Debuten, Under det rosa täcket, har blivit en feministisk klassiker. Därefter har flera viktiga verk följt som kritiserar den rådande liberala och kapitalistiska samhällsordningen.

I Fria själar undrade Nina Björk hur det kan komma sig att människan ofta beskrivs som fri och oberoende. Hon kommer ju till världen hjälplös och helt i behov av sina föräldrars omsorger. Ofta lämnar hon dessutom jordelivet på samma sätt – i beroendeställning till anhöriga, äldreomsorg och sjukvård.

I Drömmen om det röda spårar Nina Björk socialismens utveckling i Tyskland och Ryssland från Karl Marx och framåt genom Rosa Luxemburgs texter. Här framträder Björk tydligt som marxist.

I den nu aktuella Om man älskar frihet fortsätter Björk sin kritik av liberalismen. Boken är dock fristående och kan läsas för sig själv med full behållning.

Björk nöjer sig inte med att belysa. Hon går loss på samhällskroppen med skarpslipad skalpell. Inget undgår kirurgen: föreställningar om meritokrati, ekonomisk effektivitet, homo economicus och individualism. Lager på lager av logiska felslut snittas bort och nya friläggs. Under alla vackra fraser om att hårt arbete ska löna sig, att individer är unika och att kakan blir störst när vi tillåter ojämlikhet, under allt detta finner Nina Björk noll och intet. Det är bara ord och grunt tänkande, menar hon. Hela den liberala världsordningen, som tycktes stå segrande efter Berlinmurens fall 1989, bygger på inkonsekvenser, på uppenbara orimligheter.

I ett samhälle där det råder arbetsspecialisering är alla yrkesutövare beroende av varandra. Hur kan vi då skilja ut några löntagare och säga att de gör mest samhällelig nytta när de inte skulle kunna utföra sina arbeten om inte andra utförde sina? Om inte chefen hade någon som passade hens barn på dagarna skulle hen ju inte kunna chefa (…) Varför då belöna ett yrke med 100 000 kronor mera i månaden än ett annat på grund av dess påstått större samhälleliga nytta? Varför inte i stället säga ”alla behövs, den enes bidrag är beroende av den andres, alla är värda lika mycket i lön”? Det vore i alla fall närmare verkligheten.

Jag har svårt att värja mig för Nina Björks logiska resonemang men förblir förskräckt över resultaten när marxism tillämpats på riktigt. Och jag kan inte låta bli att ta intryck av de framsteg mot exempelvis fattigdom som en liberal världsordning åstadkommit. Samtidigt kan jag inte blunda för miljö- och klimatkatastrofen.

En annan invändning jag finner är att samhället inte är logiskt konstruerat, att det består av så många motstridiga viljor och svårligen kan förbättras enbart med logiska argument. Men jag anar att invändningen väger lätt…

Det är stora och svåra frågor och jag behöver ta del av redigt tänkande från alla möjliga håll. Om man älskar frihet är välgörande som vågar vara progressivt vänster i en tid då reaktionära vindar om nationalism och rasism blåser hårt. Nina Björk är förtjänstfull som tar sig an sina meningsmotståndares bästa argument.

Sådan var den politiska debatten när jag gick ut i vuxenvärlden för 30 år sedan. Nu har det blivit tvärtom: alltför många angriper meningsmotståndarens sämsta argument eller reser en halmgubbe av påhittade argument att gå loss på.

Högerpopulismen har svarat på den nyliberala situationen genom att säga: ”Tävlingen bör inte vara öppen för så många, och en nation måste främst värna sina egna medborgare, så minska därför antalet tävlingsdeltagare – stäng gränserna.” Detta har de kombinerat med ett underbart löfte till vissa människor: du duger precis som du är. Det räcker – för vissa – att födas för att få ett värde; är du en vit svensk man är du värdefull bortom din individuella prestation.

Sammantaget är boken en utmaning för vem som helst som, likt mig, hyser dragningar åt det liberala hållet (obs: ideologin, inte nödvändigtvis partiet). Genomarbetat, tänkvärt och provocerande. En klar ljusstråle redigt tänkande. Bra!

Similar Posts:

• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Shop ’til we drop?

I en tid då kontinentens majoritetsbefolkningar lockas av nationalismens inkrökta perspektiv, när konservatismens retrotopia framstår som ett verkligt alternativ för många, då är det de utsatta minoriteterna som svarar för utblick och helhetsbild. Populism och fascism kan bara hållas vid liv med historieförfalskning och ”fake news”. Annars spricker självförhärligandet som en varböld.

