Men nu får vi ändå glädja oss åt en bok av en man som tyckte mycket om kvinnor. Walter Hirsch hann precis färdigställa detta bokslut över sitt fotografiska liv innan han gick bort den 2 april 2012. Han låg i sjuksängen och tittade på provtrycken som vännerna Mia Bengtsson Plynning och Gunnar Smoliansky nålade upp på väggen.

”Slarvigt men säkert” skulle man kunna ha som devis för hans fotografi. Med sin Canon Dial, en halvformatskamera för amatörer, och en panoramakamera, utvecklade han en typ av fotografi som vi i Sverige på 60-talet var ovana vid. Hans midsommarbilder som presenterades i Populär fotografi orsakade en stor uppståndelse i fotografkretsar. Fick man verkligen fotografera så slarvigt, snett och oskarpt? Hans inspirationskällor fanns i USA och hette William Klein och Robert Frank. Canon Dial-kameran hade en ovanlig fjäderframmatning av filmen som gjorde att man kunde ta bilder på ett lekfullt och snabbt sätt. Den såg heller inte ut som en kamera.

1967 gjorde han en resa till London. Under en dag, från klockan 9 till 23 gick han gick längs gatorna och fotograferade det han såg i ögonblicket. Resultatet blev 700 bilder som visades på Moderna Museet i Stockholm 1968. Det var den första separatutställningen med en svensk fotograf på museet. Den kamera han använt i London spikade han upp på väggen med spiken rätt igenom linsen. Kameran blev nästan omedelbart stulen.

I det sextiotal då han var mest aktiv fanns en slags kompisskap mellan reklam och dokumentärbilder. Han arbetade på filminspelningar och han gjorde jeansreklam och allt var på något sätt bilder som han tog tillsammans med sina kompisar.

Men det är svårt, det här med att sammanfatta sitt liv. Saker man minns som fantastiska kanske inte alltid ger fantastiska fotografiska avtryck. 1997 reste Hirsch under några veckor med sin assistent Knut Koivisto och skådespelerskan Harneen Kalkat. Man tänkte sig en road-movie i stillbild. Det blev lite bilder på en avklädd tjej som klipper av sig håret och sitter på en sunkig motellsäng med en flaska Jack Daniels mellan benen. Det känns lite gammal herrtidning.

En annan arrangerad bildserie, som är lite humoristisk, tycker jag bättre om. Stora landskapsbilder över alldagliga platser, en grusgrop, en fotbollsplan, en bilskrot. Men där vid sidan av planen, i den öppna cabrioleten, små figurer, en man och en kvinna. Vad gör de? Det ser väldigt intimt ut.

Men ju mer man bläddrar fram och tillbaka i denna synnerligen omfångsrika bok, så finner man att det var gatufotografin som var Hirschs verkligt starka sida. I några praktfulla utvik från New York har han med panoramakameran fångat dramatiken och de ständigt pågående små vardagsmiraklerna som pågår sida vid sida på gatan.

Han höll på så. Gick på gatorna i Amsterdam, Rom och många andra ställen. Och han gjorde dagböcker. Han fotograferade oavbrutet. Till och med när han låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt. De bilderna hamnade också på Moderna Museets väggar och i en bok.

Texter av bland andra Bodil Malmsten och Leif Wigh lyfter fram mannen bakom kameran.

En mycket fin bok, tycker jag. Men kanske ändå att det levnadsglada hos Hirsch blir en aning undanskuffat i denna stora präktiga volym. Men så är också en levnadssammanfattning en ganska allvarlig sak. En gladare och mer hejsan svejsan-Hirsch finner man i den bok som ingick i serien Fotolitteratur. Den gavs ut 1982 av Fyra förläggare. Men där får man å andra sidan bara ett litet kapitel av sagan Walter Hirsch.

Similar Posts:

• Ett fotografliv
• Vart är vi på väg med den svenska fotografin?
• Gatan inpå livet
• Hur ser saker ut på bild?
• Intensiva blickar i SoHo

Jag kastar mig in i Lina Hagelbäcks prosalyriska berättelse ”Violencia” när jag står och väntar på bussen. Den tar ett hårt tag om mig och vägrar släppa.

