Från Sovjet till Putin – tio boktips

Björn Waller — Wed, 26 Mar 2014 10:00:33 +0000

”Alltså, det där med Ukraina är jävligt komplicerat, va.” Det har sagts lite varstans de senaste veckorna (strax efter OS) och jo, nog är det det; ska man hålla på Putin eller på nazistpartiet? Ska vi skratta bort rysk medias uppenbara propaganda eller få kalla kårar av att den fungerar? Hur lever folk faktiskt där borta? Skrivs det fortfarande böcker i Dostojevskijs och Gogols hemland? Det har gått 25 år sedan muren föll, varför är inte hela gamla Sovjet en mysig västerländsk demokrati än?

Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Sergej Lukjanenko "Nattens väktare"

Björn Waller — Tue, 02 May 2006 23:00:00 +0000

Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå och förlåta folket deras synder? Hur hade kristendomen då kunnat uppstå? Alltså: utan Judas förräderi hade det godas seger aldrig varit möjlig. (Ett ytterligare lager ironi får vi ju om vi betänker hur många som dött i det kristna kärleksbudskapets namn…)

Vad detta har med Nattens väktare att göra? Helt enkelt att gott och ont tydligen är beroende av varandra. I Lukjanenkos värld har mörkt och ljust slutit vapenvila, om än en bräcklig sådan, och bekämpar varandra likt två konkurrerande företag (eller USA och Sovjet under kalla kriget, om ni föredrar det). Allt sköts via byråkratiska instanser och avtal, och vampyrer och varulvar och andra monster får gärna hålla på så länge de har licens och håller sin kvot. Nere på Moskvas gator patrullerar vår antihjälte Anton och försöker hålla någon sorts ordning medan cheferna högt ovanför hans huvud drar upp de storslagna planerna och bestämmer vilka onda handlingar som kan tillåtas för det större goda eller tvärtom. Och som alltid när svart och vitt blandas blir det plötsligt väldigt svårt att se skillnad på gråskalorna.

Upplägget med sin blandning av mytologi och verklighet med en glimt i ögat påminner en hel del om en aningen mer skitnödig Neil Gaiman (eller för den delen Joss Whedon), men samtidigt är det svårt att tänka sig att någon icke-ryss hade kunnat skriva detta. Nattens väktare nöjer sig inte med att ställa upp onda mot goda, utan gräver sig verkligen ner i vad det är som gör en handling god eller ond – inte för inte är Lukjanenko psykiater, men samtidigt kan han konsten att skriva spännande och komplexa berättelser också. Om boken har någon svaghet är det kanske att den har en tendens att falla in i typiskt fantasysnack av typen "Ljus och mörker! En magiker av den femte graden förvandlar sig till en tiger!" och ställa upp en massa mytologi som aldrig riktigt förklaras, men trots detta släpper den aldrig den där klassiska ryska realismen; huvudpersonerna är mytologiska varelser, men med samma problem som alla andra som bor i ett snöigt skitigt postkommunistiskt Moskva med stora klyftor och oändliga möjligheter för både gott och ont. Hur handlar man när man omöjligtvis kan veta alla konsekvenser? Hur mycket helgar ändamålen medlen?

Till slut står Anton, liksom alla andra, där och måste välja sida utan att vara helt säker på vilken som är vilken. Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser (fråga Pontius Pilatus, fråga Marx, fråga Bush) och numer också kantad av tomma vodkaflaskor. Men den svänger rejält.

dagensbok.com » Sergej Lukjanenko