Skogsdungar och allmänningar med lite mer vildvuxen flora ligger ganska nära för de flesta som bor i Norden. I naturen runt knuten är det lätt att utforska och ta intryck av växande blommor. Att uppleva deras färger och former är en omedelbar upplevelse och behöver inte så mycket ord.

Men så frågar det lilla barnet en dag: Vad är det? Och den vuxna vill kanhända berätta att det där som växer under buskaget i parken är vitsippor. Lätt som en plätt tänker den vuxna och känner sig stolt över sina kunskaper i botanik. Plötsligt dyker det upp en blomma som får den vuxna att rodna av pinsamhet. Hjälp! Vad i tusan heter den där blomman?

Ingen är för ung eller för gammal att lära sig nya saker. Det härliga är att nyfikenheten på florans värld är så generationsöverskridande.

Jag sätter stort värde på faktaboken Min blombukett som riktar sig till de allra minsta barnen. Den är utformad för att tåla kladdiga händer. Dessutom kan den spillas på och till och med tappas från barnvagnen på den fuktiga marken. Boken tar heller inte skada i samröre med leksakslådans bilar och Duploklossar.

Illustratören och barnboksförfattaren Sara Gimbergsson lägger in en vänlig ton i sina bilder. Även dramaturgin är stillsam och nästan åt det filosofiska hållet. Vi har att göra med ett barn som tar hem en blomma och sätter den i en vas. En blomma, två blommor och till slut bildar sju blommor en hel blombukett. Lugnt och stillsamt betraktar barnet sina fynd. Akvarellstilen är tilltalande i sin mjukhet och samspelar med de små variationerna i ansiktets mimik. Halvslutna ögonlock visar hur blicken riktar sig nedåt. På ett annat uppslag en blick åt sidan. Händerna som stödjer hakan när barnet betraktar vasens blommor. Vad blir variationen på nästa uppslag? Alla växter ges en kort information om i vilken månad den blommar.

Vetgirighet och filosoferande är två komponenter som för många bidrar till livslusten. Naturen med sina blommor är alltid lika lockande och med stöd av faktaböcker kan förhållandet människa och natur fördjupas.

Similar Posts:

• När blommorna har huvudrollen
• Realism i flera skikt
• Titta vad fint
• En skattkista full av sommar
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”

Att låta en dröms skeende utgöra berättelsen är inte helt ovanligt i bilderboken. Det liknar också de böcker där en påhittad godnattsaga eller en lek får vara historien, som i Joar Tibergs och Sara Lundbergs Vi springer eller Jonatan Brännström och Joanna Hellgrens Blixtslukaren. Det kan fungera bra, men också ibland vara lite intetsägande rent berättelsemässigt, eftersom det ofta saknas röd tråd. Om det fungerar eller inte beror då ofta på illustrationerna.

Här lyckas Sara Gimbergssson väl med att skapa både rörelse, ro och spänning i bilderna. Olika uppslag domineras av olika färger, flickorna befinner sig ibland i centrum och ibland i periferin i bilderna, och perspektiven är ofta lite skeva, och förstärker därmed det vilda och äventyrliga. Samtidigt är det en trygg bok, bara vid något enstaka tillfälle verkar Li orolig eller rädd. Kanske beror det på att så många av de ting och varelser som förekommer i drömmen härrör ur hennes vardag, vilket Gimbergsson visar genom att i de bilder som skildrar Lis verklighet, sovrummet, lägga in exempelvis fjärilarna från drömmen som ett mönster i tyget på hennes påslakan. Kanske också på att själva situationen är så trygg: ett barn som berättar om sin dröm för en lyssnande, omhändertagande förälder.

Sedan funkar texten också ovanligt bra den här gången. Solja Krapu-Kallio är poet och skriver här på rim, och det är såklart fläckfritt och smidigt utfört. Men också roligt, för hon använde aldrig några ”säkra ord” bara för att få ihop rimmen, eller anpassar sig efter dem (i alla fall märks det inte), utan använder sig av ett rikt ordförråd och egenpåhittade ord i en rytmisk, stilsäker blandning. Så här låter det i bokens inledning när mamman pratar med Li:

Vad drömde du om på din kudde i natt,
vad drömde du om, lilla Li?
Säj mej, hur kan det komma sej att
en kam inte kommer förbi
alla härvor och fnurror och knutar och ludd
som säkert är flera miljoner,
så ditt huvud ser ut som en trasselsudd
av drömmar och bandmakaroner?