Men detta återstår att hända. I detta nu har vi en offentlig debatt som infantiliseras för varje dag som går. Exempelvis kan ett riksdagsparti låtsas att julen är hotad bara för att viss skinka säljs under beteckningen ”helgskinka”. Vuxna människor kan uppröras av att det står ”vintermust” på en del flaskor i butiken. I ett sådant jolmigt och bortkollrat samtalsklimat kommer Athena Farrokhzad med friskt bildspråk.

Europa, säg efter mig:

Fotbollsspelare kan vara fransmän som är afrikaner som är fransmän.

Det är inte komplicerat.

Alla verkar förstå kolonialismens konsekvenser, utom du som är orsaken.

Europa, du är en avokado som ruttnar innan den mognar.

Du är ett skyddsrum som bara har plats för hyresvärden.

Du har en självbild av teflon, inget fäster.

Du är en överdimensionerad skamfläck på kartan.

Samlingen I rörelse innehåller 23 dikter. Flera av dessa har skrivits för ett särskilt tillfälle. En tillägnas 20-årsminnet av diskoteksbranden på Hisingen, en lästes vid nyinvigningen av ett Folkets hus, ytterligare en har ingått i ett ljudkonstverk. Några dikter är hyllningar eller reflektioner över enskilda personer. Här finns intressanta parafraser och lyriska bearbetningar av verk signerade Karin Boye, Nelly Sachs, Rosa Luxemburg och Martin Niemöller. Athena Farrokhzad står med sin lyrik mitt i sin samtid, medveten om det förflutna och med blicken riktad mot framtiden.

Dikterna tar upp en mängd vitt spretande teman. En kärleksförklaring till Stockholmsförorten Bagarmossen samsas med den nyss nämnda vidräkningen med världsdelen Europa. Andra ämnen är strejkrätt, vänskap över gränserna, evig rotlöshet och solidariteten som överlever, trots allt.

Återkommande, men inte alltid, präglas dikterna av stram rytm, samma inledande ord i varje rad, och avslutande rim. Formen känns igen från rap och estradpoesi. Det fungerar, det berör, men samlat så här mellan hårda pärmar kan greppet efter ett par dikter kännas en aning repetitivt. Likaså förekommer några teman som framstår något melodramatiska eller bundna till en annan tid. Det kan handla om hunger, bröd och ”priser som ständigt stiger” eller kanske om ”massorna” som ”utkämpar striden”. Politiska strider i det tjugoförsta århundradet kretsar inte främst kring hunger. Och stora delar av ”massorna” kan mycket väl välja att vända solidariteten ryggen och rösta fram fascism.

Sådana skönhetsfläckar kan man ha överseende med. Som helhet är samlingen ytterst stark och författarens tonträff synnerligen god. Erfarenheten av att vara uppryckt med rötterna, att ha nära och kära spridda över jorden, att inte på riktigt vara välkommen där man råkar hamna – den erfarenheten kan Athena Farrokhzad förmedla. Jag hoppas att många läser, och gärna högt.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Poetsamarbete
• Världspoesidagen 2011
• Scenpoesi på hallmattan
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Återigen får jag träda in i en värld som saknar tunnelbana, bilar och datorer. Miranda har kommit tillbaka till trakten där hon är född och tillbringade sina första levnadsår. Fortfarande är auran runt henne starkt präglad av ”kom-inte-för-nära-mig”. Den enda som får komma innanför hennes skal ibland är den några år yngre Syrsa, som dök upp i det turkosfärgade havet när de letade efter ögonstenen i första boken Pärlfiskaren. Till en början saknar jag de fina teckningarna som ingick i bokseriens första del, men min fantasi hittar strax egna bilder för händelserna.

Om allting handlar om havet och pärlfiske i södra regionen, så kretsar allting i den norra regionen kring träd. Skogshuggarna klättrar uppför höga träd med stolpskor på fötterna och med rep runt midjan. Det är Mirandas barndomstrakter och här omfamnas hon av trygghet. Människorna delar allt med varandra, som en självklarhet. Men även i den tryggaste landsänden kan den stora oron rulla in. Dagskatorna beter sig plötsligt annorlunda. Den mest erfarne skogshuggare kan falla, och fler tecken på världsoron börjar synas.

Intrigen innehåller dramatiska vändningar som ger mig en nervfylld läsupplevelse. Världens skuggor har blivit längre och den girighet som ligger bakom, tar sig allt våldsammare uttryck. Tvång och förtryck orsakar flyende människomassor som måste trängas ihop på en begränsad yta. En viss lättnad fyller mig då författaren väljer bort de långa beskrivningarna när brutaliteten skildras.