Den första tiden med Violencia var len och glänste som Romeos päls. Efter hand blev jag varse hennes huggande mörker, sadismen. Nu: det neonljusa vemod som uppstår när jag väntar på henne. Jag har kommit till mötesplatsen och lutar mig mot Vinbärsbjörken. (…) Svart syre. Spikar i halsen.

(…)

”Kom, vi går hem och dricker Rilkesprit”, säger hon. Jag lyfter min långsamma kropp från den förnedrande marken, Violencia hjälper till. Hon är på sin stora feberfest, strör konfetti över mig, glittrar med ögonen. Jag är bruten men hon fortsätter att befinna sig på festen, lägger inte märke till att jag inte är där.

Violencia är hänsynslös, förtrollande, omöjlig att skilja sig från, förhatlig och fruktansvärd men oemotståndlig, flyger lätt som en älva. Jag lär känna henne brutalt ingående med en gång, och jag saknar henne omedelbart när berättelsen är slut. Det här är en sån där prosadikt som jag tycker kunde varit en roman. För att jag inte skulle ha tröttnat.

Tagetes. Säg det. HÅLL KVAR
vad som helst i munnen

Karin Brygger kastar sig mer mellan de olika formerna poesin erbjuder. När man tror att man känner henne vänder hon på kappan och blir en annan. I ”Bagarns blomma” saknar hon dåtidens konditori, där ”glasyren var perforerad av getingar, som låg drunknade och övergödda på kakornas botten”. En fantastisk liten dikt som berättar ett helt liv. Och den där önskan som idag känns så påtaglig ibland, mitt i all ny teknik och uppdatering: om att nå varandra över generationsgränserna.

Och så kontentan, som man borde brodera upp och hänga på väggen:

Svar: värst är de tystade grälen, de långdragna krigen, frågorna du lägger åt sidan

brev som inte besvaras, dörrar som slängs och stängs,

hushållsbekymmer.

Andreas Svanberg sticker ut med sin arbetarpoesi, där fabrikanternas slit återges i långa tagningar som för tankarna till Roy Anderssons filmer. På gott och ont. För mig är detta den passage i antologin som jag har svårast för att tycka om. De långa sjoken text ger visserligen bilder, men jag hade önskat mig mer. Det stannar inte kvar i mig.

Då är Hanna Riisagers ”Dollymix”, i all sin flyktighet, mer lättfångad. Som en lättfotad svingande ballerina på tå kors och tvärs över sidorna. Infogat ord som ”Cherry gloss”, ett läppstiftsnamn mitt i alltihop, och tankarna går oundvikligen till Sanne Näslings flickiga ungdomsroman Kapitulera omedelbart eller dö. Hyllandet av flickan, det rosa, fluffiga, skorna och klänningarna, ligger tydligen fortfarande i tiden. Vad är det ett tecken på? Har vi här den sista av generationerna som gör upp med och intellektualiserar kring sitt heteronormativa barbietraditionella gulleplutt-arv? Eller är det ens en intellektualisering? (Eller är vi ens på väg bort från det heteronormativa; blå kille, rosa tjej?)

Stundtals ser jag det snarare som en saknad som andas genom texten. En trygghetsnallebjörn, och den återkommer på sina ställen i hela Hallon & Bensin, allra främst kanske i inledande och nämnda ”Violencia”. Och det är vackert och förtrollande. På samma sätt som Coppolas Marie Antoinette djupdök i krinoliner, bakelser och fluffiga håruppsättningar, djupdyker svensk litteratur i det flickiga, oskuldsfulla.

Sofia Pulls bidrar med en text som i det närmaste är en novell. Jag funderar över folks skeptiska inställning till poesi, och mitt eget sätt att förhålla mig. Vem bestämmer egentligen om genrerna? För mig flyter allting ihop, det ena okomplicerat in i det andra, men kanske är det främst för att jag själv skriver, som jag inte uppfattar komplikationerna? Pulls behandlar saknaden av ett djur, och det känns nytt och spännande. Barmiljön är nu utbytt mot de värmländska skogarna.

Distraktionens nödvändighet: älgar leker joggingskor. Håll mig i handen. Vi kan ta en biltur uppåt skogen. Kalhygget när solen går ner. Man kan låtsas tills det blir verkligt. Man kan bestämma att någonting ska spela roll.