Det är alltså både äventyrligt, tryggt och språkligt roligt att följa med Li i drömmen. Att använda det trassliga håret som metafor funkar också väl bildmässigt – inte så konstigt kanske eftersom en metafor ju är just en språklig bild. Förekomsten av det trassliga håret ger också berättelsen möjlighet att finnas: medan mamman reder ut håret skapas en situation där hon och dottern har möjlighet att vara nära och lyssna på varandra.

Similar Posts:

• Lockande fantasivärld
• Med spring i benen
• Knasiga svar först och facit sedan
• Tävlan och fantasi
• Drömmar och deras inneboende underlighet

När jag läser igenom det jag just skrivit inser jag att det låter som en mer allvarstyngd bok än Råttornas själar faktiskt är. Faktum är att den är väldigt ljus och öppen, både bild- och textmässigt, om än med stundtals allvarliga teman. Det är en berättelse om två barn som leker och pratar om livet: den mer fundersamma och försiktiga pojken, som också är berättare, och den rättframma flickan, som heter Britta. De diskuterar både det metafysiska i tillvaron – som hur råttornas själar egentligen kommer till himlen – och det praktiska – som vad som egentligen döljer sig i komposten bakom dasset.

Boken igenom förs alltså ett filosofiskt samtal. Det är fantasifullt och jordnära om vartannat, och blandas upp med lekar på ett fullständigt organiskt sätt. Om själarna far till himlen och kropparna blir till jord, finns det då någonting kvar om man gräver upp dem? Och hur ser då råttorna ut när de blir änglar? Kanske som fladdermöss?

Morfaderns död förs bara på tal i bisatser, så att man förstår att det är den som ligger bakom mycket av berättarens funderingar, men utan att boken egentligen handlar om den. Sara Gimbergssons bilder stöder texten genom att vara ganska enkla, öppna, och koncentrera sig på att fånga det centrala i varje skeende – inte minst barnens karaktärer, som man lär känna lika mycket genom bilderna som genom text och dialog.

Similar Posts:

• Resa till himlen som inte lyfter
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• Spännande om stilig fågel
• En schlager-tupp i halsen
• Faktabok för de yngsta

Det är en skön, peppande Lotta-på-Bråkmakargatan-attityd som förmedlas av Inger Lindahl och Sara Gimbergsson i bilderboken Spinderella Tarantella. Den beskrivs på baksidan som en faktasaga, och det är nog en bra beskrivning. Sista sidan är en faktaruta om korsspindeln, och när jag läst den inser jag att hela handlingen i boken är en dramatiserad version av den.

Men berättelsen blir också något mer. Spinderella är en cool och kaxig spindel. Hon har humor och hon klarar allt, i princip. Och slutet av boken, som beskriver faktarutans ”När hon har lagt sina ägg dör hon” är ett vackert och tröstande sätt att beskriva döden.

Att göra en spindel, ett äckligt och läskigt djur, till huvudperson i en barnbok är kanske inte ett helt nytt grepp, men effektfullt. Att Spinderella sen beskrivs som både snygg, bäst i världen och nöjd med livet gör mig riktigt glad.

Bilderna i boken är, precis som Spinderella, häftiga och lite vassa, men samtidigt tjejiga. Det är mycket rosa, mycket läppstift och vackert uppdukad mat. Kontrasten fungerar bra.

När Camilla fick se boken vågade hon inte läsa den (och Camilla är ändå vuxen) – vågar barn läsa om spindlar? Kanske, om de inte redan lärt sig att spindlar är världens läskigaste djur. Kanske kan en barnbok som den här göra oss lite mindre rädda för det som är främmande och skrämmande.

Spinderella Tarantella är en glad bok, en hoppfull bok, en engagerande bok. Och om man inte är extremt äckelmagad och inte kan äta frukost efter att ha läst om flugor med kräks som en god maträtt, så är det perfekt morgonlektyr, som får upp humöret, självkänslan och skrämseltröskeln.

Similar Posts:

• Drömmar och trasselhår
• Från jorden till himlen
• Kan man fridlysa ett Zäta?
• Faktabok för de yngsta
• Söt men inte riktigt rätt