Erlandsson utvecklar sina personer i Fågeltämjaren. I den förra bokens skildring av Syrsas uppdykande i Mirandas liv, överrumplades jag känslomässigt särskilt när Miranda fylldes av saknad vid Syrsas försvinnande. Jag är berörd även nu. Fint och ömsint närmar sig Erlandsson relationens olika strängar mellan flickorna. Här skildras en vänskap som är full av tillit men får utstå att både rädsla och flyktreflexer tränger sig in i mellanrummen. I energifältet flödar skyddande omsorgsvilja men möts av otålighet och handlingskraft.

Berättelsens Hildegard och Lydia är modiga kvinnor som gör att jag tänker på Rosa Luxemburg och Rosa Parks. Miranda och Syrsa är ännu oerhört unga men äger redan egenskaper som gör dem till förebilder. Erlandsson visar dock klokt och insiktsfullt att även hjältar är svaga ibland.

Den starka frihetskänslan är lika kraftfull som i Pärlfiskaren. Miranda är rädd om sitt oberoende. Men friheten prisas också av norra regionens människor, som chockat inser att någon vill ta den ifrån dem. Den obesvarade frågan lyder, som så många gånger förr: Hur ska vi hantera despoter som vill påtvinga sin vilja över naturens djur och rikets invånare? Nästa del i bokserien kommer att föra mig närmare en del svar, tror jag. Om jag får gissa, kommer författaren ändå inte skriva ut allt, vilket jag tycker mycket om. Det undflyende och det gåtfulla i människan … ska kanske inte fångas in med ord?

Similar Posts:

• Diva eller duglig makthavare?
• Pärla med dragningskraft
• Självständigheten sticker ut
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• En sång om längtan till havet

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Rosa Luxemburg kom till Berlin 1898 och gick genast med i det socialdemokratiska partiet, SPD. Det var vid den här tidens ett av världens mest utvecklade socialdemokratiska partier, och hade ännu inte riktigt valt väg: revolution eller reform – eller om det nu var riktigt så enkelt? Luxemburg förespråkade revolution, men inte den sorts revolution som skulle komma i Ryssland. Hon såg revolutionen som en process, något som måste utvecklas underifrån, från folket, och var en tidig kritiker av Lenins politiska avantgarde.

Den verkliga vattendelaren – chocken – kom den 4 augusti 1914, när den socialdemokratiska riksdagsgruppen, tidigare försvuren till paroller om internationell solidaritet arbetare emellan, röstade för krigslån och därmed Tysklands deltagande i första världskriget. Istället för klass mot klass ställde man arbetare mot andra nationers arbetare. Rosa Luxemburg var förkrossad, och kom så småningom att bli med och istället bilda ett kommunistiskt parti.

Det här är en av alla punkter där Nina Björk väver samman då och nu. Den internationella solidariteten tycks aldrig ha återhämtat sig. Också i fredstid, i vår egen nutid, ställer politiker av alla kulörer land mot land. Vi måste kunna konkurrera. Arbetare mot arbetare. Medborgare mot flyktingar. Solidaritet låter kanske fint, men är inte ”realistiskt”.

Fast ”realistiskt”, menar Björk, ”är alltid ett argument för ett visst handlande inom en bestämd ordning”. Det hon, och Luxemburg, förespråkar är en annan ordning, en där det inte är ”i sin ordning” att saker produceras för dem som har pengar, inte dem som har behov. Där det inte är i sin ordning att Europas omkring 4 miljoner hemlösa inte kan bo i de 3,4 miljoner tomma hus och lägenheter som står tomma men som ”var byggda för att säljas – inte för att bebos”. Där det inte är i sin ordning ekonomin ”kräver” en ständigt ökad tillväxt medan jordens resurser är ändliga och dagens utsläpp måste trappas ner betydligt, och där det inte är i sin ordning att inkomstklyftorna ökar och att världens 85 rikaste personer har lika mycket pengar som de 3,5 miljarder fattigaste.

Det handlar om drömmen om ett annat system, ett annat sätt att tänka och värdera. En annan analys – inte minst i förhållande till dagens identitetspolitik – där resursfördelning är den grundläggande frågan: vad ska vi arbeta med och hur ska de resurser vi producerar fördelas? Vem tillhör dem? Vem skapar dem? Vem behöver vem?

Vi lever i en gråsörjig ”realism” där den politiska fantasin verkar närmast lika med noll. I en sådan tillvaro är Drömmen om det röda verkligen ett guldkorn, en vitamininjektion. Man behöver inte hålla med Björk och Luxemburg om allt – här finns massor att diskutera vidare – men man behöver tänka. Förhålla sig. Jämföra. Drömma.

Det är definitivt en julklapp, en egensinnig aktualisering av ett spännande förflutet, som jag hade blivit riktigt glad för.