Det är smärtsamt och vackert, och jag drar in den friska luften och längtar till skogen. Men inte till sorgen och det ödsliga. Hur dessa båda för en kamp sinsemellan; det vackra naturnära sanna, och det lilla platta tomma, där allt som inte passar in skär och syns så tydligt. I Pulls förtrollande vackra språk.

Mimi Åkesson låter ett du och ett jag mötas. Jag tänker mig det flyktiga mötet ute, en situation, kanske hörs vi igen, hoppas. Orden tvekar, drar sig över sidorna. Återkommande:

min
mor
sa
att

Fast kanske är det något helt annat det handlar om? Stycket; – och stundtals känns det lika musikaliskt som ett musikstycke i sina radbrytningar; heter ”Tisdag klockan tretton”, vilket förvirrar mig lite. Och det är någon form av arbetsintervju inkilad. Kanske är det inget romantiskt möte. Kanske handlar det om jobb? Eller både och? Hur som helst är det en rolig liten berättelse, och humor känns då och då smått utrotningshotat inom poesin, så jag tackar och bockar.

Tove Mörkberg avslutar med att berätta om den lilla familjen. Små fragment från köksbord till lek med fågelskelett i sandlådan. Hur lilla Linda tittar den mjuka kaninen djupt i ögonen för att inse att de har samma ögonfärg. Medan lille Stefan sparkar, bygger, sitter under bordet vid pappas fot. Allra mest berörs jag av just denna beskrivning av den lille pojkens oförmåga att utvecklas till något annat än sin far.

Stefan
bygger koja efter koja
medan snön rasar
och tiden går
tjugominuteritaget
Fingrarna följer träet
vant men misstroget
samla stickor under huden
material
som bevis

Framför mig ser jag Oskar i Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, som hugger och hugger i trädet. Outtröttligt. Är detta barnen som växer upp idag, eller är det barnen som växte upp igår? Kommer det att vara barnen som växer upp även imorgon? Det är inte utan att man funderar. Hallon & Bensin är en antologi som både smakar sött och salt och beskt på min tunga. Antagligen borde jag fundera högt över varför det bara är en kille med i antologin. Men framför allt längtar jag efter att se mer av dessa författare.

Similar Posts:

• Fastlåst i ilska och gamla sår
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Politisk brännvidd i poesin
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Otryggheten i tryggheten

I Roy Anderssons och Stefan Einhorns seminarie ”Konsten att tala allvar” berör de ämnet. De talar om vikten av tillhörighet, vikten av att tillhöra en grupp. Att känna att man har något gemensamt.

Också Jan Gradvall kommer in på samhörighet i seminariet om boken Tusen svenska klassiker. Han får frågan om den masskultur som förr uppstod till en följd av det begränsade utbud som fanns nu kommer att försvinna i och med alla de nya kanaler som finns att nå kultur på. Hans svar är nej, och skälet är enkelt: vi har fortfarande ett behov av att samtala om kultur i sociala sammanhang. Därför kommer det alltid finnas en typ av kultur som samlar den breda massan. Även om möjligheterna finns till att specialisera sig finns det ändå ett behov av att samtala kring det upplevda och därför kommer masskulturen att kvarstå.

Och nog märks behovet av att tala om läsupplevelsen. Bokcirklar har blivit hippt, eller åtminstone mer uppmärksammat på bred front. Ordet bokcirkel, som för 10 år sedan framkallade dunkla syner av mossiga bibliotikarier som låste in sig i en kommunal källare efter jobbet för att diskutera böcker med svåra ord har fått en ny innebörd. Det är hippt att diskutera böcker. Hippt att vara med i en bokcirkel.

Vilken bok som sedan diskuteras är sekundärt. De finns de som tycker att en diskussion är bortkastad på till exempel Läckberg. Det finns de som inte tycker att det finns något att analysera. Kanske har de rätt, men det är inte poängen. Det viktiga är samhörigheten. Att känna gemenskapen i att ha läst samma bok och att diskutera något utifrån samma förusättningar.

