir möjlig att ta till sig just eftersom den upplevelsen också är Jeeblehs. Inget av den han är van att vara äger giltighet i inbördeskriget. Han kan inte spelreglerna. Sakta kryper kriget under skinnet på honom och han tvingas fråga sig själv huruvida man kan vara en god människa i ett ont sammanhang.

Jeebleh, som arbetar som universitetslärare i USA, skrev sin avhandling om Dantes Inferno och strofer ur helvetesskildringen går som ett plågat ledband genom boken. Liksom Dante rör sig Jeebleh genom den härjade huvudstadens helveteskretsar och möter både stora skurkar och på olika sätt djupt plågade människor. Men här finns inget av Dantes logik, inget klart orsakssammanhang mellan gärning och straff, ingen gudomlig mening.

Khat-tuggande tonåringar skjuter prick på turister bara för att roa sig. Utsvultna kor slåss med sina kalvar om plastpåsar att äta. Plufsiga krigsherrar tronar på sina byten och traditionella klanäldste försöker underbygga sin auktoritet med vapenmakt. Samma äldste som dömde ut Jeeblehs ensamstående mor gör nu anspråk på hans lojalitet och hans amerikanska dollar. Och för familjen i New York friserar Jeebleh sina upplevelser en hel del. Hur skulle de kunna förstå?

Överallt ifrån försöker olika grupper skriva in Jeeblehs ”jag” i sitt ”vi” mot ”dem”. ”En mardröm av lojaliteter!”, som en annan av romanens karaktärer uttrycker det. Och i själva verket, menar samma karaktär, är detta ”vi” bara en politisk täckmantel för jagens ambitioner. I inbördeskrigets evighetsmaskineri är maktbegär och girighet den ledande drivkraften, oavsett om aktörerna är tränade av den inhemska diktaturen, av sovjetiska intressen eller understödda av Etiopien eller USA.

Mitt i allt detta är ingen nationell identifikation oproblematisk. I Jeeblehs kamp att foga samman en identitet av ibland motsägelsefulla beståndsdelar gestaltar Farah på en gång ett specifikt postkolonialt problem och ett allmänmänskligt dilemma.

Similar Posts:

• Om flykten och framtiden som försvann
• En somalisk sorgesång
• Kartan, kroppen, språket
• En oumbärlig röst
• Vad är svart, vad är vitt?

Kontroverserna kring denna kvinna, och hennes, enligt många, extrema åsikter, har som sagt varit många. Hirsi Ali är en hård kritiker av den världsbild som enligt henne formas av ett totalt anammande av islam. Hon framhåller att det är en anti-demokratisk, kvinnofientlig och våldsbenägen religion, som formar människor till personer som omöjligen kan anpassa sig till västerländska ideal och ett västerländskt sätt att leva. Hon uttalar sig hårt och hon uttalar sig ofta, och hon har nu uttalat sig ännu en gång, i sin självbiografi En fri röst.

Originaltiteln, Infidel, kan översättas som otrogen eller icke-troende. Hirsi Ali har bekänt sig till ateismen, vilket har gjort det ännu svårare för många att acceptera hennes kritik mot islam som legitim. I sin självbiografi försöker hon nu råda bot på detta. Boken ger en fulltäckande bild av hennes liv, från de första åren i den semi-kommunistiska polisstaten Somalia, via flytten till Saudiarabien och livet i en stat där hela tillvaron, bland annat genom sharia, kretsar kring islam. Vidare skriver hon om de många flyttarna mellan Etiopien, Kenya och återigen, Somalia, för att därefter ge en mer detaljerad bild av sitt liv efter det att hon kommit till Nederländerna.

Det är en skakande berättelse, fylld med våld, såväl fysiskt som psykiskt, diskriminering, nedtryckande, ojämlikhet, tvångsgifte, könsstympning. Det är vidrigheter på vidrigheter som staplas på varandra, alltid sedda med Ayaan Hirsi Alis nyktra blick. Men det är inte helt nattsvart. Här finns mer vardagliga element i t.ex. beskrivningarna av en älskad syster, av det första kärleksförhållandet och av en kunskapstörst och nyfikenhet som gjort det möjligt för författaren att vara den hon är idag. Det är också en beskrivning av personen, snarare än debattören och provokatören, Ayaan Hirsi Ali, där delarna där hon beskriver sina känslor efter mordet på Theo van Gogh, lyser klarast med sin uppriktighet och förtvivlan.

Det är en väldigt välskriven bok, med ett lätt, men aldrig banalt, om än ibland något distanserat, språk. Ibland kunde jag tycka att boken var onödigt lång, att författaren skrev onödigt detaljerat och onödigt mycket. Men när jag väl lagt ifrån mig boken och hunnit tänka över vad jag precis läst, insåg jag att inte alls var onödigt, utan snarare tvärtom. Alla dessa flyttar, alla noggranna beskrivningar av olika politiska system, alla människor som påverkat författaren, hennes jobb som tolk när hon först kom till Nederländerna, allt detta får betydelse för hur och varför den numera världskända Ayaan Hirsi Ali tycker, tänker och gör som hon gör. Naturligtvis är detta det självklara syftet med en självbiografi, men det är inte ofta som det blir så påtagligt, och så nödvändigt, som i just det här fallet.

De sista orden i den här recensionen överlämnar jag till Patrik Svensson, som recenserat samma bok i Sydsvenskan och sammanfattat essensen av både sin, och min, läsupplevelse i följande ord:

Man kan läsa den och bli förbannad, man kan läsa den och dra helt andra slutsatser än författaren själv har gjort. Man bör hur som helst läsa den.

Similar Posts:

• För en gladare vänster
• Tankar om islam och terrorism
• Allahu akbar – Gud är större
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islam i ett nötskal