Similar Posts:

• Klartänkt om samhällets orimligheter
• ”Fru Kata” bjuder in
• Marx för 2000-talet
• Frihet, rättvisa, solidaritet
• Marx och friheten

Göran Greiders Vem är rädd för litteraturen? är förstås ingen regelrätt litteraturhistoria alls. Det är en samling essäer, recensioner, artiklar och liknande, som tillsammans tecknar en personlig bild av 1980- och 90-talens litteraturhistoria – och en hel del till.

För övrigt är det en briljant titel, Vem är rädd för litteraturen? Greiders tes är naturligtvis att litteraturen har och måste ha samhällsrelevans. Bland annat går han i försvar för den 70-talets kultursyn som 80-talet tog så hysteriskt avstånd ifrån, men det är inget snävt ”kulturen i politikens tjänst” han går i bräschen för. Det är dels en läsart, ett sätt att ställa frågor kring verken och litteraturen som han själv tillämpar och som klart tillför något till den stora variation av verk han diskuterar. Dels helt enkelt en fråga om tillgänglighet, om alla människors behov och rätt att formulera, tillägna sig och vara med och diskutera sina och andras erfarenheter och möjligheter.

Nå, vad är det för verk han tar upp då? Som man kanske väntar sig läser han arbetarförfattare och skildrare av sociala orättvisor, Kjell Johansson, Per Anders Fogelström, Stig Sjödin, Ivar Lo-Johansson, Dan Andersson och Elsie Johansson. Han grankar Charles Dickens konfliktfyllda klasserfarenheter och Vilhelm Moberg som energisk samhällsdebattör. Han diskuterar vänsterintellektuella som Bertolt Brecht och Rosa Luxemburg.

Han lyfter också fram klassresenären Ulf Lundell, Gunnar Ekelöfs problematiska förhållande till folkhemmet och Lars Noréns till samhällelig förändring. Till de märkligare inslagen hör en fiktiv intervju med Pier Paolo Pasolini, vars självdestruktiva, brinnande politik även jämförs med våldsromantikern Yukio Mishima. Han ifrågasätter deckarnas rykte som samhällsskildrare, han skriver om kulturpolitiken som övergivit arbetarklassens unga och han ger en hjärtknipande skildring av läsande och historieberättande tillsammans med sin lilla dotter.

Vem är rädd för litteraturen? innehåller texter från mellan 1989 och 2001. Innehållsmässigt imponerar den med sin bredd, men upplägget är rent ut sagt knöligt. De tio avdelningarna kallas kort och gott Essäer, Debatt, Essäer, Debatt, Åtta kvinnor, Essäer, Debatt, Kulturpolitik, Essäer och Essä. Seriöst. Tycker man nu genreindelningen är så viktig så vore det rimligare att bara ge varje text en liten undertitel eller definition, och så dessutom tala om var den kommer ifrån. Nu hakar man gång på gång upp sig på formuleringar som ”vi”, ”Jag ska istället läsa upp” och ”det här priset” och måste bläddra till slutet för att kolla vad i helskotta det är man läser. Så onödigt.

Att det dessutom är en smula klumpigt att bunta ihop den minoritet kvinnliga författare som tas upp helt enkelt under rubriken ”Åtta kvinnor” behöver jag väl knappt påpeka. Jag tror faktiskt inte att Göran Greider tycker att kvinnor i litteraturen utgör någon slags parentes, så varför kapitelindela så?

Det gör det bara mer uppenbart att det trots allt är en ibland lite grabbig och för övrigt eurocentrisk litteratur han bjuder på, Greider, och sådant gör mig alltid lite ledsen från vänstermänniskor. (Dock gör mig även saker som att vänstermänniskor beblandar sig med så genomimperialistiska, urkapitalistiska och människofientliga företeelser som tobaksbolag lite ledsen, så man får väl konstatera att mitt förhållande till vänstermänniskor helt enkelt är en smula välvilligt naivt.) Greider kan själv påpeka de här problemen, men genomslaget i hans litteraturval saknas, åtminstone i den här samlingen.

Med den reservationen är Vem är rädd för litteraturen? en trevlig, intressant och konstruktiv skildring av de senaste decenniernas litteraturutgivning och kulturpolitik. Greiders tillämpningar tillför både väntade och oväntade författarskap en hel del, men framför allt tillför de frågor han ställer om litteraturen nygamla perspektiv, diskussionsunderlag och möjligheter till nyläsningar som jag allvarligt tror att vi är betydligt fattigare utan.

Similar Posts:

• Kriser som kan leda framåt?
• En gränsmänniska
• Argument för de kuvade
• Greider odlar sin trädgård
• Greider brottas