Så oavsett bok spelar cirklarna en roll i ett socialt sammanhang. De skapar en gemenskap. Huruvida den nya uppmärksamheten på bokcirklarna är en fluga eller faktiskt något bestående återstår att se. Kanske blir ordet bokcirkel om några år än en gång synonymt med kommunala källare och dammråttor. Jag hoppas inte det. Förhoppningsvis fortsätter folk att diskutera sina läsupplevelser, vare sig det är Sartre eller Läckberg. Det rör ju sig, enligt Gradvall, trots allt om ett grundläggande behov.

Similar Posts:

• Årets seminarieprogram till den 21:a Bok & Biblioteksmässan klart
• Bokmässan 2008: Fredag
• Bokmässan 2009
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Med karta, kompass eller sistarader

Vi bjöds åter på middag till Sverker och Karin. Vi tog inte med oss endast en flaska vin, utan en hel låda. Den överlämnades i hallen, i famnen på Sverker. Sex buteljer i en exklusiv trälåda tillverkad av utvald drivved. Det verkade generöst och medförde glada miner hos dem och gästerna. Men det betydde: vi behöver inte bjuda tillbaka.

Leendet handlar om en till synes vanlig medelsvensson och hans våndor inför ett komplicerat gåvosystem. Han kan inte ta emot. Han kan inte ge. Det gör för ont och blir för komplicerat. Han fixar det bara inte. Det undergräver hela hans tillvaro och börjar ta över.

Men vad händer om man ställer sig utanför alla dessa sociala krav som tillvaron ofta ställer på oss? Man blir kanske aldrig mer bjuden på middag. Man kanske inte får den där insamlade presenten på arbetsplatsen. Nå ja, det kan ju kvitta. Men vad händer om man då sätts i en situation där man måste ta emot gåvor som de facto kommer räddar ens liv och som aldrig kan gottgöras? Kanske ger man då upp och skrattar åt eländet.

Allt det här utsätter Magnus Florin bokens huvudperson för och det märks att han njuter av det. Hela boken är en stillsam parodi på ett egentligen mycket vardagligt beteendemönster, som just därför blir så lätt att känna igen sig i.

Till stilen liknar Leendet hans tidigare böcker och i mitt tycke finns det få som vågar lämna så stor del av sina berättelser åt läsaren. Han täljer bort allt överflödigt. Kvar blir det rena temat, berättelsens essens, som varieras med korta stycken, ofta som visdomsord eller truismer, staplade på varandra, till en formidabel och gåtfull helhet. Både till humor och stil kommer jag närmast att tänka på Roy Andersson. Den patetiske sjukhusbibliotekarien, de två clownartade vaktmästarna, mormor Gunhild och hela sjukhusmiljön är som hämtade ur Sånger från andra våningen.

Samtidigt som det här är stor underhållning och en stilistisk läckerhet finns en samhällskritik inbakad. Vårt prylgalna välfärdssamhälle lutar sig ju en hel del mot detta gåvosystem. Kanske du själv fascineras eller förfasas av detta ”ge och ge igen-fantasteri” som en högtid eller födelsedag kan innebära? Eller så känner du någon som aldrig glömmer och som för bok på vad du är skyldig?

Nå väl, någonstans måste man väl ändå hoppas på den sanna vänligheten, fri från alla undergrävande baktankar? Du får mina njurar när jag dör.

Similar Posts:

• Ränder som sorg och text
• En berättelse om berättande
• Skildringen av banken avslöjar effektivt vårt moderna samhälle
• Mittemellan hallon och bensin
• Med Canon Dial på gatan

I detta lexikon har man även valt att betygsätta filmerna på en skala där lägsta betyg är en sur gubbe och högsta betyg är fyra stjärnor. Man påpekar i förordet att filmerna jämförs med andra filmer i sin genre, men icke desto mindre blir det förvirrande. Flertalet svenska filmer har fått överbetyg och när en halvtaskig svensk film som Jägarna får tre stjärnor i betyg, vilka filmer förväntas jag då jämföra den med? Bara svenska filmer inom samma genre, eller svenska och utländska filmer inom den genren? Kategoriseras Jägarna som action eller drama (filmens kategori ingår inte i beskrivningen). Jag för min del skulle nog kalla den mer för drama än action, drama är ju som sagt den där slasktrattskategorin inom film där allt hamnar som inte är action, thriller, skräck eller något annat lättidentifierat och regeluppstyrt. Kan jag jämföra den med Roy Anderssons Giliap och därmed dra slutsatsen att Jägarna är den bättre filmen eftersom Giliap bara får två och en halv stjärna, kan jag jämföra den med Mathieu Kassovitz Medan vi faller och Jean-Pierre Jeunets De förlorade barnens stad och därmed dra slutsatsen att Jägarna är en lika bra film eftersom de fått samma betyg, kan jag jämföra den med Luc Bessons Leon, Francis Ford Coppolas Rumble Fish eller David Lynchs Blue Velvet och dra slutsatsen att Jägarna är bättre eftersom dessa filmer bara får två stjärnor? Det är det nog inte meningen att man skall, för om, i det här fallet, den svenska redaktionen är av åsikten att Jägarna förhåller sig på det sättet till de filmer jag nämnde så är det ingenting annat än en förolämpning mot filmkonsten. Men jag gör det ändå, jag bortser helt från genretillhörighet och jämför betyg som filmer fått och blir frustrerad över att skitfilmer får samma betyg eller ibland högre än filmer som jag ser som mindre mästerverk.

Bland de första filmer jag slår upp är Casablanca i förhoppningen att de skall ha vågat ge den något annat än maxbetyget, men blir besviken, det finns inget kurage, alla gamla filmer som man förväntar sig skall få maxbetyg trots att de är halvmediokra filmer som hutlöst överskattats av generationer av filmkritiker får också mycket riktigt maxbetyg. Men okej, detta är fundamentala delar av problematiken med betygsystem, något som blir alltför pinsamt tydligt när så många "recensioner" är samlade på samma plats, hur mycket man än försöker hävda att filmerna skall jämföras med filmer i samma genre så stämmer det ändå inte i slutändan. Det är också rätt typiskt att det är i ett filmlexikon man tagit till greppet att betygsätta filmerna. Filmen som ju i sin barndom hade problem att bli accepterad som en konstform ses fortfarande i vissa kretsar som någonting mindre "fint" än exempelvis litteratur. Men betygen har också sina fördelar, det blir som en bonus till texten som ändå ofta innehåller rätt mycket subjektiva värderingar i det här fallet.

Ett problem med filmlexikon är också omfånget, ofta saknas alltför många titlar eller personer när man slår upp dem i ett filmlexikon. Men man har lyckats riktigt bra här, endast ett fåtal titlar som jag försökt slå upp har saknats. Personregistret är dock fattigt, men så bygger ju det här lexikonet på titlar, inte personer. Det är också omfånget som är detta lexikons stora styrka, texterna om filmerna är oftast väldigt korta och litet för ofta dessutom inte speciellt bra. Men man får ett hum om vad filmen handlar om, man får en subjektiv värdering av den, man får premiärår, land, längd, regissör och ett urval skådespelare. Så vitt jag vet finns det inget bättre lexikon att tillgå på svenska sett till omfånget och det är utan tvekan omfånget som blir den mest centrala faktorn i det här sammanhanget, att det inte är helt väl genomfört drar dock ner betyget litet. Men jag rekommenderar ändå filmintresserade att köpa detta lexikon, förmodligen finns de flesta filmer med som man som filmintresserad kan vilja slå upp i ett lexikon. Har man ett specialintresse, typ splatter-filmer, Troma-filmer eller dylikt så har dock detta lexikon inget större värde, mina försök att slå upp Bad Taste och Toxic Avenger var fruktlösa, som tur var för min del så är jag inte mer än måttligt intresserad av den typen av filmer så för min del gör det inte så mycket, men poängen är att man inte skall förvänta sig att hitta "allt" i detta lexikon, det är tämligen mainstream-orienterat, fast då i en väldigt vid bemärkelse.

Är man någorlunda intresserad av film så bör man ha minst ett filmlexikon i bokhyllan och då är detta som sagt ett gott alternativ, trots sina brister kanske till och med det bästa som finns att tillgå på svenska.

Similar Posts:

• Med en bit kvar till skräcken
• Tills det krasar
• I skuggan av Bergman
• Med ljusets hastighet
• Handbok i hur man inte ska översätta böcker